Gabriel Lindmark är en före detta Idol-sökande 27-åring som är sångare på två av 2017 års bästa hårdrocksdebuter. Självklart måste vi ta reda på var denna kreativitet och målmedvetenhet kommer ifrån. En ambitiös nybliven far berättar öppenhjärtigt sin historia om att växa upp i Kiruna och flytten till Stockholm – om stressen och glädjen runt sina två band Wildness och Streamline.
Hur kommer det sig att din karriär formligen exploderar i år?
– Bra fråga! Egentligen vet jag inte. För mig tog denna resa fart när det blev klarställt att både Streamline och Wildness skulle göra en platta. Först blev det klart för Streamline och när Wildness även fick chansen så blev det en oerhört stor bonus. Jag har någonstans alltid vetat att jag kommer att släppa en skiva, på ett eller annat sätt. Men att debutera två gånger på ett år med två olika band, det hade man ju kanske inte räknat med.
Vem är Gabriel Lindmark?
– En Kiruna-son (egentligen från en liten by utanför Kiruna) som hela sitt liv har kämpat för att gör det han älskar. Vilket råkar vara musik.
Berätta lite mer om dig själv, om att växa upp i Kiruna, musikintresset, vägen till Stockholm och sysselsättningar under senaste åren.
– Växa upp i Kiruna har både sina för- och nackdelar, som allt annat. En stad full av drivna och fantastiska musiker som lärt sig från barnsben att inget i livet kommer gratis. Man arrangerar egna spelningar, man driver musikförening (Tusen Toner) tillsammans och man kämpar för kulturlivet och förhindrar dess nergång. Men Kiruna har så länge jag kan minnas varit en stad som präglas av country- och proggandan. Inget som kanske har legat mig varmt om hjärtat men något jag har lärt mig att uppskatta. Det är folkets musik och till viss del kan jag förstå att det växer in i Kirunabornas hjärtan som det gör. Men för mig har alltid musik med adrenalin varit det centrala – vilket kanske inte är fullt lika vanligt att man uppskattar i Kiruna. Visst finns det hårdrockare, men tyvärr är kretsen rätt så liten.
– Vägen till Stockholm har alltid känts som en naturlig väg. Talade med en kamrat här för inte så länge sedan som sa just det ”Du har alltid velat flytta till Stockholm och nu har du bott där i 5 år.” Det stämmer. Jag har alltid haft det som ett mål i mitt liv. Musiken kom till mig tidigt och jag har alltid haft visionen av att ta mig hit och försöka satsa på det. Om det är någonstans som man kan bli något så är det ju i huvudstaden, eller hur?
Dock så hade jag aldrig Göteborg i mina tankar, men det är numera en stad som jag besöker ungefär 15 gånger mer per år än vad jag besöker min egen hemstadtack vare Streamline.
Så kan det gå…
När blev du sångaren Gabriel Lindmark?
-Jag är egentligen trummis från grunden och envisas fortfarande med att det är det jag är bäst på. Men av någon j***a anledning så hamnar jag alltid bakom mikrofonen. Jag kanske inte är en så bra trummis som jag själv tycker att jag är. Men dom orden kommer du aldrig höra mig yttra igen. JAG ÄR GRYM PÅ TRUMMOR!
Men svar på din fråga. Jag började sjunga när jag var 15 år och det var av rent misstag. Jag hade musiklektion och ingen ville sjunga. Då fick jag ta micken och numera är jag nöjd om jag får hålla i en trumstock.
Hur kom du i kontakt med före detta Diamond Dawn-killarna som du tillsammans med är bandet Streamline?
-Efter att jag hade bott i Stockholm något år eller liknande så la jag ut en annons om att jag söker band tillsammans med lite klipp från när jag sjöng tillsammans med mitt gamla Kirunaband. Efter ett litet tag så hörde grabbarna av sig via mail och berättade hur allting låg till. Jag lyssnade på plattan dom hade gjort tidigare och blev kanske inte fullt lyrisk över den. Det var inte riiiiiiktigt min stil. Men jag var verkligen desperat efter att hitta ett band så jag valde att spela in lite snabba tagningar på några av deras låtar. Dom blev förjävliga! Än idag så kan jag inte fatta att de bad mig komma ner och testrepa med dom. Men det gjorde jag och då tog det fart. Det tog ungefär en låt för mig att förstå vilket jäkla samspelt band dom var och att vi, efter att ha snackat lite, hade samma vision gällande musiken och dess riktning. Och efter bara 3 år (HOST!!!) så släppte vi världens bästa rockplatta. Jag är så oerhört stolt över den.
Diamond Dawn lutade mycket åt AOR medan Streamline är mer Classic Rock-betonat men med en fräsch och modern touch. Hur blev det så?
-Vi var alla eniga om att just själva AOR-soundet låg förbi oss alla. Visst, jag hade aldrig släppt en AOR-platta förr men jag hade heller inte utfört den musikstilen. Jag är skolad med klassisk rock och hårdrock. Jag är väl egentligen lite mer inne på 70-talet fast jag flörtar en hel del med 80-talet, framförallt numera.
Men vi alla kände att vi ville ta en annan riktning och spela musik som faktiskt kan ge folk en smäll på käften. Visst hade vi en liten identitetskris i början men efter ett tag började det släppa och vi visste vart vi ville gå. Diamond Dawn blev en pocketbok och nu håller Streamline på att skriva en roman.
Streamlines resa har varit lång men det dröjde till 2017 för att få ut första plattan. Varför? Och berätta om resan fram till släppet.
-Som du säger så var resan lång. Skriva låtar är ju självfallet en process som kan ta sin lilla tid och är man ett band som försöker hitta tillbaka till sina rätta rötter så kan det även ta lite längre tid. Vi började med tanken om att spela in en EP, vilket vi också gick in i studion för att fullfölja. Men under den tiden så började även nya låtar dyka upp, bättre låtar, mer energi som var mer Streamline. Vi färdigställde låtarna till EP:n men kände att vi har så mycket mer. Vi gör en skiva av det istället! Då tog det fart igen och processen förlängdes självfallet.
Kändes det inte frustrerande att sitta på det här materialet så länge innan andra tilläts lyssna på det? Är ni perfektionister eller fanns det någon annan anledning?
-Testa gå ut när det är -20, ställ dig och vänta på en specifik buss som ska gå om nio timmar. Under tiden passerar bussar som kan ta dig dit du ska, men du får inte hoppa på någon utav dom. Gångra det med 40 ungefär. Lite så känns det men skämt å sido. Ja, men delvis är vi perfektionister. Allt det här var för bra för att göra det halvdant.
Skivan har till största delen hyllats. Har ni kunnat ta in det och hur ska ni förvalta detta på bästa sätt nu?
-Jag kan inte tala för resten av bandet men personligen måste jag säga att det har varit svårt att förstå. Det är en platta som vi har lagt ner så oerhört mycket arbeta kring så man är på något sätt bara glad över att vi äntligen har släppt den. Sen är det ju självfallet roligt att den är så väl uppskattad, men det är svårt att förstå. Den informationen landar nog ju mer man är ute och giggar och märker av det skulle jag tro.
Vi har redan börjat jobba med nytt material och visst var tanken om att detta kanske inte blir lika väl mottaget som debuten där ett tag. Men man tacklar bort det ganska fort. Vi gör det vi älskar och den musik som vi tycker är bra. Så länge vi känner oss nöjda med det, och det kommer inte ut något som vi inte är nöjda med, så går vi med raka ryggar. Men visst är det ett plus om folk även uppskattar platta nummer två.
Ditt andra band är Wildness som till skillnad från de goa göteborgarna i Streamline befinner sig i Stockholm, på vilka sätt blir det annorlunda?
-Den stora skillnaden är väl egentligen att vi repar varje vecka och kan på en helg va’ lite spontana och gå ut och ta något glas, umgås på ett helt annat sätt. Men annars är det väl samma sak. Varken Streamline eller Wildness går in i replokalen och jammar fram en låt. Allting skrivs på ett håll och när vi ses så har vi redan en mall som vi kan jobba runt. Sen är det väl förstås en rätt stor skillnad när det kommer till restider från och till respektives replokaler. På den fronten vinner Wildness i bekvämlighet.
Wildness är mer åt hårdrockshållet, också med en tydlig retrokänsla men åt 80/90-talets lite mer polerade ljudbild och glamour. Hur blev du sångare i det bandet?
-Just det är ju lite kul för att annonsen som Streamline hittade mig i hittade även Wildness mig. Så på en annons drog jag två flugor i en smäll kan man säga.
Det var Erik Modin från Wildness som letade en sångare för att lägga lite sång på några låtar som han hade. Vi träffades, snackade och bestämde en dag som vi skulle testa om jag passade för ”jobbet”. Jag minns att jag hann sjunga en vers innan Erik sa ”Du får jobbet.” Ibland behöver det inte va’ svårare än så.
Er självbetitlade debut har också dröjt på sig. Varför? Är det så att det är du som är perfektionisten? Eller är det så ”enkelt” att det tar tid att ha två band som man inte kan försörja sig på heller?
-Jag är absolut en perfektionist, på både gott och ont. Men jag tror inte att jag kan ta på mig bördan över att arbetena har tagit så lång tid. Det är så många olika aspekter som talar kring dom här sakerna. I Wildness’ fall så är det så enkelt att det bara var ett projekt från första början. Tror det är därför som folk uppfattar det som att ha tagit så lång tid. När vi väl bestämde oss för att köra på detta och bli ett band så fanns vi i ett halvår innan skivbolagen kom och knackade på dörren. Efter det så tog det väl lite mer än ett år att skriva låtar och göra plattan, om jag minns rätt. Det är väl ändå ganska normal för ett band kan jag tycka.
Wildness har också hyllats, men vad tycker du är roligast och varför?
-Det roligaste är ju självfallet att spela live. Jag avskyr verkligen studion. Är man gitarrist kan jag fatta att studio är kul. Då sitter du ju oftast med producenten i samma rum och småsnackar lite. Som sångare står du ensam inne i ett kallt rum (det är alltid kallt, jag vet inte varför) och är helt isolerad från omvärlden. Det enda sociala som du får ta del av är en röst in i hörlurarna som säger åt dig vad du ska göra. Så live är det bästa som finns där du får möta folk som har kommit för att höra musiken och bara ha en god stund. Helt j***a underbar känsla!
Är något av dessa band ett så kallat ”huvudband”? Vilket och varför? Eller satsar du lika hårt på bägge banden?
-Haha, det kan jag ju såklart inte säga. Det skulle bli så dålig stämning i Wildness (HOST!!)
Jag satsar nog lika hårt på båda banden. Det ligger inte i min natur att gå in i något och bara göra det halvhjärtat. Nu är jag en del av detta, -då kör vi fan hela vägen. Jag skulle inte accepterat något annat och mina bandkollegor skulle inte heller ha gjort det. Jag är med och bygger två hus just nu. Visst fan är det jobbigt och tidskrävande men jag får ju också ta del av två olika arkitekturer och det är helt underbart!
Du är medlem i två renodlade band vilket få personer är. Dessutom släppte bägge banden debutskivor samma år. Hur hann du med detta? Är det verkligen bra för hälsan?
-Ja du, om jag bara visste det själv. Tack och lov så blev det inte så att arbetena med plattorna skedde direkt samtidigt. Det skulle ha varit väldigt jobbigt!
Men jag vill nog se mig själv som en ganska driven person som gärna har saker att göra hela tiden samtidigt som att soffan är min bästa vän. Men jag märker att fler och fler av mina helger framöver börjar bli bokade så soffan och familj får nog förvänta sig bli lite drabbade framöver.
Nu är Streamline i full fart med att skriva nytt och Wildness har inte riktigt kommit dit ännu. Det ska nog funka med två plattor till nästa år ska du se.
Känner du dig mer hemma i något av bandens musik eller konstellation och delaktighet som sångare och person?
-Streamline är väl närmare min personliga spellista, men låtarna vi fått fram med Wildness är så otroligt bra så jag har nog inte något bra svar på det.
Fördelen jag har med Wildness är att vi kan ses på vardagar och försöka skriva något och jobba med idéer. Med Streamline är det ju självklart inte lika enkelt. Men vi har avsatt några helger då och då för att försöka få fram nytt material. Då kör vi stenhårt hela helgen. Och när man börjar bli lite trött så häller vi i oss en gin & tonic så är vi på banan igen.
Hur känner du att du utvecklats som både sångare och person de senaste åren? Hänger utvecklingarna ihop?
-Som sångare känner jag nog att jag har utvecklats en del men främst skulle jag nog säga att utvecklingen ligger i mitt framträdande som frontman. Som person har jag blivit betydligt mer ödmjuk. Du skulle ha träffat mig för några år sedan. Då var jag en person som var så galet hungrig gällande att lyckas med detta och ingenting skulle få stå i min väg. Idag kan jag ändå luta mig tillbaka litegrann och känna att det inte är värt att ha hornen utåt. Man blir mer säker i det man gör och börjar bry sig mindre om vad folk tycker. Tycker du att det är bra? Ingen blir gladare än jag. Tycker du det är dåligt? Byt låt. Livet är för kort för att lyssna på skit.
Hur delaktig är du i bandens sound? På vilket sätt?
-Vi är alla väldigt intresserade och involverade i banden. Andra mer än andra. Jag skulle ljuga om jag skulle ta på mig någon slags ära kring hur mina band låtar. Klart jag är med och tycker och tänker, ibland väldigt militant till och med. Men jag kan absolut inte säga att jag är mer involverad än någon annan. Däremot kan jag kanske ha lite riktlinjer som jag kan vilja att man följer och jag är nog en ganska bra idéspruta.
2017 känns helt klart som Gabriels år, men ge oss ledtrådar för vad som kommer från dig under nästa år.
-Shit, jag har inte tänk så mycket på det. Förhoppningsvis kommer det två plattor till, kanske tre till och med. Den tredje får jag berätta om i en annan intervju. Lite för tidigt skede att gå in på just nu. 2018 kommer nog att bli året då jag bara kan njuta av allting. Nu har jag spelat in en platta, nu vet jag hur det är och kan ta med det till nästa gång. Kommer inte vara lika många frågetecken runt saker och ting. Men jag hoppas verkligen på att lyckas få ut både Streamline och Wildness på turné. Men hur man ska lösa den grejen i praktiken ska bli spännande att se hur det går. Utöver det så arbetar jag med att starta upp en podcast tillsammans med en god vän. Önskar att jag kunde berätta mer då jag redan nu brinner som fan för den redan nu, men det är ett för tidigt skede. Vi har inte ens ett färdigt namn för en. Det enda jag vet är att den ska handla om musik, musiker och vad som sker bakom kulisserna. Det kommer va en pod där vi tacklar branschen, musikerna och vad det är som gör att musik funkar som det gör. Jag hoppas verkligen att detta inte rinner ut i sanden. Det skulle varit så galet roligt att få börja podda.
Vad smäller högst i ditt liv 2017 och varför?
-Jag blev farsa till två nyfödda barn under samma år. Går det ens?!
Att få skivdebutera var en dröm jag haft sen 10-årsåldern, så självfallet är det det som smäller högst för 2017.
Får vi vänta lika länge på uppföljare och vilket band ligger idag närmast en uppföljare?
-Streamline ligger långt före Wildness i den fasen, vilket inte är så konstigt då Wildness släppte sin platta för 2-3 veckor sedan.
Jag hoppas på att du ska kunna ha lite nya och fräscha låtar från Streamline i din hand redan mot våren. Kan komma att dra ut på tiden lite. Det har ju gjort det förr så att säga. Men jag hoppas på det i alla fall.
Berätta någon bandrelaterad incident som få vet om?
-Kan inte komma på något speciellt sådär…
En sak som väldigt få vet om (då det nästa inte var någon där) är då Streamline fick en spelning på den nerlagda rockklubben Rockbaren i Upplands Väsby. Vi skulle spela där på Sveriges nationaldag, vilket kändes kul. Det vi dock missade och kom på bara någon vecka innan spelningen var att Sweden Rock Festival skulle hålla rum exakt samma helg. Finns det någon rockklubb i Sverige som är värd att lira på under den helgen?
Men vi drog dit och spelade i alla fall. Publiken bestod av två stamkunder, en bartender samt tre spanjorer som visade sig vara fans av Diamond Dawn. Det slutade med att dom tog bilder ihop med hela mitt band och jag höll i kameran. Man kände sig inte så mycket till Rock star då kan man ju säga.
Det positiva var att bartendern kom fram med shotsbrickor till oss hela tiden när vi stod på scen. Man blev oerhört berusad…men fan va’ roligt vi hade!
God Jul och tack för två oerhört starka skivor i år och många med mig önskar säkert två till under nästa år. Vad önskar du dig mest av 2018?
-Tack så hemskt mycket Mårten för denna trevliga intervju! Det jag önskar mest för 2018 vet jag inte ännu. Nu längtar jag bara till att få åka upp till Kiruna och fira jul tillsammans med min familj. Men först blir det releasefest med Wildness den 8 december och sedan spelar Streamline tillsammans med The Night Flight Orchestra den 22 december – vilket resulterar till att jag firar 1/3 av min julafton på Arlanda. Men vafan…vad gör man inte för rocken? The show must go on, som en vis man en gång sa.
