Carl Linnaeus om Kiss Klassified: “Varje uppslag är som ett konstverk i sig”

102 Shares

340 sidor med förord av Kiss före detta gitarrist Bruce Kulick. Kiss Klassified kretsar kring Johan Kihlbergs liv med Kiss från 1980 och framåt. Det här är hans berättelse om tiden som ordförande i Kiss Army Sweden och alla hans otaliga möten med bandet. Storyn är författad av Sweden Rock Magazines journalist Carl Linnaeus och innehåller ofattbara 750 av Mats Vassfjords tidigare opublicerade bilder. Rocknytt fick chansen att få en trevlig pratstund med bokens författare Carl, ett snack som kretsade mest kring detta verk, men också lite om vad som gör Kiss så lätta att fastna för.
Resultatet hittar ni nedan.

Berätta lite kring idén med boken, hur kom ni på att ni skulle göra en sån bok?
– Det började väl med att jag blev kontaktad av Gain (skivbolaget), som tyckte att vi skulle starta ett bokförlag tillsammans, vilket jag tyckte var en riktigt bra idé. Vi är ju stora Kissfans allihop. Så tog jag kontakt med Johan Kihlberg som varit på mig innan om att göra något med hans stories från sin tid som Kiss Army Sweden-general. Sen så växte projektet från att bara vara en ren biografi till att bli en stor tjock coffeetable-fotobok när Mats Vassfjord kom med. Han och Johan gjorde ju ofta de här grejerna tillsammans och han hade alltid kameran med sig. Så vi insåg att istället för att bara ha några få bilder i mitten av boken som vanligt, så skulle vi slå på stort och göra en riktigt fet coffeetable bok av det hela liksom.

Så det var väl någon gång i höstas som vi började prata om det och sen så satte jag mig ner med Mats och Johan för att skriva ner deras historier från början på 80-talet. Johan började som en stalkerboy och följde efter Kiss i deras limousiner och var ett riktigt jobbigt fan, till att  börja jobba på deras skivbolag i Sverige för att så småningom bli ordförande i Kiss Army Sweden fram till ‘99. Så han har ju hängt med på deras turnéer och fått hänga med dem i studion, så det finns några riktigt coola insiderstories. Det är första delen av boken, part I.

Part II fokuserar mer på Mats bilder från alla turnéer runt hela jorden. Sen har jag då kryddat hela boken med citat från mina egna intervjuer med bandet och gjort en massa bildtexter för att det ska hända någonting på varje sida. Så man skulle kunna säga att det är en hybrid mellan en vanlig biografi och en bildbok helt enkelt.

Kan du berätta lite mer om själva arbetsprocessen? När la ni grunden och när blev boken helt klar?
– Det hela började med att vi bestämde en “date”. De bor ju i Stockholm, i Stockholms skärgård, så jag åkte upp dit en helg i december och bodde hos Johan. Där gjorde vi, man kan inte kalla det intervju men nästan, vi drack öl och lät honom berätta alla sina stories i min diktafon helt enkelt. Sen kom jag hem och gallrade, tog fram de berättelserna som jag tyckte var intressanta och tog bort de som jag inte tyckte vi skulle ha med. Sen började jag skriva ihop alltihop på engelska, utifrån ett “jag”-perspektiv. Jag började först att skriva mer om Johan, men jag tyckte det blev lite för krystat så jag ändrade till att skriva från ett “jag”. Så på nått sätt är jag väl en sorts spökskrivare i traditionell mening om man ska se det så.

Det är alltså med intervjuer med Johan som jag har lyckats skriva ihop hans stories på engelska.

Just att göra boken på engelska var en utmaning, eftersom jag är van vid att skriva på svenska. Det var en massa pill, att få till själva svänget i språket. Alla rockbiografier man läst är ju på engelska så man har haft själva rockbiografispråket inom sig någonstans.

Men ni har hela tiden arbetat med boken på engelska? Det är inte så att det har varit på svenska en gång i tiden och sen har man översatt allting?
– Nej, precis. När jag har suttit med diktafonen så har skrivit ner allting på engelska, för att spara tid. Jag hade kunnat skriva ner allt på både svenska och engelska men då skulle det ha varit som att skriva två tolkningar av boken och det hade blivit dubbelt så dyrt och så hade det tagit dubbelt så lång tid för mig. Vi kände dessutom att de flesta svenskar förstår ju engelska. Vi hade också en setup genom Gain med en engelsk distributör som är världsledande på musikböcker i världen. Vi ska ju distribuera boken i Europa och även i USA, vi siktar ju större än bara svenska marknaden, så då kändes det rätt självklart att köra på engelska från början.

Och det hade ni bestämt redan från början så att säga? Redan innan själva arbetet?
– Exakt! I alla fall med den här boken. Senare kommer vi fortsätta med att göra böcker, men då får man ta ställning från fall till fall. Det finns många intressanta svenska artister och musiker och om man då ska skriva deras memoarer eller biografier då kanske det blir på svenska och senare översätta det till engelska. I det här fallet med Kiss-boken så var det självklart att skriva på engelska.

Jag har ju intervjuat i stort sett alla som har varit med i Kiss många gånger om, eftersom jag skriver för Sweden Rock Magazine, och många utav mina citat från mina intervjuer, har vi tagit med i min biografi “Den Osminkade Sanningen” som kom 2013. Men den finns ju bara på svenska, så det är kul att folk utomlands kan ta del av mina intervjuer också, för första gången.

[media-credit name=”Uppslag ur Kiss Klassified” align=”alignnone” width=”550″][/media-credit]

Vi har ju pratat en del om själva arbetsprocessen men när la ni första grunden och när blev boken helt klar?
– I mitten av december förra året åkte jag upp till Stockholm med min diktafon, sedan gick boken i tryck i augusti-september, i början på september måste det ha varit. Vi jobbade på i stort sett dagligen under den här perioden, så så lång tid har det tagit från ax till limpa så att säga. Bara att välja ut från Mats 2000 bilder till 750 bilder i boken, har varit ett stort jobb. Bilderna och vilka man ska sätta större krut på och layouten har varit väldigt omfattande. Det är en rejält snygg bok det här! Vi har inte bara slängt in massa bilder på sidorna utan det finns ett helhetstänk bakom boken. Varje uppslag är som ett konstverk i sig kan man säga. Det är också det som tagit mest tid faktiskt.

Sen att skriva boken tog ju tre-fyra veckor, i januari. Sen då var det själva layoutarbetet som har tagit mest tid.

Har du varit med i hela arbetet kring val av bilder eller är det bara Mats som gjort det?
– Mats har ju gjort det omfattande arbetet. Han har skannat in och redigerat alla bilder, 2000 bilder. Det tog jättelång tid. Sen har en annan kille som heter Anders Fästader designat boken. Han har också varit väldigt delaktig i det här, bland annat kommit på ett namn till omslaget. Han och jag har jobbat mycket ihop. Han har designat den men jag har varit med och petat liksom “De här bilderna ska vara med, de ska ligga där” och urvalet har jag varit delaktig i också.

På vilket sätt skiljer sig den här boken mot din tidigare “Den Osminkade Sanningen” från 2013?
– Att “Den Osminkade Sanningen” är en renodlad biografi om Kiss. Från början till idag. Det här är Johan Kihlbergs story, om hans upplevelser och möten med bandet. Det är ingen Kiss-biografi på så sätt, utan mer Johans anekdoter och upplevelser som ligger till grund för del 1 av boken. Det är mer en coffetablebok där man kan slå upp ett uppslag och välja om man vill läsa Johans story som löpande text, vill kolla på citaten eller läsa de ingående bildtexterna som skrivits till bilderna, eller också bara titta på bilderna. Det finns något för alla så att säga!

Det är ju väldigt mycket bilder verkligen, nästan så att man bara kan titta på dem och strunta i texten…
– Ja, exakt! Man kan välja lite vad man vill fästa blicken på.

Kan du berätta lite, vad har ni valt att utelämna och varför? Jag tänker t.ex. att tidiga Kiss är inte med utan man börjar på 80-talet och framåt…
– Eftersom det är Johans story så tror jag att det är logiskt att börja med hans första konsert och den var 1980. Så boken börjar 1980 på Eriksdalshallen på Södermalm i Stockholm, med hur han upplever sin första Kiss-konsert. Det är även en introduktion till åren innan, hur han blev Kiss-fan och sådär. Men eftersom det är Johans story och ingen regelrätt Kiss-bok, utan Johans story om hans liv med bandet både på utsidan och på insidan som när han var med i studion osv. så börjar boken 1980. Det är också därför omslagsbilden är från 1980, just från den konserten backstage på Eriksdalshallen. Sen så slutar ju som sagt, del 1 1999, då han lämnar fanklubben och pensionerar sig från Kiss Army Sweden.

Det finns ju även en del bilder från exempelvis i år också…
– Ja precis, det är ju del 2. Den börjar med en intervju som både Mats och Johan gjorde med Tommy Thayer i L.A. under 2000-talet. Då har vi tagit upp turnéerna gjorda efter millenieskiftet och slutar då med Kiss Kruise, den årliga kryssningen som de nu har kört sex gånger. Mats och Johan har varit på alla de här kryssningarna, så det blir en sorts wrap-up. Del två är från millennieskiftet och fram till idag med fokus på bilder samt då citat och bildtexter. Men del ett är Johans då, från 1980 till 1999.

Vad skulle du säga har varit mest frustrerande under själva arbetet?
– Frustrerande… det är ett kärt besvär samtidigt, men det här med bildtexter är ju en konstform man inte tar för lätt liksom. Fräcka bildtexter i mängder som samtidigt är intressanta och funkar bra med bilden. Det har man börjat känna sista månaden att skriva den tvåhundra femtielfte bildtexten är svårt att hitta på. Det har varit motigt men det är helt okej att försöka göra det ändå.

Är du nöjd?
– Absolut! Jag är sån… inte kontrollfreak direkt eller har prestationskrav, eller ångest men jag lämnar aldrig ifrån mig något jag inte är hundra procent nöjd med oavsett om det gäller skivor som man har spelat in med sitt eget band eller artiklarna och intervjuerna som jag gör. Det är förtärande att ha den här prestationsångesten över sig men jag skulle aldrig släppa ifrån mig någonting som jag inte är hundra procent nöjd med. Det är jag med andra ord med den här boken. Det är mycket tid, mycket blod, svett och tårar innan vi fick som vi ville ha den, att saker och ting skulle ligga som man ville, innan varenda korrfel blev rättat… Men den är exakt så som jag ville att den skulle bli. Det har tagit mycket tid och energi men det har det varit värt!

Det tycker jag med! Ni ska vara väldigt nöjda med resultatet för den är superfin! Det ska bli väldigt spännande att få se den fysiska produkten.
– Ja, det är faktiskt en helt annan sak kände jag när jag fick den i mina händer. Just att den väger så mycket, att omslaget är redigerat, “Kiss” står i silvrig färg och att sidorna är riktigt tjocka och fina. Det är en helt annan grej att hålla den i sina händer, jag är grymt nöjd!

Och visst fanns det en bra deal för köp hos Ginza?
– Ja precis, om man förbokar den hos Ginza innan den 26:e oktober så kan man då få den fraktfritt.

Du har intervjuat samtliga medlemmar i Kiss vid ett flertal tillfällen, vem skulle du säga att du har kommit mest in på livet på? Alltså som har öppnat sig mest?
– Det är nog Gene Simmons… Jag kommer ihåg att rubriken på den intervjun för Sweden Rock Magazine var “Dr. Jekyll och Mr. Hyde”, det är ju så han beskriver sig också. Han har fler personligheter än två. Han är ju känd för att vara den här buffliga typen, affärsmannen men samtidigt så är han väldigt empatisk och kan vara sympatisk men även osympatisk.

När jag träffade honom i London så fick jag en halvtimme med honom och då ville jag verkligen gå på djupet och ta reda på vem människan bakom Gene Simmons är. Alltså inte “The Demon” utan människan bakom Gene Simmons. Jag hade en massa frågor om hans uppväxt i Israel och att han var mobbad som liten. Hans pappa övergav honom i tidig ålder och han öppnade sig för mig och berättade varför han har svårt att visa känslor, varför han väntade så länge med att skaffa barn… Såna saker fick jag honom att öppna upp sig om, och det var rätt så fantastiskt. Så den intervjun har vi använt i den här nya boken också och jag har även lagt upp den på YouTube, fortsättningen av hela intervjun, den är ifrån 2012. Så det är den intervjun som jag är mest nöjd med faktiskt.

Sen är det så att ju mer man intervjuar de här gubbarna desto mer släpper de på garden. Framförallt Paul Stanley har gått från att vara väldigt stängd till att börja öppna upp sig mer och mer den senaste gången jag pratade med honom. Det är kul!

Hur är det att träffa sina idoler på den nivån? Man försöker ju ändå verka proffsig och hålla masken av professionalism men detta är ju ändå ens största idoler?
– Lyxigt! Det kan man säga! Att få chansen att få sitta ner och konversera med dem och inte bara säga “You’re my God!” som jag sa till Ace Frehley när jag träffade honom 1995. Att liksom kunna sitta ner och ha ett samtal med dem i goda ord känns väldigt lyxigt. Klart pulsen stiger lite extra när jag ska kliva in och träffa någon av dem. Det hoppas jag att den känslan aldrig försvinner, framför allt att aldrig bli så blasé att man inte tycker att det är spännande, för det är det fortfarande. Även om Kiss inte betytt lika mycket för mig som andra band, så är det klart det känns speciellt att träffa dem, intervjua dem.  

Blir man inte besviken av att ta reda på att de faktiskt bara är människor?
– Jo, det gjorde man nog innan. Jag är så pass gammal nu, jag var 28 år när jag sålde min första text. Så nu har man släppt barndomens fanboykänslor. En del i alla fall.

I en intervju med Sweden Rock Magazine så nämnde Gene Simmons hans intresse för att släppa denna bok, hur blev det egentligen med det hela?
– Hehe, få se nu här… jag intervjuade honom i slutet av januari i år och jag fick en hel timme med honom, vilket är helt ofattbart egentligen för man brukar bara få tjugo eller trettio minuter, men jag fick en hel timme. På Sweden Rock Festival 2013 köpte han “Den Osminkade Sanningen” av mig, han gav mig cash för den till och med, eller hans assistent gjorde det. Och sen så var han med i någon Rush-dokumentär som kom förra året tror jag, där de filmar honom på sitt kontor (som är fullt med kiss-prylar red. anm) och då ser man att min bok står bakom honom där. Så jag tackade honom för det  “Kul att man kan se min bok där och tack för att du köpte den”. “Of course” sa han, han älskar såna saker, allt som har med Kiss att göra. Gene är ju sån, han började göra sina egna fanzines när han var tonåring i källaren där i huset han bodde i New York.

Sen så tog jag upp det här då med att jag jobbar på en bok med Johan Kihlberg, om hans tid då han var ordförande i Kiss Army Sweden under 90-talet, att vi hade Mats Vassfjords bilder och att vi hade Gain med oss. Då skulle boken släppas av Sony i Europa var tanken då. Så då var min tanke att fråga honom om ett “quote” som vi kunde trycka på boken, ett citat. Då drog han det citat som finns på bokens baksida. Men sen så sa han “But as you know, Gene Simmons is a business man” och jag tänkte okej… vad är han nu ute efter? Och så sa han att om ni ska göra det här på rätt sätt så ska ni låta Gene Simmons släppa den här boken, han nämnde sig själv i tredje person. Jaha, okej tänkte jag. “Du har ju mailadressen till managementet” fortsatte han, “så skicka mig ett utkast så gör vi en deal, på det här sättet kommer ni nå ut till många många fler”. Så jag sa att det lät intressant och att jag skulle höra mig för och så kanske jag skulle skicka över ett utkast. Så han ville ge ut den själv då!

Men så hade vi redan fått ett så bra kontrakt själva och jag kände att skulle Gene Simmons varit med på ett hörn så skulle han nog vilja ha lite mer kontroll än vad man skulle vilja ge honom. När det kommer till vad det står i boken och vilka bilder vi väljer att ha med och sådär. Så vi tog aldrig upp den tråden, men han tyckte ändå att boken lät så pass intressant att han ville ge ut den själv, och bara det är ju ett fantastiskt betyg!

Det leder mig raskt över till min nästa fråga, om ni hade valt att släppa boken med hjälp av Gene Simmons, tror du att innehållet och resultatet hade blivit annorlunda?
– Jajo, precis. I så fall hade det blivit en Kiss-produkt liksom och jag tror inte att Paul Stanley hade viljat se de här bilderna. Han var lite lönnfet under Sonic Boom-turnén t.ex. och det ser man ju till viss del på bilderna vi har med i boken. Där tror jag att Paul hade sagt att de bilderna får ni inte ha. Sen är ju hela idén med boken att den ska vara av fans till fans. Den är inte lika kritisk som “Den Osminkade Sanningen” var men det är ett kapitel när Johan är med under inspelningen av Hot In The Shade, 1989 och han tyckte att Genes låtar som han spelade upp var kassa då. Det hade nog inte Gene tillåtit vara med och att det hade tagits upp i denna boken. Sen tror jag inte att de hade viljat se ett kapitel om bara Vinnie Vincent, t.ex. Vinnie Vincents tid i Stockholm 1986. Det hade blivit en helt annan bok!
Nu har vi gjort en bok som vi själva vill ha den.

[media-credit name=”Uppslag ur Kiss Klassified” align=”alignnone” width=”550″][/media-credit]

Hur funkar det då när Kiss är ett stort varumärke? Får man använda det hur man vill?
– Det är ett varumärke men vi har inte använd varumärket på omslaget, det är därför inte loggan är med. Det är rätt lätt att se när det kommer till Kiss produkter om det är officiella saker eller inte. Ser man loggan så blir det direkt en officiell produkt. Men man får ge ut böcker om det man vill, sen om innehållet är sådant att det blir förtal eller sånt är det en annan sak, men det är det inte. När jag gjorde “Den Osminkade Sanningen” för att vara schysst och göra de uppmärksammade på det. När det gäller den där boken vågade jag skicka ett mail McGhee office, till managementet för att förvarna och säga att jag ändå hört av mig. Och i och med att Gene till och med köpte boken och är stolt över att ha den i sin ägo, så är det nog inga problem.

Om du får välja, enligt dig, Kiss bästa era, vilken tycker du är bäst och varför?
– Det ändrar sig hela tiden men jag tycker att de var som bäst mellan ‘76 och ‘78. Det var då de hade mest det här med rock n roll swagger och Paul Stanley skrev mest rocklåtar som jag tycker på ett sätt personifierar Kiss låtar. Det är låtar som Calling Dr. Love, All American Man och Love Gun, Mr. Speed och Flaming Youth och alla de här låtarna. Det var den musiken som kom till under de åren samtidigt som imagen var som mest magisk. De hade precis börjat bli lite Las Vegas, fast inte hela vägen så att säga. De hade fortfarande lite farlighet i magen, det var inte full barnvänligt än så länge under de åren.

Men den delen finns ju inte representerad i Kiss Klassified. Så om du får välja din favoritdel, som du är mest nöjd med i boken, vilken skulle det vara?
– Jag själv är ju ett barn av 80-talet så den osminkade eran för mig är den som jag associerar med Kiss, i mitten av 80-talet. Så Crazy Nights svängen var första gången jag såg dem under Crazy Nights-turnén 1988. I och med det så är kapitel två, både kapitel två och fyra, är de om Crazy Nights (den första om USA, den andra om Europa), så det är dessa som jag på något sätt känner väldigt starkt för. Och då att kunna se de här bilderna, från att de bara legat i en byrålåda som negativ till den här formen. Och att sen kunna skriva storyn om hur lätt allting var på den tiden. Hur lätt det var för Johan och Mats att komma från Europa och Sverige, komma till Polygrams kontor i New York och säga “vi kommer från Sverige, kan vi få backstage pass?”. “Jaja, visst här får ni backstage pass och fotopass och här har ni också adressen till hotellet där de bor på”. Sånt händer inte nu för tiden, det är en helt annan värld idag!

Att bara liksom få komma in på hotellet och fråga Paul Stanley om vi kan få en intervju med dig? Ja, visst sa han! Spontant! Sånt händer ju inte heller! Men den delen i boken tycker jag  är väldigt härlig!

Har du under tiden ni har arbetat med Kiss Klassified fått veta något om bandet som du inte tidigare känt till?
– Jag är en sån Kiss fanatiker och folk brukar fråga “vad samlar du på för Kiss-grejer?”. Jag brukar svara att jag samlar på information om bandet. Så jag är en av de här Kiss-idioterna som redan vet allting så tyvärr så har jag inget jätteroligt svar på den frågan.

Men det kapitlet om inspelningen av Hot In The Shade, att höra Johan berätta hur han åt popcorn tillsammans med Paul Stanley, hur de lyssna på Forever för första gången, deras första hit på 10 år och dessutom vara med under mixningsarbetet. Det är sånt som man själv inte visste om, exakt hur det såg ut och hur det gick till i studion. I bästa fall kunde det vara ett litet OKEJ-reportage, men det var ju inte den mest grävande tidningen på den tiden, eller någonsin, för det var mest fokus på bilder där. Det är mycket stories därifrån, som jag inte hade hört innan, från studion i Hollywood så det var intressant för mig.

Avslutningsvis undrar jag, tröttnar man aldrig på Kiss?
– Det är det man aldrig gör! Om man blir biten av Kissflugan, så är man inte så gammal heller. Man blir biten som barn och sedan växer det starkare när man växer upp. Man släpper aldrig taget om Kiss, som man kan göra med många andra band. Samtidigt som jag tror att det är få som i vuxen ålder faller pladask för Kiss. Det är någonting med att det formar en som människa, redan som barn och sedan i och med att det formar en och gör ett så stort intryck så blir det svårare att släppa bandet.

Sen skulle jag också vilja säga att med tanke på hur stor Kiss katalogen är så finns det också så himla mycket att välja på, musik som tilltalar alla möjliga sinnesstämningar.
– Absolut! Det är jättestor skillnad om man t.ex. lyssnar på Unmasked och Carnival Of Souls om man säger så. Det finns en skiva för varje sinnesstämning, absolut. Sen så är det väl så när man hållit på i 40+ år, oavsett om det är Rush eller vad det kan vara…så är det onekligt att de här banden går igenom olika faser i sina karriär, olika musikaliska faser. Det är också något som är spännande med Kiss.

Att det finns mycket spännande när det kommer till Kiss finns det ingen tvekan om! Tusen tack Carl för din tid och för denna intervju.

Kiss Klassified släpps alltså imorgon, den 26:e oktober och passar man på och förhandsbeställer den t.o.m. ikväll (00.00) på Ginza.se så får man boken alldeles fraktfritt.

Dessutom kan man passa på och få boken signerad och träffa dess författare på plats i Göteborg fredagen den 27:e oktober på Sticky Fingers kl. 20.00, samt i Stockholm på Hard Rock Café lördagen den 28:e oktober mellan kl. 12-15 samt efter kl. 22.
Missa inte denna chans!


 

102 Shares
Effie Trikili

Effie Trikili

Skribent/Fotograf

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

Sweden Rock Magazine

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN