VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
dee-snider-intervju-1

Intervju med Dee Snider

45 Shares

dee-snider-intervju-1
Han är 57 år gammal, har aldrig tagit droger, fattade beslutet som 14-åring när han fick erfara sin första fylla att aldrig mer dricka en droppe alkohol, har varit tillsammans med sin fru i 36 år och har fyra ungar.

Det skriker inte direkt rockstjärna om nämnda person. Men Twisted Sisters obestridliga ledare och frontman Dee Snider är ett unikum inom den kaotiska rockscenen då han uppfyller alla dessa kriterier, samtidigt som han blivit legendarisk med sin energiska scenpersonlighet och kraftfulla stämma.

Rocknytts Sven Mörén med fotograf Anders Nilsson fick äran att träffa den vältalige legendaren på ett hotell i Stockholm för en pratstund om hans nyutkomna självbiografi. En berättelse om hur ens liv ofrivilligt drastiskt kan förändras till någonting missärartat, men hur kärleken till sina nära och kära kan göra det brukligt att återigen lyckas med bedriften att gräva sig ur detta djupa hål som man hamnat i.


 

Låt oss gå direkt på din bok. Är det den private Dee Snider som skriver om musikern Dee Snider?

Dee: Först av allt så har jag skrivit boken helt på egen hand, det vill säga ingen tillstymmelse till någon medförfattare, vilket är väldigt vanligt att folk använder sig av för att få hjälp med att formulera sig och dylika saker. Jag ser inget negativ i detta, då alla kanske inte bär på gåvan att kunna skriva. Jag var själv tveksam till att löpa hela linan ut på egen hand, men min agent ansåg att om man har talets gåva, som folk tydligen tycker att jag har, så har man även skrivkonstens gåva. Så vi kom till beslutet att jag åtminstone skulle ge det en chans vilket jag inte ångrade. Man kan väl säga att boken berättar på ett sätt där både artisten och privatpersonen finns på båda sidor av samma mynt. Man kan väl säga att jag vill förmedla kontrasten i mitt liv. Först Dee Sinder innan han blev rockstjärna, innan han hittade sin image, en Dee som var ett vilt barn fast inte på de sätt som man kanske förknippar med ett vilt barn i vanliga fall, till en etablerade artisten som gör fem spelningar i veckan och lever ut all sin överskottsenergi på scenen, och att kontentan av det hela visar att de båda kontrasterna inte är så markanta som man får ett intryck av i början.

Vi befinner oss i en tid då rockbiografier har blivit lite av en fluga. Vad är det som gör att din biografi sticker ut från de andra och vad vill du förmedla till läsarna?

Dee: Det som skiljer min berättelse om man jämför med böcker skrivna av Nikki Sixx, Steven Tyler och Mick Jagger bara för att nämna några är att deras liv är baserat på sex, drugs and rock’n’roll, och därav ett ganska identiskt sätt dom sinsemellan när det gäller att förmedla sin berättelse. Jag har aldrig tagit droger, jag dricker inte och jag har varit gift med samma fru i 36 år, så därför kan jag inte berätta en liknande historia. Min bok berättar om mig som ung, full med drömmar och mål, drömmar och mål som jag överlag lyckats uppfylla för att sedan förlora allting förutom min familj som jag tack och lov alltid haft vid min sida för att stötta mig. Så 1993 hade jag förlorat allt av vad jag hade på 80-talet. Så det hela slutade med att jag tog jag ett jobb i en reception där jag svarade i telefon för fem dollar i timmen. Och titt som tätt så kom det fram människor som hajade till och frågade. “Är du Dee Snider?”. Och innerst inne så kunde nog ingen tro att det verkligen var jag, så jag svarade alltid, “Nej, det är klart att jag är inte Dee Snider!”, och dom svarade oftast förstående “Okej! Självklart inte!” (skrattar). Och det är den historien jag vill berätta. Jag har skrivit en bok om en rockstjärnas uppgång och fall vilket är jag själv. Jag vill även förmedla att vi alla är av samma skrot och korn. Det spelar ingen roll om du är en berömd rockstjärna eller en vanlig knegare. Alla har vi drömmar. En del har ett oerhört starkt behov av att försöka uppfylla dessa, medan andra nöjer sig med att endast drömma. Alla människor spårar ur någon gång under sin livstid, mer eller mindre. Men självfallet så blir det mer spektakulärt när en offentlig och berömd person spårar ur bara för att folk förväntar sig så mycket mer av kändis. Men om vi åter går in på mig och hur min situation varit så har jag ändå lyckats behålla en hög status hemma i Amerika, då jag har medverkat i filmer och dokusåpor, jag har uppträtt på Broadway, jag har gjort i stort sett allt som går att göra i media, medan jag i Europa endast har varit och är en rockstjärna och inget mera. Men jag vill att läsaren ska få lära känna den vardagliga Dee Snider som både haft medgång och motgång. Och när man läser boken så kommer merparten med all säkerhet att få den synen av mig att jag förlorade allt jag ägde och hade vilket jag själv inte anser att jag gjorde. Visst! Jag förlorade en jävla massa pengar, men jag fick samtidigt behålla min fru och mina barn som är det tveklöst värdefullaste jag har. Utan min familj så hade jag med all säkerhet inte klarat av den drastiska omställning som jag var tvungen att gå igenom. I slutet på boken så kommer läsaren att få erfara när jag inför mig och min frus bröllop tog ett extraknäck där jag delade ut reklamblad på parkerade bilar bara för att få ihop pengar till vårat bröllop. En annan anledning till att min bok skiljer sig från många andra rockbiografier, är att jag kommer ihåg i stort sett allt från min barndom och karriär. Ta Ozzy till exempel, efter alla droger och all alkohol som han har stoppat i sig under sin karriär så fattar väl vem som helst att han inte ens kommer ihåg hälften av allting. Har du varit tillsammans med en heroinist någon gång?

Nej!

Dee: Det har jag! Och tro mig, en missbrukare är som en slak penis som knappt är kontaktbar. Så många rockbiografier bygger på aningar ifrån en svunnen tid där berättaren måste vinkla händelsen för att överhuvudtaget kunna berätta någonting. Men i och med att jag tagit avstånd från allt detta så har jag med min bok kunnat leverera en story där allting är svart på vitt.

Vad var den största anledningen till att du beslöt dig att ta avstånd från alkohol och droger?

Dee: När det gäller alkoholen så bottnar det i en händelse som jag hade under min första och enda fylla när jag var fjorton år gammal. Jag blev helt urflippad och tappade kontrollen totalt vilket resulterade i att jag hamnade liggandes på golvet i någon form av hallucination, och jag hörde röster som hela tiden upprepade “Res dig upp! Res dig upp!”. Det hela slutade med att jag låg där på golvet och sade till mig själv. “Om jag någonsin kommer på benen igen så ska jag aldrig mer ta en droppe så länge jag lever”. Och detta beslut hjälpte mig att dra samma slutsats när det gäller droger. Redan under min tonårstid så fick jag erfara vänner som fastnade i drogträsket vilket fick mig till insikt att skulle jag börja så kommer jag aldrig ur det, för det sista jag ville bli var ett vrak inför mina vänner och familj. Jag som alltid är galen och utflippad när jag står på scenen har många gånger råkat ut för personer som kommit fram och sagt “hur i hela fridens namn kan man vara så galen på scenen som du är då du aldrig är påtänd”. Många tar droger som en ursäkt för att få vara galen och utflippad då de tror att man blir mer förstående gentemot deras agerande bara för att de är påtända, medan man inte har samma förståelse för raka motsatsen som jag befinner mig i. Vi människor är suveräna att hitta på ursäkter för att känna sig till freds i en obskyr situation. Det kommer fram människor än idag som tror att jag är påtänd fast jag gick ut med att så inte var fallet tidigt i min karriär. Inte allt för länge sedan så kom det fram ett gäng unga tjejer som undrade vilka droger jag tog för att kunna vara så cool på scen. Och de trodde inte på mig när jag berättade att jag aldrig tagit en minsta lilla drog.

Jag personligen åkte på samma nit när jag på 80-talet fick ta del av det klassiska framträdande på engelska “The Tube”!

Dee: (skrattar) Det var du inte ensam om att göra!dee-snider-intervju-2

Anders: Dina barn är också musiker om jag förstått det rätt?

Dee: Min äldsta son är sångare och min yngsta dotter är sångerska. 

Min son sjunger i ett rockband som försöker komma någon vart men det är svårare tider nu när det gäller att synas än vad det var på min tid när det begav sig. Och min dotter sjunger i ett hard core-band, och hon är 15 år gammal. Min dotter är ett seriöst metal-fan då hon gillar att gräva och luska lite för att hitta en mer obskyr stil än den andra. När hon kom hem efter en vistelse i Norge så hade hon med sig en hel knippe t-shirts på en massa norska black metal-band till mitt stora förtret (skrattar).

Du är inget stort fan av norsk black metal med andra ord?

Dee: Inte det minsta! Jag vill ha melodier i det jag sjunger och lyssnar på själv. Det sjuka är att min 15-åriga dotter ser dessa galningar som legender. Galningar som bränner ner kyrkor, mördar homosexuella och begår självmord för att komma till en annan dimension. Hon växer väl ur detta någon gång.

När jag läser om din barndom så känns det som att många av dina texter är relaterade till den perioden i ditt liv, speciellt lyriken från Twisted Sister-eran.

Dee: Det stämmer. Jag har skrivit varenda låt som jag har spelat på med undantag för några covers. Men som jag sade tidigare, så har jag aldrig skrivit om sex, drugs and rock’n’roll, Utan mina texter har mer handlat om att man ska tro på sig själv och inte ge upp. Man ska stå för sina ideal, försöka leva ut livet som man innerst inne vill ha det efter bästa förmåga, man ska våga göra revolt om man har möjlighet till detta.

Jag vill inspirera människor vilket jag tror jag lyckats med överlag. Ta bara en sådan låt som “We’re Not Gonna Take It”. Hur många är det som inte känner till den låten. Titta bara på alla de samanhang nämnda låt har figurerat i, som anti-krigskampanjer, protestaktioner av olika slag, jobbsökarsajter och sportevenemang. Så slutkontentan av det hela är att jag skrev en låt om personliga erfarenheter, en låt som med allt fler år på nacken har blivet till något med en globalare mening för många utomstående, och då har man lyckat med att inspirera folk.

Ni tillhörde 80-talserans mer extrema band på den fronten tillsammans med Mötley Crüe och W.A.S.P. Och jag vet att Blackie Lawless sa i en intervju att på 80-talet var det svårt att bli seriöst tagen när det gällde imagen. Det var svårare att få fram budskapet då majoriteten såg på det hela mer som en gimmick. Är detta någonting som även ni uppfattade att ni var drabbade av?

Dee: Jag känner inte att vi hade eller har detta problem hos oss. Men sedan så finns det alltid två läger. Det ena där lyssnaren först anammar omslaget invändigt som utvändigt för att bekräfta att det är rock’n’roll det handlar om, för att sedan när det har smält detta intryck ta fram innerfodralet för att börja analysera texterna för att ta reda på vad vi vill säga med det hela. Detta läger utgör en minioritet. Går vi in på det andra lägret som har majoritet i frågan, så är det lyssnaren och åskådaren som ser allting lite mer överskådligt, och där finns det alltid en risk att man ser saker och ting lite väl överskådligt så att man missuppfattar det hela totalt.Ta bara en tidig låt i Twisted Sisters karriär som heter “Burn in Hell”. Det roliga är då vi pratade om den norska Black Metal-scenen tidigare, att Dimmu Borgir gjorde en coverversion av nämnda låt (skrattar). Du kan ju tänka dig vilka felaktiga vibbar som frambringades hos många som aldrig hade hört låten eller överhuvudtaget var så bevandrade i Twisted Sister. Där stod nämnda band på scenen med corpse paint och väste fram texten på det där hatiska sättet som bara black metal-band kan. Och under tiden som sångaren stod och väste fram texten så kom det en kavalkad av eldbomber som till slut tände på ett pentagram (skrattar). Nu kanske ni förstår lite extra varför jag inte kan ta nämnda genre på allvar. Jag menar låten handlar om att det goda förgör det onda. Så det blev till det bättre när det kristna hårdrockbandet Stryper gjorde en version av samma låt, där de anammade det hela på ett fulländat sätt. Så vad Twisted Sister vill säga är “Döm aldrig efter vad du ser på ett omslag, utan ge det hela en ärlig chans och gå lite djupare in i vad bandet vill säga så blir det inte något missförstånd”. I början innan vi hade skivkontrakt så tog många för givet att vi var ett transvestit-band (skrattar). En gaytidning hörde av sig för att göra ett inslag om oss. Vi spelade på en motorcykelklubb där alla var homosexuella och där de tog förgivet att vi även var transvestiter till vardags. Men efter showen när hade sminkat av oss och kommer ut i vanliga kläder så hajar alla till och säger nästan unisont. “Men ni är ju inte gay” (skrattar). Jag kan än idag se deras ansiktsuttryck (skrattar).

Om vi går in på ditt låtskrivande. Som liten grabb så sjöng du i en gosskör, där den klassiska musiken var ett dominerande inslag. Hur mycket har den klassiska musiken inspirerat ditt låtskrivande inom rocken?

Dee: (Formar tumme och pekfinger till en rund ring). Den har inspirerat mig lika med noll. Det är många som tar med sig sina tidigare musikaliska erfarenheter till nästa steg, men så har jag aldrig gjort. Jag insåg väldigt tidigt att det var rockmusik som tilltalade mitt hjärta mest av allt. Missförstå mig inte! Jag älskade tiden som jag hade i gosskören, där jag för övrigt var förste kontratenoren i gänget, vilket givetvis har hjälpt mig att få en kraftfull stämma inom rockmusiken då det krävs enormt starka lungor för att kunna sjunga kontratenor. Så jag har mycket att tacka för från den tiden. Broadway-scenen är också något jag håller av oerhört mycket. Men kommer man till slutkontentan av det hela så är det den kompromisslösa enkelheten och energin i rockmusiken som tveklöst tilltalar mig mest av allt, och därför har min karriär blivit som den blivit.

Berätta lite om hur “Dee Does Broadway”-idéen kom upp. Blev det mersmak efter din tid på Broadway-scenen?

Dee: Det kan man väl säga. Jag växte upp i ett hem där mina föräldrar höll den musiken varmt till sitt hjärta och även jag fastnade för en hel del av det som spelades hemma. Men sedan kom den period då jag blev invigd i rockmusiken, och då var det bara det som gällde. Sedan gjorde jag som bekant Broadway-grejen själv vilket resulterade i att jag återigen började få upp intresset att börja rota lite djupare i nämnda genre och upptäckte vilken unik skatt som fanns att ta del av. Sedan har jag sagt till mig själv att nästa platta jag gör ska vara någonting helt i raka motsatsen till vad jag gjort tidigare, och då föll det sig ganska naturligt att göra en Broadway-platta. Sen om alla mina fans kommer att gilla det de hör, det kan jag inte svara på. Men jag ville framförallt göra en platta som först och främst skulle tilltala mig själv. Men man får väl se om ett år vad utslaget har blivit. Det är några tv-stationer som har kört videon på “Mack the Knife” i alla fall (skrattar).

Du kanske gör en Rod Stewart fast istället för en “American Songbook” så blir det ett knippe Broadway-plattor.

Dee: kanske det! Men han gjorde det hela i trad-arr, medan jag har gjort dessa i ren rockanda. Inget mörker över Rods nämnda skivor då dessa är riktigt bra. Det passar honom som klippt och skuret. Jag gjorde själv något liknande i en radioshow för några veckor sedan hemma i USA med blåsorkester och sådant, vilket var en fantastisk upplevelse. Men i slutändan så trivs jag bäst i att göra det i min tappning, men roligt var det.


Du håller på med en uppföljare till din skräckfilm från 1998 “Strangeland”. När kommer den att se dagens ljus?

Dee: Det har jag inte en aning om. Saken är den att utkastet är fullbordat och skickat till några tv-stationer för beskådning. Men du vet, det är en lång process där de först ska godkänna utkastet, sedan ska det slutgiltiga manuset fullbordas, man ska hitta en producent som håller i det hela för att slutligen fullborda det hela genom att filma och klippa. Så det är en lång väg att vandra och i dagsläget så har vi bara kommit till ruta två. Men det verkar finnas ett stort intresse för filmen då fanskaran är ganska stor sedan den första, och de borde inte bli besvikna då det kommer att bli en klassisk skräckfilm precis som den förra.

dee-snider-intervju-3
 

Hur ser du på musikbranschen i dag kontra 80-talet när du slog igenom?

Dee: Musikindustrin i dag är en katastrof!

Mer än på 80-talet?

Dee: Det var aldrig någon katastrof på 80-talet! Det var jävligt hårt att vara en del av den, men man hade kontroll på saker och ting på den tiden. Många tycker att skivbolagen hade för stor makt på 80-talet, men då måste man samtidigt tänka på att det var tack vare skivbolagens oinskränkta makt som gjorde mig och alla andra band som lyckades till berömda rockstjärnor. Kollar man på de band som kommit de senaste tio åren så hittar du ingen som kommer i närheten av den status som vi kom upp i bara på några futtiga år. Och den största anledningen till att fick den status som vi fick, är tack vare skivbolagen och managementet. Men idag så fungerar det inte så då bolagen har tappat all kontroll, vilket har skapt en frizon som inte går att kontrollera, och där av att ingen köper skivor idag, utan håller på med nedladdningar och sådant skit. Ta bara min dotter och hennes band. Jag lider med dem då de måste gör tre gånger mer arbete än vad jag någonsin varit tvungen att göra, och det utan att det ger några större resultat. Att promota sitt band handlar inte om att skaffa manager i dag utan det är gör-det-själv-metoden som gäller då managementen inte har den ekonomiska möjligheten i dag som de hade på vår tid. Det finns så många bra band idag som aldrig kommer att komma fram till merparten av alla musikälskare. Visst! Det kanske släpper ett gäng plattor, men med största sannolikhet så hamnar dessa endast i denna djungel av så kallade kontrakterade band som tillsammans släpper tonvis med skivor årligen där vi lyssnare endast hinner ta del av en bråkdel av vad som släpps. Visst finns det en ljus sida. Att många band i dag kan släppa en platta utan att ruinera sig och man kan gå sin egen väg mer idag än vad vi kunde på 80-talet, samtidigt som dom får slita häcken av sig utan att det ger något resultat vilket är den mörka sidan av det hela.

Hur ser din muskaliska framtid ut? Har du något nytt på gång?

Dee: Ingenting alls! Varken med Twisted Sister eller solo. Musik för mig i dag är mer som än hobby där jag gör Twisted Sister som en ren nostalgitripp. Jag gjorde Broadway-plattan som en kul grej som jag verkligen kände för. Så för mig är det tv-projekt som ligger närmast i framtiden. Jag kommer att medverka i en ny Disney-producerad serie som kommer att heta “Motorcity” som kommer att se dagens ljus inom en inte allt för lång framtid. Sedan så hoppas jag att filmprojektet åter tar fart inom en snar framtid.

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter