[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”alignnone” width=”484″]
[/media-credit]
Grim Reaper grundades i Droitwich av gitarristen Nick Bowcott 1979. 1983 kom debutplattan See You In Hell, som följdes av Fear No Evil 1985 och Rock You To Hell 1987. Under denna tid rönte det engelska bandet framgångar i U.S.A., men på grund av en konflikt med sitt skivbolag gick allt åt helvete för Grim Reaper och bandet upplöstes. Sångaren Steve Grimmett har dock aldrig gett upp. Sedan dess har han varit med i en rad olika band, bland annat Lionsheart som var riktigt stora i Japan. Under 2000-talet har Steve Grimmett blåst nytt liv i Grim Reaper, och i år har de spelat in sitt nya album Walking In The Shadows, under namnet Steve Grimmett’s Grim Reaper.
Rocknytts Niklas Webjörn har ringt upp Steve Grimmett för en pratstund om allt från hur man skapar det perfekta NWoBHM-soundet till Elton Johns storhet.
Obs! Sedan den här intervjun gjordes i början av september har Ian Nash ersatts av Steve Stine på gitarr. Orsak uppges vara ” privata skäl”.
Hej Steve! Du har nu återvänt på allvar med Grim Reaper, och släpper snart ett album (23 september) med helt nytt material. Hur känns det att vara tillbaka?
Vi har ju egentligen gjort Grim Reaper-grejen ett tag nu, sedan 2006-2007, och spelat över hela världen. Men vi tyckte att det började bli dags att göra nytt material, istället för att bara köra gammalt. Nick (Bowcott) och jag hade ett snack, och han kände att han inte hade möjlighet att vara med längre, men vi ville fortsätta spela under namnet Grim Reaper ändå. Eftersom folk inte skulle tro att det var en återförening med orginalsättningen så föreslog jag att vi skulle kalla oss Steve Grimmett’s Grim Reaper.
Och det var OK för Nick?
Ja, ja absolut. Nu har han dessutom mailat oss som en galning efterssom vi berstämt att han ska vara med och spela några shower framöver. Det finns inga som helst problem mellan Nick och mig. Det finns inte heller några problem med några av de gamla exmedlemmarna. Jag pratar fortfarande med Lee Harris, Mark Simon och Dave Wanklin. Allt är coolt. Det handlar bara om att de inte har möjlighet att ägna Grim Reaper den tid som krävs.
Kan du berätta något om de nya medlemmarna Ian Nash (gitarr), Martin Trail (bas) och
Paul White (trummor)?
Jag har känt Ian Nash i femton år nu, och han är en fantastiskt duktig gitarrist, verkligen underskattad. Han arbetade väldigt mycket tillsammans med Nick under 80-talet, så han kan Nicks spelstil utan och innan. Och det nya albumet låter verkligen som Grim Reaper på grund av det. Vi har trummisen Paul White som tidigare spelat i The Defiled. Han är den bästa trummis jag jobbat med. Tillsammans med Martin Trail på bas utgör de en suverän rytmsektion. Vi hade tidigare Chaz Grimaldi som basist. Han är från USA, och det blev problematiskt för oss alla att ordna med resandet fram och tillbaka. Vi behövde komma igång med arbetet, och det blev tyvärr så att han fick stå tillbaka där. Men vi är polare, och allt är coolt ändå. Jag måste säga att det är ett fantastiskt band, och jag ser verkligen fram mot att åka ut på turné med dem.
Det är ju ett bra tag sedan Rock You To Hell kom ut 1987, vad har du gjort under alla dessa år?
(skrattar) Ja, jag har egentligen aldrig slutat. Jag var ju med i Onslaught ett tag. Det berodde på att jag fick ett erbjudande, och jag tänkte “Varför inte?, men det var verkligen inte min grej. Jag var bara med på ett album, In Search Of Sanity (1989). Sedan grundade jag Lionsheart, och vi gjorde fyra album. Det var roligt att göra allihop. Den första plattan hamnade på förstaplatsen i Japan, så vi turnerade där. Det var fantastiskt. Sedan gjorde jag min egen grej helt och hållet, och bildade Steve Grimmett’s Band och släppte plattan Personal Crisis (2007). Jag har gjort en massa andra smågrejer också, så jag har hela tiden varit upptagen med arbete. Sedan tidigt 2000-tal har jag ägnat mycket tid åt Steve Grimmett’s Grim Reaper.
Jag har sett att den nya plattan Walking In The Shadows har fått bra kritik. Bryr du dig om vad kritiker tycker?
Ja, det gör jag. Man spenderar en massa tid och arbete på att skapa något, och det blir som ens baby. Man visar upp den, och folk kan antingen slita den i stycken eller älska den. Den här gången gick det ju bra, och jag är väldig, väldigt nöjd med mottagandet. Den har fått bra kritik i hela världen, det är helt fantastiskt.
Är du nöjd med allt på albumet, eller är du en sådan person som vill ändra på saker i efterhand?
Nej, det finns inget jag vill ändra på. Vi arbetade hårt på att få den bra redan från början när det gäller låtskrivandet, hantverket, inspelningen… Ja allt. Det har tagit väldigt lång tid. I studion syns de svaga länkarna tydligt, och vår svaga länk var trummorna, som först gjordes av en annan person. Det saknades något, så vi spelade in allt på nytt igen. Det var lättare sagt än gjort, eftersom vi alla har familjer och har svårt att få tiden att räcka till. Om något inte funkar får det bara inte släppas igenom. En låt-gå-attityd är inte okej. Man måste känna att det känns skitcoolt, annars är det ingen mening. Ian och jag jobbade mycket med att få gitarrerna att låta rätt. Vi prövade nog åtta olika modeller av förstärkare innan vi var nöjda. Vi var lika nitiska med basljudet, mikrofonerna och så vidare. Vi ville inte bara köra på och spela in, utan göra allt väldigt noggrant för att hitta tillbaka till vårt gamla sound. Så det var en lång process. Jag tycker vi bevisat att vi lyckats.
Ja, jag tycker ni ligger väldigt nära hur Grim Reaper lät förr. Ni har fångat andan från 80-talet.
Ja, det är exakt vad vi eftersträvade.
Så det var alltså ett medvetet val att skapa ett old school New Wave of British Heavy Metal-sound?
(skrattar) Ja, precis.Vi vill ha den gamla stilen. Du ska veta att Ian och jag har skrivit låtar ihop under trettio år, ända sedan sista Grim Reaper-plattan. Vi har kommit långt, och lärt oss mycket om ny inspelningsteknik och så vidare. Så vi funderade på vad det var som vi gjorde så annorlunda under 80-talet. Tja, vi spelade in bandet på riktigt. Vi satte upp mikrofoner runt trummorna, så det du hör är hur det spelades in. Samma med gitarr och bas. Inget fusk. Vi spelar tillsammans, och det är så man skapar rätt feeling. Vi gick tillbaks till old school-metóder. Och det är i grund och botten så man ska göra.
Det fanns en fjärde platta på gång under sent 80-tal, men Ebony Records släppte den inte ens. Vad hände egentligen?
Ja, i grund och botten så hade vi en konflikt med Ebony Records. Vi anklagade dem för att ha stulit pengar från oss. Eller rättare sagt, vi fick inte de pengar som vi skulle ha. Det blev rättsliga påföljder. Ebony slog till hårt. Vi blev låsta och kunde inte arbeta, så vårt pågående album blev aldrig klart.
Hann ni spela in några låtar?
Nej, det gjorde vi inte.
Men de finns någonstans?
Ja, någonstans, men det är nog bara gamla dåliga fyrkanalsinspelningar. Jag tror inte att det är speciellt intressant.
De flesta sångares röst förändras ju över tid. Jag såg Iron Maiden live i somras, och till och med den mäktige Bruce Dickinson har svårt att nå upp till sin gamla form. Men det märkliga är att din röst i princip har samma omfång som förr. Hur kommer det sig? Har du något knep?
Jag har aldrig slutat sjunga. Jag fattar faktiskt inte vad det beror på. Men jag tror det är viktigt att ta hand om sig själv. Jag dricker måttligt, och har aldrig hållit på med knark. Och jag ser till att sova ordentligt. Jag tror faktiskt att en annan sak spelar in, och det är in-ear-tekniken som jag använder på scen. Den gör att rösten inte drunknar i allt ljud runtomkring, vilket annars får en att skrika i onödan. Nu hör jag mig själv bättre. Det är en bonus, helt klart. Men annars vet jag inte vad det beror på. Jag är bara glad över att rösten är i behåll.
Jag intervjuade Brian Tatler från Diamond Head i somras, och vi pratade en del om hur NWoBHM-scenen såg ut under 80-talet. Han menade att scenen var väldigt viktig för Diamond Head, och att de medvetet använde sig av pressens NWoBHM-stämpel för att få uppmärksamhet. Var det samma sak för Grim Reaper? Kände ni att det var viktigt att tillhöra den scnen?
Jag tror det. Vi fick ju också den stämpeln. Jag fattar egentligen inte varför. Det handlade nog bara om timing. Men vi promotade aldrig riktigt det faktum att vi tillhörde NWoBHM. Vi körde mest på och gjorde vår grej. Det var annorlunda för oss om man jämför med Diamond Head, för vi gjorde inget i vårt land. Det gör vi inte nu heller. Diamond Head spelade däremot jättemycket i England.
Ja, ni slog ju igenom tidigt i U.S.A.
Precis, vi var mest där. De skrev mycket om oss i de amerikanska tidningarna. Det var så man blev uppmärksammad på den tiden. Det fanns ju inget internet.
Men era videos spelade väl en hel del roll? De visades ju på Headbanger’s Ball på MTV.
Ja, vi var ofta på MTV, och vi medverkade ju i Headbanger’s Ball till exempel. Det var så det funkade om man ville komma någonvart med sitt band på den tiden. Nu i dessa internettider så når man ju oändligt mycket mer folk med ett nytt inlägg än vad en tidningsartikel gav på den tiden. Men naturligtvis är tidningar viktiga för att nå ut, jag pratar ju med dig nu till exempel, för folk läser ju fortfarande tidningar, både i pappersform och på nätet. Alla vägar är egentligen lika viktiga för att kunna nå ut till fansen. För ärligt talat, om det inte vore för fansen skulle inte jag ha ett jobb, och inte du heller. Så enkelt är det. Och det är därför vi bryr oss om våra fans så mycket vi kan. Efter varje show ser vi till att träffa fansen, signerar deras grejer och pratar med dem. Jag tycker det är viktigt att ta sig den tiden.
Jag måste bara få fråga om Chateaux-skivan Chained and Desperate (1983). Jag har den hemma i min vinylsamling, och ibland brukar jag lyssna på låten Spirit of the Chateaux på hög volym. Du sjunger ju något alldeles in i helvete bra där. Gillar du skivan själv?
Ja, det är en bra platta. Jag sjöng faktiskt på den som en tjänst till bandet. De ringde mig ungefär ett år innan skivan spelades in och sa att de skulle göra en singel, och undrade om jag hade lust att sjunga på den eftersom deras sångare lämnat dem. Jag sa “Visst kan jag det”, och så spelade vi in singeln. Det gick ett litet tag och så ringde de igen och sa att de hade studiotid bokad för inspelning av ett album, och att de fortfarande saknade sångare. Jag frågade Nick, för Grim Reaper var ju i full gång vid det laget, och han sa att jag borde göra det om jag ville. På den tiden hade jag aldrig spelat in i en riktig 24-kanalsstudio tidigare, men jag gjorde det, och det blev så att vi spelade in Grim Reapers första demo i studion mellan Chateaux första singel och albumet. Demon skickades till Ebony, och sex veckor senare skrev vi på vårt skivkontrakt.
Du har aldrig funderat på att inkludera Spirit of the Chateaux i Grim Reapers liveset?
Jag fattar vad du menar, men nej. Det var bara en tjänst till bandet. Eller, jag vet inte, vi kanske skulle kunna det.
Jag brukar ibland fråga artister om deras favoritband, eller favoritmusiker. Vilken, eller vilka är det i ditt fall?
Gammal old school-metal. Dio, Coverdale… Men orsaken till att jag ens sjunger är Elton John.
Va? Elton John?
Ja. jag älskar verkligen Elton John. Jag älskar sättet han konstuerar sina texter på, hans totala passion för det han gör. Jag har alltid varit ett fan, och han är som sagt orsaken till att jag sjunger. Det var den första artist jag lyssnade på ordentligt. När jag var väldigt ung och gick med i mitt första band Medusa så ville gitarristen att vi skulle spela en Judas Priestlåt, Jag tror det var Starbreaker. Jag kände inte till den typen av musik, men lyssnade på låten och sa “Wow! Hur kan killen sjunga så här!?” Där och då bestämde jag mig för att jag ville göra samma sak. Det var där allt började för mig. Det var helt fantastiskt, och jag har älskat att sjunga hevy metal ända sedan dess.
Jag tänker fortfarande på Elton John…
Jag lyssnar på alla möjliga sångare och alla möjliga genrer. Inte popmusik, för det tycker jag saknar själ. Jag gillar till exempel Michael Bublé. Men som sagt, den enda sångare som stått sig genom alla tider är för mig Elton John. Han är helt klart orsaken till att jag ens sjunger. Jag hade aldrig sett honom live förrän jag fick tillfälle förra året. Det var fantastiskt, helt otroligt! Vilken snubbe!
Kan du berätta något om den kommande turnén?
Ja, vi ska strax ut på turné i U.S.A. och Kanada fram till den 20 november, sedan ska vi spela i Sheffield, till jul blir det Hard Rock Hell. Vi är lediga några veckor över jul, sedan ska vi till Sydamerika. Datumen är inte riktigt klara i nuläget men det blir nog sex veckor där ungefär. Sedan blir det Japan, Australien, Nya Zeeland och resten av Europa. Vi hoppas få göra Wacken, och vi vill verkligen komma tillbaks till Sweden Rock. Vi tyckte det var oerhört kul att spela där sist, och det blev en riktigt bra show.
Ska ni till några länder ni inte varit i innan?
Nej! Inte ännu. (skrattar) Jo, förresten. Indien. De har tydligen en stor metalpublik där. Kina hade varit kul, men vi ska ju till Japan med Grim Reaper. Jag har varit där många gånger med andra band, men aldrig med Grim Reaper.
Grim Reaper har väl ganska många fans i Japan?
Oh ja, även i Australien och Nya Zeeland. Det är därför vi ska spela i alla tre länderna.
Jag hoppas hur som helst att ni kommer till Sverige. Ett besök i Göteborg hade varit perfekt.
Vi har haft en agent som faktiskt inte gjort någon som helst nytta. Men det ska ändras, och vi ska försöka komma till Europa och göra mer spelningar
Hur är det att vara på turné nu, om du jämför med 80-talet?
Ingen som helst skillnad (skrattar). Mest en massa hårt arbete. Det är fortfarande det hårdaste jobb jag någonsin gjort. Nu är jag ju också äldre, och dessutom klokare. Det är det bästa jobb som finns. Det är oerhört kul att komma ut och möta fansen. Jag hoppas att det kommer att fortsätta så här länge till.
Nu har ni väl dessutom fått en del yngre fans?
Ja, publiken består faktiskt till största delen av nya fans! Vi spelar för tonåringar, tjugoåringar, trettioåringar. Det är en helt ny publik.
Tack för din tid Steve, och lycka till med Grim Reaper i framtiden.
Tack själv! Ha det bra, förhoppningsvis träffas vi i Göteborg!
Nuvarande lineup:
Steve Stine (som nyligen ersatte Ian Nash) – Guitar
Martin Trail – bass
Paul White – drums
Diskografi:
Bleed ‘Em Dry (demo, 1981)
See You In Hell (1983)
Fear No Evil (1985)
Rock You to Hell (1987)
Walking in the Shadows (2016)
