POPULÄRT JUST NU

MEST DELAT I VECKAN

Intervju med Johannes Eckerström från Avatar

Avatar inleder 2018 med en riktig kickoff. 12 januari släpper dem sitt nya album Avatar Country, som blir bandets sjunde fullängdsalbum, och i början av januari ger de sig även ut på en lång Europa och USA-turné.

Det är torsdagskväll just innan julhelgen när jag ringer Johannes Eckerström, sångare i Avatar. Jag möts av en trumpetfanfar och kopplas sedan till Avatar Country’s callcenter, där jag i sinom tid kopplas till Johannes.

– Ja hallå där, det är Johannes från Avatar. Länge leve konungen.



Ja, hallå! Länge leve konungen. Evelinda från Rocknytt här.

– Hej Evelinda från Rocknytt. Allt väl?

Allt är väl! Själv då?

– Jo det är bra. Har haft det stora nöjet att få repa med kungen, så det har varit en fantastisk dag faktiskt.

Jamen, vilken ära!

– Du anar inte!

Du, den 24:e oktober släppte ni första singeln från albumet (Avatar Country), A Statue of The King. Vad har ni fått för respons på den?

– Ja, om inte annat är det den som i musikvideoform är den som har nått flest tittare allra snabbast på youtube, och det är väl ett tecken på något. Och folk verkar tycka om den, så responsen har ju varit enbart positivt. Sen så rör vi ju oss, som alla andra artister, i kretsar av likasinnade så att säga, så folk som inte tycker om den har inte hört av sig. Men det är inte för dem vi skrev den ändå. Nä men alltså, riktigt, riktigt jäv-… lyckat har det varit. Men, som sagt, nu när vi gör en så speciell sak, att vi har bestämt oss för att berätta sanningen om vår konung och öppna gränserna till Avatar Country så kunde vi inte vänta oss något annat.

Jamen precis. Nä men jag förstår att den har fått bra respons, det är en bra låt.

– Tackar tackar.

Hur skiljer sig kommande skivan från tidigare album om man kollar musikmässigt?

– Ja alltså, allting formas ju av, om man säger så, den konceptuella inramningen. Feathers & Flesh, den föregående, skrev vi en fabel och det var ju fiktion, och med Avatar Country har vi bestämt att tala sanning istället och hämta inspiration ur verkligheten – våran verklige konung – och göra en hyllningsskiva till honom. Därför har vi låttitlar såsom Glory To Our King, Legend of The King, King After King, The King Speaks, King’s Harvest och så vidare. Där Feathers & Flesh kanske, som historia och även då musikaliskt, handlar mer om misslyckande, rädsla, mörker, död, så är Avatar Country mer en historia som handlar om seger, styrka, kraft och någon form av glädje. Så det är en annan del av heavy metal-spektrumet. Vi besökte en kanske ljusare del av heavy metal-spektrumet, lite mer än vad vi gjort i det förflutna eftersom det var det som, med texterna som budskapet, historien krävde den här gången. Så det finns en annan sorts positiv laddning överlag. Sen finns vemodet och mörkret och kriget och allt det där där också, det är ändå en hel historia vi berättar. Men själva kärnan i den är nog mycket positivare än någonting vi någonsin gjort innan, och antagligen än vi någonsin kommer göra igen.

Och det här är också ett konceptalbum, som du säger?

– Ja, det får man väl kalla det. Som sagt, den heter Avatar Country och den är en del av en mycket större idé. Att vi öppnar gränserna till Avatar Country i och med den här skivan, och de statsbesök som vi kommer göra nästa år, och öppna upp så att folk ska kunna ansöka till medborgarskap så fort vi fått ordning på hemsidan, där Avatar Country blir en sorts helhetsupplevelse där vi försöker visa folk fördelarna med att bli medborgare och varför våran konung är den bästa konungen någonsin.

Alright. Har du någon favoritlåt från albumet, om du får välja en eller två. Eller blir det svårt?

– Om jag redan nu hade känt att jag har en favorit … det är någonting vi sa redan när vi gjorde Schlacht faktiskt, då var det John, vår trummis, som sa att… det var någon som yttrade just att ”den här låten är min favorit” när vi repade på något som skulle med på skivan, och då lyftes frågan ”ah vad är det för fel på de andra då?”. Om man kan välja en favorit så tycker vi att vi har gjort något fel. Sedan är det såklart, om tio år så kanske vissa grejer stannar hos en längre, men i detta nu kan jag inte välja en utpräglad favorit på det sättet. Däremot så finns det alltid en liten extra glädje i de saker man gör som kanske är lite annorlunda. Man får prova att spänna en annan muskel och uttrycka sig på något annorlunda sätt eller annorlunda rent tekniskt, musikaliskt, gör någonting man inte gjort innan. Det blir inte det att man tycker att det är den bästa låten, men det blir extra kul, eller det är något extra spännande med en sån låt och etc. The King Welcomes You To Avatar Country heter en låt som… det är den första vi spelar in, gitarr som är stämd i ett ackord, eller ett öppet g istället för b standard, alltså stämd som en vanlig gitarr fast mycket lägre, och hela den blues/country/träskparty-vibben blandat med psykedelisk rock och att den är så trippig på ett sätt som vi inte egentligen har rört vid innan, det gör att den blir extra kul av den anledningen. Så alla låtar har en liten sån grej, men just vid den här sekunden när du ställer just frågan till mig, här och nu, är det den som sticker ut på det viset.

En salig blandning liksom, innehållsmässigt.

– Ja, men så har det alltid varit. Vi håller väldigt hårt vid tanken att vi alltid vill skriva samma låt två gånger, och vi definierar inte vårt sound så hårt utöver att vi tänker som så att… den stora inspirationen, i mitt fall, eller de största influenserna är alltid, och kommer alltid vara tror jag, Beatles och Black Sabbath. Black Sabbath är ju hela grundrelationen för att göra hård musik och att jobba med riff såsom vi gör, att vad man än vill hitta på sen med en låt så måste man först snickra fram det där, det bästa riffet man någonsin har gjort och få det att svänga på det sätt som passar det riffet bäst och sen kan man åka till vilken planet man vill med resten av låten, som att det kan vara proggigt, meckigt och spännande, och invecklat eller bara ganska banalt och rätt pang på. Det avgör musiken, alltså man följer bara inspirationen som musiken i sig ger när man väl har det där riffet. Sen Beatles är väl, ska man säga det bandet allra mest i världen där soundet egentligen… deras sound definieras bara av att det var just de fyra – alltså det är George, Paul, Ringo och, vad sa jag, John, som spelar och sjunger och det skapar soundet. Inte att dem måste vara i en viss tonart, hålla ett visst tempo, ha ett visst gitarrljud utan gjorde allt möjligt med allting och blev Beatles. Så tänker jag att vi vill ha Avatar med. Så då blir det ju någon sorts salig blandning, och beroende på vad det är för historia vi vill göra eller vad det är vi vill uttrycka i varje given stund så att uttrycket förändras i och med det och att soundet är att vi har våra röster, inte bara min sångröst utan… en trummis, ett sätt att spela trummor och spela fill på, det är också en röst liksom, så det är väl de blandningarna av rösterna som vi tänker ger ett band sitt sound mer än någonting annat.

Läs även:  Jocke Berg: Nya Hardcore Superstar-plattan är lite mer party igen

Jo, men det ligger ju någonting i det. Men det leder in på nästa fråga jag hade faktiskt – vad ni tar inspiration ifrån när ni skriver texter och låtar men också om låtar växer fram genom improvisation, jammande, eller börjar ni alltid med en idé som sen byggs runt?

– Vi använder nog alla metoder, även om vi nu har konungen – en halvgud – i bandet som leder processen så är vi alla fullt involverade. Alltså, vår kung vill ju att vi ska växa som individer, bli inspirerade, vara skapande varelser så vi är alla delaktiga, och eftersom vi är flera som skriver och skriver i olika konstellationer med varandra, stjäl varandras ideér – allting kastas hela tiden runt så. Av de olika sätten som ett band… jamen du bryter ner det till att ibland sitter man i ett rum och jammar eller ibland sitter man själv på sin kammare och där emellan kan man greja med det två och två. Vi använder egentligen alla varianter omlott, så det är ingen låst metod i Avatar, och det är det som är hela tanken. Vi älskar hårdrock, vi vill göra metal och vi vill göra metal som är på ett sätt som är hur vi känner just här och nu när vi gör det, samtidigt som det ska på något sätt sitta ihop med allt det där som det kommer från, och anledningen till att vi tycker att det är värt att ens genrebestämma sig, för att vi är ett metalband, det ligger i grund men utöver det sen så är det bara musiken i sig som styr, inspirationen i sig som styr.

Vad intressant. Nu ska ni ju ut på en lång turné med start från januari. Hur känns det?

– Ja, det blir extra speciellt den här gången, det är en serie statsbesök i och med att vi har vår konung med oss som nu har fullt ut axlat sin roll som kung, så vi försöker organisera att bemöta andra statsöverhuvuden i olika länder. När vi åker till Chicago hade vi hoppats att få prata med Kung Michael Jordan och när vi ska till Frankrike försökte vi få svar från Asterix och Obelix. I båda de här fallen väntar vi fortfarande på svar, men hela tanken är att de här framträdanden som sker i samband med statsbesöken ska ge folk en riktig slice of life för Avatar Country och hur det känns att befinna sig i landet, för det är extra speciellt hoppusslat. Just i Europa har vi med oss Hellzapoppin, en sån här sideshow/freakshow-grupp, och så har vi en enmansorkester och Kerry McKee – alltså det är fler dimensioner än hårdrocken, den gör våran kung tillsammans med oss i hans elitorkester. Vi står för metalbiten, och sen använder vi andra artister då, för att visa andra aspekter, andra dimensioner av Avatar Country. Så det blir en väldigt speciell turné.

Ja, det låter som det! Finns det något särskilt ställe som ni ser fram emot att besöka extra mycket?

– Jag har sedan tre år tillbaka satt upp ambassad i Helsingfors så det är där jag bor nu, och vi ska ju nu i sommar göra våran första finska festival, så det känns extra speciellt av den anledningen, att det har blivit mitt nya hem. Vi har ju spelat där massa gånger förr i stora och små sammanhang men det var ett år sedan och, som sagt, det är första festivalen och vi känner verkligen att vi får in en fot in i dörren där som vi som band i allmänhet, och jag själv nog i synnerlighet, har längtat extra mycket efter. Så den ser jag fram emot extra mycket i sommar faktiskt.

Men härligt. Då börjar mina frågor sina lite här, jag hade en kvar att ställa och det är; vad är det märkligaste som har inträffat under en av era konserter?

– Oj. Jag vet inte, hela grejen med konserter är ganska märkliga, så tror inte jag har något bra svar men alltså… heh, nej, nu är jag tråkig, jag vet inte!

Jaja, men så kan det va! Ibland kommer man inte på någonting. Jamen, då får jag tacka så mycket för att du ställde upp på intervju!

– Ja, det var så lite så. Tack för din tid.

Så lite så. Så vet jag att ni har mycket att stå i, men jag hoppas ni hinner få lite tid till att avnjuta julhelgen!

– Ja julafton är jag ledig, det blir bra.

Skribent
evelinda.gustavsson(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

[social_warfare]

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

NYHETER