Anders Johansson: Att få Pippisången upptryckt i nyllet kan än idag kännas djävligt jobbigt!

Anders Johansson och hans bror Jens Johansson har en gedigen karriär bakom sig som musiker där det centrala blickfånget  har varit och fortfarande är om deras tid  med Yngwie Malmsteen och hans band Rising Force som for fram som ett argt Vikingatåg i dess vilda framfart under åttiotalets andra hälft. Nu är Anders högaktuell med sin självbiografi “Trumslagarpojken”, en bok som sträcker sig från barndomen där deras far Jan Johansson skulle komma att bli en central punkt i deras liv trots hans alltför tidiga borgång och fram till idag.

Rocknytts Sven Mörén fick sig ett djupt och ingående samtal med honom där galenskap och musikaliskt intellekt blir till ett starkt tongivande ledmotiv genom de båda brödernas karriär och liv, där Anders ger sin kritiska syn på dagens musiker och musikbranschen i övrigt.

Nu när vi båda har erfarit svenska hockeylandslaget förlora komfortabelt mot Kanada så kan man väl dra paralleller med den svenska ishockeyns utveckling och musikindustrins utveckling då båda lägren har brist på profiler idag som kliver fram och tar tag i det hela. Det är inte så mycket ”larger than life” längre. Kan du hålla med om detta?

Det kan jag verkligen hålla med om! Nu har jag hållit på sedan tidigt åttiotal och på den tiden var det mycket mer fjong i människor. Branschen bestod inte utav en massa veganer och helnykterister överallt.  Folk är inte vakna på samma sätt idag. Det är precis så det är med hockeyspelarna som det är i musikbranschen. Dom är skickliga och så, men dom agerar väldigt håglöst. Det är ingen rock and roll längre.  Det är inget fel på talangen eller på kvalitén. Det är bara att det är så håglöst i de flesta fall vilket gör det mindre spännande.

Det är lite som Gene Simmons i Kiss sade. Han menade på att idag med alla idoltävlingar och dylikt så kommer det inte fram några nya artister utan dom framstår mer som musikalsångare. Skulle en artist som Lou Reed ställa upp i en uttagning så hade han förmodligen åkt ut redan i första rundan. 

Det är väldigt sant! Fy fan!  Tänk om Lou Reed hade ställt sig ock sjungit framför juryn. Dom hade väl typ skrikit ”Ut för fan”. Jag tror inte ens att en sådan bra sångare som Joey Tempest hade gått hela vägen ut om jag skall vara ärlig.

Han hade i alla fall inte varit självklar.

Om vi går in på din bok så måste jag säga att jag höll på att sätta kaffet i halsen många gånger. 

Okej. Är det bra eller dåligt?

Det är bra! Jag trodde att Anders Tengner och hans bok om Yngwie Malmsteen hade toppat det mesta. Man har ju även läst böcker som ”The Dirt” med Mötley Crüe. Men det handlar ju mer om det klassiska som droger och hur man förnedrar groupies och dylikt. Men med er var det ju lite annorlunda. Du och din bror Jens höll igång redan vid barnsben för att sedan låta det kulminera när ni blev rockstjärnor. 

Sedan är inte Anders Johansson den första personen som man förväntar sig att skriva en bok. 

Nej, det är sant!

Du fick förfrågan utav Anders Tengner att medverka i hans bok men du avböjde. Var detta för att du redan då visste att du skulle skriva en bok eller vad var den huvudsakliga anledningen till bokens tillkomst?

Varför inte! Jag tänkte väl att jag inte ens kunde skriva så det blev att man gick runt och velade ett tag om jag skulle ge mig in på att skriva en bok överhuvudtaget. Men när informationen om Anders bok ploppade upp på mejlen så blev det på något sätt en väckarklocka för mig att jag skulle sätta igång att skriva. Jag tänkte att det fanns en massa vinklingar som inte skulle kunna komma fram i Anders bok då han endast har agerat som förmedlare av andras uttalanden. I och för sig så var det inget konstigt med detta. Jag menar vad skulle han göra?

Sedan när Anders kontaktade mig och min bror Jens med en förfrågan om att ställa upp i hans bok så hade jag någon sorts förhoppning om att en återförening med Rising Force skulle vara möjlig inom en framtid, om det så bara skulle bli en temporär återförening. Men Yngwie svarade överhuvudtaget inte på mina mejl så jag lade ner projektet.

Sedan tycker jag faktiskt lite synd om honom då alla som medverkade i Anders bok bara vräkte på med en massa skit och berättade de värsta historierna som man kunde tänka sig om honom. Det kändes taskigt helt enkelt. Men Anders i sin tur var ju bara en förmedlare av andras information. Han har ju inte själv suttit och pratat skit om Yngwie. Han är bara den som har sammanställt det hela. Men i mitt fall när det handlar om Yngwie så handlar det om en stor händelse i mitt liv där mycket konstiga och märkliga saker hände under resans gång. Men jag försökte inte tvåla till Yngwie! Visst hände det att han gjorde konstiga saker och så, men jag försökte verkligen inte att smutskasta eller såga honom utan jag ville bara förmedla händelser som jag idag ser som väldigt roliga. Det var roligt att gå tillbaka till den tiden och att få fram absurda och intressanta situationer om vad som egentligen hände.

Sedan om vi går in på ”The Dirt” som du nämnde. Vi var aldrig den typen av rockstjärnor som frossade i en massa droger eller förnedrade groupies och sådant trams. Vi var ganska annorlunda på den biten. Detta berodde säkert på att ingen ville ha oss då vi säkert var för fula och framförallt för konstiga. Det roliga är när man snackar om rockbrudar så skiter dom fullständig i hur man ser ut bara man har framgång och pengar vilket både är på gott och ont. De är bara intresserade av att ha en framgångsrik kille istället för en som ser bra ut och är en passiv mes om du förstår vad jag menar. Vi var ju framgångsrika! Men på något sätt så var det något annat fel på oss då vi inte hade så mycket brudar runt oss. Sedan tror jag att musiken vi spelade var fel också. Lite för extrem kanske.

I mitten på åttiotalet så var det hair-metal som stod på sin topp. Ni tillhörde mer de duktiga och intellektuella musikerna. Precis som Dream Theater är idag. Dom förknippar man inte direkt med att vara ett groupierelaterat band. Men å andra sidan så håller dom säkert inte på med en massa annat bus som ni gjorde istället.

Angående allt bus! Mycket utav de så kallade vandaliserings-momenten berodde oftast på frustration gentemot Andy, vår dåvarande manager, som vi inte fick några pengar utav. Om inte vi skulle få några pengar så ska han heller inte ha några pengar. Så därav alla ordentliga skador som vi gjorde i loger och hotellrum. Men sedan är vi väl från den generationen när man gjorde en massa bus då även alla våra polare höll på. Men under tiden med Yngwie så fick vi mer fria tyglar då Yngwie själv höll på och stökade runt. Det var som att reglerna försvann på något sätt. Vi visste att det blev Andy som fick kasta upp kreditkortet och betala för hela kalaset. Så vi ansåg väl att det bara var att köra på helt enkelt.

Sedan var det ingen som riktigt vågade antasta Yngwie. Han var ju själv ganska galen och fick bete sig hur han ville och då hakade vi övriga i bandet på och gjorde en massa bus.

Jag kom att tänka på när ”Odyssey” kom ut, så kom jag ihåg hur jag reagerade på gruppbilden som fanns på innerkonvolutet. Era kontrollerade blickar, era positioner på bilden etc. då den verkligen ingav  en speciell larger than life-känsla. Under den perioden hade man hört lite rykten om att Yngwie själv höll på med att busa runt lite grand, men dock inte på den nivå som uppdagades senare.

Men att du och din bror Jens höll på som ni gjorde kom som en överraskning för mig innan det uppdagades. För mig var ni musikerna som var söner till en av de mest folkära jazzmusikerna i svensk historia i Jan Johansson som efter tiden med Yngwie spelade in plattor med basmonstret Jonas Hellborg och gitarrgeniet Allan Holdsworth.

Alltså vi var helt fruktansvärda, jag och brorsan!

Men om vi går in på fotot på nämnda skiva så är det väldigt intressant hur en utomstående bygger upp en individuell atmosfär kring ett foto, en atomsfär som oftast inte är i närheten av att stämma in med den verkliga bakgrunden till fotot.

Jag kommer så väl ihåg när vi skulle plåta inför omslaget! Vi befann oss på något hotell och var helt oförberedda. Vi gick runt i slitna t-shirts och joggingbyxor när någon sa till oss att nu är det dags för fotosession. ”Sätt på dig en skjorta för fan och av med jogging-byxorna”: Typ så var det! Sedan när vi kom till platsen där vi skulle plåta fick vi ställa oss i en blomrabatt om jag inte minns helt fel. Men problemet var att Joe Lynn Turner är ju så jävla kort. Så dom fick dra fram en cementklump som han fick ställa sig på. Men det ser man inte på skivomslaget då fotolabbet mörkade ner det hela. Men sedan när turnéplanschen skulle tryckas så missade dom detta. Så där såg man hur Joe står på en cementklump och likt förbannat så är han mycket kortare än oss. Det där var någonting som irriterade honom någonting så oerhört. Men vi hade djävligt kul åt det där.

Du och Jens har man alltid sett som äkta musiker då ni har spelat allt från heavy metal till jazz och fusion med mera och Jens hyllas än idag som en utav världens absolut främsta klaviaturspelare. Men när man lyssnar på er så har ni alltid haft en ganska ruffig framtoning i ert sätt att framföra musik, oavsett vilka genrer ni har varit involverade i.

Jag tycker det är oerhört intressant när du i boken jämför Jens med Jordan Rudess som är verksam i Dream Theater. Ett band som faktiskt Jens var på väg in i men om jag har förstått det hela rätt så var det någonting med personkemin som inte klickade riktigt. Jordan har mer den där kliniska framtoningen medan Jens som sagt har en mer ruffig attityd i sitt sätt att spela, vilket kanske blev orsaken till att det inte klickade till slut. Vad vet jag?.

Men om vi går in på de tre album som ni spelade in med Yngwie, så innehåller dessa en energi och attityd som Yngwie efteråt aldrig har lyckats leverera. Är detta någonting som du kan hålla med om?

Jag håller fullständigt med dig på den biten!

Just med Yngwie så gick vi djävligt bra ihop. Vi förstod varandra till fullo när det gällde den musikaliska biten vilket gjorde att det frambringades en speciell energi som än idag är svår att toppa. Energin kanske inte framhävs till fullo på samtliga tre plattor på grund utav dåliga mixar och dylikt. Men den energin var så pass dominant i sitt unikum så även om mycket av den inte framhävdes så konsekvent som den kanske borde på vissa plattor så kan man ändå känna den ligga och pyra i bakgrunden.

Om vi tar en platta som ”Marching Out” där vi var väldigt flummiga och orepade så är det ändock den plattan som till fullo framhäver den energi som bandet representerade. Men efter att vi lämnade bandet och nya musiker togs in blev det på något sätt så mycket plattare. Detta handlar inte om att det var och är fel på Yngwies musiker, men dom är totalt annorlunda. Precis som Ishockeylandslaget idag.

Nu är det inte så att jag vill sitta här och framhäva mig själv. Men jag och brorsan, vi klickade djävligt bra med Yngwie. Sedan när han fick nya musiker i bandet så körde han mer över dom än vad han släppte in dom. Han var aldrig speciellt rövhålsaktig mot mig och Jens. Visst var det lite tjafs om pengar och publishing vissa stunder, men när vi kommer till det musikaliska så hade vi en unik kemi och lyhördhet gentemot varandra som han inte haft med de som kommit och gått efter att jag och Jens kastade in handduken. Idag har man ju hört att han står och skriker och gapar så det står härliga till. Blir man behandlad på detta sätt som musiker så blir man passiv och sämre gentemot sitt utförande vilket drar ner avsevärt på helhetsintrycket.

Japanliven som kom på VHS 1985 är väl ett praktexempel! Det var väl ert tredje gig om jag inte minns helt fel. Men vilken energi och performance det bjuds på. 

Men stämmer det att på vissa låtar lades sången om i studio då er dåvarande sångare Jeff Scott Soto hade lite problem med vissa låtar?

Jag kommer inte ihåg riktigt. På den tiden lades det inte på så mycket i efterhand. Det var ingen som pallade helt enkelt. Det var så typiskt ”Rising Force”. Det var ingen som pallade att repa, det var ingen som pallade att ta om en massa tagningar. Men ändå fanns energin där. Det där nötandet hade vi inte när vi jobbade i studion. Nött hade vi gjort så det räckte i replokalen när vi var unga och spelade i andra band. Sedan hade vi alla samma sorts timing. Marcel Jacob som var basist på den tiden var ju även han helt fantastisk och kanske var den musiker som kände Yngwie bäst rent musikaliskt då de spelat ihop redan under skolåren. Det var ett djävligt bra och sammansatt band helt enkelt.  Jag och Jens har ju spelat i en hel drös med band och olika konstellationer efter tiden med Yngwie, där jag personligen känner att jag har haft svårt att hitta samma känsla och timing som figurerade i ”Rising Force”.

Jag läste på Facebook att Hammerfall är och spelar in någonstans. Jag kommer inte ihåg vart. Dom är ett praktexempel på när det gäller att ta steget och stiffa till sig ännu mera än tidigare. Men dom är sådana som personer då det passar dom mycket bättre, då de håller på att spela in med klick och dylika saker. När vi snackar timing så är dom mer struttiga än vad vi var i ”Rising Force”. Med Yngwie var allting bara cool. Det räckte att han tog ett E-ackord eller ett A-ackord så hörde man på en gång att det var han som spelade. Hans sätt att spela är lika aggressivt som ett rejält knytnäveslag, medan många gitarrister av idag har alldeles för mycket dist och för lite attityd i anslaget vilket gör det mindre intressant samt svårare att utröna vem det är som spelar. Det är ingeting fel på dagens musiker. Dom är jäkligt duktiga. Men det är som dagens ishockeymatch! Dom kan dribbla och dom kan passa men likt förbannat så åker dom in i sarghörnet och passar till fel spelare.

Det var som när Yngwie slog igenom och verkligen startade en ny gitarrtrend världen över. Väldigt snabbt kom det andra gitarrister som hakade på trenden. Jag tänker på sådana som Tony McAlpine och Vinnie Moore bara för att nämna ett par stycken. Gitarrister som idag rent tekniskt ligger steget före Yngwie. Men än idag så är dessa långt ifrån lika intressanta att lyssna på då de saknar en starkt förankrad personlighet i sitt sätt att spela. Yngwie har ju än idag kvar attityden, energin och framför allt bluesen i sitt lir.

Exakt! Hans spel handlar endast om personlighet och han är faktiskt än idag jäkligt bra på det han gör. Han är otroligt aggressiv då varje ton är full av hat och ilska på något sätt.

Om vi går in mer generellt på din bok så fick du en rejäl kick av att Ander Tengner skulle släppa sin bok om Yngwie Malmsteen. Stämmer detta, eller?

När han frågade mig om jag ville vara med i boken så blev jag lite passiv och väldigt paff då jag inte alls var beredd på detta.

Då frågade jag ”Men skall Yngwie vara med?”. ”Nej” svarade Anders varav jag då fyllde på med: ”Men få med Yngwie så kan vi tre sitta ner och dra en massa historier. Det skulle vara skitkul.” Men så hörde jag ingenting mer från honom och sedan visade det sig att han inte fick med Yngwie överhuvudtaget. Anders tjatade aldrig på mig utan han är ju väldigt cool som person. Men för att svara på din fråga så var inte min bok den stora anledningen till att jag inte ställde upp. När Yngwie inte hörde av sig gällande en återförening med bandet, det var först då som jag gjorde slag  i sak att skriva en bok. Sedan är min bok så mycket mer än bara om tiden med Yngwie. Den omfattar ju även min uppväxt och om tiden efter Yngwie.

Självfallet är Yngwie en central punkt i ditt artistiska liv, men man får inte känslan av att du lägger all huvudsaklig fokus på den perioden. Framförallt tiden innan om din barndom och uppväxt känns minst lika närvarande som med tiden i Yngwie. Vad blev ditt huvudsakliga syfte med boken? Vad är det du vill förmedla till läsaren?

Ja, vette fan! Jag började bara skriva och plötsligt var boken klar. Jag skickade till ett bokförlag som tackade ja redan efter tio minuter. Jag tog samma förlag som Anders Tengner släppte sin bok på (Bokfabriken). Jag tvekade inte en sekund då de vet vad de pysslar med. Hade man skickat till Bonniers eller till Nordstedts så hade dom nog ställt sig frågan ”Vad fan är detta”! Boken omfattade 700 sidor i början, men förlaget tog ner det hela till 336 sidor. Så det var många historier som dom tog bort då dom tyckte att det blev lite väl mycket upprepande händelser. ”Hur många berättelser om bilslakt kan du ha med egentligen?” Dom hade helt rätt då dom kan det där med en boks upplägg bättre än vad jag kan. Vem vill läsa 700 sidor om hotellslakt?

Synkade du lite med Anders bok vad som hade tagits upp där om dig och Jens innan du började skriva om tiden med Yngwie?

Nej! Jag läste Anders bok och jag garvade många gånger måste jag få säga. Men i Anders bok, då har folk snackat om hur jag och Jens var. Den bilden är många gånger sann, men ibland blev det lite fel. Men det ä skit samma. Det jag saknade av naturliga skäl var varför det blev som det blev och om hur jag och Jens kände oss gentemot detta. Naturligtvis var det en omöjlighet för Anders att leverera detta i sin bok då jag och brorsan avböjde att medverka. Men om vi ska gå in på något syfte med boken så var det väl det jag ville förmedla. Varför det blev så konstigt och fel ibland och hur vi kände oss gentemot dessa händelser.

Någonting som överraskade mig lite extra var att Mark Boals var en riktig vilde. Idag är han ju en av de mest harmlösa rockstjärnor som man kan tänka sig.

Det fanns flera kapitel om honom som förlaget strök om man säger så. Han var helt jävla galen. Jag gillade honom som fan och han passade in jätte bra i vårt läger. Han var helt sjuk fast på ett positivt sätt.

För idag är han som sagt from som ett lamm när man intervjuar honom.

Det är faktiskt konstigt. Någonting hände med honom. Det är oftast så med amerikaner att dom försöker spela sofistikerade och så även Yngwie. Mark Boals började hålla på med dyra champagner och sådant där fåneri. Jag menar han var ju ett jävla svin precis som vi var.

Han är en otroligt begåvad person och en jäkligt bra basist. Men han var ett riktigt svin. Ett kul svin.

Sedan var och är han en fantastisk vokalist.

Absolut! Han var oöverträffad rent tekniskt. Sedan kan man ju diskutera om Joe Lynn Turner var lite mer behaglig att lyssna på med sin lite mer bluesiga framtoning för gemene man. Men Mark är tveklöst den bästa rent tekniskt. Helt utan tvekan.

Om du får välja din personliga favorit av de tre alstren som du medverkade på. Vilken blir då din personliga favorit?

Det är väldigt svårt att säga. Jag gillar delar av ”Odyssey” och vissa dela av ”Marching Out”. ”Trilogy” har även den mycket bra grejer. Men ljudet och produktionen överlag stör mig någonting så oerhört mycket på den skivan. När vi spelade in den plattan så var det första och sista gången som vi spelade efter klick i ”Rising Force”. Vi var ju inte vana vid detta så därav känns hela produktionen på ”Trilogy” väldigt återhållsamt på något sätt. Men det där är ju så typiskt för oss musiker att haka upp sig på. För många fans är ju ”Trilogy” den bästa plattan som Yngwie någonsin gjort.

Men det var en märklig period med mycket supande och mycket andra konstiga saker som vår manager Andy låg bakom många gånger. Detta har nog gjort att det skapats en mer bitter känsla gentemot den plattan.

Men går vi in på ”Odyssey” så var Yngwie långa stunder frånvarande i studion på grund av att han hade legat i koma en längre tid efter en brutal bilolycka som du säkert känner till. Sedan var skivbolaget på mig som fan för dom gillade inte mig och ville därför göra allt i sin makt för att försöka få bort mig. Dom ville inte ha några svenskar kvar överhuvudtaget i bandet och dom ville ha fullständig kontroll över allting. Så jag och vår snubbe på Polygram gjorde en pakt om att vi skulle leverera mer kommersiell lyssning vilket jag tackade ja till då jag ändå mer eller mindre hade fått sparken av skivbolaget. Så skivan blev ju oerhört kommersialiserad på grund utav mig, Jens och Joe. Yngwie var ju oerhört svag då han hade legat i koma under en längre tid. Han hade innerst inne velat ösa på som vanligt vilket kanske hade varit coolt, men då hade det blivit ytterligare en skiva i de gamla fotspåren. Nu blev den en kommersiell framgång med Joe Lynn Turner i spetsen och det är fortfarande den platta som sålt mest av alla skivor som han någonsin släppt.

Den har ju fantastiska låtar. ”Hold On” är min personliga favorit. Den är otroligt välarrangerad för att vara en Yngwie-låt.

Han var som sagt inte lika engagerad i arrangemang och dylika saker på den plattan. Han släppte igenom saker som han normalt aldrig gör. Nu vill jag inte sitta här och höja mig själv och Jens till skyarna på något sätt. Yngwie är ändå Yngwie! Han är ett gitarrmonster och det huvudsakliga varumärket med all rätt. Men just den plattan hade han minst att göra med överhuvudtaget. Han var liksom inte med i skallen, och allt berodde på den där fruktansvärda bilolyckan som han och Peter Rooth var med om. Det är ett under att dom överhuvudtaget överlevde.

Och att Yngwie överhuvudtaget kunde börja spela gitarr igen är bara det ett under!

Men det är så typiskt Yngwie att ta det hela så lättsamt!

Jag vet inte om det stod i boken, men det var helt obskyrt att beskåda bilvraket då vi hittade tänder från Peter och hårtussar från Yngwie. Båda två låg på intensiven och någon eller några var tvungna att spana in bilvraket vilket blev vi. Bilen var verkligen totalförstörd. Det är helt ofattbart att dom klarade sig.

Ni tog på något sätt allt detta kaos med ro, men att det till sist nådde en kulmen. I boken får man läsa om hur Yngwies hem alltmer förvandlades till en soptipp.

Jag skrev ett kapitel till om detta. Men då tycke förlaget att det var bra. ”Stackars Yngwie” tyckte dom.

Men det var helt fruktansvärt! Ingen brydde sig om att ta ut soporna. Dom bara slängde in soparna i ett rum. Det var allt från köttbitar och annat obskyrt som bara kastades in där. Det var en sådan dekadens, en total jävla misär! Jag fattar inte ens själv hur det kunde bli så. Jag var den mest ordningsamma i sällskapet och jag vet att jag försökte gå ut med soporna, men till slut så tröttnade även jag på att gå ut med soporna då dom bara kastade köttbitar och annan skit på väggarna. Det var total galenskap helt enkelt. Det var som att ha att göra med vikingar! Det var helt ofattbart hur folk betedde sig. Det var slagsmål och fylla i stort sett dagligen. Det var helt fruktansvärt.

Först lämnade Jens bandet och några månader senare var det dags för dig att kasta in handduken. Blev det en tuff omställning för dig att sadla om?

När jag slutade i bandet så tycket jag att det kändes djävligt jobbigt! Många av de andra musikerna som hade spelat med Yngwie hoppade ju på andra band och projekt medan jag inte gjorde detta. Det var under några månader som man gick runt och kände sig som en idiot då folk hela tiden frågade ”Varför gör du ingenting?”. I USA så måste man ha någonting att göra hela tiden, annars är man en riktig förlorare. Men då tänkte jag att jag får göra någonting helt annat.  Så jag började att spela en hel del fusion med Jonas Hellborg och jag började att fundera på att starta ett skivbolag och lite sådana prylar bara för att göra någonting helt annat inom musiken istället för att bara vara en trummis som härjade runt.

Men då jag slutade med Yngwie så hade jag gått runt och retat mig på en massa saker. Allting var så djävla dekadent och det var oklarheter om pengar och Yngwie satt bara och söp så det var inte roligt längre. Sedan när Joe Lynn Turner fick sparken så tänkte jag ”Vad fan är det här?” Man sparkar en legendarisk sångare utan att veta vem som kommer att ersätta honom! Det var detta som blev spiken i kistan för mig som gjorde att jag fattade beslutet att lämna bandet.

När man läser boken så märker man hur tajta du och din bror är. Som sagt så lämnade han bandet några månader innan du hoppade av. Var hans avhopp det som började lägga grunden för dina tankar att själv lämna bandet?

Jens stack inte bara utan vidare. Han stack för att han var så otroligt trött på den då rådande situationen. Det hade varit något i England och dessförinnan så hade det varit bråk om någon singel och någon livemix. Bara en massa småsaker som grodde och som växte sig allt större och gjorde så att situationen blev allt sämre och sämre. Så Jens tog anbudet från ”DIO” nästan enkom för att han var less på allting. Yngwie var så frånvarande från allting då han endast satt och söp hela dagarna. Han var värre än någonsin! Bandets dåvarande basist Barry Dunaway och jag, vi kunde sitta i studion och vänta på Yngwie i timmar för att börja spela in. När han väl kom oftast fyra timmar över avtalad tid så var han oftast berusad och odräglig.

Ibland så kunde vi bli så djävla less när han inte kom i tid, så vi reste oss och drog därifrån. Då kunde han ringa efter några timmar och vara helt rasande för att vi inte hade suttit och väntat på honom fast han var flera timmar försenad. ”Var fan är ni någonstans?” ”Vi satt ju och vänta på dig i flera timmar och du kom inte:” ”Det spelar fan ingen roll! Jag betalar ut lön till er och då ska ni fan i mig finnas på plats när jag kommer.” Så där kunde han låta och oftast var han riktigt berusad när han till sist kom ner till studion. Allting blev bara värre och värre och till sist så fick vi nog helt enkelt.

Jag tror att Yngwie tog det djävligt hårt när Jens hoppade av. Han var nog den viktigaste medlemmen för Yngwie.

Det tror jag nog de flesta av alla inbitna fans håller med om. Han har ett unikt sound som är svårt att kopiera. Vi pratade för en stund sedan om skillnaden mellan Jens och Jordan Rudess i Dream Theater. 

Exakt! Jordan är en grym keyboardist, det är det inget snack om saken om. Men han saknar brorsans aggressivitet och känsla helt och hållet. Jens är verkligen en supertalang och jag tror inte att det idag finns någon bättre keyboardist än honom. Det är jag helt övertygad om att det inte gör.

Det är riktigt roligt! Nu är det inte några av de klassiska sättningarna det handlar om. Men bara att han har blivit rekryterad av Ritchie Blackmore är bara det en bedrift och ett kvitto på Jens unika sätt att spela sitt instrument! Ritchie hade kunnat ta vilken legendarisk klaviatursnubbe som helst, men han valde brorsan! Brorsan och Ritchie Blackmore! Det är ju helt djävla sjukt.

Om vi går bakåt till era unga år så var det inte bara Jens som började ta lektioner i piano utan även du hakade på där ett ganska bra tag. I boken nämns anledningen till varför du gick över till att börja spela trummor istället. Men kände du även att din bror hade en större talang i nämnda instrument gentemot din egen?

Nja! Det var nog bara att brorsan var mer intresserad i själva instrumentet än vad jag var. Vi var faktiskt rätt jämbördiga när vi båda höll på. Men på något sätt så kände jag att han var mer intresserad av att utforska mer djupgående i instrumentet. Så plötsligt satt han där och spelade skalor som jag inte kunde helt enkelt. Men som sagt! Jag hade inte samma djupa intresse utan jag hade alltid sneglat på trummorna under en ganska lång tid innan jag beslöt mig för att sadla om.

Men blev det en konsekvent övergång från keyboard till trummor för din del eller kom det i en mer smygande takt?

Det fölls sig bara naturligt. När jag och brorsan bildade vårt första band och köpte instrumenten så växlade vi instrument sinsemellan. Ibland spelade jag klaviatur och ibland spelade brorsan trummor och tvärtom. Men det föll sig ganska naturligt att han tog för sig mer och mer när det gällde att spela klaviatur och att jag gjorde detsamma gentemot trummorna. Det blev en naturlig övergång att vi mer och mer började specialisera oss för dom instrument vi spelar idag.

Brorsan är ärligt talat riktigt duktig på att spela trummor. Han kanske inte har det fysiska drivet som jag kanske har. Men rent teoretiskt så grejar han de mesta och han är tajtare än vad många etablerade trummisar är idag.

Men som sagt, när han väl bestämde sig för att satsa på klaviatur så stack han iväg med en djävla fart och blev riktigt, riktigt bra.

Något som är anmärkningsvärt att nämna är att ni aldrig kunnat spela efter noter utan att ni endast går på gehör.

(skrattar). Vi försökte väl men det gick inte så bra. Det var liksom så djävla svårt att läsa alla dessa prickar på det där förbannade pappret. Det blev så mycket enklare att snappa åt sig tonerna direkt in i skallen istället. Fan, man kommer ihåg hur man satt där med notpappret framför sig och styltade sig fram med tonerna. Vi fick ett helt annat flow när vi endast gick på gehör.

Om vi säger så här, vi är värdelösa på noter, men vi kan lite grand. Men väldigt mycket under medel.

För er far kunde noter.

Vår far kunde noter mycket bättre än vad vi kan. Men hela den jazzgenerationen var grymma på noter.

Men samtidigt så var den generationen, även om dom var grymma på noter, så hade dom samtidigt ett gehör vilket skapade improvisationer som de flesta musiker idag och då både inom jazz och rockmusik inte är närheten utav att kunna leverera. Det låg i luften och i själen på något sätt när vi pratar den gamla generationen musiker.

På den tiden var det på något sätt både och! Dom var helt enkelt bättre musiker än vad dagens musiker är. Man kan se på saken så här. Jazzmusikerna på den tiden var grymma. Sedan kom vi och tog över. Kanske en aningen sämre och ganska mycket smalare i det dom gjorde, men vi hade en genuin känsla och teknik gentemot det vi skapade och utförde. Sedan kom den nya generationen. Dom är ännu mer smala och nischade än vad vi var. Visst! En del trummisar idag kan lira 300 BPM när dom spelar speed metal. Detta är inte jag närheten utav att kunna göra. Men samtidigt så skulle en sådan trummis aldrig klara av att spela i ett dansband, boogie eller jazz utan dom är endast bra på sin grej. Man kan säga i den nya generationen så har det urvattnats lite grand både på gott och ont.

Mest på ont. Om vi ser på rockbranschen idag är den kanske större än någonsin. Men går vi in på banden så är dessa långt ifrån att vara större när någonsin.

Och detta beror mycket på att alla rockmusiker från dagens generation är så otroligt nischade.

Jag har ju spelat i en del dansband och med Owe Thörnqvist. Då var det en gång då vi skulle spela en låt som gick i A. Då fick vi förfrågan om vi skulle kunna spela den i fiss istället? ”Visst! Inga problem alls”: Sedan hakade alla i bandet på och spelade i fiss helt utan tvekan! Skulle man säga detta till rockband idag så skulle detta vara helt otänkbart då dom nischat in sig så pass mycket att dom blivit som mekaniska robotar.

Under tiden tillsammans med Yngwie fick du ta del av hans dolda kvalitéer. Man har pratat med musiker som har arbetat med Yngwie som sett honom sitta hemma och spela flamenco, jazz och fusion-prylar av det bästa slaget?

I och med att jag själv är en jazz- och fusionsnubbe så kan jag konstatera att han inte är kapabel att spela in en renodlad platta med flamenco eller jazz och fusion. Han är ingen Allan Holdsworth precis! Det är i och för sig hans största idol. Han höll ju på att svimma när han första gången hörde Allan spela. Han är ju en oslagbar gitarrist. Den kalibern Allan bär på skulle Yngwie aldrig någonsin komma i närheten utav. Men vad han däremot har riktigt bra koll på så är det att spela blues. Han är en djävulskt duktig bluesgitarrist. Många säger att han inte kan spela blues, och anledningen till detta är att när han väl ska spela blues inför publik så kommer det där storhetsvansinnet fram hela tiden, vilket gör att han blandar in en massa snabba skalor i hans vanliga neoklassiska stil. Men om han satt hemma i vardagsrummet med några kompisar så skärpte han till sig. Då visade han sådana kvalitéer i sitt sätt att spela blues så man nästan satt och grät av lycka. Visst kunde han lira lite flamenco och sådant. Men det var bara sådana stilar som han satt och plockade ur ett par tre stycken bitar utav, vilket han i och för sig gjorde djävligt bra. Men han är långt ifrån att hantera dessa stilar fullskaligt.

Kunde du känna att du växte som musiker under tiden med Yngwie?

När jag hoppade med i bandet så såg jag mig själv som en gröngöling. För mig att komma med i ”Rising Force” var som att bli medlem i en NHL-femma. Hamnar man med sådana grymma spelare så gör dom att man själv växer och blir bra. Jag tyckte jag lärde mig väldigt mycket. Det blev ett häng och timing som inte går att beskriva. Så absolut! Visst växte jag som musiker. Speciellt under den tiden då det var med Yngwie, Jens och Marcel.

När Marcel stack så blev det oerhört svårt att hitta en värdig ersättare om jag förstått det hela rätt?

Ja, det blev ju det. Efter att Marcel lämnade så kom det in en amerikansk lirare som hette Wally Voss. Han var inte alls en sådan basist som Marcel var utan han kom mer från fusionhållet. Typ Billy Sheehan. Marre hade verkligen groove och häng i sitt lir och teknik, medan Wally endast hade tekniken. Den basist som fyllde Marres plats bäst var en annan amerikan som hette Barry Dunaway. Han var faktiskt riktigt bra. Men han var amerikan så han var lite svår att förstå sig på. Han var en trevlig kille, men väldigt skum och sävlig.

Han dissade väl Sverige?

Han gillade verkligen inte Sverige och han gillade inte oss heller har jag för mig. Men han var bra i alla fall.

Yngwie tog in honom en andra gång på Inspiration-turnén, coverplattan som han gjorde.

Jag lirade trummor på hela den skivan. Det låter lite fyllespel och fyllemix över den plattan (Skrattar). Men vissa moment var faktiskt rätt coola!

Om vi går tillbaka till Marcel. Hade ni tät kontakt efter tiden med Yngwie?

Lite grann men Inte jätte mycket.

Vi hade ingen direkt dålig kontakt, men vi bodde inte i samma stad så därav kanske att kontakten inte var allt för tät långa stunder. Men han testade faktiskt för Hammerfall och det lät djävligt bra måste jag få säga. Men han var alldeles för konstigt som person för att dom skulle nappa på honom.

Marres största problem var att han inte hade någon som helst fingertoppskänsla för när man skulle coola ner eller säga saker vid rätt tillfälle. Han kunde vara djävligt plump ibland vilket kunde vara riktigt roligt om man kände honom. Men om man inte kände honom så var det nog inte så roligt att råka ut för hans beteenden.

Din bok är väldigt intensiv i och med att det händer så otroligt mycket galna saker i stort sett hela tiden, speciellt under tiden med Yngwie. Under den tiden, fanns det någon som helst lucka där ni kände att ni kunde andas ut, där allt var tyst och lugnt? Fanns det rum för någon mental vila överhuvudtaget eller var det ett totalt kaos hela tiden?

Ja, det var faktiskt ett totalt kaos precis hela tiden. (Skrattar). Visst kunde det hända någon gång att det var tyst en kort stund, men då snackar vi inte ens fem minuter. Däremot så var det väldigt trevliga stunder många gånger. Det var inte bara aggressiv stämning då Yngwie många gånger var en oerhört glad person. Men intensivt, det var det garanterat hela tiden.

Jag tyckte att det var extra roligt att få läsa om er barndom då den gav mig lite nya infallsvinklar om vad som formade er till musiker. 

Jag måste erkänna att det tog ett bra tag innan jag överhuvudtaget började anamma Yngwie och hans musik. Det var först efter att ”Trilogy” hade släppts som jag började öppna ögon och öron för Yngwie. Det spisades mycket jazzskivor i mitt hem när jag var liten och självklart spelades er fars, Jan Johansson, och hans musik hemma i vardagsrummet vilket blev oerhört uppskattat hos mig. Så anledningen till varför jag började visa intresse för Yngwie var när jag fick reda på att du och Jens var söner till Jan! 

Innan jag köpte min första platta med ”Rising Force” så införskaffade jag VHS-liven från Japan 1985. Jens keyboardintro  på den konserten  blev någonting som satte djupa spår i mig då jag kände någonting som jag då inte kunde sätta ord på, men som jag idag delvis har fått svar på. Men nu kommer en fråga som jag ända sedan 1985 har haft obesvarad.

Er far var och är än idag ett världskänt namn, så inte bara inom jazzkretsar, utan även för sitt arbete som han gjorde till filmatiseringarna gällande Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Man kan även konstatera att han tog jazzmusiken in i folkhemmet då hans ”Jazz på svenska” än idag betraktas som en milstolpe inom den svenska jazzhistorien.

Du skriver i boken att minnena av er far är få, delvis för att han låg ute på vägarna mestadels av sin tid, men sedan så var ni oerhört unga när han så tragiskt gick bort. 

Blev hans musik och även jazzmusiken rent generellt någonting som formade er till dom musiker ni är idag?

Visst har jazzmusiken format oss.

Även om pappa gick bort när vi var väldigt unga så fanns jazzmusiken kvar i luften. För mig och brorsan var det nästan bara jazz och klassiskt som gällde innan vi upptäckte Deep Purple!

När vi hörde Deep Purple för första gången så hajade både jag och brorsan till då vi tyckte att det fanns någonting mer än bara renodlad rockmusik i deras kompositioner. Dom har alltid haft bluesen som grund precis som de flesta rockbanden hade på den tiden. Men sedan kunde man även finna mycket stänk utav jazz i deras sätt att bygga upp det rytmiska, och detta tror jag blev huvudnycken till att vi ville börja spela rockmusik. Framför allt på liveplattan ”Made in Japan” märker man så tydligt den där lekfullheten som jazzmusiken innehar. Sedan när det 1974 togs in lite nytt manskap i bandet började dom även blanda in fusion och funk i låtarna vilket också blev djävligt häftigt.

[media-credit name=”Foto: Effir Trikili” align=”aligncenter” width=”500″][/media-credit]

Allt detta är vad dagens band rent generellt saknar. Det är en djävla skillnad på en trummis idag när han spelar en sextondel och när till exempel Ian Pace spelar en sextondel. Dagens trummisar spelar mer rakt och exakt. Man kan säga att dom följer regelboken från punkt till pricka vilket gör att det blir väldigt sterilt och ointressant. Ian Pace eller någon annan trummis från den tiden skulle aldrig komma sig för att spela på ett sådant sätt, utan där handlar det mer om känslan om vad som är rätt rent atmosfäriskt. Därav att rockmusiken idag inte är i närheten utav att kunna leverera den nerv som banden gjorde på den tiden.

Är det missbruket av dubbla baskaggar som är den stora boven?

På ett sätt är det väl så. Men samtidigt så kan vi ta Ian Pace på låten ”Fireball” från 1971. Där kör han dubbla baskaggar och det svänger så in i helvete när han lirar. Man kan nästan tro att det är schuffle han kör fast det är sextondelar. Han får till ett sådant groove så det nästan tenderar i trioler. Sedan jämför du detta med ett band som Hammerfall eller Accept som även dom kör mycket sextondelar. Men när deras trummisar ligger på en sextondel på kaggarna så låter det mer som en slätstruken våglängd, vilket beror på att dom spelar kompet helt och hållet efter regelboken och inte på ren och skär känsla. Musik behöver inte alltid vara korrekt!

Gällande låten ”Fireball” så gick man i godan tro att Ian genomförde låten på endast en baskagge. Sedan när det klassiska liveframträdandet från Köpenhamn 1972 kom ut på VHS och när man mitt under konserten när det var dags för ”Fireball” får erfara en roddare som drar fram en extra baskagge enkom för nämnda låt. Jag måste erkänna att jag blev besviken när jag fick erfara detta!

Exakt! Jag lärde mig faktiskt den låten på en baskagge! Det tog sin lilla tid men det gick vägen. Men det blir inte alls samma kraft i anslagen som med två baskaggar vilket är rätt logiskt.

Vi som är födda under det tidiga sextiotalet växte inte direkt upp med dubbla baskaggar. På den tiden var det virveltrumman som la den huvudsakliga grunden till ett trumkomp. Baskaggen var endast någonting som man stödde sig på för att det skulle bli så tajt som möjligt. Trummorna byggde mer på handarbete förr i tiden. Idag finns det trummisar som kan lira det mest sjukaste av grejer på dubbla baskaggar. Om dessa kommer upp  i en speed på 300 BPM så kommer jag upp till max 170 i BPM. Sedan är jag oerhört lång till växten vilket gör det än svårare för mig att ens försöka att spela så snabbt som 300 BPM.

Efter tiden med Yngwie så började ni ganska omgående att spela med basmonstret Jonas Hellborg. Det blev än en platta med Allan Holdsworth 1996. Hur var det att sadla om från att gå från ett kaotiskt rockband, till en jazz/fusiontrio, och hur var det att spela in en platta med Allan som var en utav Yngwies stora idoler? Det måste ha varit en enorm kontrast?

Med Hellborg föll allting på plats på en gång. Han är väldig lik mig och Jens som person så det funkade hur bra som helst på en gång. Det var en rolig tid med lite nya musikaliska infallsvinklar. Hellborg är omänskligt bra på sitt instrument. Sedan kan jag väl tycka att han har gjort lite väl konstiga prylar ibland. Men det är ju en smaksak.

Sedan gjorde jag och brorsan en platta med förut nämnda Allan Holdsworth som också hade lite utav samma personlighet som oss. Han kanske var lite mer tillbakadragen, men annars så var han väldigt lik oss. Européer du vet med allt vad det innebär.

Men jag och brorsan hade lite ångest inför den inspelningen då vi tyckte att han var så djävla grym på att lira. Så vi var skitnojiga och tyckte nästan att det var lite jobbigt att gå in i studion med honom. Men inför skivan så hade vi bara jammat in lite skit för att få det så simpelt och organsikt som möjligt, för då skulle han inte få möjligheten att breda ut sig på det mest konstiga och utflippade sätt som han brukar göra. I och med att vi byggde upp plattan på dessa grunder så genererade detta till att Allan spelade lite mer skitigt och rockigt än vad han brukar göra vilket jag personligen uppskattade oerhört mycket. Jag tycker faktiskt att det han gör på den plattan kanske inte är det bästa han har spelat men tveklöst det mest intressanta som han har gjort på skiva. Fan vad han lirar bra alltså. Han är helt djävla sjuk!

Om man går tillbaka till boken så har du gjort små inramade sidotexter som dyker upp då och då.

Det var faktiskt inte jag som gjorde dom utan det var förlagets påhitt.

Jag vet inte riktigt varför dom gjorde så, men förmodligen var det för att boken skulle bli lite mer lättläst. Jag personligen tycker inte att de hade behövts i boken. Men jag har inte gjort någon stor deal utav detta. Jag är bara glad att det var någon som ville ge ut den. Personligen så förstår jag inte riktigt varför dom gjorde detta.

I boken skriver du om frustrationen som barn att bli omnämnd som ”sonen till han som skrev ledmotivet till Pippi Långstrump. Är detta en frustration som har följt med dig och din bror under hela er karriär?

Det har varit jobbigt. Utan tvekan.

Men den största frustrationen varade fram tills vi började släppa plattor. Folk ifrågasatte oss varför vi spelade hårdrock och inte folkvisor.

”När er far var så bra! Varför spelar ni inte jazz istället för att hålla på och banka och väsnas med den där skiten?” Det var oerhört frustrerande att hela tiden få dessa typer av frågor slängda rätt upp i ansiktet. Det kanske inte var jättejobbigt, men det var djävligt irriterande!

Men någonting som däremot var djävligt jobbigt var hela grejen kring Pippi Långstrump-låten. Den skrev farsan bara någon månad innan han dog, och den första filmen kom bara några månader efter att han hade gått bort vilket blev djävligt känsligt både för mig brorsan.

Folk gick ju runt överallt och vrålade på Pippi-sången och i skolan kunde folk komma fram och vråla sången rätt upp i nyllet på en. Dom tyckte väl att det var roligt och spännande att det var vår pappa som hade skrivit den. I och med att Pippi blev så oerhört stor så fortgick det här under flera år.

Jag kommer ihåg när man var ny i klassen och fröken presenterade en som ”Det här är Anders. Det var hans pappa som skrev Pippi-sången”.  Det var oerhört jobbigt att hela tiden bli påmind om detta, då han för mig och Jens endast var farsan.

Det kan hända att det än idag kommer fram en djävla idiot som trycker upp Pippi-sången i nyllet på en. Men dom menar väl bara väl och tycker att dom själva är lite roliga. Men jag kan tycka även idag att detta är väldigt jobbigt när det händer.

Det är ju en sak som nu när jag och brorsan åker runt och spelar farsans folkvisearr med Jens på klaviatur och jag själv på kontrabas. Då får vi ju skylla oss själva om dom kommer fram och jämför oss med farsan. Det kan komma fram människor som antingen är överförfriskade, rubbade eller vanliga förstå-sig-påare och säga. ”Det här var ju bra, men ni är inte lika bra som er far!” Då blir min första tanke: ”Säger du detta en gång till så har du inga kindtänder kvar:” Det blir som att dom kunde läsa min tanke i blicken då dom ganska omgående viker undan när jag tänker nämnda tanke. Ibland har man lust att säga: ”Försök att spela själv då djävla gubbdjävel!” Men publiken får man se som ens kunder och man kan ju inte nita ens kunder som Owe Thörnqvist och Yngwie Malmsteen gjorde. Men jag förstår att somliga artister ibland löper amok när dom får sådana kommentarer slängda rätt upp i nyllet.

En gång kom det fram en snubbe som fläkte ur sig: ”Du ska inte komma och tro att du är någon George Riedel!” ”Nähä! Har jag sagt att jag är George Riedel? Han är ju för fan en basgud och jag är endast en trummis som för närvarande står och kompar på en bas.” ”Men du skall ändå inte tro att du är någon George Riedel.”  Du vet hur folk kan vara. (Skrattar). En djävla massa ”förstå-sig-påare”.

Men det sjuka är när man mäter folks musikaliska uppmärksamhet är att gemene man endast kan höra skillnad på sex toner. Det finns elva till tolv toner i en oktav beroende på hur man mäter.  Men likt förbannat så kan dom stå och säga ”Du ska inte tro att du är någon George Riedel.” Men vad dom egentligen menar, dom som kommer fram och fläker ur sig jämförelser med George eller med min far, är att det inte låter likadant som på skivorna som George och Farsan lirade på då det är soundet på plattan som dom är vana vid att höra. Jag och brorsan improviserar ju precis som dom gjorde fast på vårt vis.

Men i och med att jag och Jens har trettio år på nacken med en massa skivsläpp, turnéer och dylikt så kan man ta situationer som dessa med lite ro. Hade vi endast varit arton till nitton år gamla och fått höra dessa kommentarer, då hade man blivit helt djävla knäckt.

Samtidigt tror jag att det inte ligger i vår natur att bli knäckta. Har man anlag för att bli knäckt så ska man nog inte bli artist, hockeyspelare eller dylikt.

Du säger att du aldrig har känt en bitterhet gentemot Yngwie. Men hur ställer du dig till honom i dagsläget då han nästan förnekar sitt förflutna och där hans fru har en väldigt stor påverkan i detta? Förmodligen så var det hon som satte käppar i hjulet på din önskan att återförena bandet?

Man får väl säga vad man vill om henne, men vi kan nog konstatera att Yngwie hade nog varit död idag om inte April hade kommit in i hans liv. Det är en svår balansgång hur man ska ställa sig till situationen. Tack och lov så är Yngwie fortfarande vid liv och han verkar ha lugnat ner sig på alla sätt och vis. Det negativa som kanske överväger det positiva är att han har sagt upp all bekantskap med sina gamla vänner. Tydligen så får han inte ens ha kontakt med sin syster i dagsläget.

Förmodligen beror detta på att hon ställde upp i Anders Tengners bok.

Förmodligen är detta den huvudsakliga orsaken. Enligt Anders så får Yngwie låtsats att han ska ut och köpa mjölk för att kunna ringa sin syster vilket i så fall är helt djävla sjukt.

Man kommer ihåg när Marcel Jacob så tragiskt gick bort och när alla musiker runt om i världen kom med sina minnestexter till hans ära, men Yngwie uteblev gällande detta. Förmodligen var det väl April som satte käpparna i hjulet även där.

Visst var det så!

Men du fick väl smaka på henne lite grand under den korta återföreningen som ni gjorde, du och Marcel för några spelningar här hemma i Sverige?

Smaka på vet jag inte riktigt om jag fick göra då jag personligen aldrig hamnade i några större bråk med henne. Men visst uppdagades ett gäng konstiga beteenden hos henne.

En gång blev jag och Pontus Norgren anklagade för att vi hade stulit smycken från Yngwie och sålt dessa. Tydligen så hade han tappat bort ett par av alla sina smycken och hon fick på något konstig sätt för sig att vi hade snott dessa vilket var helt djävla sjukt. Då förstod jag att hon verkligen var sjuk i huvudet på riktigt. Jag menar, hon anklagar oss för att ha snott ett par smycken. Vad fan skulle vi med dom till? Vi var inte panka direkt, så varför skulle vi sno hans smycken? Jag och Pontus försökte förmedla på svenska med Yngwie, men han bara viftade bort det hela och sade: ”Jag lägger mig inte i detta”. Han var en total djävla toffel och är det förmodligen fortfarande.

Jag såg er konsert här i Stockholm på klubben under nämnda turné. Vad jag kommer ihåg så var det ett tämligen orepat band som intog scenen.

Jag, Yngwie och Marcel kände att vi hade koll på läget. Men Mats Olausson som på den tiden spelade keyboard med Yngwie fick för sig att han skulle dricka en hel flaska Jack Daniels inför varje gig. Detta talar ju sitt tydliga språk att det blev lika med katastrof. Även Mark Boals var ute och cyklade vilket inte gjorde situationen lättare. Vi repade typ ingeting inför nämnda turné. Ändå kände jag, Marre och Yngwie att vi hade koll på läget.

Alla dessa galenskaper som ni har varit inblandade i sträcker sig ända tillbaka till barndomen. Jag är född 1970 så jag är nio år yngre än vad du är, men jag tror att mentaliteten gentemot hur man uppfostrade barn gick i samma fria tänk även på sjuttiotalet. Idag är man mer överbeskyddande än vad man var när vi växte upp. Sedan var barn mer ute och hängde förr i tiden vilket många gånger resulterade i lite bus och dylikt. Sedan kanske det inte hörde till vardagen med sådana rackartyg som du och din bror levererade i ungdomen.

Det kanske är möjligt. (Skrattar).

Man kan lätt konstatera att ni tog med er den så kallade ”rackarungen” med in i vuxenåldern.

Ja, vi gjorde ju det! Men det är så när man blir rockmusiker att man får en legitimation om att man får bete sig lite hur man vill.

Men när jag kom till Yngwie så hade jag precis kommit in på teknisk fysik då jag hade tänkt att studera till civilingenjör. Jag hade faktiskt tänkt lägga av med allt det där lallandet.

Men sedan började jag hänga med Yngwie-lägret. I början var det inte tal om något permanent medlemskap utan det var endast tal om att vi skulle spela in en singel då han fortfarande var medlem i Alcatrazz under den tiden. Men när han satte sina djävla högtalare inne i gipsskivorna på väggen bara för att få mer häng i lyssningen så insåg jag att han var helt utanför ramen. Så på något sätt så var det bara att haka på och försöka att vara vuxen på något sätt.

Om man tittar på ”Rising Force” framfart som en stridsmaskin, både musikaliskt och beteendemässigt, så blev ni nästan som ett Sveriges svar på ”The Who”.

Det var en trevlig jämförelse må jag säga!

Man kan säga att det går hand i hand. Om man är en tillbakadragen och försiktig person så spelar man även försiktigt och tillbakadraget. Så är det även om man försöker kopiera en annan musiker. Det skulle få samma utfall.

Vi levererade lite nya grejer och infallsvinklar vilket blev en bra kombination med utåtagerande personer och duktiga musiker. Det var nog huvudnyckeln till varför allt blev som det blev.

Idag så har både du och Jens taggat ner när det gäller bus och dylikt.

I alla fall officiellt! (Skrattar). Det är klart att vi har taggat ner!

Man kan ju inte hålla på och spränga toaletter idag. Det är typ kul första gången.

Eller koppla om hela telenätet där ni bodde! 

Ja precis! (Fniss)

Om ni nu är så där till naturen, blev det en svår omställning att tagga ner eller föll det sig bara naturligt?

Det föll sig naturligt. Vi var ju så unga på den tiden när det begav sig. Sedan när man får barn så tar man automatiskt ytterligare ett steg in i vuxenlivet. Fan! Koppla om ett helt telenät och ha ungar hemma samtidigt! Det går ju liksom inte. (Skrattar).

Vad förväntar du dig för läsekrets gällande boken? 

Jag vet inte riktigt. Har väl inte tänkt i dom banorna utan det blev vad det blev helt enkelt. Allting gick så otroligt fort. Jag skickade in till förlaget, dom gjorde vissa ändringar och sedan var boken ute.

Det har redan gått över förväntningarna då boken har letat sig in på den allmänna topplistan bland stora författare och romaner vilket jag kanske inte hade förväntat mig. Sedan tror jag att det finns en ganska stor chans att det inte bara är rockers som kommer att läsa boken utan även den så kallade neutrala läsaren, då boken inte är någon typisk rockbiografi utan mer ett livsdokument om mitt liv som det varit och är.

Känns det skönt att ha gjort boken? Var det något eller några moment i boken som kändes extra jobbiga att skriva om?

Jag trodde att det skulle vara jobbigt att skriva om när farsan dog. Men det gick förvånansvärt bra. Det flöt bara på. Sedan var jag lite rädd nu när boken släpptes att det skulle vara några omskrivna personer som skulle bli bittra över de saker jag har nämnt och där dom själva varit inblandade. Men när jag ögnade igenom boken så blev jag lugn då den överlag är en bok med en övervägande positiv nerv. Visst! Det kanske inte är så positivt att kvadda hyrbilar, men du förstår säkert vad jag menar. Även om vi slog sönder och oftast betedde oss som svin så var vi mestadels glada, men lite galnare kanske än vad de flesta individer är till vardags.

Därav att jag stundom liknar er med The Who. Det finns en intervju från början på sjuttiotalet där bandets gitarrist Pete Townshend med en seriöst lugnande röst sitter och beskriver den fantastiska känslan att slå sönder ett hotellrum.

Jag förstår honom precis! Det är en helt obeskrivlig och fantastik känsla. (Fniss).

You unleash the fucking fury!

(Skrattar). Stackars Yngwie som fick ta så mycket skit för den incidenten.

Han satt ju för fan och sov och fick en flaska vatten över sig. Vem som helst skulle väl bli skitförbannad om de råkade ut för samma sak.

I boken så är det faktiskt en bild på kärringen som hällde vattnet över Yngwie då vi spelade in och plåtade i stort sett hela händelsen. Det var helt djävla sjukt.

Vad händer för Anders Johansson den närmaste framtiden? 

Just i detta nu så har jag kört i ett boogie woogie-band med medlemmar från Raubtier bland annat. Veckan efter detta körde jag ett gig med Gus G tillsammans med John Levén och Mats Levén, vilket var riktigt kul. Sedan drar jag och brorsan ut med vår lilla duo för några gig i sommar.

Sedan verkar det bli fullt upp med boken nu när den har släppts. Att det skulle hända så mycket som det har gjort hade nog varken jag eller förlaget räknat med. Bara det att SVT hörde av sig för medverkan i Nyhetsmorgon är helt sjukt.  Tydligen har bokförlaget aldrig haft någon författare som fått ställa upp i SVT tidigare. Dom är nog själva väldigt förvånade över att boken har fått ett sådant uppsving som den fått. Det är riktigt kul!

Din bok sträcker sig från din barndom och fram till idag. Hur skulle du själv beskriva boken i några väl valda ord?

Det där är svårt alltså. Men jag får nog säga att det är en ärlig dokumentation av hela mitt liv utan försök att tvåla till någon så att säga. Jag har inte känt behovet av att leverera en massa elakheter om en massa personer. Elakheter och bus förkommer så klart en hel del i boken, men då är det mer ett konstaterande om själva händelsen, en händelse som jag oftast själv var inblandad i.

Sedan har jag inte försökt att förgylla mig själv som man kan erfara när man läser i fem millioner andra rockbiografier där dom badar i brudar och pengar vilket ofta resulterar i att allt handlar endast om en glorifiering av själva situationen. Jag har verkligen endast varit helt rak och ärlig i det jag har förmedlat i boken.