Öppenhjärtligt med Amaranthe

68 Shares


31 mars 2017

Vi sitter i logen bakom scen i Huskvarna Folkets Park ett par timmar innan bandet ska gå på för kvällens utsålda spelning. Elize är i full färd med att sminka sig, Chris Adam sitter och grejar med datorn och de andra tar det mest lugnt. Det är en avslappnad och inbjudande stämning som uppmuntrar till ett öppet samtal. Med tanke på att Elize är från trakten så blir det en naturlig start på intervjun.

Elise P: Välkomna till Huskvarna!



Olof: Tack, välkomna tillbaka får vi väl säga, det är femte gången vi är här.

EP: Ja precis, ni dras till trakten.

Olof: Det är snarare trakten som dras till oss, så länge det kommer folk så kommer vi hit och spelar.

Elize Ryd börjar berätta om sin relation till Jönköpingstrakten.

– Jag har ju en väldigt avancerad livshistoria men jag tar det lite snabbt. Jag föddes i Värnamo, sen flyttade jag till Klevshult (en liten, liten ort utanför Skillingaryd), sen gick jag de första fyra åren i Tabergsskolan (Taberg är också en liten, liten ort utanför Jönköping).

Efter det flyttade vi till storstan Jönköping och jag gick ett år på Dalviksskolan och sen på Talavidskolan innan vi flyttade vidare till Göteborg. Så jag har gjort hela Småland kan man säga. Min släkt bor i Gränna och i småställena runt Jönköping. Min mormor som vi inte får glömma bor i Habo. Så jag har mina rötter här även om jag bott i Göteborg som vuxen. Ikväll kommer hela min släkt på spelningen!

Olof: Det är därför det är slutsålt ha ha!

Elize: Ja precis! Och mitt efternamn är Ryd. (Ryd är inte helt oväntat en liten, liten ort utanför Jönköping. Ni börjar se ett mönster i den geografiska historien) Jag hade kompisar här i Huskvarna och vi var ute på stan och härjade. Bland annat bröt vi oss in här i Folkets park…..

EP: Det här är lite intressant, det är inte första gången vi hör att artister har den historiken här. Vad gjorde ni när ni kom in?

Elize: Drack folköl och tjuvrökte säkert. Ärligt talat så fanns det ju ingenting att göra för ungdomar i den här trakten. Det var skillnad när jag sen flyttade till Göteborg där det fanns ungdomsgårdar och disco. Jag gick på mitt första disco i Norrahammar (en liten, liten ort utanför Jönköping), när jag gick i 4:an. Jag minns det så väl! Killarna luktade grillchips. Och Dalviksdiscona var grymma!

 

EP: Hur kom du in på musikens bana?

Elize: Ja, det är också väldigt kopplat till Småland, jag gick och sjöng i kyrkokör i Skillingaryd och sen i Jönköping gick jag i en kyrkogrupp och bakade kakor. Det var mycket sång här. Sen hade man ju de lokala förebilderna, Lena Ph och ABBA-tjejerna. Min storebrors pappa gick i samma klass som Agnetha i ABBA. Och då blev det så nära. Man tänkte att kan de lyckas så kan väl man själv också göra det. Jag kände också att jag hade lite samma stämma som dom i min röst och de var mina stora idoler.

Jag vill faktiskt ge Jönköping en stor eloge, kyrkokörer är en jättebra sysselsättning när man är ung och tycker om att sjunga. Det var ju där jag fick lära mig att sjunga ut ordentligt. Och på Aase Dyrting dansskola tog jag mina första danssteg. Så kulturintresset i Jönköping har påverkat mig djupt.

EP: Är det någon av er andra som också har en historia i trakten?

 Johan: Jag är faktiskt uppvuxen i Kinna .(en liten ort utanför Borås), eller snarare född och uppvuxen i Öxabäck (en liten, liten ort inte så långt från Ullared) innan vi flyttade till Kinna.

Elize: Ja, vi är riktiga lantisar alltså!

Johan berättar vidare om sina upplevelser av ungdomsdiscon på landet;

– Vi smugglade sprit i stomipåsar. Jag hade en polare som jobbade på hemsjukvården där vi fick tag i dom.

EP: Usch vad äckligt.

Johan: Ja oanvända alltså…

Chris Adam: Förhoppningsvis!! Ha ha, ni var inte riktigt säkra… krävdes hög alkoholhalt där ha ha!

Johan: Vi fyllde dom med Kinnahembränt och fäste dom runt midjan så när vakten skulle känna igenom så sa man att man hade en påse på magen och blev insläppt. Sen hällde man diskret över innehållet i cola när man var inne.

EP: En lite mer personlig fråga till Elize. Ditt namn Höstblomma, är det något du blev döpt till som barn eller är det taget senare?

Elize: Jag hette Gertrud och jag tyckte inte att det var så fint. Min mamma gav min syster namnet Midvinter och då tyckte hon att jag också skulle byta ut ett av mina namn. Då blev det Höstblomma eftersom jag är född i oktober. Så det var egentligen en liten revansch från min mamma som hade velat döpa oss till detta från början.

EP: Nu lite musik. Ni har ju uppträtt på väldigt många olika arenor. Vad är den stora skillnaden mellan att stå inför en liten tajt publik som här i Huskvarna mot att stå på de riktigt stora arenorna?

Elize: Det blir en lite märklig distans på stora arenor i andra länder där publiken tycker att vi är ganska exotiska men responsen är ju den samma. Jag tror det är musiken som får folk att bli lätt galna. Här hemma blir det mer familjärt.

Olof: Även i Göteborg nu senast där det känns lite skumt att man känner typ halva publiken så släpper det när musiken väl kommer igång och det blir ett bra drag.

EP: Hur ser framtidsplanerna ut för er?

Olof: På torsdag åker vi på Finlandsturné och har 9 gigs där. En stor del av showerna är redan slutsålda så det ska bli jävligt kul. Finland har en bra metalpublik och vi har många fans där. Det var länge sedan vi gjorde en ordentlig turné i Finland. Sen är det lite smågig innan festivalsäsongen drar igång. Efter det blir det bl a en Europaturné så kalendern är full som vanligt.

EP: Ni har ju ändå hållit på väldig länge….

Olof: Ja det har plötsligt gått från att ”ni är ett väldigt nytt band” till ”ni har hållit på länge”….. i intervjuer.

Elize: Ja det är ju faktiskt 8 år nu.

Olof: Ja, och vi har gjort fler gig än många band som kört i 30 år…

EP: Jag såg er första gången när ni gjorde en liten klubbspelning i Jönköping på Zaragon 2014.

Elize: Åh, ja det glömmer jag aldrig! Det är en sån där nostalgiupplevelse. Det var sånt publiktryck och så sorgligt att inte alla som ville kom in. Inte ens mina släktingar som jag satt upp på listan kom in. Det var verkligen fullt ställ och vi gigade uppe i taket, det var så lågt i tak minns jag.

EP: Vad är det som gör att man orkar hålla igång motivationen spelning efter spelning? Ni måste ju också ha dagar när ni inte känner för att kliva upp ur sängen.

Henrik: Sprit…ha ha!

Elize: Grejen är att det alltid finns en nivå till som vi vill nå.

Olof: Det finns många nivåer till och det är motiverande. Det är klart att det kan vara tufft med allt resande men när man väl står på scen har man ju aldrig tråkigt. Det är ju aldrig så att man står där och tänker ”vad är det jag håller på med”. 99 av 100 spelningar är det bra med folk och bra tryck och då är det motiverande. När man tidigare spelat med mindre populära band så är det tuffare naturligtvis.

Henrik: Vi livnär oss ju på musiken och får alltid en jävligt bra respons. Motorn är att hela tiden öka. Nu har vi 700 pers i publiken ikväll, då ska vi fan ha 1500 pers nästa gång!

Johan: Vi är fortfarande jävligt hungriga allihop. Vi drömmer fortfarande om att bli rockstjärnor när vi blir stora även om vi faktiskt redan är det. Man ser det inte riktigt själv.

Olof: Vi har släppt en platta vartannat år sedan 2011 men man börjar ändå tänka på nästa platta redan nu, även om den sannolikt inte släpps förrän sent nästa år, man är jävligt taggad. Så man har ju en ambition att växa, inte bara som band och publikmässigt utan även att överträffa sig själv konstnärligt. Det här konceptet kan fortfarande utvecklas och tas ett steg till.

Johan: Det är fortfarande en utmaning.

EP: Jag vet ju att du Elize bl a ha lite sidodrömmar om musikaler. Har ni andra också några andra drömmar som ni skulle vilja genomföra?

Olof: Jag skulle gärna vilja skriva filmmusik eller uppträda med en symfoniorkester.

Johan: Jag hade ett punkband, rakt, enkelt, 3 pers. Inga syntar och elektroniskt tjafs. Bara folköl, hembränt och fullt ställ! Det skulle jag kunna tänka mig att göra igen. Jag skulle också gärna vilja skådespela. 1998 hade jag huvudrollen i The Wall när vi satte upp den på estetiska.

Någon flikar in att det var Johan som var väggen och gapskratt bryter ut. Något som kännetecknar hela den här intervjun. Ett gäng som känner varandra väl och har kul tillsammans även om de berättar att det även tjafsas en hel del under deras gemensamma restid under turnéerna.

EP: Chris Adam, det är ju du som är ”vikarien”. Hur har det varit att komma in i Amaranthe?

Chris Adam: Det här är ju min andra dysfunktionella familj men det känns grymt. Man har ju fått den uppmärksamheten som man har förtjänat. Man hade inte så bra självförtroende innan men nu får man mer cred och en riktig ego boost.

EP: Kommer du vara kvar?

Chris Adam: Det har varit mycket diskussioner och funderande hit och dit men jag har bestämt mig för att satsa på mitt eget och följa min egen dröm.

Elize: Problemet med att hitta en ersättare är att de som fattar vad det här livet innebär och är duktiga redan har ett band.

Johan: Ja det är svårt att fatta vad det innebär att spela i ett band som Amaranthe. Det går inte att bara hoppa in i ett så här stort band från ingenstans. Då får de panik och flyr snart igen.

Chris Adam: All väntan när man är ute och reser kan göra folk dumma i huvudet. Man måste ha ett fungerande Netflixkonto för att överleva. Men det har varit en ära att få vara en del av det här.

Nu hörs förbandet gå på scen några meter bort och jag tackar bandet för deras tid och öppna attityd. Oavsett vem som kommer efter Chris Adam är Amaranthe långt ifrån färdiga med sin framgångsresa!

Ni kan läsa recensionen av spelningen här

 

 

 

 

68 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!