sator

Inför Sweden Rock 2017: Intervju med Sator

291 Shares

Chips Kiesbye tar sig tid att träffa Rocknytt en måndag eftermiddag i Göteborg. Tanken är att vi ska prata festival inför sommarens event, men med ett band som Sator som fyller 30 år är det svårt att undvika även lite historik. En historik som dessutom finns väl dokumenterad i Chips egna arkiv. Detta berättar han mer om lite längre fram i intervjun. För inbitna Satorfans kan jag också avslöja något som ni väntat på länge…….

Att fylla 30 kan komma som en chock, så även för band.

– Vi kom ju på att vi faktiskt har 30-års jubileum i år, berättar Chips, först hade vi inte tänkt att göra något särskilt av det. Men sen kom vi på att det faktiskt är värt att fira att vi har lyckats överleva så länge. Så till hösten gör vi en stor 30-års turné.



Förutom att basisten byttes ut för ca 17 år sedan så är bandet helt intakt gällande medlemmarna. Hur har det kunnat hålla?

– Nyckeln till att vi lyckats hålla ihop är att vi är vänner på riktigt och inte arbetskamrater. Vi har ju växt upp tillsammans och är mer som bröder. Det är klart att man måste vädra känslorna ibland och ryker ihop men vi löser alltid problemen.

Den här sommaren blir det många festivaler för Sator. Vad tycker bandet om det?

– Det fanns egentligen ingen plan bakom detta, det bara blev så. Socialt som band är det ju roligt med festivaler, för då finns det ju en massa andra band som man känner och som man kan gå och se på. På en klubbspelning är det mest publik som är där bara för dig men på en festival kan du ju också hitta några nya fans som bara råkar gå förbi. Därför tänker man om gällande låtlistan lite, man försöker vara folkligare på festivaler.

Av alla band man kan se på en festival – varför ska man se just Sator?

– Man vet aldrig riktig vad som händer när vi spelar. Vi har aldrig tränat in mellansnack och sådant. Det är mycket en reaktion på vad som händer här och nu. Så man vet aldrig om Heikki hoppar ut i publiken eller klättrar upp i ljusriggen och ramlar ner, ha ha! Den här oberäkneligheten lever kvar från våra första dagar när man fick kämpa för att publiken skulle kolla på oss. Vi har behållit den där underdoggrejen och jobbar som att det fortfarande är en osympatisk publik som man måste vinna över och vi ger allt. Vi har aldrig slutat att jobba på att bli bättre. Efter varje spelning går vi igenom vad som vad bra och vad vi kunnat göra bättre.

Är det fortfarande kul efter 30 år på samma ”arbetsplats”?

– Att spela med Sator har aldrig varit ett jobb för oss. Typ vart femte år har vi en bandträff och bestämmer oss för om vi fortfarande tycker att det här är kul, om det är viktigt eller om det bara är ett jobb. Den dagen vi säger att det bara är ett jobb ska vi nog sluta. Vi har ju också allihop andra musikprojekt vid sidan av. Man jobbar med andra människor och får andra influenser så man kommer tillbaka till Sator och har en ny input vilket gör att det håller sig fräscht.

För de som inte är så insatta i bandets alla låtar förknippas Sator ibland med ABBA-covers och den flitigt spelade ”I wanna go home” så vad är då den riktiga kärnan i Sators musik? Chips beskriver den så här:

– Vi är en del punk, en del hårdrock och en del pop som blir till en egen blandning. Om man såg våra skivsamlingar så är det helt självklart hur vi låter. En blandning. Från 60-tal och framåt. Från Beatles och Kinks till 70–tals grejerna som vi lyssnade på innan punken kom. Det är mycket glamrock egentligen i oss, Sweet, Slade, Nazareth. Sen kom punken och det var då vi började spela. Det var först då som vi fattade att man faktiskt kan starta ett band. Jag trodde liksom att man föddes till att spela i band, annars gjorde man inte det. Men när punken kom så tänkte man att ”den där Ramonesgrejen” kan inte vara så svår, den kan vi också göra!

Jag ska erkänna att ABBA aldrig hört till mina favoritband och att jag anser att deras låtar gör sig bäst i hårdrockscovers…..(Det är sånt man endast vågar skriva i forum som Rocknytt…) Det jag, som inte är musiker, har reflekterat över, är varför just ABBA är en musikalisk influens för många band som inte ens är i närheten av den musikstilen. Jag tar upp min fundering med Chips och han ger sin syn på saken;

– Det är välgjorda och effektiva kompositioner. Folk glömmer bort att på 80-talet var ABBA totalt ute. Särskilt inte som rockband så sa man inte att man lyssnade på ABBA när man var barn. Men när vi hette Sator Codex och var kolsvarta gohtrockare, lyssnade vi på ABBA i turnébussen och skämdes inte för det. Så när vi fick förfrågan att vara med på ABBA Tribute, så var det självklart att sådana som oss, som verkligen gillar ABBA ska vara med. Vi gjorde det inte som ett smart karriärsdrag utan vi gjorde det verkligen med hjärtat. Vi har fått många förfrågningar om olika tributegrejer. Tackat ja till många men också tackat nej till otroligt många för att vi inte haft någon relation till banden. Det är väldigt välskrivna låtar och det går tillbaks till att vi gillar singlar. Det var samma sak med Sweet och Slade, de gjorde hits med refränger och tre minuter som man ska försöka få ut allt på. Så är det med våra låtar också. Det finns aldrig någon tvekan på var refrängen är.

sator

Det är framför allt Kent och Chips som skriver låtarna till bandet. Förr jammade de mer fram låtarna men på senare år har det inte riktigt funnits tid till det. Turnerandet och livet i övrigt tar för mycket tid.

– Det har mer varit att, ”ok om 4 veckor ska vi spela in skiva, börja skriva!” Då kom de andra med typ en låt och jag och Kent kom med 30, ha ha, förklarar Chips. Det har aldrig varit något förbud för de andra i bandet att skriva låtar, det har bara varit det att vi har varit så mycket snabbare än de andra. Jag förstår inte hur man kan få skrivtorka, så fort jag sätter mig med en gitarr så kommer det en låt, inte alltid bra, ha ha, men det är i alla fall något.

Med tanke på hur grymt mycket musik som Chips har skrivit genom åren så förundras jag över hur han lyckas hitta nya låtar och inte bara gör covers på sig själv om ni förstår vad jag menar….

– Knepet är att hela tiden byta arbetssätt. Det är så vi alltid har gjort. En dag så letar vi igenom våra sparade ljudklipp och kollar om det finns någon refräng eller annat som vi kan utgå ifrån. En annan dag kanske Kent ringer till mig och säger ”lyssna på den här Kinkslåten och gör en låt i samma anda”. Två timmar senare skickar jag över ett förslag och kollar om det är vad han vill ha. Ibland utgår vi helt från en text. Vi ger varandra uppgifter och på så sätt så kör man aldrig fast. Många dagar har vi helt enkelt bestämt att idag ska vi skriva tre låtar.

Det är här dagboken kommer in i bilden.

– Jag har ju skrivit dagbok i alla år och då kan jag gå tillbaka och kolla vilka tre låtar som är skrivna vilken dag. Vissa dagar hittar jag tre låtar som jag inte har en aning om vad det är och vad det blev av dom men så hittar man dagar när det är tre låtar som vi faktiskt fortfarande spelar. Då tänker man ”wow, tänk om vi hade vetat det när vi satt och tvingade fram dom. Att det blev tre låtar som är standard i vårt set”.

Om själva låtskrivandet är den enkla biten så är det enligt Chips betydligt värre att spela in skivor.

– Att spela in skivor är sällan jättekul. Det är en ganska jobbig process. Vissa låtar är man inte alls nöjd med trots att publiken kanske tycker att det är en hit. Man känner efteråt att man skulle gjort vissa delar annorlunda. Vi har nog varit dåliga på att uppskatta det vi gjort fullt ut.

– Den första skivan ”Slammer” var ju speciell. Vi kom hem från Bryssel och inga av polarna visste vad vi hade gjort. Vi spelade upp det och alla blev sjukt imponerade och vi insåg att ”oj, vi har nog gjort något bra här”. Det kommer man ju aldrig att glömma.

Chips har ju en helt fantastisk minnesskatt i sina dagböcker som sträcker sig tillbaka till mitten av 80-talet. Han berättar att bandet ofta har suttit och pratat om minnen och sen när han har kollat upp det i dagboken så har det visat sig att alla har haft mer eller mindre fel.

– Det är först när man läser anteckningarna som man kommer ihåg hur det verkligen var. Alla borde skriva dagbok! Sen har vi Dennis, en kille som alltid har skött vår hemsida. Han är ju också en klippa när det kommer till att ha koll på fakta och att minnas vad vi gjort och inte. Han har stenkoll på allt!

Så vad kommer Chips att skriva i sin dagbok om tre år?

-Åker E4-an… ha ha, stannar var det nu är vi brukar stanna…… Resorna är ju en så stor del av det. Nu är ju också vi ett band som faktiskt kan umgås med varandra så resorna är inte så jobbiga, men det är ju ändå samma vägar som vi åkt i nästan 35 år. Man ser när någon har köpt en ny postlåda, ha ha. Jag tror att vi fortfarande åker runt på samma vägar om tre år. Det kommer säkert en tid när vi inte riktigt orkar längre men där är vi inte än. Vi lever ett år i taget.

Bandets framgångar har gått i vågor.

– Det var en period när vi inte lade av helt men där flera av oss fick barn samtidigt och vi fattade beslutet att vi inte skulle missa våra barns uppväxt. Då kunde vi inte göra 50 spelningar om året utan gjorde kanske tre spelningar om året under 7-8 år. Vi kom fram till att vi inte trivdes så bra med det, för man är hela tiden lite ringrostig. Så efter Basement noice (2006) började vi turnera igen. Vi visste att vi inte skulle kunna headlina festivaler i det läget så vi startade turnén ”Under the radar” och spelade på samma ställen som vi gjort tidigare. Det tog nästan tre år innan folk fattade att vi faktiskt fortfarande fanns. Det var också därför skivan fick heta så. Vi jobbade oss upp från början igen, sa nej till alla intervjuer och allting under en tid.

Bandet har kommit fram till att det i princip bara är Kiruna och Ystad som de inte har spelat i, för övrigt har de täckt upp hela landet… och Svalbard. Samt en massa andra ställen naturligtvis. Så ni arrangörer i Kiruna och Ystad – nu har ni chansen att göra Satorkartan komplett! Men var ute i god tid, de blir snabbt uppbokade!

– Jag jobbar en hel del med nya band och ser hur de får kämpa för att få spelningar. Vi har det så bra att vi kan bestämma att vi ska göra en turné och då får vi spelningar, förklarar Chips.

Nu är det snart dags för Sweden Rock Festival och Sator kommer att göra en lite speciell spelning just där.

– Vi kommer att spela hela skivan Headquake (1992) från början till slut. Vi har gjort ett par sådana spelningar förut men detta är sista gången. Skillnaden på SRF är att vi ska rätta till en sak som vi har retat oss på i alla år och det är låtordningen. Vi gjorde en låtordning först som vi tyckte var bättre men efter ett gräl med skivbolaget så blev det en annan. Försäljningsmässigt så är den det blev rätt, men vi har alltid känt att flödet på skivan är fel, så nu ska vi spela den som den egentligen borde vara.

På Skogsröjet kommer det att bli en mer traditionell spelning med en mer varierad låtlista. Av alla festivaler som Chips har varit på så undrar jag om det är något speciellt tillfälle som etsat sig fast i minnet?

– Största festivalupplevelsen är när vi första gången spelade på Hultsfredsfestivalen. Då hade vi åkt runt i 5 år på olika musikföreningar och spelat för 50-60 pers och det fanns ju i princip inga festivaler i Sverige då. Så i Hultsfred var plötsligt södra Sveriges alla musikföreningar samlade på ett och samma ställe och det var 3000 i publiken. Vi hade ju aldrig sett så mycket folk! Alla kunde låtarna dessutom låtarna eftersom dom sett oss och druckit öl med oss efter spelningarna, ha ha. Det är ju en häftig egoboost att spela för 30.000 pers på en festival även om är lika kul att spela på mindre ställen.

För 30 år sedan var det i första hand unga killar som stod i publiken när Sator spelade. Hur ser det ut idag?

– Det vanliga Satorfanet är ca 10 år yngre än oss. Det sammanstrålar ganska tydligt med den perioden när vi skaffade barn. Vi gjorde det ganska sent men den generationen som växte upp med oss fick barn samtidigt som oss. Då var det en period när det var väldigt svårt att få folk till konserterna. När våra barn blev stora nog för att vi skulle kunna spela ordentligt igen, då var även deras barn stora nog för att de skulle kunna gå ut på konsert igen. Så på något vis har vi växt upp med våra fans. Vi var så pass stora att vi har fans från alla samhällsgrupper, så nu kommer det mycket folk på våra spelningar igen.

Då vet vi att det blir mycket festivaler för Sator i sommar, att det blir en stor 30-års turné till hösten och att Chips noterar allt i sin dagbok. Vad händer mer framöver?

– Skivan Barbie-Q-Killers (1994) heter ju faktiskt volym 1 och alla har jämt frågat om när volym 2 kommer. Det har nästan blivit som ett skämt bland fansen. Sanningen är att vi började spela in 2:an redan direkt efter 1:an och sen har vi spelat in lite då och då. Till slut hade vi nästan 30 låtar att ta av. Nu håller vi på och sammanställer alla låter och kollar på vilka vi ska ta med. Skivan SKA faktiskt komma ut till hösten.

Ja, jag vet att de sagt det förut men….håll ut! Nu är den på gång….! På riktigt! Lovar!

Chips avslutar med att hälsa ett stort tack från hjärtat till alla fans som fortfarande kommer på spelningarna. Och jag vågar nog hälsa från fansen ett lika stort tack tillbaka för att Sator fortfarande spelar!

291 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
Hittade inga inlägg.

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!