Iced Earth – Om du verkligen vill lyckas så kommer du göra det, men då kommer du också att offra något…

Iced Earth, som debuterade 1990, är ett av de verkligt stora namnen inom episk heavy metal. Deras sound rymmer influenser från såväl thrash som prog, deras lyrik omfattar mäktiga teman från såväl historien som skräckfiktionens värld.

Album som “The dark saga” (1996) och “Something wicked this way comes” (1998) har klassikerstatus och det näst senaste, “Plagues of Babylon” (2014), gav bandet deras största listframgångar hittills. Det tolfte studioalbumet Incorruptible släpptes en vecka efter Iced Earths spelning på Sweden Rock Festivals Rock Stage.

Rocknytts skribent Niklas Webjörn och fotograf Martin Pavicic fick chansen att träffa bandets frontman och riffmästare Jon Schaffer i hans loge efter spelningen på Sweden Rock Festival.



Tjenare Jon. Det var en väldigt energifull spelning, och ni verkade ordentligt taggade. Är du nöjd med allt?

Ja, det var coolt. Det var vår första spelning för säsongen, och det var väl några små missöden, men så är det alltid. Det är skönt att vara tillbaka här igen, det var ett tag sedan sist.

Så hur är er relation till Sverige?

Ja, vi har ju varit här några gånger, och så har vi ju varit på Sweden Rock Festival tidigare också. Vi har bara bra minnen från SRF.

Det nya albumet är inte ett konceptalbum, utan har en mängd olika infallsvinklar som till exempel Lothbrooklegenden (känd från tv-serien Vikings). Hur kommer detta sig, och hur växte idéerna fram?

Jag antar att det redan sedan första plattan har varit så att vi inte alltid haft ett tydligt tema. Jag hade en massa olika idéer, och det hade Stu också. Vi tänkte att det är lika bra att göra ett vanligt album, och det funkade bra. Vi är väldigt nöjda med det och är naturligtvis nyfikna på hur det tas emot av fansen.

Med tanke på de olika innehållen i texterna så gissar jag att du läser mycket böcker och ser mycket film?

Det är definitivt så. Jag är även intresserad av historiska saker. Skräckfilmer är också ett intresse. The Glorious Burden, för att ta ett exempel, tar sig an en mängd krig genom historien. Många tror att det bara handlar om amerikanska inbördeskriget, men så är det inte riktigt. The Dark Saga är ett konceptalbum baserat på serien Spawn som är stor i USA. Ja vi har en ganska stor variation. Men på nya plattan så blev det så att alla ämnena och känslorna passade bättre som de var än att tvinga in dem i ett visst koncept.

Du har väl alltid varit intresserad av amerikanska inbördeskriget?

Oh ja, ända sedan jag var barn.

Hur kommer det sig?

Jag tror att det handlar om att det är så fruktansvärt tragiskt. Du tvingas slåss mot folk i ditt eget land. Det berör väldigt starka känslomässiga ämnen.

Vi kommer in på Sabaton och deras krigstematik – det är fotografen Martins favoritband – och Jon lyfter fram Carolus Rex som ett fantastiskt album där han fick lära sig något nytt om svensk historia som han inte visste om innan.

– Det är något visst med de verkliga händelserna i världen, säger Jon. Det måste inte nödvändigtvis vara politiskt, men det är mer inspirerande att skriva om verkliga mänskliga tragedier än fantasy, även om fantasy kan vara coolt på sitt sätt. Fiktion är coolt men det är en helt annan grej. Vi har gjort mycket av det. Men man kan göra både och.

Jag har läst att ditt stora uppvaknande var när du var 11 år 1979 och såg Kiss live…

Ja. det var då jag bestämde mig – Det är det här jag ska göra. Jag var redan ett Kiss-fan sedan första plattan eftersom min syster lyssnade på dem. Jag köpte Kiss Alive! samma dag den kom ut för jag ville vara först med att ha skivan. Jag ville spela den för syrran och hennes vänner, imponera på dem, och vara den coola killen. Det var ett stort avgörande ögonblick… Att skaffa min första skiva! När pappa tog med mig på Kiss Dynastykonsert så öppnade dessutom Judas Priest. Och det var liksom Wooah!, så där och då sa jag till min pappa att jag skulle bli rockmusiker. Han tyckte jag skulle vara realistisk. Men genom åren så såg han hur dedikerad jag var. Jag tjatade om att få en gitarr. Han fortsatte att vara skeptisk, men jag var fortfarande lika dedikerad. Till sist blev han väldigt stolt över mig.

Jag frågar Jon om det var “The Ace Frehley Effect” och han brister ut i skratt.

– Det var definitivt så. Jag var väldigt fascinerad av Ace, men också av Gene. Han representerade den mörka teatrala sidan av det hela. Varje år så klädde jag ut mig till Ace Frehley på Helloween. Han har inspirerat så många gitarrister.

Du har ju varit med ett tag på en lång resa genom hårdrockens värld. Om du skulle ge tre råd till unga som vill spela metal, vad skulle de tre råden vara?

Sälj dig aldrig. Försök aldrig tillfredsställa någon annan. Behåll din integritet. Det är väldigt, väldigt viktigt. Om du verkligen vill lyckas så kommer du göra det, men då kommer du också att offra något…

Menar du offra som i att offra något av ditt privatliv?

Åh… ja. Det finns inget normalt i vad vi gör. Det krävs väldigt mycket för att hålla en normal stabilt fungerande relation vid liv. En del har turen nog att hitta den rätta kvinnan som kan stödja en när man lever så här. När man får den här uppmärksamheten som vi får så tror folk att vi bara är ute och larvar runt och festar, visst… det gör vi till en viss del, men det är framför allt en väldig massa hårt arbete. Det är svårt och det kräver en mängd uppoffringar. Se bara på historien. Alla konstnärer som är seriösa offrar alla något. När det gäller min kreativitet och skrivande är jag som en eremit. Jag befinner mig i ett mediativt state of mind. Det här arbetet kräver fokus. Alla timarna man skapar, alla timmarna i studion, och alla timmar på turné.

Så dina familjemedlemmar har förståelse för vad du håller på med?

Min dotter har definitivt förståelse för vad jag håller på med. Hon är uppväxt med det, så hon vet inget annat. Vi saknar varanda något fruktansvärt, men hon vet vad pappa jobbar med. Hon kommer att dyka upp på turnén så vi kan träffas.

Om vi backar tillbaka till Tampa i Florida 1985 när du startade allt, trodde du redan då att du skulle hålla på med detta 2017? Var det ditt mål att lägga så mycket tid och energi på musiken?

Ja, det var hela tiden mitt mål. Vid den tiden var jag en väldigt arrogant och målmedveten ung man, som man brukar vara i den åldern.

Då hängde du med Cannibbal Corpse, Obituary, Death, alla de där banden som förknippas med den så kallade Tampascenen. Men ni gick i en helt annan riktning. Vad tyckte de om det? Vad tyckte Chuck Schuldiner?

Han älskade det som fan. Chuck älskade melodisk heavy metal. Han var ett stort power metal fan, ett stort Maidenfan, men kanske ett ännu större Kissfan. Men på något sätt blev Tampascenen en trend. Jag hade inget som helst intresse av att låta bandet ta den vägen, aldrig någonsin. Jag har varit lojal mot Iced Earths vision sedan begynnelsen.

Jo, Iced Earth är en helt annan sak i jämförelse med Tampascenens death metalband…

Men folk glömmer att det också fanns band som Savatage och Nasty Savage, även om de tog olika riktningar senare. Eller Oblivion och Powersurge… det fanns många bra melodiska metalband i den stilen, men bolagen skapade en trend, alla ville signa death metalband, det var billigt. Morrisound fanns ju där. Hela grejen växte jättefort. Men jag gillar inte att det bara är death metalmusiken folk minns. Det fanns så mycket mer.

Dina influenser, om man till exempel lyssnar på Tribute to the Gods, är väl kanske främst klassiska band som Iron Maiden, Judas Priest och Kiss?

Inte enbart. För mig var det främst gammal klassisk metal och New Wave of British Heavy Metal. Kiss var bandet som fick mig att vilja börja spela. Det var inte ett band som inspirerade mig när det gällde låtskrivande. Du kan antagligen höra Sabbath, Maiden och Priest i vår musik. Stora inspirationskällor var också Purple, Zeppelin och Alice Cooper. När jag började spela gitarr så var det Iron Maidens Number of the Beast som verkligen gjorde ett enormt intryck. När jag såg Priest öppna för Kiss 79 så tyckte jag att det var coolt, men det var inte förrän Screaming for Vengeance och Defenders of the Faith kom som bandet verkligen skakade om mig. Det var där de fann sitt sound som metalband. Men jag lärde mig inte deras låtar. Jag ville bara skapa egna låtar. Jag ville inte låta som någon annan, utan ville försöka fånga vad som hände i min själ.

[media-credit name=”Foto: Martin Pavicic” align=”aligncenter” width=”550″][/media-credit]

Första gången jag hörde Iced Earth så minns jag att jag imponerades av riffen, och du har dessutom kallats för “The riff Master”. Jag fattar inte hur du hela tiden lyckas komma upp med så många nya riff. Hur går det till?

Det handlar bara om att kanalisera sin energi. Jag vet att det går bättre vissa gånger än andra. Om alla i den här branschen visste hur man gör en perfekt skiva så hade vi gjort det varje gång. Ibland så faller alla bitar på plats helt enkelt: Rätt energi, ett flow i den kreativa processen, kul stämning i studion, rätt folk inblandade. Jag skiter i om vi blir ett jätteband, jag måste sätta konsten och ärligheten först.

Första albumet med Stu Block var Dystopia 2011, men det känns som han varit med i evigheter på något sätt. Och hans röstomfång är imponerande brett.

Ja, han är en utomjording! (gapskratt) Han kan alla genrer. Ja, han är faktiskt kapabel till det mesta en männsika kan klara med rösten. För en sån som jag som skriver låtar och producerar så är han en dröm att jobba med. Och jag har haft turen att få jobba med några av de bästa sångarna i branschen, Matt (Barlow), Tim (Owens), och Stu. Jag är som ett barn i en godisaffär som kan plocka vad jag vill. Iced Earth är väldigt dynamiskt band så den typen av sångare passar perfekt. Vi vill aldrig göra en platta med en och samma energi. Det vore tråkigt. Vi vill hellre ha en berg- och dalbana. Alla sångare som varit med i bandet älskar det, eftersom de får chansen att visa vad de går för.

Menar du att ni medvetet försöker utmana gränserna, men ändå behålla kärnan av klassisk heavy metal?

Jag är skyldig till det de flesta andra i branschen är. Ibland vill man utmana sig själv, men det kan blir för mycket glidning bort från fokuspunkten. Ibland är det teknik som får en att vilja göra perfekta saker, men plötsligt börjar man förlora känslan. Man blir så absorberad av hela idén med att utmana sig själv. Jag har några såna skivor på mitt samvete. Jag tror alla som har haft en lång karriär går igenom sådant.

Men om du då fick välja EN enda Iced Earthskiva som någon som inte hört er bara måste höra, vilken skulle det vara?

Jag måste säga den nya. Jag vet att det är ett förväntat och lite töntigt svar, men jag menar det. Plattan har ett sådant flow och det är som om varje lå tär som en ögonblicksbild av hela Iced Earths historia. Det var inget vi var ute efter, det bara blev så. Det är det som är så coolt, och det är också därför som mottagandet blivit bra. Jag har en bra magkänsla när det gäller den här plattan.

OK, men om du skulle välja en platta FÖRUTOM den senaste, vilken skulle det bli?

Tja…. jag måste säga någon av liveplattorna, Alive in Athens (1999) eller Live in Ancient Kourion (2013). Om du vill kolla upp vad Iced Earth är för ett slags band så är det där du ska börja.

Den första är inspelad i Grekland och andra på Cypern. Hur kommer det sig? Har ni en speciellt stor fanbase där?

Jag vet inte. Det blev så med första plattan, och populariteten har fortsatt i Grekland. Cypern var nytt för mig. Vi var där på Dystopia 2011 tror jag, och fick en rent overklig respons. Promotorn föreslog att vi skulle göra en riktigt bra DVD, och det slutade med att vi åkte till Cypern efter att han skickade bilder på en sextusen år gammal amfiteater. Ja för fan, det ska vi göra sa jag. Det blir en grej för historieböckerna, riktigt coolt. Vi har tur som fått så lojala dedikerade fans. Det är en gåva. Grekerna är lite annorlunda. Varje show är utsåld när vi spelar där, och fans finns i alla generationer. Man passar vidare intresset till yngre syskon, från far till son och så vidare.

Ja, metal kommer nog att finnas för evigt.

Ja metal är för evigt, annat än den där popskiten som bara är tillfällig. Ingen minns eländet. Packeterad skit. Det finns för mycket överallt. Metal är för livet.

Som första Sabbathplattan från 1970. De första tonerna… De klingar aldrig ut.

Det är det tyngsta som någonsin skrivits och det spelar ingen roll hur tuff och tung death metal eller black metal som görs, INGENTING är tyngre och mer skrämmande än de där första tre tonerna på Black Sabbaths första platta. Jag minns när jag var liten. Det var som en magnet som drog mig in, hela atmosfären, ljuden av stormen och klockorna… Det är fortfarande det mörkaste och tyngsta jag någonsin har hört. Det kommer alltid att vara så..

P.S. Jon hälsar de svenska fansen att de med stor sannolikhet kan se fram mot att se Iced Earth igen i januari!

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

skogsröjet 2019

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN