VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
lita ford 2012

Intervju med Lita Ford

0 Shares

lita-ford-2012

Lita Ford har kanske inte varit den mest produktiva på skivfronten de senaste tjugo åren. När hon så 2009 släppte sin första platta på femton år, “Wicked Wonderland”, så var det många fans som trodde att Lita hade gjort sitt när det gäller att leverera ny musik. Nu är hon dock tillbaka med sitt rockigaste album någonsin, “Living like a Runaway”, som även blir till hennes mest personliga alster. Rocknytts Sven Mörén fick sig ett litet samtal den känslosamma Lita Ford. Ett samtal som skulle innehålla allt från den nya plattan till brustna äktenskap och andra smärtsamma livsmoment som inhyser livets hjul.

Jag skulle först vilja gratulera dig till en bra platta. Berätta lite om skapandet av det nya alstret. Hur lång tid har det tagit att sammanställa det hela?


Lita: Bara att skriva plattan tog nästan ett helt år. Det hela började med att jag och Gary Hoey (producent) träffades i hans studio för att helt förutsättningslöst prova att skriva låtar tillsammans då vi länge pratat om att arbeta ihop, och den första låt som skrevs var “Love 2 Hate U”, och omgående kom den där wow-känslan som man kan få ibland men ack inte för ofta. Så vi provade att skriva en låt till vilket blev “Branded”, och samma wow-känsla fanns där igen. Och det sjuka är att då fanns det inget skivkontrakt med i bilden, därav vår förutsättningslösa skaparprocess. Men när vi hade rott fyra låtar iland så hade jag ett påskrivet kontrakt med SPV. När jag ringde upp Gary för att berätta den glada nyheten så beslöt vi oss för att fullborda en ny platta tillsammans. Jag kommer ihåg att han under samtalets gång frågade mig om jag hade någon tänkbar albumtitel, och jag sa att det fanns ett par förslag som hade dykt upp, där ett förslag var “Branded” och det andra “Living Like a Runaway”, och han hajade till på en gång på sistnämnda titel och sa “Där har du den perfekta titeln på plattan”, och jag sa bara “Okej! Vi kör på det”. Men problemet var att jag inte hade någon färdigskriven låt till nämnda titel till skillnad från “Branded”, vilket gjorde att jag fick kalla kårar och helt rabiat ringde jag åter upp Gary och berättade om dilemmat. Då beslöt vi att jag genast skulle återvända till hans studio för att där tillsammans börja bolla fram idéer och fullborda plattan, och här är slutresultatet.

Vilka musiker har du arbetat med på plattan?

Lita: När det gäller den biten så har vi hållit den ganska komprimerad. Det är jag och Gary som har lagt all gitarr på plattan, medan Gary lagt all bas. På trummor så använde vi oss av en gammal vän till Gary, Matt Girlfield, som jag verkligen inte ångrar att vi tog med på inspelningen. Gary bor och har sin studio utanför New Hampshire och är ett av det mest ödsligaste platserna man kan tänka sig i hela USA, så det var verkligen ingen rockstjärnefeeling som när man spelar in i L.A. där trummisar och andra musiker nästan står bakom varje hörn för att stå till sitt förfogande. Så när jag anlände till Garys bostad så sa jag till honom, “Var i hela fridens namn kan vi finna en trummis i denna obygd?” Gary bara garvade och sa till mig att han hade en polare vid namn Matt som han hade anlitad till ett otal projekt genom åren. Matts förmåga att sätta sig in i låtarna på ett personligt plan är något helt makalöst. Trummor som överlag anses vara ett ganska statiskt instrument som mer eller mindre står för grundstommen i en låt hamnar alltid i två läger. Visst finns det personliga trummisar, men då snackar man oftast om de som figurerar permanent i ett band. Studiotrummisar och studiomusiker överlag hamnar mer i ett formellt fack av förståeliga själ då de går in i en annans studio för att spela på någon annans låtar. Musik handlar om konst och konst är personligt, så därav att det blir svårt att sätta sin personliga prägel rent atmosfärsikt på det hela. Men där var Matt helt fenomenal, då han satte sig in i både musik och text till etthundra procent och formade sitt trumspel därefter. Så hela skaparprocessen har varit på ett djupt personligt plan. Jag och Gary har gjort all bakgrundssång, Gary har producerat och mixat det hela. Det blev en ett års lång resa som startade i november månad i ett översnöat New Hampshire och avslutades i november månad ett år senare i ett översnöat New Hampshire. (skratt)

Om vi går in på lyriken så känns den så otroligt mycket dig. Jag känner inte dig personligen men som ett stort fan under trettio års tid så får jag känslan att det är är din odyssé. Har jag rätt eller fel?

Lita: (lång paus) Ja! Det stämmer! Hela skivan blev till mitt personliga drama där allt spelar in, som äktenskap, skilsmässor, brusten vänskap och andra dylika saker. Man kommer till en punkt i livet där kulmen är nådd, där man under många år har gått och samlat på sig en massa känslosamma händelser, både bra och dåliga, men tyvärr merparten av det sistnämnda. Men det är en fantastisk känsla att komma till den punkt då man helt plötsligt känner sig redo att släppa på allt, och framför allt när man träffar rätt personer att göra en sådan här resa som det blev att skapa detta, album, och jag är så lyckligt lottad att ha fått jobba med en av de absolut bästa textförfattare som existerat på denna planet, Dan Ehmig, som har förmågan att anamma en annan persons känslospektra på ett sådant genuint sett att känslan av att samtliga formuleringar är ens egna blir så otroligt äkta. Första gången jag arbetade med Dan var 1989 då jag skrev en låt om min mor med titeln “Lisa” och sedan dess så har vi aldrig gått skilda vägar.

Så samtliga texter är skrivna tillsammans med Dan?

Lita: Somliga texter är skrivna av mig personligen, en del har Gary skrivit och en del har både jag och Gary skrivit och en del har Dan helt och hållet skrivit själv. Man kan säga att Dans roll i det hela har varit mer att formulera om mina och Garys texter. Det ironiska i det hela är att jag och Gary befann oss i samma känsloläge under hela skaparprocessen. Båda hade kommit från smärtsamma kärleksrelationer och därav att även om inte jag har skrivit samtliga texter så blir till det mina oavsett då vi nästan blev som tvillingsjälar i frågan. Så när jag och Gary hade fått alla våra känslor nedskrivna så kände vi att vi måste få hjälp med att få ihop det hela till något enhetligt, vilket resulterade i att vi ringde Dan.

Vad är den stora skillnaden på dessa texter om du jämför med dina tidigare alster?

Lita: Det är som du sa min personliga odyssé och då inte bara textmässigt utan även musikaliskt. Men går vi först in på texterna så inhyser det allt från glädje, sorg, ilska, vemod, allt vad livet innehåller, där som sagt dom mer smärtsammare inslagen blir till merparten. Och går vi in på det musikaliska så är det här den tveklöst mest rockorienterade plattan jag någonsin gjort. Och det är samma sak där, jag ville gå tillbaka till roten av min karriär vilket givetvis är tiden med The Runaways.

Då kan man säga att titeln på det nya alstret talar sitt tydliga språk, att du hela tiden är på väg någonstans, att du har svårt att hitta din fasta plattform som varar livet ut? Stämmer det?

Lita: Rent generellt så stämmer det! Och går vi in på skivans titel och låt så tar den med dig på en resa genom den musikaliska era som jag fått vara med om. Ta bara textstrofen “I remember when i was 17, ride in the back of a limousine”. Det jag beskriver bara i den lilla strofen är ju vad alla tjejer i den åldern drömmer om att få göra. Jag kommer alltid att komma ihåg när jag alldeles i startgroparna på The Runaways karriär stod hemma i köket med min mamma som sa till mig. “Gå ut och ta dom Lita. Åk ut på turné och sparka röv. Lev livet, för det lever du bara en gång. Se till att ständigt vara på väg mot nya mål.” Och det roliga är att jag fått samma budskap från många av mina fans som under svåra perioder skrivit eller sagt till mig nästan ordagrant. “Run Lita run! Go out and get them”. Men drar vi ut på det ännu mera så inhyser titeln att jag flyr från något inre, från mina demoner. (skratt) Demoner är något som vi alla brottas med mer eller mindre, och mina demoner har stundtals varit oerhört provokativa (skratt), så visst är jag ständigt på flyende fot.

Tror du att du någonsin kommer att kunna stanna upp helt och hållet och känna den där känslan att “Här vill jag slå mig till ro”?

Lita: Möjligtvis när jag är så pass gammal att jag knappt kan stå på benen. (skratt) Ska jag vara ärlig så tror jag att jag kommit upp i den åldern där det är försent att genomföra en radikal förändring i mitt sätt att agera gentemot livet, men samtidigt har jag kommit till en punkt där mitt strävande att alltid vara på väg sker under mer kontrollerade former, vilket självfallet bygger på livserfarenhet då man har några år på nacken. (skratt)

Din odyssé inhyser som du själv nämner en hel del kärleksrelationer, där vissa är mer omskrivna i pressen än andra. Jag skulle vilja fråga dig lite om ditt äktenskap med Chris Holmes (ex-W.A.S.P.). Chris är för oss mest känd för att vara en mean man som inte hymlar om sitt alkoholberoende, och som jämt och ständigt behöver få ut sin ilska på olika sätt. Hur var han att leva med?

Lita: (lång paus och djup suck). Om man säger så här. Chris är mycket av det som omnämns om honom i pressen, men han hade även en känslosam sida som jag föll för. Äktenskap handlar om känslor, om någonting man faller för, och man faller inte för en person som bara visar ilska och en kärlek till alkoholen, inte jag i alla fall, så självklart hade han en sida där han var av det mer känslosammare slaget. Men Chris är born to be wild, en urtidsmänniska som hela tiden är på jakt, som har svårt att hitta en fast plattform, han lever för dagen helt enkelt. Han närs av att leva på gränsen hela tiden. Om han skulle lämna in imorgon så skulle jag inte bli förvånad, men samtidigt skulle det inte förvåna mig om han lever tills han blir 110 år (skratt), för är det något han har så är det en överlevnadsinstinkt som heter duga. Men om vi återgår till vårt äktenskap så var jag i början i ett sinnestillstånd där jag kunde hantera honom. Men som för de flesta under livets gång så dyker det upp situationer i där ens ideal förändras markant vilket resulterar i att kontrasten mellan en själv och ens partner blir allt för stor och då blir det ohållbart.

Ert äktenskap kom till under en oerhört turbulent period där Chris blev ombedd av Blackie Lawless att lämna bandet på grund av sitt drickande, och jag vet att Blackie gick ut i pressen och gjorde sig lite lustig över ert äktenskap. Hur ställer du dig till detta idag?

Lita: Det var så länge sedan, och det var så infekterat dom emellan. Men det är samma sak där, man förändras med åren. Chris och Blackie var bästa vänner och sedan så brast vänskapen där även jag råkade komma i kläm i och med att vi var gifta. Men alla vet att Blackie är en respektabel man som inte är känd för att kasta skit på folk i media, så det där är ingenting jag går och irriterar mig på idag.

2009 släppte du ditt första album på fjorton år vid namn “Wicked Wonderland”. Nämnda platta blev något kontroversiell. Vad är din personliga åsikt om denna platta?

Lita: Min personliga åsikt är att det inte är någon Lita Ford-platta, utan mer en “Wicked Wonderland”-platta. (skratt) Jag tror att alla människor har sitt eget lilla wicked wonderland där man släpper på allt och gör endast det man känner för stunden vilket jag gjorde när jag skrev plattan. Jag arbetade inte inom någon som helst ram, utan allt bara for ur mig och jag präntade ner i stort sett alla idéer som kom ut ur min skalle och så blev det vad det blev. Jag befann mig i en ganska obskyr situation rent känslomässigt när jag skrev alstret, men det som är så skönt är att majoriteten av alla fans som hört av sig kan skilja på nämnda skiva och mina tidigare släpp, vilket även jag gör, så egentligen så borde den inte stå med på samma lista bland min andra släpp.

Men är det inte en ganska vanlig företeelse när man har en trettioårig karriär på nacken, att det blir ett naturligt steg att ta när det gäller att göra någonting helt annorlunda gentemot vad man har gjort tidigare?

Lita: Exakt! För att sedan få fansen att undra vad fan man håller på med. (skratt)

Du hade en spelning bokad här i Sverige i sommar på Getaway i Gävle, men som du ställde in när du fick ett erbjudande att hemma i staterna att göra en gemensam turné med Poison och Def Leppard. När kan vi förvänta oss att få se dig här i Sverige nästa gång?

Lita: Jag har skrivit till min bokningsagent när det gäller turnédatum i Europa. Nu ska jag som sagt ut med Def Leppard och Poison, vilket kommer att bli en turné som kommer att sträcka sig fram till september månad. Men om allt går den väg som jag vill att det ska gå så borde det kunna bli en Europaturné under kommande höst. Men blir det inte till hösten så borde det bli i början på 2013 som det kan bli aktuellt. Det känns som att den här skivan kommer att hålla ett tag.

Jag har en fråga från en utomstående: Den monsterhit som du hade med Ozzy Osbourne, “Close Your Eyes Forever”, blev och är lite av ditt stora landmärke. Finns det någon verklighetsförankrad bakgrundshistoria kring nämnda låt?

Lita: (brister ut i ett explosivt skratt). Absolut inte! Det var en påtänd Ozzy som på småtimmarna råkade hamna nere i min studio och under den natten blev låten “Close Your Eyes Forever” till. Man kan säga att det blev en olyckshändelse som blev till något bra när två av dåtidens ledande sångröster råkar på varandra bakom hörnet, och jag tror att för att kunna skapa en sådan typ av låt så måste den bli till utan några förhållningsregler för att få fram den där äkthetskänslan som vi lyckades skapa gentemot varandra. Riktigt kul var det i alla fall. (skratt)

Vilken musikalisk upplevelse var det som fick dig att att fatta beslutet att satsa på en karriär som rockstjärna?

Lita: Det var tveklöst min första konsert jag var på. Jag var tretton år gammal och såg Black Sabbath på Long Beach Arena bland tolvtusen skrikande fans vilket var en fantastisk känsla som jag än idag kan känna en sådan närvaro av. Och om jag drar mig till minnes så var detta 1971. Att stå där och beskåda samtliga i långt hår, med läder, fransar och ett varsitt silverkors runt halsen var någonting man aldrig hade beskådat inom musiken överhuvudtaget under den tiden. Och att stå där bland tolvtusen fans och känna den där kompakta och samtidigt strama lukten av, cigaretter, hasch och upprymdhet känns fortfarande som något magiskt och kontroversiellt fast det var så många år sedan. Så efter denna konsert så visste jag vilket håll jag ville dra åt.

För en tid sedan så försonades du med din gamla bandkollega Joan Jett. När var det du såg henne sista gången innan uppbrottet?

Lita: (lång paus). Det var 1980 då The Runaways splittrades.

Så vi snackar alltså 31 år mellan sista gången ni sågs fram till försoningen 2011?

Lita: (djup suck). Ja, det stämmer.

Du måste berätta för mig exakt vart du befann dig i ditt känslospektra. Hjärtat måste ha bultat i tvåtusen knyck. Vad tänkte du, vad hände inuti din kropp när du mötte hennes blick för första gången på 31 år?

Lita: (djup suck och en lång paus). Faktum är att jag blev till en början ganska upprörd då det var hennes manager som hörde av sig för att framföra Joans önskemål att få träffa mig. Jag tyckte att man kunde väl allt ha lite stake i sig och personligen höra av sig i frågan. Men efter ett tag så vaknade jag upp själv och sa, “Herregud! Vi har varit i luven på varandra i över trettio år”. När jag hade konstaterat detta så förstod jag varför inte Joan kontaktade mig personligen, för det hade jag nog själv inte vågat, och då beslöt jag mig för att ta steget och träffa henne.

Vad sa ni till varandra?

Lita: Vi kramade om varandra och utbytte de vanliga artighetsfraserna då det var lite nervöst för oss båda av förklarliga själ. Men efter ett tag så lättade vi på oss mer och mer, och då kom alla roliga minnen upp, och jag vet inte hur många kramar vi utbytte med varandra under samtalets gång. Men ju längre tiden gick kröp våran gamla vänskap upp allt mer och till sist så kändes allt bara så naturligt, precis som om vi aldrig hade varit ovänner under så många år. Det var en fantastisk känsla att krama om varandra och skiljas som vänner, det är jätteskönt att ha henne tillbaka i mitt liv.

Betyder det här att vi kan få se en återförening med The Runaways inom en framtid?

Lita: (lång paus) Jag hoppas verkligen detta. Jag tror att tiden är inne för en återförening. Hade du frågat mig för tio, femton år sedan så hade svaret tveklöst varit “Nej”. Men ska vi göra en återförening så ska vi göra den nu, helt klart.

Tack så hemskt mycket Lita för din tid, och lycka till med den nya plattan och sommarens turné, så hoppas vi att få se dig i Sverige i början på nästa år.

Lita: Tack själv Sven! Gud välsigne dig.

{youtube}qv0s9SOBUBM{/youtube}

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter