Sina från Blackhearts: ”För många år sedan hade jag en dröm om att åka till Norge och bo där”

139 Shares

Dokumentärfilmen ”Blackhearts” har haft premiär i Sverige. Sina Winter, en av huvudpersonerna, delar öppet med sig om sin resa, sin passion för black metal och varför han nu inte kan återvända hem till Iran.
”Det är oerhört sorgligt att de inte ens ser metal-musik som en musikgenre över huvud taget”, förklarar Sina Winter.
Från Irans huvudstad Teheran till Norge. En resa musikern Sina Winter lyckades genomföra med hjälp från människorättsorganisationen Safe Muse och en dokumentärfilm. Nu lever han i Norge där yttrandefriheten är en realitet, och han kan nu uttrycka sig fritt när han jobbar med sitt band From The Vastland.



Hur skulle du beskriva ert sound?
– From The Vastland är ett old school black metal-band som jag startade i Iran år 2010, förklarar Sina. Då var det ett enmansband men när jag åkte till Norge 2013-2014 startade jag upp projektet som ett komplett band. Jag skulle vilja påstå att vår musik är väldigt mörk, kall och atmosfärisk. Det är blastbeating black metal av den gamla skolan som uttrycker en djup sorg. Våra texter handlar om persisk mytologi, gamla skrifter, episka sagor, strider mellan gott och ont och gudar mot demoner. Hittills har vi hunnit släppa fyra fullängdsalbum och en ep som släpptes i samband med den norska dokumentärfilmen ”Blackhearts”, en dokumentär där jag är en av huvudpersonerna.

Har din kulturella bakgrund influerat ert sound på något sätt, eller är det renodlad norsk black metal som du komponerar?
– Ja, jag kan säga att jag är ett stort fan av skandinavisk black metal och det är något jag har lyssnat på sedan många år tillbaka. Men samtidigt har jag ju en bakgrund från Iran och det har influerat min musik. Jag har fått höra från fans att vissa delar av några låtar har inslag av ett Mellanöstern-sound. Jag tror att det är något som kommer naturligt från mitt sinne när jag skriver musik – med tanke på min kulturella bakgrund. Så man skulle kunna säga att det är old school black metal med små inslag av persiska melodier.

Som du nämnde startade From The Vastland år 2010 – då som ett soloprojekt. Men har du permanenta medlemmar i bandet nu? Jag har nämligen hört att du för närvarande arbetar med några duktiga musiker som tidigare spelat i kända band.
– Precis. Jag startade bandet 2010 men när jag anlände till Norge för första gången, då år 2013 för att spela på Inferno Metal Festival, hade jag chansen att gå upp på scenen tillsammans med Tjalve (Deen Saakaldte, ex-1349), Destructhor (Myrkskog, ex-Morbid Angel) och Vyl (Keep Of Kalessin, Gorgoroth). Sedan jag flyttade till Norge 2014 har vi fortsatt att jobba tillsammans, då för att spela in album och göra spelningar. Jag har också arbetat med andra musiker, vilket också är en bra erfarenhet. Varje gång jag får chansen att jobba med professionella musiker lär jag mig något nytt – vilket är jättebra!

Tycker du bäst om att ha medlemmar i bandet när du skriver din musik, eller ser du dig själv som en ensamvarg som föredrar att jobba själv?
– Jag är kanske lite av en ensamvarg, haha. Men så som vi i bandet jobbar just nu är lite av en kombination av båda. Det är jag som skriver hela albumen med allt arrangemang, skriver texterna, sjunger och spelar gitarr. Men i slutändan när jag är klar med demon så skickar jag den till alla medlemmarna, så diskuterar vi om vad som möjligen skulle kunna förbättras. Jag tar alltid med deras idéer och förslag för att göra albumet bättre, det är det absolut viktigaste, att vara öppen för förslag, och jag är alltid öppen för att jobba i ett team.

För dem som inte sett dokumentären ”Blackhearts”, skulle du vilja berätta lite om din resa från Iran till Norge?
– Det är en lång historia men jag ska försöka hålla den kort. Jag skulle vilja påstå att allt började 2012 när jag fick ett mejl från Christian Falch, producenten för dokumentären. Han berättade för mig om sitt filmprojekt, och hur han fick höra talas om From The Vastland genom att ha hört ett skivsläpp från mitt tidigare band, ett band med ett norskt namn – Sorg Inkallelse. Han funderade vad detta var för något. Jag tvekade då inte en sekund, utan jag svarade ja omedelbart på att jag ville vara med. Det var absolut ingen tvekan om saken även om jag visste att det inte skulle vara enkelt att vara en del av ett sådant stort projekt som filmen medför, då på grund av alla begränsningar i Iran. Men jag kunde absolut inte tacka nej till denna chans. Sedan träffades vi för första gången sent 2012, filmningen påbörjades, sen blev det spelning på Inferno Metal Festival 2013 och sedan blev jag tvungen att ta risken att åka hem till Iran. Men lyckligtvis fick jag hjälp av Christian Falch, några av mina vänner här i Norge och speciellt från Jan Lothe Eriksen på Safe Muse Organization. Tack vare deras hjälp kunde jag komma tillbaka till Norge år 2014 för att fortsätta arbeta med min musik. Sedan har det hänt mycket annat och nu är dokumentärfilmen färdig och släppt.

När du bodde i Iran, hur gick du tillväga när du spelad in din musik, fanns det någon chans för dig att spela in i en studio? Om inte, spelade du in din musik hemma?
– När jag bodde i Iran var jag alltid tvungen att spela in hemma. Det var inte lätt att hitta en studio för att spela in musik, och då inte bara för att black metal-musiken är förbjuden och man måste gå till en så kallade underground-studio, vilket även är riskabelt, utan även för att utrustningen inte är den senaste tekniken. Dessutom brukar inte studiokillarna kunna uppfylla önskemålen när det kommer till produktionen, speciellt när det gäller produktion av black metal-musik. För det mesta går de flesta band till dessa studiors för att använda dem som replokaler. Men under årens lopp kunde jag till slut skapa min egen hemstudio med den utrustning jag behövde – väldigt simpelt och billigt – för att spela in mina album. Jag fick lära mig steg för steg hur man spelar in genom att göra sökningar på internet för att kunna få till ett bra ljud, lära mig mixning och mastring. Kort sagt fick jag på egen hand lära mig allt från A till Z.

Skulle du vilja dela med dig lite av din bakgrund från Iran? När och hur upptäckte du black metal-genren? När startade du ditt första band och hur ser situationen ut för black metal-musiker i Iran?
– Jag växte upp i en familj där mina föräldrar var fans av rockmusik. Så jag har alltid varit bekant med rockmusiken som genre men det var inte förens i tonåren som jag blev ett fan av rockmusik – det är mer än 15 år sen i dag! Jag var ett stort fan av death- och thrash metal under min tonårsperiod. När en vän från Österrike kom och hälsade på mig i Iran under sin semester gav han mig en kopia av Burzums album ”Filosofem”. Det var då allting förändrades! Jag drömde om att få starta ett eget band, vilket inte var enkelt med tanke på hur situationen ser ut i Iran. Men till slut kunde jag starta mitt första band år 2003, vilket då var Sorg Inkallelse. Under sex års tid hann vi släppa så mycket som tio album. Jag startade sedan ett till hemligt projekt och 2010 startade jag From The Vastland.

Hur ser den övergripande situationen ut för musiker i Iran?
– Iranier älskar musik och de har en lång historia av konst och musik i Persiens forntida historia, men efter den Iranska revolutionen 1979 förändrades allt över en natt. Regimen började begränsa allt angående konst och musik. Dock har ju befolkningen tryckt på och ställt krav och nu ser situationen bättre ut för pop- och traditionell folkmusik. Situationen är åtminstone inte dålig för dessa genres, även om det fortfarande finns en del begränsningar när det kommer till att skriva texter, släppa album och ge konserter. Men tyvärr finns det fortfarande inte en chans för metal-musik ännu. De anser att det bara är sataniskt och vanhelgande, det spelar ingen roll om det är black metal, thrash metal eller vilken annan sub-genre som helst inom metal-musiken. Problemet är regimen men också religiösa grupper. De gör allt vad de kan för att ge metal-musiken dåligt rykte och bombarderar det varje dag. Det är oerhört sorgligt att de inte ens ser metal-musik som en musikgenre över huvud taget.

Enligt dokumentären ”Blackhearts” såg det ut som att du fick ett väldigt värmt välkomnande när du anlände till Norge, men i Iran är din musik förbjuden. Världen är verkligen ”upp-och-ner” i diktaturer. Vad jag har förstått så har du nu bott i Norge ett litet tag. Tycker du om att bo i Norge och planerar att stanna om du får uppehållstillstånd?
– Ja, när jag anlände fick jag ett otroligt varmt välkomnande av ett helt metal-community här i Norge. Jag kommer aldrig att glömma den känslan och hur allt är annorlunda här för mig som black metal-musiker. Det är verkligen sant att världen är ”upp-och-ner” i diktaturer. År efter år måste man bära en mask och inte berätta för någon att du är black metal-musiker, men här är du inte bara fri att uttrycka dig som konstnär, du blir även respekterad som musiker. Det är något jag är tacksam för, och jag är även tacksam för mina vänner och alla andra som stöttar mig och ger mig motivation att fortsätta med det jag gör. Jag älskar att vara i Norge. Du förstår, för många år sedan hade jag en dröm om att åka till Norge och bo där. Inte bara för musiken, som för övrigt kan ses som ett himmelrike för en black metal-musiker, utan även för atmosfären i landet, naturen, kulturen och folket.

– Lyckligtvis med hjälp från Safe Muse Organization och tack vare det norska Migrationsverket har jag förlängt mitt visum med ytterligare ett år. Jag hoppas innerligt att jag får stanna här om det är möjligt, tillägger Sina.

Vad tycker du är det absolut bästa med att bo i Norge?
 – För mig som black metal-musiker är det bästa och mest viktigaste att jag här har friheten att uttrycka mig – och även uttrycka min konst. Förutom det så är det bästa med Norge allt jag nämnde tidigare. Här har jag chansen att nå mina drömmar och uppnå mina konstnärliga mål, vilket är det viktigaste i mitt liv.

I epilogen i ”Blackhearts” får vi information om att du inte kan åka tillbaka till Iran. Är det sant? Vad kommer att hända med dig om du återvänder?
– Ja, det är sant. För att förklara hur situationen ligger till kan jag börja med detta: För många år sedan fick jag hotbrev, mejl och meddelanden från olika okända källor. Du förstår nog att det är ganska uppenbart att de kom från alla dessa religiösa grupper, just på grund av mina musikaliska aktiviteter. Några meddelanden var inte seriösa, medan några var väldigt seriösa, som till exempel meddelandet jag fick när jag var på väg till Norge, och de hotmejl jag fick när jag även hade bott i Norge ett tag. Så du kan ju föreställa dig hur situationen ser ut nu efter all uppmärksamhet i media, lokaltidningar, tidskrifter och webbsidor efter dokumentärens premiär och mina aktiviteter med bandet här. Så med alla konserter jag genomfört, intervjuer och recensioner, så är det nu väldigt riskabelt. Om vi tittar på tidigare fall när regeringen skapat problem för rock- och metal-musiker i Iran kan jag tänka mig att vad som helst skulle kunna hända. Man vet aldrig vad, men det kan bli farligt.

Finns det något du saknar med Iran?
– Ja, allra mest saknar jag min familj och mina närmaste vänner. Och självklart saknar jag mitt hem – Iran. Det känns som att en del av mig finns kvar där, om du förstår vad jag menar. Jag har ju fortfarande kvar mina rötter där. Hur som helst, detta äventyr och mitt nya liv här har varit som en pånyttfödelse för mig. Vilket är underbart!

Tror du att du inspirerar unga musiker som lever i en diktatur att följa deras passion och skapa den musik de vill göra, trots att de vet att det är riskabelt?
– Jag tror det. För att från den tiden när jag flyttade till Norge och började ge konserter, släppa album och även nu när ”Blackhearts” är släppt, så har jag fått meddelanden från metal-fans och musiker i Iran, och även från andra länder. Alla meddelanden var självklart stödjande och de förklarade för mig att de får inspiration och motivation att fortsätta att anstränga sig att följa sina drömmar, även om de känner till riskerna, då de nu har hört min historia och sett vad jag gör här. Detta ger inte bara mig inspiration, utan det får även mig att känna mig ansvarig att göra mitt bästa, att fortsätta med det jag håller på med för att visa dem att det är möjligt. Jag brukar alltid säga att man aldrig ska ge upp och med tiden så kommer det att lösa sig. Nyckeln till framgång är att följa sin passion.

Vad har du nu för framtidsplaner med From The Vastland?
– Under 2017 och den närmaste tiden planerar jag en del spelningar i Norge och även i några andra europeiska länder. Det blir till exempel några festivalspelningar. Southern Discomfort Festival är redan inbokad den 8 september, förhoppningsvis blir det mer festivalspelningar om allt går som det ska. Jag jobbar även på material för ett nytt album, det mesta är faktiskt redan färdigkomponerat. Just nu jobbar jag med texterna och så vidare. Rent allmänt har jag alltid stora planer att arbeta med. Black metal och From The Vastland är inte bara musik för mig, det är så mycket mer än så, det är min passion. Allt som är relaterat till bandet kommer djupt inifrån mig. Så i min vardag och i mitt liv lägger jag stor fokus på bandet och jag har stora framtidsplaner. Jag skulle vilja förbättra det mer och mer – även förbättra det för varje dag. Jag gör alltid mitt bästa för att skapa bra musik. Jag vill jobba med andra musiker, spela på olika festivaler och fortsätta släppa album. Så det är fortfarande en lång bit kvar jag vill gå.

Kan vi förvänta oss att From The Vastland besöker Sverige snart?
– Verkligen. Det skulle jag gärna vilja göra. Som jag precis nämnde så håller jag på att planera spelningar och jag skulle verkligen vilja ha minst en spelning i Sverige. Så finns det någon chans för det så skulle jag gärna vilja veta det.

139 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
Hittade inga inlägg.

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!