Dave Hill: Vi har förtjänat vår framgång den hårda vägen

Rocknytts Niklas Webjörn har uppfyllt sin tonårsdröm och snackat med Demons frontman Dave Hill. Demon är ett av de band som under det tidiga 80-talet förknippades med The New Wave of British Heavy Metal, men redan efter några år gick de vidare och gjorde i princip vad som föll dem in.

[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”alignnone” width=”500″]Dave Hill: Vi har förtjänat vår framgång den hårda vägen 1[/media-credit]

Rocknytts Niklas Webjörn har uppfyllt sin tonårsdröm och snackat med Demons frontman Dave Hill.

Demon är ett av de band som under det tidiga 80-talet förknippades med The New Wave of British Heavy Metal, men redan efter några år gick de vidare och gjorde i princip vad som föll dem in. Demon har alltid utmärkts av att göra bra hårdrockslåtar med melodier som fastnar i skallen, och Dave Hills sångröst tillhör de mest säreget suveräna inom hårdrocken. I somras spelade Demon på Sweden Rock Festival och nyligen kom deras trettonde studioalbum ut.

Demon hade sin storhetstid under 80-talet, och under 90-talet trodde de flesta att Demon hade lagt av. 2001 kom bandet emellertid tillbaka med Spaced Out Monkey, och de har hållit sig kvar sedan dess. Bandets grundare Dave Hill är den enda kvarvarande medlemmen, och den som driver bandet framåt.

Nu har ju Demons nya album Cemetery Junction kommit ut, och det är det fjärde albumet sedan den nya lineupen. Hur var det att skriva låtar och spela in den här gången?

För ungefär två år sedan så hade vi en samling låtar, men vi hade inte bestämt vad vi skulle göra med dem. Vi träffades för att spela igenom materialet och plötsligt började vi att skriva nya låtar. Till sist insåg vi att vi hade ett helt album. Det kändes riktigt bra. För ungefär ett och ett halvt år sedan började vi göra de sista justeringarna och spela in materialet. Vi kände att låtarna hade samma feeling som på de gamla Demon-plattorna, och det är precis vad folk säger till mig när de hör albumet. För mig var det viktigt att det skulle hålla, att alla låtarna skulle vara bra, för Demon gör aldrig några plattor med fillers. Ju mer vi repade desto mer kände jag att vi höll på att skapa ett riktigt bra album. Vi snackade med vår manager och co-producent Mike Stone som höll med, och sedan började vi jobba som vi brukar. Vi spelade in materialet lokalt, och sedan mixades de på ett ställe i Rochdale i Gracieland där även Unbroken mixades.

Var det en enkel process att skriva låtar den här gången?

Det har egentligen varit exakt samma procedur som det varit ända sedan Night of the Demon. Jag är väldigt svag för bra låtar med starka melodier, och det är precis vad Demon handlar om. Det spelar ingen roll hur bra producerad en låt är, den måste vara bra i grunden för att hålla. Jag är från den gamla skolan, en så kallad sångsmed. Vi jobbbar med låten ordentligt innan den produceras.

Mitt intryck är detsamma. Demon utmärker sig för bra melodier och refränger som man aldrig glömmer. Jag upptäckte Demon via de suveräna samlingsplattorna Metal Inferno och Metal Rock under mitten av 80-talet, och köpte därefter på mig plattorna. Samlingsplattor fick ju hyfsat stor spridning eftersom de var billiga, och jag tror att många svenskar hörde Demon och andra engelska band första gången via de där skivorna. Metal Rock var ju från Carrere som nyligen hade signat Saxon också.

Ja, jag minns de där plattorna.

 

Beyond the Gates of Hell och Don’t Break the Circle tillhör nog de låtar jag lyssnat på mest gånger i hela mitt liv. Det är hårdrock, men framför allt är det hårdrock med jävligt bra melodier.

Exakt. Det är en av de saker som utmärker Demon, samt det faktum att vi aldrig gör samma platta två gånger. Jag växte upp med Pink Floyd, Deep Purple och alla de där banden. Och de gjorde aldrig samma platta två gånger. En del var ju helt extrema när det gällde den saken, och det har alltid fascinerat mig. Fast ifall jag hade gjort en platta som sålt femtio miljoner exemplar så hade jag nog gjort en till som hade låtit likadant, hahaha. Nej, jag skojar bara, det hade jag inte. Allvarligt talat så har det varit en resa där vi alltid försökt att ta ett nytt steg med varje ny platta. Visst, vi gjorde The Unexpected Guest, men även plattor som The Plague och Taking the World By Storm, och alla låter annorlunda om du jämför dem med varandra. Det är fortfarande Demon, och det är som du sade styrkan i melodierna som till stor del gör Demon. Jag har alltid sparat låtidéer som längre fram kan användas, och den nya plattan relaterar därför också till hela den resa som Demon gjort. Man kan lätt sjunga med i melodierna, och det gör mig nöjd. Vi håller en hög standard när det gäller starka kommerseilla låtar.

Du menar att ni vill göra låtar som fastnar i skallen med en gång?

Ja, på sätt och vis. Jag snackade nyligen  med någon som sade att låtarna inte fastnade direkt, utan att plattan växte, och växte för varje lyssning. Det var väldigt kul att höra. Jag kan fortfarande höra nya saker som jag inte hörde innan när jag lyssnar på Deep Purple och Pink Floyd, och ifall någon kommer under ytan på våra grejer och upplever samma sak så är det väldigt kul.

 

Du är nöjd med reaktionerna på nya plattan?

Ja, verkligen. Jag snackade med Mike Stone häromdagen och vi kom båda fram till att Demon aldrig tidigare fått så bra reaktioner på någon platta som denna. Många har sagt till mig att den nya plattan är bland det bästa vi någonsin gjort. Och du vet, efter en trettiofem år lång karriär så är det ett gott betyg, särskilt som jag är väldigt, väldigt stolt över vad Demon har åstadkommit hittills. Jag siktar alltid på att göra en bättre platta än den föregående. Naturligtvis så funkar det ju inte så i verkligheten, men det är den standard som jag går efter. Förhoppningsvis når man dit målet är. Jag vill inte släppa en ny platta på grund av vad ett visst bolag säger, eller för att det är dags att ge sig ut på turné igen.

 

Det måste väl ändå vara läge för turné och spelningar hela nästa år?

Ja, givetvis. Vi har redan spelat på några ställen, vi var till exempel i Barcelona nyligen. Allt är inte spikat ännu. Jag vill naturligtvis ut och köra klassiker som The Plague och Don’t Break the Circle men jag vill även spela låtarna från den nya skivan. Det är låtar som jag vet skulle göra sig väldigt bra live. Vi ska gå igenom turnéplaner och sådant inom kort.

 

Kommer ni till Sverige?

Ja, det vill vi, det är alltid kul. Sverige är ett av våra favoritställen. Folk har alltid varit otroligt trevliga mot oss. Det är som att komma hem..

 

Ja, Demon har en stor fanbase här.

Ja, vi var väl där runt 2000, men när vi kom tillbaka och spelade på Sweden Rock så hade ingen glömt av oss. Massor av folk dyker upp från ingenstans och kan våra låtar. Man får lätt en tår i ögat när man spelar i Sverige. Det är väldigt känslosamt. Vi har ju aldrig varit något jätteband på ett bolag som EMI, utan har alltid varit ett hårt arbetande undergroundband. Vi har förtjänat vår framgång den hårda vägen.

 

Var det inte så att NWOBHM-band som Grim Reaper, Diamond Head, Tokyo Blade och Demon hade ganska stora framgångar i Sverige under 80-talet? Även om folk kanske inte var medvetna om hela den där NWOBHM-stämpeln så fanns det en medvetenhet om vad som höll på att hända i Storbritannien?

Ja, jo det är mitt intryck. Jag minns när vi låg på bolaget Carrere, och någon där berättade för oss att det gick ovanligt bra i Sverige. Den respons vi fick av svenskarna var ganska unik, och den inställning ni har till hård musik är väldigt hälsosam. Vi blev totalt överraskade. Totalt överraskade.

 

Ja, vi är ju en nation av metalheads…

Haha, ni är ett väldigt avslappnat folk, men skön inställning till hårdrock! Det är väl all snön.

 

Precis, den får oss att stanna inomhus och spela hårdrock istället för att vara ute i skitvädret. Men hur var det nu, Demon blidades ju redan 1979 i  Leek, Staffordshire. Du måste berätta lite om hur det hela började.

Ja, vi spelade ju alla i olika band innan, och när Demon hade bildats hörde vi ju hur termen NWOBHM började användas flitigt. Framför allt användes benämningen i pressen…

 

Och ni blev signade av franska Carrere relativt tidigt?

Ja, det var ju dessutom ett bolag som i vanliga fall sysslade med disco. Peter Hinton var den som lade ner arbete och energi på hårdrock. Han signade Saxon och Rage i samma veva, liksom Rose Tattoo, och The Church om du minns dem? Hinton var ju ett stort rockfan och jag skulle påstå att det var han som var ansvarig för att Carrere skulle komma att förknippas med rockmusik istället för disco.

 

Ni måste ju ha varit väldigt unga då? Det måste väl funnits en hel del farliga fresetelser för er när det gäller sex, drugs and rock ‘n’ roll?

Ja, verkligen. Men för egen del var jag mest upptagen med att ta på och av latexkostymen, haha. Jag var väldigt fokuserad på scenshowen, vår image. Men du skulle sett människorna som kom till spelningarna. Vilka galna karaktärer! Folk kom och gav oss uppochnedvända kors. De trodde att vi genomförde någon slags satanistisk mässa, och till viss del berodde det väl på bandnamnet.

 

Men ni hade ju också ockulta texter, och skivomslag…

Ja, vi spelade ju en uppenbar roll i ett skådespel, och det gör vi fortfarande. Ozzy Osbourne sade en gång att han inte sitter hemma och biter huvudet av fladdermöss när han är ledig. Det var ju i grunden rock ‘n’ roll, en scenshow. Men det kom som sagt en hel del galna personer till spelningarna som tog det hela på betydligt större allvar än vi gjorde.

 

Läste du mycket om svart magi?

Jag har alltid varit intresserad av saker och ting, alltid varit en sökare när det gäller kunskap. När vi gjorde The Unexpected Guest så hade texterna visserligen ockulta teman, men det var ändå “det okända” som vi intresserade oss för. Det var inte så mycket romantik kring medeltiden eller femhundra år gamla gravar och liknande om man säger så. Det var mer moderna teman. Till exempel så handlar Don’t Break the Circle om Aleister Crowley som försökte framkalla andar och demoner i Paris under 20-talet, och Sign of a Madman handlar om Mark Chapman som sköt John Lennon. Det fanns andra band som sjöng om häxor och sånt, men det intresserade inte Demon.

 

Vem var det som kom på bandnamnet Demon? Fanns det någon mening bakom namnet?

Nej. Först hette vi Big Demon. När vi spelade in första singeln Liar på Mike Stones bolag Clay, som annars hade punkband som Discharge och G.B.H., så tyckte han at badnamnet var för lång. Så när Liar kom ut så stod det Demon på omslaget, och det var faktiskt ett bättre namn.

Senare, när NWOBHM började blåsa över, släppte ni progalbumet British Standard Approved. Nu när jag har dig på tråden så måste jag säga att det är mitt absoluta favoritalbum med Demon. Jag tycker att det är ett mästerverk, fullkomligt förbisett och underskattat på alla sätt och vis.

Haha, fantastiskt! Fullkomligt underbart.

 

Men skivan sålde dåligt?

Ja, i början sålde den dåligt, men på senare tid har den sålt ganska bra. Jag blir så oerhört glad att höra att du gillar plattan så mycket… Vad som hände var att vi började bli stora. De tidiga plattorna sålde bra, och efter The Plague hade vi ett kontrakt med Atlantic Records i Amerika. Killen som signade oss försvann plötsligt från bolaget, så vi befann oss i ett slags limbo. Under tiden böjade vi jobba med låtarna som blev British Standard Approved. De flesta låtarna var ganska snabba först, men vi saktade ner på tempot, och ändrade på saker. Vi väntade på att allt skulle ordna sig och att vi skulle komma ur kontraktet. När folk fick höra låtarna sa de ungefär “Vad fan är det här?”, eftersom de tre tidigare plattorna var helt annorlunda, och de hade väl förväntat sig att vi skulle fortsätta på det spåret. Då var det rock, och plötsligt hade vi gjort nästan en progressiv platta. Det lustiga är att många, många år senare så berättar folk för mig att de älskar plattan. Men då var vi på fel plats i fel tid.

 

Ni var före er tid.

Ja, och man måste komma ihåg att NWOBHM inte varade speciellt länge. Plötsligt kom Bon Jovi och alla de där banden, och thrash metal. Det värsta som fanns var att befinna sig i England och att vara ett NWOBHM-band. Så vi bestämde oss för att gå vidare. Vi hade tillbringat mycket tid utomlands. Det var en deprimerande tid. Mal (Spooner) dog och det gick dåligt för Clay Records. Idag kan jag lyssna på albumet och le, och tycka att det är bra, men då var det inte roligt. Folk kunde inte greppa vad det var vi höll på med. Det tog många många år…

 

Som jag sade innan så tycker jag att det ett mästerverk, och jag har lyssnat på plattan så många gånger att det är närmast galet. Visst är det Pink Floyd som är inspirationskällan här?

Haha, tack för dina ord, det gläder mig att höra. Du har gjort min dag ska du veta. Imorgon tänker jag plocka fram plattan och lysssna på den igen. Ja, visst är det Pink Floyd, det kan jag ju inte förneka. Nu i efterhand så inser jag ju att vi tog Demon till en helt ny nivå med den plattan, och som sagt, hade den släppts i en annan tid på en annan plats så tror jag att den hade blivit mycket mer uppskattad. Idag finns en slags sund respekt för skivan, om du förstår vad jag menar.

 

Jag förstår att det var ju en tung tid för bandet överhuvud taget, inte minst med tanke på att Mal Spooner dog 1984. Var fann ni styrkan att gå vidare?

Allt var mot oss. Mal dog, musikscenen hade ändrats. Jag funderade till och med på att byta namn på bandet och börja om från början. Men så kom jag att tänka på en sak som Mal och jag pratade om, och det var att vad som än händer så har vi faktiskt bidragit med någonting till musikscenen. Och med dessa ord i bakhuvudet så började vi istället att sakta återuppbygga upp allt på nytt. Det var ett väldigt tufft jobb, men vi hade bestämt oss.

 

Och sedan gjorde ni Breakout och Taking the World By Storm…

Ja, och Taking the World By Storm är en av de skivor som sålt bäst. Vi var tillbaka där vi ville, och hade kämpat rejält för det.

 

Nu har ni funnits ett tag, i hela trettiofem år!

Haha, ja, och jag är fortfarande entusiastisk och vill bli överraskad. Det är ingen mening att hålla på och göra samma sak. Då kan man lika gärna lägga av.

 

Det är väldigt kul att ni fortfarande håller på.

Ja, kan man så är det ju jättebra. Har man hälsan och så vidare…

 

Är det inte dags för en dokumentär om Demon?

Jo, det är det verkligen. Och det slog mig att vi har ju inte ens gjort en ordentlig video. Nu när det går så bra så kommer vi fakiskt att göra det. Och nu när det är tjugo år sedan vi gjorde ett livealbum så är det på tiden aatt vi gör ett nytt! Nu med det nya albumet i ryggen så skulle det vara kul att dokumentera Demon och på något sätt ta igen allt vi missat förut. Inte minst med tanke på att vi varit på så många ställen.

 

Om du skulle välja endast ett album som din favorit ur Demons katalog, vilket skulle det vara och varför?

Hahaha, ja du… det är en väldigt svår fråga. Jag måste naturligtvis – för tillfället – säga Cemetery Junction! Det är så många minnen inblandade i detta, och jag sitter inte ofta och lyssnar igenom våra skivor. Vi har ju en del klassiker som bara måste spelas på gigen, som Don’t Break the Circle, Night of the Demon, The Plague, Black Heath, Rememberance Day och så vidare. Jag tänker ju alltid på omständigheterna kring när vi gjorde albumen, och det var alltid en speciell känsla där och då.  Jag skulle kunna säga en favoritplatta nu idag och ändra mig imorgon.

 

Jag förväntade mig faktiskt att du skulle svara Cemetery Junction. Det sista albumet är väl alltid det bästa albumet?

Ja, så är det.

 

Vad har ni för planer inför den närmaste framtiden?

Med tanke på att vi hållit på så länge och vet hur allt funkar så tar vi varje månad eller år i taget utan att göra upp några längre planer. Om jag vaknar upp en dag och känner att jag inte kan förbättra det jag gjorde igår så kan jag lika gärna ligga kvar i sängen hela dagen. Jag vill alltid göra saker bättre än förut. Ska jag lägga upp en plan för det kommande året så handlar det om att göra det bästa jag kan för min familj, mina vänner och mina fans. Att göra det bästa vi kan av Demon så länge det varar.

 

Det låter som en bra plan. Innan vi slutar, har du något du vill säga till dina svenska fans?

Jag menar verkligen vad jag säger när jag säger att de svenska fansen har en speciell plats i våra hjärtan. Jag kommer alnagligen att börja gråta om jag ska utveckla det närmare. Varenda gång vi kommer till Sverige så känns det som att komma hem. Mottagandet, och hur trevliga alla är… Jag vill bara säga tack för allt. Nästa gång vi kommer så ska ni få en riktig rock show. God jul, gott nytt år och Gud välsigne er alla.

Då hoppas vi att Demon kommer tillbaka. Kanske till Sweden Rock Festival igen och spela några låtar från Cemetery Junction?

Ja det hoppas jag verkligen.

 

Ett stort tack för intervjun.

Tack själv Niklas. Det var ett nöje att prata med dig. Och imorgon kommer jag att spela British Standard Approved.

 

Jag är glad att jag äntligen fick chansen att tala om för dig hur enormt bra jag tycker den plattan är.

Tack. Jag höjer ett glas för det. Skål.

Skål!

Ha en riktigt trevlig jul.

Detsamma!

 

Diskografi:

  • Night of the Demon (1981)
  • The Unexpected Guest (1982)
  • The Plague (1983)
  • British Standard Approved (1985)
  • Heart of Our Time (1985)
  • Breakout (1987)
  • Taking the World by Storm (1989)
  • One Helluva Night (live) (1990)
  • Hold on to the Dream (1991)
  • Blow-out (1992)
  • Spaced Out Monkey (2001)
  • Better the Devil You Know (2005)
  • Unbroken (2012)
  • Cemetery Junction (2016)
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER