Apollo – Fokus och grunden är 80-talshårdrock

Sångaren Apollo Papathanasio är en man som håller många bollar i luften. Man kan närmast se honom som en svensk motsvarighet till Graham Bonnett eller Glenn Hughes; antalet projekt och band han varit involverade i är svåröverblickbara, men har alla den klassiska hårdrocken som fundament.

[media-credit name=”Foto: Press” align=”alignnone” width=”500″]apollo-solo-press[/media-credit]

Sångaren Apollo Papathanasio är en man som håller många bollar i luften. Man kan närmast se honom som en svensk motsvarighet till Graham Bonnett eller Glenn Hughes; antalet projekt och band han varit involverade i är svåröverblickbara, men har alla den klassiska hårdrocken som fundament. Det är nog få Rocknyttläsare som inte hört hans insatser i Evil Masquerade (2006-2016), Firewind (2006-2013) och så naturligtvis Spiritual Beggars, där han fortfarande är medlem.

Apollos soloalbum “Waterdevils”, släpptes den 18 November via Escape Music, och spelades in och mixades i Global Musix Studio i Göteborg av Jalle Westergen.

Den 28 januari blir det releasefest och spelning på Kajskjulet i Halmstad, där Apollo även kommer att bjuda på överraskningar från hela sin karriär. I sommar blir det även ett besök på Skogsröjet (3-5 aug), och det blir sannolikt fler spelningar att hålla utkik efter 2017.

Rocknytts skribent Niklas Webjörn och chefredaktör Ron Dahlgren gjorde ett besök i Apollos replokal i Västra Frölunda, där de mötte upp Apollo och bandet som består av Victor Olsson, gitarr (Saffire, Gathering Of Kings), Anton Roos, trummor (Saffire, Elevener) och Ricki Aresu, bas (ex-Slush Puppies). Frånvarande var Kaspar Dahlqvist, keyboards (ShadowQuest).

Du släppte ju Sunrise to Sundown med Spiritual Beggars tidigare i år, och medverkade på Evil Masquerades senaste platta, och nu har du släppt din första soloplatta Waterdevils. Kollar man på vad du gjort under åren så ser man att du har en produktionstakt som nästan är i klass med Glenn Hughes. Hur gick det att arbeta med soloplattan parallellt med Spritual Beggars och allt annat?

Ja, alltså, egentligen har jag jobbat med plattan i två och ett halvt år. Jag har gjort låtar under ett halvårs tid, sedan har jag jobbat med låtarna till och från. Sedan när jag känt mig redo har det gällt att jobba snabbt, att ta kontakt med studion och med musiker. Sådant här tar oerhört lång tid. Man kan säga att jag jobbat parallellt med detta när jag haft tid. När det är Beggars så är det bara fokus på det. Då släpper jag allt annat.

Hur har låtskrivarprocessen sett ut? Har du mest jobbat ensam, eller tillsammans med andra?

Jag började själv först, sedan har jag berättat utåt vad jag håller på med, och då har andra velat bidra med idéer. Jag började själv och sedan har det växt. Jag har jobbat med otroligt många människor.

Har det varit en kul resa?

Ja! Skitkul!

Jag tycker plattan är riktigt bra. När jag lyssnade igenom den skrev jag ner några spontana kommentarer: “Whitesnake, Rainbow! Äkta 80-talsfeeling!” Vad säger du själv?

Ja, alltså fokus och grunden är 80-talshårdrock. Då lät allt som jag vill att det ska låta nu. Under 90-talet blev allt en slags hybrid av saker. Det var för nytt för mig. Men sedan har ju en del av de där banden utvecklats och blivit jättebra. Men då var det var inget för mig. Under 80-talet var hårdrocken otroligt bra. Jag älskar det professionella, sången, och inte minst själva soundet från den tiden.

Soundet ja. Jag tänker till exempel på Dio, framför allt produktionen på en platta som Holy Diver. Trummorna. Symbiosen av instrumeneten. Rejäla melodiska solon.

Ja, det kan tyckas torrt – men är ändå levande och organiskt.

Men det var väl precis vad folk ville bort från under 90-talet, man ville hitta något nytt, stämma ner gitarrerna och köra grunge. Skippa solon.

Ja, men jag gillar 80-talet och vill vistas i den miljön igen. Har man jobbat med annat som inte har med det att göra, hur man spelar och hur man vill låta ljudbildsmässigt, så kan det kanske vara svårt att gå tillbaka och lyfta upp det igen.

Som att man lära om sig?

Ja, Fast jag har fastnat där. För mig är det lätt.

[media-credit name=”Foto: Bengt Persson” align=”alignnone” width=”500″]spiritual-beggars-apollo-01-foto-bengt-persson[/media-credit]

Du har dina ideal och idéer om hur det ska vara?

Ja.

Kan du berätta mer om produktionen, musikerna som du har samarbetat med, arbetsprocessen och så vidare?

Det har varit ganska tufft att få ihop tider. Vi har mest jobbat på somrarna. Under maj till augusti har det varit mycket intensivt, för då har jag haft tid. Jag har ringt och bokat både med musiker och studio. Vissa har jobbat hemma hos mig, andra som inte kunnat komma har skickat mail med idéer eller ljudfiler. Min idé var att vi skulle ses i studion. Vissa låtar har omarbetats en hel del från hur det först lät. Det har hur som helst varit skitkul. Jag vill gärna göra om det igen, men problemet är att det går inte. Jag ska ha ett grundband. Det blir för tufft annars, och då tar det två till tre år till innan något är färdigt.

[media-credit id=41 align=”alignnone” width=”500″]img_2480[/media-credit]

Du har ingen fast kärna med musiker nu alltså?

Jag kommer att vilja ha det så till nästa soloskiva. Att det är samma gäng som ska spela live som spelat in skivan. Anton och Victor är helt galet bra. Vill dom så får dom. Då kör vi. Ricki har varit med i processen sedan början så han är fullt med. Givetvis vill jag ha med Kaspar också. Men det finns även några lokala musiker och vänner som vill jobba med detta.

Vad heter de andra medlemmarna som varit med?

Oj, det är trettiofem stycken! Men vi kan nämna några. Chris Amott (Arch Enemy, Armageddon) som är en otroligt fokuserad kille. Han tog inga pauser. Ludwig Witt (Spiritual Beggars, Grand Magus) kom med förslag, och ville spela på sitt sätt. Mike Moon (King Diamond, Madison) är helt fenomenal. Vi jammade, spelade in, och behöll allting. Han improviserade och spelade inte en ton fel, det var helt galet. Två trummisar som varit med är Michael Ehré (Gamma Ray, Uli Jon Roth) och Mark Cross (Firewind, Helloween, Scorpions). Cross var i Stockholm och lade trummorna där. Jag har även jobbat med min vän George Rain från Tjeckien som supportat mig hela tiden, och vi har jobbat till och från med två låtar via telefon och mail. George är en jätttedriven kille, och han kommer eventuellt den 28 januari. Alla har varit så oerhört dedikerade. Waterdevils är ett ett dokument över en härlig period.

[media-credit id=41 align=”alignnone” width=”500″]img_2476[/media-credit]

Du är naturligtvis stolt över skivan.

Ja, jättestolt. Fan vad många som varit med. Fantastiskt att alla varit med. Anton och Viktor har varit med också, det är ju inga amatörer, utan extremt duktiga killar. Henrik Flyman från Evil Masquerade har också varit med. Jag hoppade av Evil Masquerade i den vevan för det blev för mycket. Jag var ju även med i Firewind och Spiritual Beggars. Jag kände också att det var lättare att jobba med folk som bodde i närheten, som Beggars, det var väldigt smidigt med rep och så. Jag kände helt enkelt att jag måste pausa.

Produktionen låter mycket 80-tal som vi pratade om innan. Men jag tycker även att det låter lite som gamla Deep Purple, och har faktiskt även något av det där svänget från Coverdale/Hughes-perioden. Jag tänker på Buried in a Flame och Liberate Yourself.

Tack så mycket. Hmmm, okej. Det är ju hammond, riktiga grejer. Du kan möjligen associera just därför. Det svajar mer och är mer rytmiskt. Vi har ju Dennis (Zielinski) från Egonaut som lirar. Jag vet inte vad det är för gammal trälåda han spelar på. Men det gör nog sitt.

[media-credit id=41 align=”alignnone” width=”500″]img_2477[/media-credit]

Du jobbar ju även som musiklärare. Hur funkar det att pussla ihop saker och ting? Känner du att du kan andas och jobba med musiken just nu?

Ja. det är när jag jobbar med musiken som jag andas. Det är min livsluft helt enkelt. Min flykt från allt annat. Det måste finnas. För mig är det här semester.

Hur har reaktionerna på Waterdevils varit från fansen?

Bara positiva. Till sist tänker jag “Kan ingen säga något dåligt?” Själv är man aldrig nöjd. Jag har jättemycket som jag skulle kunna kritisera, saker jag kunde gjort annorlunda.

När släpper man taget?

Aldrig.

 

[media-credit id=41 align=”alignnone” width=”500″]img_2481[/media-credit]

 

Går du tillbaka till grejer du gjort för länge sedan och säger “Fan, där skulle jag gjort annorlunda”?

Jag sitter ju inte och grunnar över det, men jag gör det under en period just när det är aktuellt, som nu när plattan har kommit ut. Men efter ett tag så släpper jag det. Därför måste jag börja jobba på något nytt. Jag har redan börjat jobba på nya låtar.

Konstnärer jobbar ju ofta på flera dukar för att tvinga sig att gå vidare. En konstnär som jag tyvärr inte minns namnet på blev ju åtalad för att han hade gått in och målat på sina tavlor på ett galleri. Där är du inte ännu?

Haha, nej! Så få man bara inte göra. Fast jag skulle kunna ändra någon låt, mixen typ, och släppa på YouTube.

Men kommer det ett bolag och erbjuder dig att göra The Best of Apollo, en dubbel-CD med utvalda låtar från hela din karriär som du får spela in helt på nytt. Skulle du göra det?

Ja, absolut. Men i så fall bara med killarna här, för jag känner mig jättesäker med dem. Jag skulle nog inte blanda in någon annan i just detta.

Innan jag åkte hemifrån imorse så berättade jag för mina yngsta döttrar att jag skulle träffa en känd svensk rocksångare, och då ville de fråga dig varsin intervjufråga. Matilda (10 år) undrar varför du började med musik, och varför det blev just hårdrock?

Jag tror att man skapar ett intresse när man är som mest mottaglig i elva-tolvårsåldern. Men det måste vara något som på sätt och vis är chockerande. Det sitter kvar. För mig var det Kiss Dynasty och första plattan. Jag tyckte det var helt galet. Jag började spela in låtar själv direkt på två bandspelare. Sedan dess har det bara hållit på utan att stanna.

Min dotter håller på med något som heter Musical.ly. Någonstans tror jag att hon kommer fortsätta hålla på med sång och videos. Men det handlar om att hitta det själv, för det ska inte komma utifrån eller vara påtvingat av någon vuxen som vill att man ska testa grejer. När man väl är inne i det hela så träffar man ju bara likasinnade. Man vill ju inte tillhöra något annat. Jag tror att du också växte upp under den tiden med Judas Priest och Kiss allt det där?

Ja, det var Kiss för mig med. Man vaknade verkligen upp. Man såg någon med tygmärken på jackan i sin lilla stad och tänkte direkt att “fan han måste jag ju snacka med”.

Ja precis, man hittade sina likasinnade direkt. Vissa samlade på kulor eller frimärken. Men vi köpte ju LP-skivor.

Jag sa just det till Ron innan imorse… yngre fattar inte grejen med att man cyklade en hel jävla mil till staden för att köpa den nya vinylen med Mötley Crüe, Ozzy eller Kiss och så cyklade man hela vägen tillbaka, skitsamma om det ösregnade. Så satt man och lyssnade på plattan. Det var fan heligt.

Ja, känslan när man öppnade den! Ahhh!…

Nu är det mest att klicka sig vidare på Spotify och liknande.

Ja vi fick ju själva försöka få reda på allt utan att ha internet. Vi lusläste tidningarna vilka datum då plattorna kom ut, och hade stenkoll på det som vi kunde ha stenkoll på.

Ron: När du har så många musiker med dig så har de som lyssnar på Spotify ingen aning om hur många som är med på plattan. Jag som har CD-skivan ser ju exakt hur många som är med.

Har du funderat på att släppa Waterdevils på vinyl?

Jag vill gärna släppa den i åtminstone femtio exemplar. Jag vill jättegärna göra det. Då känner man att där satt den, då känns det mer på riktigt. Just nu så backar jag tillbaka ännu mer i tiden än någonsin. Jag lyssnar nästan bara på 70-tal och lite 60-talsmusik också. Sista sju-åtta åren har det varit mycket Bad Company och Free.

Ja, där hör man ju direkt var David Coverdale hämtat grejer ifrån…

Ja, precis. Men grejen är ju att nästan alla band låter likadant idag, även om de är skitbra. Då var det mer unikt, mer på riktigt. Jag vet inte vad jag ska lyssna på idag. Då var det ju mer tydligt, och jag vet vad jag kan välja.

Börjar man lyssna på till exempel Rod Stewart så leder det in på plattorna med Jeff Beck, och plattona han gjorde med The Faces och så vidare. Det blir som ringar på vattnet.

Ja, det är ju så. Carmine Appice lirade ju också med Rod Stewart. Och så söker man sig vidare och börjar man lyssna på allt han gjort, från 60-tal till hårdrock. En sann legend.

Då har jag en helt annan typ av fråga, från min 6-åring Evelina: Ska du baka pepparkakor i jul?

Njaaa… jag tycker inte det är så roligt med bak. Men jag älskar att laga mat. Om jag får tid. Jag gillar blandat. Husmanskost. Att improvisera mycket.

Som att skapa musik?

Ja, lite så. Jag gillar att jobba på det viset. Det ska inte vara för reglerat eller schemastyrt, utan mer improviserat.

Hur ser framtidsplanerna ut, om du blickar fram sisådär två år?

Min plan som jag tänkt på konstant i fem år är att spela in en platta med många människor. En union, eller communion. En rörelse på något sätt, där vem som helst kan gå in i projektet och så släpper man plattan. Men nu blev det en soloplatta istället, och hela min plan som jag tänkte den har blivit av. Att komma ut med en skiva är som att få licens att komma ut och spela. För har du släppt en skiva är det lättare. Nu kan man blanda musiker också, kan inte en musiker komma ett visst datum så kan en annan. Förhoppningsvis kan vi planera in gigs, och de som kan får hänga på. Det är som Gathering of Kings, bandet kan finnas på mer än en plats samtidigt så att säga. Men nu vill ju folk höra sånger från mig så vi får se. Planen är att göra gigs och få in pengar till nästa inspelning.

[media-credit id=41 align=”alignnone” width=”500″]img_2485[/media-credit]

Blir det festivalspelningar?

Inget som är officiellt just nu. Den 28 januari blir det ju releasefesten i Halmstad. Sannolikt några klubbspelningar och festivalspelningar. (I skrivande stund är Apollo klar för Skogsröjet 4-5 augusti 2017 där även akter som Yngwie Malmsteen, Blind Guardian, Krokus, Thunder, D-A-D, Backyard Babies, Hardcore Superstar m.fl spelar).

Apollo - Fokus och grunden är 80-talshårdrock 1

Apollo - Fokus och grunden är 80-talshårdrock 2

Jag tackar Apollo för intervjun, och vi sitter kvar och snackar en stund om Phenomena-covern Stop! som Apollo har med på Waterdevils, och som han först gjorde tillsammans med Egonaut 2013 för att hedra 20-årsdagen av Ray Gillens död (Phenomena, Black Sabbath, Badlands). Vi är rörande eniga om att det är skandal att folk inte känner till Ray Gillen bättre än de gör.

Därefter sitter vi i studion medan bandet repar. De låter taggade och det är bara att inse att det kommer bli grymma spelningar framöver.

Efter intervjun ber jag Apollo att sammanställa några korta kommentarer på varje låt från Waterdevils, och maila över dem. Här är de. (Källa: Japanskt fanzine)

1. Revolution for the brave

This song came up as a second song in my working process. That song came out really cool I think. It’s about people who always complains about this and that, but never do anything about it. They always think that others should fix a problem, me included sometimes. Chris Amott, Per Wiberg, Ludvig Witt, and Per Wallmark are playing on that song. Also it is the only song that is mixed by Roland Grapow – Masterplan. There is an alternative mix version of that song by Jalle Westergren.

2.Liberate yourself

Actually this song is a bit complex because there’ s two different lyrics on the same song. And there were two songs that were put together.

The song is about a guy who had enough of all the media because it affects and manipulate us, in different ways. So he decides to get rid of everything and just be a traveler until he might find something new and better. The drummer on this song is Michael Ehre from Gammaray and ex Firewind. I wrote this song with my best friend the bass player, Ricki Aresu. He is the only permanent member on the project Apollo.

3.Buried in a flame

That song is about losing someone you love. The music sounds a little bit like ZZ Top I think. I wrote this song with the producer Jalle Westerberg, who also plays the guitar besides Victor Olsson.

4.Safe and sound

Me and the bass-player, Ricki Aresu, were jamming and that song came out naturally.

5.Fallen endlessly

That song was made mostly by my friend George Rain from the band Sebastien. He came up with the music and I put on the melodies and the lyrics. It’s about people should take care of each other and don’t lose compassion.

6.Crossing the lines

It’s a tribute to Gary Moore. I always loved his Rock albums and I wanted to make a song that’s in the vain of his music. The song is about my time in a gang when I was young. Good times and bad times. All the players had a big input on the song especially Ludvig Witt (Drums) and Kaspar Dahlqvist (keyboards).

7.Power

Power; is a song about ordinary people should have more power and control of their lives. Anyway the people in this section are from different punk bands in Sweden. I think that song was too much of an experiment.

8.Rise up

The song was made by Victor Olsson and me. A classic hard-rock piece.

9.I need rock n’ roll

This is the heart of the album. This is what I’ve been longing for to do, a bluesy, funky rock song with simple verse and simple chorus. A sing a long song.

10.Chasing shadows

I made this song together with my good friend George Rain. He came up with the song and I completed it. I also asked a local singer who is a friend of mine I he wanted to join the vocals. He was available and hit the studio directly. We had much fun.

11.Through the fire

I worked with some local friends who have a tribute Accept band. They had a song they wanted to try out with my vocals. We worked with it and finished it.

 

And about bonus track “Stop.”

This is PHENOMENA cover.

I’m surprised! I love this song.

Original singing Ray Gillen of BADLANDS.

Would you talk about this cover?

I was asked a few years ago by Ron Dahlgren if I wanted to do a cover with the band Egonaut. It was a tribute to the great singer Ray Gillen. Of course I am a big fan of Phenomena and Ray Gillen and I liked the idea. The song was only supposed to be released as a video on Youtube. Ron suggested that it should also be on my album. Ron Dahlgren, who is the owner of the biggest Swedish net magazine “ROCKNYTT” helped me out to put a lot of things together.

VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER