VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
skintrade-past-and-present-logo

Intervju med Matti Alfonzetti

26 Shares

skintrade-past-and-present-logo
Matti Alfonzetti har en gedigen karriär bakom sig. Sedan 80-talets mitt har nämnda sångare, producent och låtskrivare hunnit med att fronta band som “Bam, Bam Boys”, “Talisman”, Red, White And Blues” (tidigare “Jaged Edge”) och “Skintrade”.

Efter sistnämnda band gick skilda vägar under 90-talets mitt så drog sig Matti tillbka från scenen för att satsa på en karriär som producent och låtskrivare. Nu är han dock tillbaka som frontman i återförenade “Skintrade” och “Red, White And Blues”. Rocknytts Sven Mörén träffade Matti på Café Rival i Stockholm för en intervju om svunna tider, om orsaken till “Skintrades abrupta uppgång och fall och givetvis om framtidens komma skall med sina två återförenade band.

 

Jag tänkte att vi skulle börja från början. Vad blev ditt första inträde till den etablerade musikscenen?
 


Matti: Det blev med ett band som hette ”Bam, Bam Boys” som gjorde en platta runt 1987-88. Det var grabbar som ”Fredrik von Gerber” från ”Easy Action” och lite andra gubbar. Så det var så det började. Sedan blev det ett Engelskt band som hette ”Jaged Edge” vilket även det är ett band jag nu har återförenats med, fast idag heter vi ”Red, White and Blues”. Jag bodde i England under tre fyra år, vi gjorde två plattor och vi turnerade ganska flitigt. Sedan splittrades vi på grund utav olika saker, och då ringde Marre (Marcel Jacob) mig och undrade om jag ville hoppa med på en sommarturné med “Talisman” för att sedan se vad som händer.
 

För jag kommer ihåg 1992 då jag var på rockklubben ”Underground” som låg på Drottninggatan och såg ”Talisman”, helt ovetande att det var med en ny sångare, och jag hade varken sett eller hört dig innan dess. Jag minns att sättningen var du på sång, ”Fredrik Åkesson”(Gitarr), ”Marre (Bas) och Samuel Jacob (Trummor)
 

Matti: Det stämmer alldeles.
 

Spelade du in någonting med ”Talisman”?
 

Matti: Vi gjorde några demos som spelades in ute i Kista på ”Polygram” som hade en studio där. Fredrik var då helt ny i bandet. Det var så här att Marre ringde upp mig och frågade om jag ville haka på den stundande sommarturnén som redan var bokad och klar. Men det roliga var att bandet fortfarande saknade en gitarrist, då den första gitarristen vad han nu hette hade hoppat av.
 

Kristoffer Ståhl hette han.
 

Matti: Så var det han hette! Jag kom ihåg att jag, Marre och Samuel hade auditions på Fryshuset med en jävla massa gitarrister, och då var Fredrik där, och han var tveklöst bäst så det va inget snack om att han skulle få jobbet. Sedan åkte vi ut och spelade in en demo där ute på ”Polygram”. Den inspelningen är jag inte riktigt klok på vad som hände med för jag har hört någon låt på Youtube  men inget mer. Men jag har inte en aning om den gavs ut, där har jag noll koll.

{youtube}zlA5IvrsviM{/youtube}

 

Du vet inte om de hamnade ett par låtar på ”Genesis” plattan när ”Jeff Scott Soto” kom tillbaka?
 

Matti: Det är så jävla många år sedan. Men jag har för mig att Marre ringde upp mig och frågade om det var okej att släppa det där materialet som jag var med på vilket jag sa var okej. Men sedan vad som hände vet jag inte riktigt. Jag hade inte så mycket kontakt med Marre de sista fem, sex åren, och sedan så gick han ju bort, tyvärr.
 

Fan vad tragiskt!
 

Matti: Ja! Mycket!
 

Hans depressiva sida, var det någonting du kände utav under den här tiden?
 

Matti: Nej! Ärligt talat så hade jag ingen aning om detta överhuvudtaget. Inte för att jag är någon psykolog, men jag kände Marre ganska väl i och med att vi gick i samma skola. Så vi har känt varandra sedan barnsben i princip.
 

Så du kände även Yngwie (Malmsteen)?
 

Matti: Jag träffade honom ett par gånger, så jag umgicks inte med honom så mycket. Men som sagt! Marre och jag gick i samma skola och vi hade ju samma intressen genom musiken, så vi snackade ju ”Rainbow”, ”Deep Purple” och hela den där biten. Men Marre var lite speciell. Han var en tänkare, han var lite innesluten, han kanske inte hastade fram allt han tänkte, så långt kände jag att han hade någonting som låg och grodde inom sig. Men jag träffade Marre hemma hos ”Mats Levén på en fest, och det är bara några månader innan Marre gick bort. Och jag stod och pratade med Marre i köket större delen utav kvällen och märkte inga tendenser alls på att han mådde dåligt.
 

Jeff Scott Soto sade samma sak. Marre ringde upp honom bara någon vecka innan och var så överväldigande glad att det äntligen skulle bli en ny platta med ”Talisman”. Men tydligen så är det inte ovanligt att man kommer in i ett lyckorus precis innan man tar det stora steget. Tydligen så beror detta på att man har bestämt sig för att ta detta svåra beslut, och när man väl bestämt sig så bringar det till en enorm lättnad inombords. Riktigt tragiskt.
 

Matti: Ja! Jävligt tragiskt.
 

Vad var det som blev uppbrottet med ”Talisman”. Var det tal om att det skulle göras någon platta?
 

Matti: Ja, det var det faktiskt. Men om jag ska vara ärlig så var ”Talisman” inte riktigt min typ utav musik som jag ville framföra. Jag var ute efter något hårdare, mer riffigt. Sedan fick jag en kassett utav grabbarna i ”Skintrade” där jag fick ta del utav fem, sex låtar utan sång. Jag lyssnade igenom låtarna och sa bara. WOW! Det här är min grej. Det här är vad jag har letat efter, i alla fall energimässigt. Jag sa det till Marre som fattade direkt utan några bittra känslor. Jag kände själv att jag kanske inte var den mest idealiska rösten lämpad för Talisman . Jeff var och är bäst i den skolan enligt mitt tycke.
 

Jeff är ju en typisk AOR-sångare!
 

Matti: Det är i och för sig även jag, men Marres låtar är lite mera melodiska, lite mera poppiga, bombastiska. Jag kanske passar bättre när det är lite mer utav den bluesbaserade hårdrocken. Jag vet att även Marre gillade den typen utav hårdrock, han älskade den. Men låtarna han skrev var effektiva dängor, klockrena rocklåtar med pop-inslag. Till slut fick jag välja mellan ”Skintrade” och ”Talisman”, och då valde jag ”Skintrade”.
 

Skintrade” kan man säga kom som en explosion, samtidigt som det var lite nytt. Ni hade ju inslag utav rap och soul, och när ni kom så exploderade ni verkligen. Ni blev ju stjärnor över en natt. Ni hade avancerade musikvideos, ni spelades på MTV`S ”Headbangers Ball”. Men som sagt, mycket soul har jag anammat i er musik nu när jag återigen har börjat lyssna på plattorna.
 

Matti: Absolut! I låtskrivandet så fanns kärleken till den musiken, det där bluesiga, soulaktiga sväng som den typ utav musik har och allt det där, och jag som vokalist är extremt influerad utav den eran, så det föll sig naturligt. Men det gick lite för fort för oss. Vi spelade in första plattan utan att ha något färdigt grundkoncept som de flesta band har innan man går in i studion.Matti Typ! Så här ska vi låta, så här ska vi se ut och den här framtoningen ska vi alltid ha för det behöver man. Man måste ha en plan helt enkelt. Men när vi gjorde första plattan så anammade inte vi detta, utan vi spelade in det som vi tyckte lät ballt och bra, med en slutkontenta som blev grymt bra. Men med det vill jag säga att, tyvärr så kunde vi inte bibehålla detta riktigt. Vi täppte igen det hela med vad vi egentligen lyssnade på och vad vi på individnivå blev influerade utav, så att andra plattan ”Roach Powder” blev en total vändning gentemot den första, och redan då så höjde jag ett varningens finger. Men det är lätt att sitta här idag och säga vad som var rätt eller fel, men jag tror att hade vi anammat det som vi gjorde på första plattan så hade nog framtiden sett lite annorlunda ut än vad den blev. Men du vet hur det är. Man har hört historien så många gånger förut om bandet som gör den klockrena debuten, för att sedan följa upp med den grymt viktiga andra plattan. Man har varit och turnerat med varandra under än längre tid, man sliter på varandra och upptäcker kanske att den sociala biten kanske inte funkar gentemot samtliga. Det är oerhört svårt att driva ett band vattentätt. Det enklaste är ju att göra den där första plattan, för då finns det så mycket lust och det är kul. Man skriver låtar, man spelar in och allting är bara ballt.
 

Det är som att starta upp ett företag. Sedan är det svåra att driva det hela vidare till något lönande.
 

Matti: Exakt! Man kommer ganska långt bara på vilja och motivation, men sedan måste det finnas en plan och man måste ha en sammanhållning i bandet där alla har sina positioner vilket inte är så vanligt. Som du säger, det är som ett företag.
 

Därav alla medlemsbyten i olika band som sker dagligen.
 

Matti: Exakt! Sedan så turnerade vi sjukt mycket vi slet verkligen som djur ute på vägarna. I länder som Tyskland och Holland var vi titt som tätt.
 

Hann ni komma på andra sidan Atlanten?
 

Matti: Jag tror att någon utav våra videos spelades på ”MTV” där borta. Sedan gjorde vi faktiskt några spanska versioner på ett par tre låtar, för ”George” som var gitarrist på den tiden är från Chile, och jag har italienskt påbrå så jag kunde även lite spanska. Så George sa, ”Fan! Ska vi inte testa att sjunga in ett par låtar på spanska. Så vi splade in ”Sick as a Dog” bara för att testa och se om det funkade. Vi hade faktiskt en panel i studion med Sydamerikaner för att få ett utlåtande om det lät trovärdigt eller om det lät för djävligt (skrattar). Men dom köpte det hela och sade att” det här låter hur bra som helst, det här måste ni släppa”. Så vi gjorde ”Sick as a Dog” som singel som började att visas på Latinamerikanska ”MTV”, det var ju uppdelat på den tiden, och det gick hur bra som helst där nere. Men vi kom aldrig så långt som till USA och Sydamerika, men vi hade massor utav förfrågningar från Chile, Latinamerika och dom länderna, men det hann aldrig bli något. Fan! Idag kan jag se så många fallgropar som vi klev in i billigt med det här bandet. Hade vi varit smartare, tänkt mera och förvaltat det hela på ett smidigare sätt så hade säkert utgången för bandet blivit betydligt mycket bättre, men det är lätt att sitta här idag och uttala sig. Nu är vi här igen och nu står vi här igen, men det är tjugo år senare och branschen är något helt annat idag, så vi får väl se var det leder.
 

Så man kan säga att ”Skintrade” står idag vid ett vägskäl? Ni vet inte riktigt hur ni ska driva det hela?
 

Matti: Exakt. Vi kan väl säga så här, att ”Skintrade” funkade alltid bäst i replokalen. Att vi skrev låtar i replokalen, vi dammade in demotejper i replokalen, det blev djävligt bra, det blev mycket energi helt enkelt. Vi repade oerhört mycket, den grejen fanns alltid med ”Skintrade”. Och den grejen finns kvar även idag. När vi träffas och repar så händer det alltid någonting på varje rep och detta måste vi ta till vara på. Idag har vi möjlighet att spela in varje rep då både jag och och Stefan har studio. Så när vi har repat klart så spelar vi in det på direkten då vi har trummor och allt annat uppmickat på varje rep. Och då tänkte jag i alla fall, att om vi håller på i några månader till så har vi snart material till en helt nytt studioalbum utav bara farten. Sedan får vi ju se om det är tillräckligt bra för ett släpp. Men om sådant är fallet, så självklart släpper vi det på platta, för då blir det helt nya låtar och förmodligen ett helt nytt ”Skintrade” som kommer att låta lite annorlunda.

{youtube}b_lJzzH4zGE{/youtube}

 

För de tre som finns med på samlingen är låtar som ni skrev till nämnda skiva?
 

Matti: Yes!
 

Och det låter ju ”Skintrade” så det bara stänker om det!
 

Matti: Det gör ju det. Vi gick in i låtskrivandet med detta i åtanke att det måste låta ”Skintrade” på något sätt, och det gjorde det när det blev klart.
 

Fast tyngre! Även det gamla materialet låter tyngre på den nya plattan. Var tyngden någonting ni saknade på de gamla inspelningarna?
 

Matti: Det kan man säga, samtidigt som det faller sig naturligt då man följer med dagens utveckling, att det automatiskt blir tyngre med dagens utrustning och teknik. Men jag tror att kärnan fortfarande är kvar. Det är riffigt, Det är ganska energirikt, det gungar och det är åt det mer melodiösa hållet sångmässigt. Det är där vi vill vara med ”Skintrade”, det är där vi passar. Men det är som du säger, att idag finns det tusen och åter tusentals band där ute som vill vara med och slåss, och framförallt i detta land finns det oändligt mycket bra band. Det är helt galet när man tänker efter.
 

Det blev en explosion i och med internet. I början trodde man att allting skulle bli så mycket enklare i och med internet, men det har snarare blivit tvärtom.
 

Matti: Exakt! Utbudet har blivit så enormt idag.
 

Okej om man redan är etablerad, då är det en helt annan femma, men det är ett rent helvete för många utav de nya banden.
 

Matti: Precis! Det var det första vi pratade om när vi hade möte med bokningsbolaget. Det var inte typ ”Vad kul! Skintrade” är tillbaka, vad spännande”, utan omgående kom vi in på ”Facebook” ”Twitter”, vilket var och till viss del är en främmande värld för mig. Men jag vet att det är så man måste jobba idag för att ha någon som helst chans att komma ut med sitt namn.
 

Hos oss på”Rocknytt” är det många band som bloggar, och då även mer etablerade band som ”Corroded” och ”Electric Boys”.
 

Matti: Kul att du nämner ”Corroded” . För det hörde utav sig en snubbe till mig på ”Facebook” som sade att han var gitarrist och att han gillade alla mina gamla band. Sedan när nyheten om ”Skintrades” återförening kom ut, så hörde han återigen utav sig och var lite i eld och lågor. Då visade det sig att han var gitarristen i ”Corroded” (Skrattar). Det tyckte man var lite kul, då man hade hört dom figurera i radio titt som tätt, och dessutom är dom bra på kuppen.
 

Hur var det när ni skrev skivkontrakt på nittiotalet. Var det ett fett förskott och sedan in i studion?
 

Matti: Absolut. Alla de gamla klichéerna var inblandade. Från att mitt första band ”Bam Bam Boys” fick skivkontrakt på åttiotalet så har det bara varit den typen utav processer. Att träffa skivbolag som säger ”Oj! Det här blir skitkul.” Fram med skumpan, förskottet och ut och spela. Du vet när jag bodde i England så var vårat management ”Sanctury Music” som även ”Iron Maiden” hade. Jag var typ tjugotvå, tjugotre när jag kom till England och man hade noll koll på allting. Man fick intryckt i handen ett checkhäfte, man fick en lägenhet, ett kontonummer till ett taxibolag där jag kunde åka taxi hur mycket jag ville utan att betala ett öre. Sådant existerar inte idag, inte på vår nivå i alla fall. Okej om du heter ”U2” eller ”Metallica” då har du säkert förmåner, men då snackar vi en helt annan nivå en den vi var och är på idag.

Men på den tiden hörde allt detta till ritualen. Vi spelade in en demo på fyra, fem låtar, fick skivkontrakt direkt med ”Polygram”. PANG! BOOM! ”Bra grabbar! Nu kör vi”. Det var förlagsförskott med stålar i handen och sedan var det bara att köra. Men rävspelet i det hela var att så fort du visade minsta tendens på att minska i försäljning så var det tack och adjö på direkten, och sedan stod du där med rumpan bar. Ur den synvinkeln så inhyser dagens klimat ett bättre sätt att jobba på, då banden måste vara mer självgående och jobba mer långsiktigt, som att bygga upp ett företag. Jag tror stenhårt på den grejen men samtidigt finns det oändligt mycket mer små företag/band idag som vill vara med i leken.

Men återigen med ”Skintrade”, hade vi anammat de rätta sakerna när det begav sig, om vi hade haft en halv hjärna emellan oss, så hade det gått så oerhört mycket bättre än vad det gjorde. Vi gjorde bort stålar på skit och vi brydde oss inte om något annat. Återigen som ett företag så handlar det om personalvård. Istället för att supa bort pengarna och dylika saker, så hade vi istället kunnat förvalta det hela på ett bättre sätt genom att tänka tio femton år framåt. Du vet, ha kul, tjäna stålar och kunna leva på det långsiktigt. Men man var för ung och oerfaren för att tänka så. Man brydde sig inte helt enkelt. Men det är så rockmyten är. Oförutsägbar och opålitlig, vilket samtidigt är tjusningen med det hela.
 

Du spelade med ett band från Karlskoga, ”Damned Nation”. Blev det en platta och inget mer eller?
 

Matti: Damned Nation” ja! Det blev bara en platta. De snackdes om att de ville ha med mig på en kommande turné men jag är oerhört restriktiv när det gäller sådant. Jag är inte främmande för att delta som inhyrd till ett projekt. Tvärtom då jag har varit med i ett otal olika projekt där jag lånat ut min röst. Men snackar vi turné så anser jag att som sångare och frontman är man själva varumärket utåt, där av att jag aldrig tackar ja till en turné som inhyrd om det inte är något som jag verkligen faller pladask för rent musikalsikt.

Men jag kom ihåg att det var otroligt mycket strul med att få ut plattan. Det hela började lovande med att bandet ringde upp mig och gav mig fröfrågan om jag skulle kunna tänka mig att sjunga på plattan. De berättade även att ”Tomas Skogsberg” skulle producera plattan vilket jag tycket lät klockrent då jag både känner och jobbat med honom tidigare. Allt var till en början frid och fröjd. De skickade materialet till mig och jag började sätta mig in i det hela.

Problemet var just att de bodde Karlskoga, så jag fick förfrågan om jag kunde åka ut med materialet till Skogsberg som bor och har sin studio i Norrtälje. Jag ringde upp Tomas och sade att jag var färdig med alla sångpålägg och undrade om jag kunde komma över med ljudfilerna så att han kunde påbörja sitt arbete. Det här rör sig inte allt för långt bakåt i tiden. ”Protool” och dylikt var redan ett väl använt inspelningsmedel. Men Tomas är ingen som anammar det moderna, utan han kör fortfarande på gamla prylar, så han bad mig att föra över filerna på en cd och skicka till honom så att ha kunde föra över det till sin dator.

Sedan gick det några veckor och jag tänkte inget mer på detta då jag hade en massa annat att pyssla med. Sedan ringde bandet till mig och undrade om jag visste hur det hade gått med det hela, då Tomas inte hade hört utav sig till grabbarna. Jag tyckte att det lät lite märkligt, så jag ringde ut till Tomas som sade att han hade haft fullt upp med ett annat band, men att han skulle ta tag i prylarna om någon vecka. Det gick ytterligare ett par veckor då Tomas ringde upp mig och sade, ”Fan Matti! Jag grejar inte det här. Jag lyckas inte med att föra över de digitala filerna till min dator. Kan du komma ut och hjälpa mig med detta?” jag åkte ut dit för att föra över filerna till en trött gammal dator som han hade. Men efter att vi fört över endast ett par ljudspår så sade datorn ifrån. Jag sade till Tomas att han måste skaffa en kraftfullare dator om han ska klara av sådana här typer utav filer. Till slut så beslöt han sig för att köra över det hela analogt istället, och jag sa ”Visst! Fine. Du vet vad du klarar utav bäst.”

Sedan tog det ett halvår innan första mixen kom på posten, men då hade jag släppt det hela. Men skivbolaget som var ett italienskt bolag blev alldeles rasande och hotade med att stoppa hela produktionen, och de stackars grabbarna i bandet sitter uppe i urskogen och har inte en aning om vad som händer. Tyvärr blev den slutgiltiga mixen inte bra. Jag har fortfarande svårt att fatta vad Tomas höll på med när han mixade plattan. Men han hade väl för mycket på tallriken under den tiden och lovade grabbarna lite förmycket helt enkelt.
 

För ”Damned Nation” var väl mer hårdrock utav den gamla skolan?
 

Matti: Absolut. I alla fall på plattan före. På nämnda platta så ville de få till ett mer skitigt sound och där av att de kontaktade Skogsberg. Det roliga med Tomas är att han gjort sig ett namn inom den tyngre skolan som Death-metal, Doom-metal och dylikt, när han i grund och botten är en ”Beatles” kille. Hur som helst så tyckte jag jäkligt synd om grabbarna som satt där uppe i urskogen och inte fick reda på någonting alls, och att slutresultatet blev en katastrof. Sedan är Tomas en lite märklig person. Han är lite av en ensling som vill sitta därute i skogen och göra allting själv. När vi skulle spela in den andra Skintrade-plattan så hade vi bokat gamla ”Soundtrade-studion” där vi även spelade in den första plattan, med ”Ronnie Lahti” som tekniker. Du kanske har varit där nere?
 

Yes! Stort som fan är det!
 

Matti: Och riktigt bra prylar. Jag tror dom kör på exakt samma prylar idag och de håller fortfarande måttet. Hur som helst, så var det samma sak även för oss när vi arbetade med Tomas på andra plattan. Han ville helst sitta själv och arbeta medan vi i bandet alltid tyckte om att arbeta som ett lag där man sitter och bollar fram det slutgiltiga resultatet. Men han blev störd och irriterad då han tyckte att vi hängde över hans axlar för mycket. Han ville vara helt själv och presentera ett resultat. Och det funkar väl om man är på samma tankeplan. Men än en gång! Jag tyckte oerhört synd om grabbarna i ”Damned Nation”, då jag tyckte att de blev överkörda utav Tomas och skivbolaget. Tomas vägrade att överhuvudtaget prata med skivbolaget, då han inte hade mycket till övers för skivbolag över huvudtaget.
 

Du har även gjort ett par soloplattor!
 

Matti: Yes! Tre stycken har det hunnit blivit.
 

Dessa har väl inte varit renodlad hårdrock?
 

Matti: Nej! Det har varit lite blandat där också. Det är väl så att det finns en fåra av mina fans som är väldigt förtjusta i när jag sjunger AOR-Rock. Och min första soloplatta jag gjorde runt 2000 är det många som gillar skarpt då jag fortfarande får meddelanden på ”Facebook” om den. Sedan gjorde jag en till ett par år senare som blev lite annorlunda gentemot sin föregångare, så den gillade folk inte så mycket. Sedan gick det ganska länge innan den senaste plattan kom, då den kom ganska nyligen utgiven på ”Metal Heaven”. Jag fick förfrågningar hela tiden om att göra en platta som mer liknade den första. Men under tiden har jag gjort så mycket annat då jag har en studio här inne på söder. Jag har producerat två plattor med ”The Poodles”, skrivit låtar som varit med i melodifestivalen och sådant skit.

Jag blev helt inne i den grejen och försökte livnära mig som låtskrivare och producent, vilket rullade på riktigt bra. Men nu när jag fick förfrågan för ett år sedan att återförena ”Skintrade” så kändes det kul igen, då det inte hade hänt så mycket hos mig personligen då jag suttit i en studio och harvat under tio års tid. Sedan dyker den här soloplattan upp, och ”Skintrade” och ”Red, White and Blues vilket är ganska typiskt då det i stort sett inte hade hänt någonting under tio års tid. Nu ska vi ut med ”Red, White and Blues” och öppna för ”Lynyrd Skynyrd”, och vi ska även spela på ”Download Festival”.
 

Har ni släppt något nytt?
 

Matti: Ja! Vi släppte en platta alldeles nyligen. Den är dock bara släppt i England. I och för sig finns den på ”I-Tunes”, men fysiskt så är den bara släppt i England, och det är en renodlad klassisk rockplatta helt enkelt. När vi skulle göra nämnda skiva så beslöt vi oss för att köra till med en massa pengar i projektet, för att sedan bestämma oss för att varje krona ska gå till allt vi lagt ut innan vi lägger ut det till ”Spotify” eller den typen av media. Dessa pengar har vi fått in då det gick ganska fort.

Vi har haft turen att ha ganska stora gig i England då vi varit ute med ”Whitesnake” och ”Chickenfoot” och spelat för mycket folk. Det har hjälpt till att blåsa upp bandet. Desto större gig, desto större media, så det har blivit ett ganska lyckat projekt vilket kan leda till något ganska stort. Men det är stor skillnad rent musikaliskt mellan ”Red, White and Blues” och ”Skintrade”. Jag spelar även bas i ”Red, White and Blues”.
 

Skintrade” skulle behöva något liknande för att få fart på maskineriet.
 

Matti: Exakt! Och det var det jag skulle komma till när det gäller ”Corroded”. Bandets sångare ”Jens Westin” undrade om vi skulle vara intresserade utav att åka förband till dom under hösten. ”Ja för fan” sade jag ”det är vi garanterat”. Men kravet är att vi ska ha en helt ny platta i bagaget.
 

Var det ett krav från ”Corroded” eller från er själva?
 

Matti: Det är vårt krav, eller snarare mitt krav, för det är en sak att ge ut de gamla låtarna för att det är kul, för att det finns ett värde i detta, och att det är många som gillar ”Skintrade” från den tiden då det begav sig. Men för min egen del om bandet ska kunna överleva så måste vi visa att vi kan leverera igen inför en ny publik,  för dom betyder ”Skintrade” ingenting, där står vi ändå på noll. Men om vi gör en ny platta så tar bandet nästa steg. Vi lämnar det gamla för att visa upp det nya ”Skintrade”. Jag ratar inte det vi har gjort tidigare, tvärtom så tycker jag att det mesta håller fortfarande om vi snackar om första plattan, men det måste till något nytt och fräscht för att det ska få ett nytt liv liksom.
 

Och samtidigt hålla kvar bandets grundsignum.
 

Matti: Absolut! Och jag tror att vi har det idag i och med att det är samma snubbar i bandet, och det låter som det gjorde då, när vi lirar så låter det ”Skintrade” helt enkelt.
 

Men det låter tyngre idag! Men det är ju för att tekniken gått framåt. Alla band som gör återföreningar låter automatiskt tyngre idag på grund utav den nya ljudbilden.
 

Matti: Precis. Och det viktigaste! Att det finns en lust i bandet som skapar den nya energi som krävs för att det i slutändan kommer att låta bra.
 

Det är bara att ta ”Stefan” (Gitarr) som exempel. Han agerade som om han hade varit inlåst i en grotta under tjugo års tid när jag såg er på releasefesten.
 

Matti: (Skrattar) Det var en ganska slående beskrivning, då han har knegat under alla dessa år och inte hållit på med musik alls. Men han är en rockgitarrist ända in i själen, och han har gått och pratat under flera års tid om att han är sugen som fan på att ta fram gitarren och börja lira igen. Stefan har varit den drivande kraften till den här återföreningen. Det hela började med att skivbolaget ringde upp honom och frågade om det var okej att släppa detta digitalt, och det var då idén till återföreningen tog fart. Han kände att här finns det någonting som vi kan spinna vidare på och utveckla till något nytt fräscht.
 

Så det var egentligen aldrig tal om någon återförening, utan det var tack vare att skivbolaget kontaktade er för en åter-utgivning utav gammalt material som det hela överhuvudtaget kom på tapeten?
 

Matti: Exakt! Hade skivbolaget aldrig hört utav sig så hade det förmodligen inte blivit något överhuvudtaget. Inte för min del i alla fall. När Stefan ringde mig angående samlingsplattan och återföreningen så blev min första reaktion ”Nä! Va fan! Varför ska vi hålla på med sådant.” Men Stefan tyckte att jag skulle tänka på saken och han föreslog att vi skulle ordna en träff med samtliga i bandet, och då hade jag inte träffat ”George” eller någon annan i bandet på evigheter, förutom Stefan som jag fortsatte att umgås med efter att vi splittrades.

Och för att göra det så oskyldigt och kravlöst som möjligt så bestämde vi oss för att vi skulle träffas i Vasaparken här i Stockholm då samtliga har barn. Så vi träffades där med en massa ungar som for omkring (Skrattar). Vi satte oss ner för att fika, och jag ljuger inte nu, men det tog tre sekunder, så var vi tillbaka i den gruppkemi som vi hade för tjugo år sedan. Och jag satt där med min latte och sade för mig själv att detta är helt sjukt. Det var som att ingen tid hade gått, det var som att vi var tillbaka till den tiden då det begav sig. Sedan gick det lång tid igen innan vi bestämde oss för att överhuvudtaget testa och spela ihop.

Och man kan säga att det var där som George började på att backa då han i stort sett inte hade lirat någonting överhuvudtaget sedan bandet splittrades. George är väldigt framgångsrik inom dataspels branschen. Han ligger tydligen bakom ett oerhört framgångsrikt frågespel om rockmusik. Sedan håller han även på med reklamfilm och liknande prylar då han alltid varit intresserad utav detta. Han var den som hade bra känningar inom branschen även när vi höll på. Han kände reklamfolk som ville vara inblandade i bandet. Vi gjorde en reklam – djingel för ”Deizel” vilket var riktigt hett på den tiden. Men det var väl där det sprack, då George var den som mer anammade den biten, medan jag och Stefan bara ville lira och ha kul. Vi orkade inte bry oss helt enkelt då vi tyckte att det var en oviktig del utav det hela vilket självfallet är fel då marknadsföring är a och o, speciellt i den här branschen. Men framförallt jag och Stefan orkade inte anamma den biten och George orkade inte riktigt anamma den musikaliska biten, och där drogs vi isär från varandra.

Det är den stora skillnaden gentemot det engelska bandet där alla roller var uppsatta och klara redan innan vi började att spela ihop, då gitarristen ”Mike” varit i branschen i så många år, så han visste hela tiden vilka beslut som skulle fattas för att kunna ta nästa stora kliv i processen. När han ringde upp mig angående att hoppa med i bandet så hade redan stakat ut att vi skulle göra en platta, och det kommer att ta si och så många månader, vi kommer att göra dom här förbands-gigen, och då kommer det betyda att vi kommer att sälja tusen plattor till och sådana saker, in i minsta detalj så har allt gått enligt planen än så länge, och detta är extremt imponerande. Och jag får rollen som någon slags musikalisk producent. Jag producerar skivorna, jag samlar in låtarna, bestämmer mer eller mindre vilka låtar som ska vara med och vad vi ska jobba på, så det är min uppgift.

Mike sköter affärerna och hela den biten, vi har en annan kille i bandet som sköter layouter, slogans och dylika saker, så allt det där täcks på ett smidigt sätt. Och hade man tänkt så där för tjugo år sedan kanske det hade blivit ruggigt bra. Som musiker är det så oerhört lätt att skena iväg musikaliskt. Vi befann oss i ett gränsland där vi spelade hårdrock, vi hade lite rap, funk, soul och lite grunge. Och på den första plattan så fanns det en balans mellan alla dessa stilar, det var inte förmycket utav det ena eller det andra. Alla verkade som det tyckte att det var fräscht att lyssna på. Men sedan frångick vi detta helt och hållet på andra plattan. Och för mig är det idag ett mysterium hur vi lyckades falla bort så långt ifrån varandra som vi gjorde. Okej om det hade varit tio år mellan första och andra plattan, men det sjuka är att vi snackar ynka två år mellan släppen. Som sagt det är ett mysterium, då det sound och produktionsmässigt är så vitt skilt ifrån varandra, det är vitt skilda låtar, lekfullheten saknas helt och hållet.

Det märkliga är att vi inte anammade detta då det begav sig, att vi efter fem, sex inspelade låtar stannade upp för att rannsaka oss själva och börja om från början. Men utav blindhet så trodde vi att det vi gjorde på andra plattan var det absolut rätta för bandet, att det var så här ”Skintrade” skulle låta.

Så när vi direkt efter att plattan hade släppts, åkte ut på en kort Europaturné och spelade de nya låtarna så såg vi hur publiken reagerade. I deras ansikten kunde man se strofen ”Fan vad är det här. Det här är inte Skintrade.” Jag kommer ihåg att jag stod på scenen och anammade detta och sade för mig själv, ”Det här är inte bra”. Och efteråt kom det fram publik som sade att vi måste spela mer låtar från första plattan för det här känns inte bra.

{youtube}t49rVOfKEpY{/youtube}

 

När ni var förband till ”Danzig”, det var väl alldeles i slutet på bandets karriär, för då var det ett mycket oinspirerat och tröttkört ”Skintrade” man fick ta del utav?
 

Matti: Det kan nog stämma att det var i sluttampen. Nu när jag tänker tillbaka så är det som du säger, att vi var ett slut och tröttkört band då vi helt enkelt befann oss vid en punkt där vi hade svårt att hitta motivation för att fortsätta skapa nya kreativa idéer. Jag kommer ihåg att vi satt vid ett bord någonstans och typ kollade varandra i ögonen och sade”Ska vi lägga ner det här?” Så långt hade det gått. Även skivbolaget hade börjat ledsna så dom tänkte i samma banor som vi då andra plattan i stort sett blev ett försäljningsfiasko. Jag kommer dock inte ihåg om vi hann bli droppade eller inte. Om inte så låg det garanterat inom räckhåll.
 

Hur ser du på sångare idag om du jämför med dåtidens?
 

Matti: Ja du! Jag kan säga så här. Jag satt faktiskt och tänkte på detta häromdagen. Jag satt i bilen och lyssnade på ”Bandit Radio”. Mycket av det jag hör på ”Bandit” tycker jag är jävligt bra. Sedan kommer det oftast från andra sidan Atlanten överlag bra sångare då de fortfarande har en bra sångtradition i USA. Men sedan finns det vissa grejer som man bara grinar illa åt. Ett utav dessa band ”Volbeat”. Visst! Jag kan köpa det dom gör, jag kan förstå att det finns en publik som gillar deras musik. Men kommer man till sången så sjunger han mer med en typ utav manér, mer ett sound som blir till något uddlöst. Det är lika med ”Sabaton”! Det är så nischat och saknar dynamik. Jag personligen anammar mer den gamla skolan som handlar om hjärta och själ.
 

Det är ju som ”Powermetal”-träsket, med alla ”Highpitch-sångare” som man inte hör vad det sjunger. Sedan jämför man dessa med ”Lou Reed” som under 40 år endast sjungit i en oktav, men det är så mycket mer själ och hjärta i det han gör istället för alla ”Gurkan i röven sångare”, där det bara handlar om hur höga toner man kan ta.
 

Matti: Exakt!. (Skrattar). Jag går fortfarande i mål för den typen utav sångare som härstammar från sjuttio och sextiotalet. Den gamla skolan helt enkelt.
 

Är det den typen utav sångare som är din största inspirationskälla?
 

Matti: Man kan säga så här! Jag har en fot så hårt förankrat i ”Blues” och ”Soul”, då min morsa anammade den musiken och fullkomligt matade mig med den typ utav musik. Så det blev väldigt mycket ”Motown-Soul” och hela den biten när jag var riktigt liten, vilket blev min musikaliska grundtomme. Men sedan kom ”Jimi Hendrix” in i bilden, och man blev helt såld det sätt han uttryckte sig i sin musik. men om vi återgår till nya band så tycker jag att “Avange Sevenfold” gör riktigt intressant musik. Även om det inte handlar om så kallad klassiskt ren sån så finns det något där som jag verkligen gillar, så där har du ett bra exempel på ett nytt bra band.

{youtube}0sqfsFIu8M4{/youtube}

 

Det är någonting jag själv har saknat överlag när det gäller dagens sångare, att de saknar förmågan att leverera text på ett konstnärligt sätt.
 

Matti: Absolut! Många idag använder sången mer som ett instrument, typ som mer fungerar som en ljudmatta för att fylla upp ljudbilden, och då är det klart att texten inte förmedlas som den ska. Förr använde man rösten mer som ett hantverk som förde fram låten på ett mer kraftfullt sätt. Och anammar man rösten som ett hantverk så spelar det ingen roll vad det är för text. Men sjunger man med själ och hjärta så kan du sjunga vilken text som helst och det låter automatiskt bra.
 

Exakt! man behöver inte ens anamma varje ord i texten, man kan ändå höra om sångaren fraserar texten väl. Det som när man sitter på operan där det är omöjligt att höra vartenda ord de sjunger, men man hör ändock om de lever sig in i det dom sjunger. 

Återigen så kan man jämföra falsett-sångarna i dagens “power-metal träsk” där de sjunger om drakar, svärd och demoner med “Ronnie James Dio” som är lite utav en förgrundsfigur inom nämnda tema. Ingen utav dagens falsett-sångare kommer i närheten utav Dio´s förmåga att förmedla text. han är ju ett praktexempel när det gäller att förmedla med själ och hjärta!
 

Matti: Absolut! Som sagt! Det finns undantag även idag, men dom är få.
 

Tack Matti för att du ville ställa upp på en intervju!
 

Matti: Tack som fan själv!

Foto: Becky Louise Speers
 

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter