sofia-lundberg-Lizette-and-band

Intervju med Lizette &

sofia-lundberg-Lizette-and-band
Vad är ”Industrirock”?. Hur definierar men begreppet och dess musikaliska framtoning? Stockholms-bandet ”Lizette &” med ”Lizette Von Panajott
i det främre rodret försöker tillsammans med ”Rocknytts” Sven Mörén om inte reda ut det hela, så i alla fall komma en bit på vägen i frågan när han träffade bandet på ett hotel i den kungliga huvudstaden.

En lite smått kaotisk intervju som anmmar hur man kan ljuga sig in i branchen genom att utstråla något speciellt men tiga om sanningen, eller skicka in låtar till ”STIM” som egentligen inte existerar, vad ”Nanne Grönwall” och ”Rednex” betytt för nämnda band och om hur man definierar ”Att ta en öl innan spelningen”. Ikväll (19/5) är Lizette & förband till ”Rovdjursarmén” från det Norrländska helvetet RAUBTIER på Garage i Märsta. Mina damer och herrar! Får jag lov att presentera ”Lizette &”.

 



Hur skulle ni definiera er musik, för man kan inte kalla det renodlad industrirock?

Alex: Det är oerhört svårt att säga. Skulle man sätta oss i ett skivfack i en butik så skulle det rent generellt platsa bäst under benämningen ”Rock”. Men samtidigt så känns det helt fel då vi anammar industrirockens grundsignum med hela dess ljudbild. Det kom fram en kille till mig efter vår senaste spelning och sade, ”Fan! Ny har jag sett er två gånger och nu äntligen så fattar jag vad det handlar om. Det kommer en vägg av ljud med sång” (Skrattar). Det var ju en klockren kommentar.

Tomas: Hur skulle du definiera vår musik?

Jag skulle nog kalla det för ”Episk rock med industriella inslag”. Men samtidigt är de svårt att sätta en benämning på det.

Tomas: Vi kanske skulle kalla det ”Nyanserad industrirock”! För man kan väl säga att vi levererar ett högt ljud som bara väller ut, utan att man får ont i skallen. Därav ”Nyanserad industrirock”. Men det är svårt att definiera det ur åskådarens synvinkel då man aldrig står i publiken och beskådar sin egen spelning.

Men kollar man in skivomslaget på senaste plattan så ger det lite schlagervibbar!

Tomas: Men det talar väl sitt tydliga språk, att ”Lizzette &” inte har någon speciell form i sin framtoning.

Alex: Sedan att Lizette som person är spikrak som en pinne är en annan sak (Skrattar).

Tomas: Det som är så djävla skönt är att vi passar in i så mycket. Lizette´s sångmelodier är inte renodlad hårdrock, utan härstammar mer ifrån pop-genren. Men det som är så coolt med det hela är att de övriga i bandets framtoning är mer renodlad metalmusik. Vi ska spela förband till ”Raubtier” vars musik förmedlar en helt annan atmosfär än vad våran gör. Sedan har vi varit förband till ”Dan Reed” som är raka motsatsen till både vi och ”Raubtier”.

Alex: Och den publiken som var på ”Dan Reed” älskade vår spelning, så jag är övertygad om att ”Raubtier-fansen” kommer inte att rata oss för att vi låter som ”Dan Reed” för det gör vi inte. Frågan är bara vad dom kommer att rata oss för (Skrattar). Så man kan säga att det finns något universalt i vår musik.

Lizette! Har din familj en musikalisk bakgrund?

Lizette: Jag är uppvuxen med en pappa som var ute och lirade, så man fick lära sig att det skulle vara tyst där hemma klockan tolv på eftermiddagen för att pappa skulle sova.

{youtube}DUMh3UQVPRo{/youtube}

 

Vad var det för typ utav musik han höll på med?

Lizette: Det var rockmusik som med tiden utmynnade i dansbandsmusik, fast rockbetonad dansbandsmusik. Man kan säga att de agerade mer som ett cover-band som spelade mycket ”Beatles” och dylika band som figurerade på den tiden, så han sjöng och spelade hammondorgel och lite gitarr när det behövdes. Sedan när min lillebror kom till världen så trappade han ner och startade en musikaffär som han hade i väldans många år, och sedan så utökade han detta till att ha en studio. Men när jag drog igång med musiken så slutade han med sin studio (Skrattar). Men jag hängde mycket nere i studion och träffade mycket musiker och annat folk i branschen, så även om han hann lägga ner studion när jag först började spela så har jag ändå dragit mycket nytta och erfarenhet från den tiden när han hade studion och musikaffären.

Vad lyssnade du på för på skivor när du var liten?

Lizette: Inga alls om sanningen ska fram. Jag vet att jag är urtråkig när det gäller den biten (Skrattar). Men jag höll hela tiden på att skriva själv, så det blev endast att jag strölyssnade på radio, så det blev det närmsta jag kom när det gäller att anamma andras musik. Om jag ska vara ärlig så sitter jag i samma sits idag. Jag har liksom inte tid att lyssna på andras musik i och med att jag håller på och skriver egen musik jämt och ständigt.

Berätta lite om hur du kom in i ”Rednex” som låtskrivare, och hur gammal var du?

Lizette: Oj! Jag har faktiskt inte en aning om hur gammal jag var, men jag var i tonåren, så långt vet jag (Skrattar). Om sanningen ska fram så ljög jag mig in i projektet. De annonserade om att de sökte en tjej med bra sångröst och studiovana. Och trots att jag inte uppfyllde någonting utav dessa två kriterier så svarade jag på annonsen och utgav mig för att vara tjejen med studio och sångvana (Skrattar). Så Örjan Öhberg som han hette skickade mig tre låtar som jag skulle skriva text och sångmelodi till. Och faktum är att jag i stort sätt aldrig hade skrivit en text, i alla fall inte i sin helhet. Innan jag kom in i nämnda projekt så hade jag stimmat låtar som inte fanns då jag egentligen inte hade någon text utan bara improviserade när jag väl stod på scenen. Men när jag skickade in låtarna till stim så satte jag mitt namn som textförfattare fast det inte fanns någon text (Skrattar). Men man var ju tvungen att stimma låtarna om de skulle framföras i radio vilket dessa låtar gjorde då vi ställde upp i en musiktävling som radiosändes (Skrattar). Men åter till de låtar som Örjan skickade mig så gick jag och drog på det hela så långt jag kunde. Jag gick runt och nynnade lite sångmelodier , men några texter tog aldrig form. Så kom den dagen när jag skulle sätta mig på tåget ner till Stockholm, jag bodde i Eskilstuna på den tiden. Så jag satt där på tåget och tänkte, ”Fan! Jag måste komma på en text”. Jag började få lite panik då vi närmade oss Stockholm så jag frågade en medpassagerare om han kunde hjälpa mig att skriva en text (Skrattar). Så ha sa, ”Ok! Vad har du att gå på?” ”Jag har det här” svarade jag. Så säger han efter ett tag. ”Vad sägs om det här då” Då hade han skrivit ner en text på engelska och jag sade, ”Fan! Det här är ju skitbra”. Sedan hoppade han av tåget på nästa hållplats. Jag fick aldrig reda på vad han hette, men jag är skyldig den killen en djävla massa royalties den saken är säker (Skrattar). Sedan var det bara ner i studion med en massa nördar som typ aldrig hade sett en tjej i en studio, så jag hade fyra killar hängande efter mig när jag skulle in och sjunga för första gången i en studio, och jag var så nervös men går samtidigt runt och är as-kaxig. Hur som helst så sjöng jag in, och det gick faktiskt jättebra, och dessa nördar som jag beblandades med där nere i studion, det var dessa herrar som blev teamet som skapade ”Rednex”, där jag blev med på hela resan. Ett underbart gäng var det.

Men det är ett stort steg att ta från ”Euro-disco, Till ”Industrirock”. Du som i stort sett aldrig lyssnar på skivor, hur kom du in på den tyngre musiken?

Lizette: Saken är den att jag tog över studion då hela teamet beslöt sig för att flytta till Belgien. Då lokalerna är oerhört stora och jag kände att jag aldrig kommer att utnyttja hela ytan, så bestämde jag mig för att hyra ut en del utav lokalerna och då fick jag ”Statemachine” som hyresgäster. Och ”Mårten Kellerman” i nämnda band kom in en dag och spelade upp ”Downward Spiral” med ”Nine Inch Nails”, och den knockade mig helt då jag aldrig hade tagit del utav något liknande tidigare. Under den här tiden så var jag i full gång med mina egna låtar som rent ut sagt var sjukt konstiga då jag blandade alla möjliga och konstiga influenser i mina kompositioner. Och jag som kommer från ”Rednex-teamet” där man tyckte att ”Enya” var ”Deep shit”, då kanske du förstår att jag tvivlade på att min musik skulle anammas utav en publik. Men så spelade Kellerman upp ”Nine Inch Nails” och berättade att de var grymt stora, speciellt i staterna, och då såg jag möjligheterna helt plötsligt och bestämde mig för att skriva en industriplatta.

Hur ser du på industrirocken överlag?

Lizette: I och med att jag inte lyssnar så mycket på musik överhuvudtaget så kan jag inte yttra mig så mycket om det rent musikaliska. Men det jag inte gillar är att det ska vara så jävla deppigt hela tiden. Att det är så i musiken är en sak, då det är industrirockens signum. Men jag köper inte att alla som pysslar med den typen utav musik, att de mår så jävla dåligt privat. Visst finns dessa också, ”Trent Reznor” i ”Nine Inch Nails” byggde ju hela bandet och sin musik på sina känslor. Men bara för att han som är lite utav en gudfader till nämnda genre så skapas det en form utav romantik kring hans känslotillstånd och det tycker jag är så jävla falskt. Jag har träffat många utav dessa, och dom är innerst inne glada industri-nördar som inte sitter och skär sig i armen som många tror. Man kan skriva om allvarliga saker utan att man går i självmordstankar.

{youtube}HUb1VvyvoS4{/youtube}

 

Du har skrivit all text och musik, producerat och även mixat plattan helt själv. Det är ju en process som få vågar ge sig på. Är det någonting som du skulle kunna tänka dig att göra om?

Lizette: Om vi kollar på låtskrivandet och producerande så var det en härlig resa som jag absolut vill göra om. Den jobbiga biten var att mixa plattan. Men för att svara på din fråga så blir svaret ja! Jag är nog lite körd när det gäller den biten. Det skulle inte bli”Lizette &” om vi skulle göra på något annat sätt, och ser man på själva låtskrivandet och produktionen så är detta en resa jag mer en gärna gör om. Men känner jag mig rätt så kommer jag att sitta där på inspelningen utav nästa platta och även mixa hela skiten. Jag vet att det är tekniskt fel och många proffs skulle skaka på huvudet i mångt och mycket när det gäller mitt sätt att jobba, men för mig är det en personlig resa som inte skulle bli densamma om jag skulle ta hjälp utav någon utomstående.

Men även om du skulle ta in en andra part så är det ändå i slutändan du själv som har det sista ordet.

Lizette: Det stämmer i och för sig. Men skulle jag ta in någon annan part så skulle det hela förmodligen spelas in i en annan studio, och då skulle det bli under helt andra förutsättningar. Om vi pratar om mixningen så körde jag hela processen i hörlurar. Jag vet att det är lite kärringen mot strömmen att göra så, men det är så jag vill ha det (Skrattar). Men skulle jag ta in en andra part så skulle denna förmodligen inte gå med på att jobba på detta sätt. Jag var inne i en studio och körde ett tag. Men det är så jävla opraktiskt då du måste resa till och från, och man är tvungen att jobba på ett sätt som jag inte är van vid , och då skulle det hela inte bli samma sak. Jag måste få jobba lite som kärringen mot strömmen för att jag ska få det hela att funka helt enkelt.

Är det därför det tagit så många år att få ut en ny platta?

Lizette: Det har inte tagit åtta år att göra hela plattan. Men man har varit tvungen att ta pauser i skapandet då ingen utav oss i bandet är stenrika. Man har fått klippa grannens gräsmatta lite då och då för att få ihop det hela ekonomiskt (Skrattar). Sedan är allt kring bandet väldigt indiependent, och hade vi inte haft så många underbara fans som hjälpt oss så hade vi aldrig kunnat ha ett releaseparty på ”Göta Källare” t. ex som vi hade. Vi har helt otroliga fans som hjälper oss på alla tänkbara möjliga sätt. Vi har till och med fans från tiden innan vi hade släppt den första plattan, och som är med oss än idag, så stort tack till alla underbara fans som gjort och gör det hela möjligt att driva vidare.

Du Markus har ju varit dansare för ”Nanne Grönwall”. Är dans någonting du har studerat?

Markus: Jag hade faktiskt aldrig dansat förut, dom trodde att jag kunde dansa. Det var så här att jag gjorde en audition inför när hon skulle gör ”kyssar” i melodifestivalen, men då sjöng jag bara. Sedan så frågade dom om jag kunde spela gitarr. Och då tänkte jag, ”Ok! Dom har detta som en back up utifall de inte skulle vara nöjd med min dans.” Men så satte jag den dansen och därav så trodde dom att jag var dansare, och jag vågade inte säga att jag inte var det, så på den biten är det.

Sedan erbjöd de mig att haka på en sommarturné och sedan krogshowen på ”Rondo”. Och det var under den tiden som de började att misstänka att jag inte var någon dansare. Det var så här att jag skulle lära mig nya danssteg, och de som jobbar med dans snackar oftast i så kallade danstermer när de ska lära ut, och då märkte dom att jag inte förstod dessa termer utan jag bad att få dessa förklarade för mig. Då frågade dom mig om jag var utbildad, och då svarade jag att jag inte hade någon dansutbildning.

Hur blev reaktionen när de fick reda på detta!

Markus: Då hade jag jobbat med dom ett bra tag så dom visste vad jag gick för, så det blev väl lite imponerade istället (Skrattar).

Var det inte pirrigt?

Jo det var det. Första gången vi repade så mådde jag riktigt dåligt.

Alex: Jag tycker att det låter som bandet generellt (Skrattar)

Markus: I och med att jag fick jobbet och att det skulle vara under en så kort tid så trodde jag att det var som typ ”Wallmans Salonger” som jag jobbade med förut, där vi mest stod och körade vid micken och kanske gick runt på scenen lite då och då. Sedan på den första repdagen så tog de fram en ”Youtube” video från ”Rhapsody in Rock” där ”Nanne” var med och körde låten ”Avundsjuk”. Och då sade han som höll det hela att ”Det är så här ni ska göra, som de gör på videon”. Och det visade sig vara värsta dansshowen, så jag blev ganska kallsvettig då jag aldrig hade dansat medan de övriga var välutbildade dansare. Men det funkade bra till sist.

Lizette: Han ljög för oss också (Skrattar).

Markus: Lizette trodde att jag kunde spela gitarr och keyboard.

Lizette: Och sjunga.

Markus: Men det kan jag inte.

Alx: Det är bara Lizette som tror att det är så, vi andra vet att det inte är så (Skrattar).

Markus: Bara man inte säger någonting utan bara är cool så kommer man långt.

När kom du i kontakt med ”Lizette´s &” för första gången?

Markus: Det var 2009.

Lizette: Men innan dess så höll vi på att bli skjutna utav samma person (Skrattar). Och sedan dess har vi träffats på de mest konstiga ställen, så vi träffades faktiskt i Flen.

Blev ni träffade utav den där killen som försökte skjuta er?

Lizette: Nej! Han missade tack och lov.

Markus: Men det var mitt fel. För jag sköt upp hans pappas pil på taket och då blev han jävligt sur.

När började du spela gitarr och keyboard?

Markus: Mina föräldrar fick ett ryck och köpte en gitarr när jag gick i gymnasiet, vilket inte var så smart för gymnasiet blev väldigt lidande då jag gick en utbildning som jag inte var så intresserad utav. Efter endast tre månaders gitarrspel så frågade min syster mig om jag skulle kunna tänka mig att vara trubadur. Absolut! Någon gång i framtiden tänkte jag. Men då sa min syster att ”På torsdag så har du ett gig”. Jag hade endast hunnit lära mig tre ackord, men vi fick köra på det. Så kontentan utav det hela blev blev en spelning på två timmar med endast tre ackord.

Du tar verkligen risker!

Markus: Yes! Det är bara att slänga sig in i leken så blir det vad det blir. Jag hade ägt en saxofon i endast två dagar när jag genomförde en konsert spelandes saxofon, så det är bara att ge sig in i leken.

Blåsinstrument är ju överlag ganska svårt att lära sig?

Markus: Ja! Fast saxofon är ganska enkelt att lira. Den är ganska logiskt uppbyggd så får man bara ljud i den så kan man ha ganska kul omgående, så länge det inte är förtecken (Skrattar). Så det är bara att försöka be snällt att ”Snälla grabbar! Inga förtecken ikväll tack” (Skrattar).

Vilken typ utav musik är det som har influerat dig mest av allt?

Markus: I och med att spelar trumpet så blev den klassiska musiken min första stora erfarenhet. Men överlag så har jag ingen förkärlek till något speciellt fack utan jag gillar musik som berör mig helt enkelt.

Ink”! Du anammar alla möjliga stilar!

Ink: Jo! Allt från döds-metall till Jazz!

Men vad blev ditt första möte med musiken: Vad var det första du lyssnade på när det begav sig?

Ink: Det var klassisk hårdrock. Typ ”Iron Maiden”, ”AC/DC”, ”Judas Priest” och dylika band. Så det blev den typen utav musik som man även började spela. Sedan blev det ”Punk”, och sedan har det blivit en rad olika stilar som ”Jazz”, ”Blues”, Fusion” och ”Reggae”. Listan kan göras lång.

Tomas: Jag har det! ”Universal Metal”! (Skrattar).

Alex och Tomas! Ni har båda rötterna i sjuttiotalet!

Alex: Yes! Min stora förebild är ”John Bonham” (Led Zeppelin). Hans gung lade grunden till någonting som fortfarande anammas i dagens i stort sett samtliga stilar under benämningen rock. Han var universal helt enkelt (Skrattar).

Om jag har fattat allting korrekt så avverkade du en hel drös med trummisar innan du fann ”Alex”!

Lizette: Det stämmer! Jag höll på att ge upp. Jag hade till och med en sådan grym trummis som ”John Macalouso” (Ex: Yngwie Malmsteen mfl.) med i bandet ett tag, men det funkade inte. Han kunde inte spela rakt. Han höll hela tiden på att lägga in små knorrar på hi-hat och baskaggarna så jag höll på att bli tokig. Alex är den enda trummis som lyckats anamma mina önskemål om hur det ska låta. Det är rakt och kompromisslöst och det gungar som fan. Han och Tomas är den stora motorn när det gäller det musikaliska helt enkelt.

Och du Tomas! Vem har influerat dig mest?

Tomas: Det är ”Dennis Dunawy”. Han är grymt rytmisk och har en förmåga att göra någonting spännande även om kompet oftast är rakt och bastant. Sedan spelar han med plektrum vilket jag tycker får ett coolare sound än vad man får om man spelar med fingrarna. Jag vill köra jävligt enkelt och bara följa med för att skapa ett skönt gung helt enkelt.

Det är du , ”Tomas” på bas och ”Alex” som är kvar sedan första plattan, men ni har bytt ut gitarr och klaviatur. Vad blev anledningen till medlemsskiftet.

Lizette: Det blev ohållbart då keyboardisten bodde i Arboga och gitarristen i Göteborg. Jag tror att jag kan räkna alla rep vi gjorde tillsammans på min ena hand, och kan man inte repa så kommer man ingen vart. Det var och är fantastiska musiker, men avstånden gjorde att det blev ohållbart att fortsätta ett samarbete.

Lizette! Du är nykterist. Vad var det om fick dig att bestämma dig för att ta det steget?

Lizette: Det blev mer att jag bara lade av att dricka för att jag inte hade något behov utav det. Jag har minst lika roligt när jag är ute på krogen med kompisar utan att dricka alkohol som ag ahde det när jag drack. Sedan är det en skön känsla att veta att alla utom jag kring bordet kommer att må pyton när de vaknar upp på morgonen (Skrattar).

Ink: Vi har ett dilemma i bandet då vi inte får dricka innan spelningarna.

Lizette: För jag anser att man inte presterar lika bra med alkohol i blodet.

Ink: Tala för dig själv! Jag fungerar lika bra i alla fall.

Alex: Vi drabbade försöker kringgå det hela med vad man definierar som innan spelningen. Säg att man äter middag innan vilket man oftast gör, då borde de i under rimlighetens gräns få kallas för måltidsdryck (skrattar).

Då kan man säga att du dricker blod istället, då du utger dig för att vara en vampyr som härstammar från Transylvanien?

Lizette: Det är faktiskt inget påhitt! Jag härstammar faktiskt från Transylvanien. Min släkt som heter ”Von Panajott” har till och med en egen vapensköld som återfanns i Wien. von-panajott-familjevapenOm vi ska dra det hela kort så slussades denna vapensköld till Wien, för att när kommunisterna invaderade Transylvanien så brände dom upp alla vapensköldar. Men somliga varav min släkt är en utav dom lyckades slussa vidare sin sköld till ett annat land för att undgå kommunisternas förstörelse. Vi hade till och med ett gods i Transylvanien som kommunisterna jämnade med marken för att använda som flygplats. Men om vi återgår till vapenskölden så har jag inte för så länge sedan fått den på bild vilket var grymt coolt. Så det känns både häftigt samtidigt som man känner sig lite stolt över det hela. Sedan blir det hela lite extra makabert då originalet på skölden tydligen är tryckt hundhud.

Till sist! Vad kan man förvänta sig utav ”Lizette &” på scenen?

Lizette: Ett djävla ös kommer det att bli, då vi ger järnet hela tiden. Ingen kommer att bli besviken då det är live vi är som bäst.

Foto: Sofia Lundberg
 

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.

VIDEOPREMIÄR

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

X