VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
axelrudipell2012

Intervju med Axel Rudi Pell

10 Shares

axelrudipell2012

Axel Rudi Pell har under de gångna tjugotre åren med sitt soloband hunnit leverera hela fjorton stycken fullängdre. Den 26:e Mars så släpper han sitt femtonde album “Circle Of The Oath”. Rocknytt fick sig ett snack med den tyska gitarrhjälten.


När man läser på Wipikedia och andra sajter och tidningar, så framstår du som en soloartist. Men jag får alltid mer en bandkänsla när jag lyssnar på dina plattor. Hur ser du på det hela. Är ni ett band eller ser du dig som en soloartist?

Man kan säga så här. Detta är mitt solo-projekt, ja! för jag skriver alla texter, all musik och sådant. Men när det börjar nalkas inspelning och de övriga musikerna tillkallas så arbetar vi som ett band. Alla i bandet får komma med idéer utifrån sin uppgift, så jag kommer med grunden, och sedan arbetar vi efter den.


Du har varit verksam artist sedan början på åttiotalet. Hur tycker du att branschen har förändrats under åren, är det svårare eller lättare idag att vara en etablerad artist?

Den största skillnaden är så klart internet som inte fanns på den tiden, och internet är idag något som jag har blandade känslor för. Det är ett fantastiskt marknadsföringsmedel där fansen kan följa oss i varje steg vi tar. Det finns sajter som uppdaterar våra och andra bands set – listor efter varje gig, du har nät-tidningar som på ett ambitiöst sätt följer upp vad som händer i rockvärlden, som gör det möjligt för oss artister som mig själv som inte är lika stora som METALLICA, att få nya fans och gör det möjligt för mig och andra att kunna fortsätta. Det negativa med internet är självklart all nedladdning som sker. Det skapar ett problem för oss artister, men framför allt så skapar det ett helvete för samtliga skivbolag, som i stort sett går ekonomiskt back varje år. Fortsätter detta i det tempo som det gör nu, kommer vi snart inte att ha ett enda skivbolag kvar i framtiden.

Grejen idag är väl att man kan spela in en skiva och stå för majoriteten utav inspelningskostnaden själv, problemet är distribution och marknadsföring?

Exakt! Du vet att utan mitt skivbolag så hade jag aldrig varit på den nivå jag är idag.

Du verkar ha en stark enhet omkring dig. Du har haft samma skivbolag i över tjugo år, sättningen har varit intakt i tolv år.

Tretton och ett halvt år för att vara exakt.

Att ha samma skivbolag i tjugo år är ingen jätte vanlig företeelse, och samma banduppsättning i tretton och ett halvt år som soloartist är ganska unikt det med. Du verkar leva ett ganska klanderfritt liv. Hur ser du på ditt yrkesliv?

Jag ska absolut inte klaga. jag har ett långt samarbete med Steamhammer som under alla dessa år gett mig friheten att släppa en platta när och hur ofta jag vill. Jag säljer tillräckligt med skivor för att kunna försörja mig själv samt betala mina musiker, och jag har haft förmånen att kunna turnera på varje platta, så jag har det verkligen bra.

Men vad tror du är nyckeln till att denna uppsättning har hållit så länge som den gjort. Mike Terrana t. ex. är ju känd för att byta band som man själv strumpor på fötterna?

Jag vet inte riktigt. Vi har kul ihop när vi väl träffas, och det har skapat en god bandkemi genom åren. Våra turnéer är ju inte så långa så vi hinner vi väl inte tröttna på varandra (Skrattar).

{youtube}wKMP81DVLLk{/youtube}


Låt oss prata om den nya plattan “Circle of the oath”. Hur lång tid har det tagit att fullborda verket?

Det roliga är att jag redan började skriva låtarna direkt efter releasen utav vårt förra alstret “The Crest” (2010). Jag hade så mycket idéer, inspirationen bara flödade, så därav att jag omgående började att skriva på en ny platta. Själva inspelningen tog sju veckor att fullborda. Vi gick in i studion i slutet av november och blev sedan klara i början utav februari, så det rullade på som det brukar göra.

Personligen tycker jag att det inte är din bästa skiva, men även långt ifrån den sämsta. Mina personliga favoriter är “Magica” och “The Crest”. Men jag måste säga att du tveklöst har levererat din bästa låt någonsin på senaste alstret, och då talar jag om titelspåret där jag tycker att du överlag bryter mönstret i ditt sätt att arrangera låtar. Berätta lite om hur du tänkte när du skrev låten “Circle of the oath”.

Jag var lite i ett Zeppelin – stim när jag började bygga idén och kände att det skulle vara lite kul att presentera någonting som vi aldrig gjort tidigare, så jag ringde upp sångaren Johnny Gioeli för att testa några sångidéer jag hade på lager och sedan blev det vad det blev.

Vilken är din personliga favorit på plattan?

Det är titelspåret. tveklöst.

Om vi går in på texterna. Följer de något mönster eller är det vitt skilda teman i varje text?

De hör absolut inte ihop på något sätt, men titelspåret till exempel, handlar om livets cirkel och om hur jag anser att vi människor och djur infinner oss tillsammans i denna cirkel. jag tror att människor och djur hör ihop och går igenom samma livslina både psykiskt och fysiskt. Skillnaden är att människan har en betydligt längre livslängd än vad många utav samtliga djurarter har. Och den här Livscirkeln innehåller allt vad man går igenom under ett helt liv. Sorg, smärta, glädje o. s. v.

Om vi går in lite på texter kontra musik. Vad tycker du väger tyngst utav dessa, eller väger båda lika tungt?

Det är utan tvekan musiken för mig. Jag har aldrig sett mig som någon stark textförfattare, utan jag skriver klassiska heavy metal texter och kommer alltid att göra, för det är det jag anser att jag behärskar någorlunda. Och så länge jag lägger ner majoriteten av all energi på musik och starka sångmelodier, så anser jag att det fyller ut tillräckligt för att helheten ska bli lyckad.

{youtube}RwOcRgrgxs4{/youtube}

Under din långa solokarriär har du arbetat med en rad etablerade sångare, som Charlie Huhn, Rob Rock, Jeff Scott Soto och nu Johnny Gioeli. Man kan ju säga att du hållit dig till urtypen utav hårdrocks – röster som härstammar från när det begav sig. Det som slår mig när jag lyssnar på dina sångare och jämför med dagens så kallade neo-Klassiska hårdrocksångare, så tycker jag personligen att det handlar mer idag om hur högt man sjunger, och man slarvar med med att frasera texterna väl. Jag tänker framför allt på dagens power-metal träsk som vimlar utav så kallade “gurkan i röven – sångare”. Hur ser du på det hela?

Jag håller med dig fullständigt. Det finns idag en ganska skev blid på vad som är en bra sångare. På något sätt känns det som att man försöker överträffa de gamla hjältarna som Dio, Gillan, Coverdale, Geoff Tate, bara för att nämna några, genom att överträffa dem i höga toner. Men sång handlar inte om detta. Sång handlar om att förmedla låtens huvudsakliga tema, och då måste texten komma fram. Även om texterna inte är i Oscar Wilde – klass så ska en bra sångare kunna ta fram det bästa ur texten och få den att kännas respektingivande gentemot lyssnaren. Vi pratade om mina texter jag skriver. Det är sådan typ av texter som power-metal banden förmedlar överlag. Men jämför många utav dessa bands sångare med Johnny i mitt band, så märker man att texterna får en helt annan betydelse gentemot varandra. Sång handlar om äkta känslor, och då behöver det inte betyda att den äkta känslan bygger på textens innehåll, utan det handlar om kärleken till att sjunga i sig. Sången är också ett instrument, och då är det framför allt förmedlandet av toner och klanger det hela hänger på, och klarar man detta så kommer även texten till sin rätt. Det är inte svårt att skriva sådana texter som jag gör, men det är så mycket svårare att hitta en sångare som kan höja texten till en respektingivande nivå. Slutligen vill jag dock poängtera att det finns även guldkorn bland dagens melodiska sångare, som Jörn Lande (Masterplan, Jorn) och Andi Deris(Helloween) som har förmågan att anamma de rätta elementen för vad som utgör en bra sångare.

Johnny Gioeli har axlat manteln som sångare i ditt band i fjorton år nu. Var han det självklara valet redan från början, eller var det fler sångare inblandade?

Jag hade honom i tankarna redan innan Jeff Scott Soto lämnade bandet, eller snarare fick sparken (Skrattar). Han hade sjungit i ett band hemma i USA som heter HARDLINE som hade splittrats för en tid sedan, och jag ville  omgående få kontakt med honom. Jag visste att Glenn Hughes kände honom. Jag och Glenn kände varandra sedan tidigare, så jag kontaktade honom och berättade mitt ärende att jag ville ha tag på Johnny. Då berättade Glenn till min stora förfäran att Johnny hade lagt mikrofonen på hyllan, klippt av sig sitt långa hår och skaffat sig ett vanligt jobb. Då tänkte jag, vad fan ska jag gör nu. Hur som helst så fick jag numret, och fast besluten om att han skulle bli bandets nya sångare, så ringde jag upp honom. Inte helt oväntat så tvekade han och i stort sätt tackade nej till erbjudandet. Men ett par samtal senare innehållande en massa påtryckningar så beslöt han sig att provsjunga, och här är vi idag.

Jag tänkte gå in lite på ditt gamla band STEELER. Det är lätt att förväxla er med Ron Keels gamla band. Deras första och enda platta kom ut 1983, och eran debut kom ut först året efter. Han det bli några dispyter er emellan innan dom splittrades?

Faktum är att vi i början inte hade en aning om att det existerade ett band på andra sidan Atlanten med samma namn. Men strax innan releasen utav vår första skiva så fick vi se deras platta i en skivbutik. Givetvis blev vi lite tagna på sängen när vi stod där med plattan i handen. Vi kontaktade vårat dåvarande skivbolag om detta, och de kände mycket väl till bandet, men meddelade att de redan hade upplösts, så det var bara att köra på.

arp2011-480

Vad blev anledningen till ditt slutgiltiga beslut att bli den du är idag. Vad var det som influerade dig?

Det var första gången jag fick erfara Ritchie Blackmore (Deep Purple, Rainbow, Blackmore´s Night) smasha gitarren i golvet. Jag vart helt begeistrad utav hans sätt att jobba på scenen och hans då mycket speciella sätt att spela. En annan som satt djupa spår i mig är Uli Jon Roth som skulle komma att utveckla det som Hendrix och Blackmore satte grunden till.

Du och Uli är ju landsmän. Känner ni varandra?

Oh ja! Vi har känt varandra i många år. För två år sedan så spelade vi ihop på en tribute – gala till Jimie Hendrix som han själv anordnade. Jag gick upp och körde två låtar på sammanlagt trettiofem minuters speltid. Det blev ett sju helvetes jam, och roligt var det.

En annan gitarrist som influerats oerhört mycket utav Blackmore men framför allt Uli Jon Roth är Yngwie Malmsteen. Hur förhåller du dig till honom?

Yngwie är när han skärper sig helt oslagbar. Lyssnar man på de tidiga plattorna så får man verkligen ta del utav hans unika musikaliska egenskaper. Men det som oftast är ett problem med Yngwie idag är att han bygger sina låtar efter ett gitarrsolo och inte ett riff som man i normala fall gör.

Och nu stundar en turné som går av stapeln den 20/4 i Hannover. Men det blir endast i hemma i Tyskland förutom en spelning som går av stapeln i London. Varför inte övriga Europa?

Det kommer det definitivt att bli. Vi håller på att boka upp festivaler inför sommaren och även vanliga gig, men just nu är detta på kalkylstadiet men fler datum kommer.

Kommer Sverige att vara inblandat?

Absolut. Vi kommer att komma till Sverige men vi vet inte riktigt om det blir i form utav festivalspelning eller som huvudakt, det återstår att se. Men kommer det gör vi.


(Strax efter att intervjun gjordes, gick Sweden Rock ut med att Axel Rudi Pell var klar för sommarens festival.)

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter