Evergrey – ett band som håller

Efter 11 album och över 20 år som band är Evergrey ett av Sveriges mest etablerade metalband med en trogen skara fans som följer dem.

Jag träffar Johan Niemann (bas) och Rikard Zander (keyboard) i logen på Denim & Leather, en rockklubb i Jönköping, en stad de inte besökt sedan 2011. De ska snart gå på scenen för ett av sina sista gig före den stora USA-turnén. Det är en turné som de verkligen ser fram emot.

-Det ska bli skitkul, säger Johan, nu är det ju ca 3 år sedan vi var där så det ska bli väldigt roligt.

-Det har alltid funkat bra för oss i USA, fortsätter Rikard. Det har alltid varit en bra marknad för Evergrey med mycket hängivna hardcorefans. Vi var i USA redan som ungt band och spelade tidigt på bl a ProgPowerfestivalen, en stor festival i Atlanta där vi nästan har blivit lite som deras husband. Jäkligt välproducerad och bra festival. Så vi har byggt upp en publik under lång tid.

-Jag ser fram emot New York, det är ju alltid speciellt, säger Johan, men jag ser också fram emot New Orleans där jag aldrig varit. Det var nära en gång men så kom det en orkan och förstörde de planerna…… Och så Las Vegas förstås.

-Vi är ju uppväxta med amerikansk musik och film så man har ju hela amerikagrejen i ryggraden på något sätt, fyller Rikard i och fortsätter, Los Angeles har också alltid varit en jättebra ort för oss. Sen har vi flera spelningar i Canada och det är flera ställen som är nya för oss så det ska också bli kul.

Evergrey spelar på många olika scener – allt från den lilla klubben till de stora festivalerna.

-Det är roligt med lite variation i arbetet. Det är ju mäktigt med festivalerna och få chansen att spela på så stora scener, något man inte hade fått göra om man varit själv, säger Rikard.

-Den största publiken vi haft, är när vi spelade ihop med Metallica för några år sedan. Då var det nog 40-50.000 i publiken och det var jävligt coolt, berättar Johan.

Det är tyvärr inte en självklarhet att man får träffa de andra banden som man spelar ihop med på en turné. Just Metallica spenderade inte någon tid ihop med grabbarna i Evergrey. Att ta en öl i logen med andra musiker i all ära, men det måste ju trots allt kännas större att se sin idol i publiken när man spelar. Rikard berättar om ett sådant tillfälle:

-Jag minns en gång när vi spelade på Graspop, en jättestor festival i Belgien. Så står man där och lirar och så, ”va fan där står ju Geoff Tate från Queensrÿche”. Då har han suttit nere i backstage och hört att ”det här låter ju coolt” och så kommit upp för att kolla. Så sånt kan ju hända. Det är ju jävligt häftigt….. och lite läskigt, skrattar de.

Evergrey är ett band som lyckats hålla ihop trots att det varit flera medlemsbyten genom åren. Detta till skillnad från många band som antingen splittras helt, eller som aldrig lyckas behålla sin plats i fansen hjärtan när förändringar sker. Rikard förklarar framgångskonceptet:

– En ganska tydlig anledning är att Tom, som var med och grundade bandet, alltid har haft en ganska tydlig vision. Med hans röst så ger det ett ganska klart sound. Så länge han är med har det funkat att byta ut andra medlemmar. Den sammansättningen som vi är just nu är ju lite nygammal. Det var inga problem när Jonas (trummor) och Henke (gitarr) kom tillbaka, vi hittade rätt jävligt fort. Det var nog bra för dom att göra ett break och hitta lite ny hunger också.

– Men det är verkligen kul att vi faktiskt aldrig har lagt av. Vi har aldrig behövt göra någon halvdan reunion och det är starkt att vi orkat köra på, säger Johan. Det är det vi skördar nu, att vi har lyckats hålla ihop.

Vi är överens om att Evergreys musik genom åren har haft en naturlig och homogen utveckling utan att det gjorts några plattor som helt stuckit iväg åt något drastiskt håll. De har något som de alltid stått fast vid. Jag frågar dom om vad de själva har för favoriter bland albumen.

– Självklara standardsvaret är den senaste, ”The Storm Within” det är det bästa vi har gjort, skrattar båda två.



– Det första som jag hörde med Evergrey var ”In Search of Truth”(2001), berättar Johan, så den har en lite speciell plats för mig, den är magisk.

– Bandets andra platta, ”Solitude – Dominance – Strategy” (1999), som kom till innan jag var en del av bandet, har det som jag alltid har strävat efter, säger Rikard. Ända tills vi gjorde ”Hymns for the broken” (2014), för den var nästan ännu bättre.

Låtarna jobbar de fram på lite olika sätt;

– Ibland är det någon som suttit hemma och satt ihop ett riff och som har en ganska klar bild av låten från början, förklarar Johan, sen får alla vara med och tycka. Vi jobbar väldigt demokratiskt. Ibland jobbar vi ihop hela gänget och ibland är det ett par stycken som står för den stora delen av en låt.

– Det är just den här friheten att påverka och vara med och skapa som gör att det är kul, säger Rikard.

Vad är det då som håller igång ett band så länge? Vad är det som gör att det fortfarande är kul?

-Det är nog just det här att vi hela tiden vill testa nytt, även när det kommer till låtskrivande och vi har fortfarande ett sug efter att bli bättre, förklarar Rikard.

-Ja, och att vi har så jäkligt kul tillsammans, på riktigt, fyller Johan i.

-Ja, så har det kanske inte alltid varit, fortsätter Rikard, men nu är vi verkligen här av rätt anledning, att ha kul. Inte med en massa press att vi ska breaka eller måste sälja en massa plattor. Det är helt på våra premisser nu. Vi behöver bara göra det som vi tycker är kul, säger han, har vi lust att göra en platta till så gör vi det.

Även om det är tydligt att de har kul på jobbet så är det verkligen inte någon semester att göra en turné som den kommande i USA.

– Vi har en buss så fördelen är att man alltid har en säng att tillgå, det är en lyx att få sova när man är ute, säger Rikard. Det är ju inte som att resa runt på semester, vi jobbar faktiskt nästan hela tiden. Det är media, intervjuer, soundcheck etc och sen är det plötsligt dags för spelning, så tiden går ganska fort. Samtidigt blir man rastlös de dagar när det inte är spelning, det är ju det som vi vill göra.

Den mest passionerade och högljudda publiken, upplever de finns i Östeuropa och Sydamerika medan den tyska publiken är lite mer svårflörtad och kräver prestation innan de släpper på garden.

Den här kvällen var det drygt 200 i publiken och jag hoppas att Evergrey upplevde oss som lyssnade som mer passionerade än svårflörtade. Recensionen kan du läsa här.

Evergrey 2017:

  • Tom S Englund – sång
  • Johan Niemann – bas
  • Henrik Danhage – gitarr
  • Rikard Zander – keyboard
  • Jonas Ekdahl – trummor

Elise Pavicic
Skribent

Ämnen

evergrey

Relaterade artiklar

176 Shares
Share172
Tweet1
+11
Buffer2
X