VECKANS TOPPNYHETER
rammstein

Nya datum för Rammsteins Ullevikonserter presenterade

Rammstein intar Ullevi 2021 i stället.
Hittade inga inlägg.
MEST DELAT I VECKAN
FLER Intervjuer

Inför Sweden Rock Festival 2016: Intervju med Slough Feg

32 Shares

Slough FegVi fortsätter med serien ”Inför Sweden Rock 2016”. Nästa band ut är Slough Feg. Rocknytts Lisa Willman fick chansen att ställa några frågor till bandets sångare och grundare Michael Scalzi.

Slough Feg, eller The Lord Weird Slough Feg som de hette från början, grundades under det tidiga 1990-talet i Pennsylvania. Senare flyttade bandet till San Franciscos Bay Area, men hade inte mycket gemensamt med dåtidens amerikanska musikscen. Sedan starten har det istället handlat om traditionell heavy metal, men man har även hämtat mycket inspiration ifrån den engelska och keltiska folkmusiken. Slough Feg beskrivs därför ofta som en kombination av Iron Maiden, Thin Lizzy och Skyclad. Sedan det självbetitlade debutalbumet kom ut 1996 har det blivit totalt nio studioalbum. Det senaste, ”Digital Resistance”, kom ut 2014. I år är det första gången Slough Feg spelar på Sweden Rock Festival.

Det sägs att namnet (The Lord Weird) Slough Feg är taget från en karaktär i en serietidning som bygger på irländsk mytologi. Varför baserade du ditt band på just den karaktären? Hade det något att göra med exempelvis hans odödlighet, eller var det bara ett coolt namn?



Det var bara ett coolt namn. Jag ville från början starta ett band kallat Slough Feg på grund av hur det lät, hur det rullade av tungan. Jag visste inte ens vad det betydde första gången jag hörde det. Det spelade ingen roll. Det lät bara barbariskt och kaotiskt och annorlunda. I mina öron lät det som heavy metal – något väldigt gammalt från en uråldrig ritual eller stam – som om det kom ifrån en grottmålning eller tecknad serie typ. Det lät inte sofistikerat på något sätt. Bara uppkäftigt. Nästan som ett svärord. Något som du inte borde säga. Därför valde jag det.

Jag tycker inte att det är särskilt viktigt vad ett bandnamn betyder. Det är ändå inte det som namnet refererar till. Man tänker inte på små kryp som springer runt när man tänker på the Beatles, och man tänker inte på en mager tjej när man tänker på Thin Lizzy. Man hör namnet och tänker på bandet.

Det är ju inte bara namnet dock, utan även många av låtarna som är inspirerade av just irländsk mytologi. Vart kommer detta intresset ifrån?

Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag upptäckte namnet i en serietidning som jag inte ens visste handlade om irländsk mytologi. När jag var liten hörde jag några irländska myter om Cuchulain´ men jag var inte särskilt intresserad förrän jag läste boken the Tain – the Ulster cycle. Då insåg jag att keltisk mytologi var det ultimata temat för heavy metal. Det hade rätt krydda – fullt av uppskurna magar, ”warp spasmer”, och hyperaktiva och kaotiska bilder i berättelserna och illustrationerna. Det var också därför vi använde ett konstverk från the Tain som omslag på vårt första album.

Det var inte förrän åratal senare som jag upptäckte att Thin Lizzy och flera andra band också hade skrivit sånger om Irländsk mytologi. Det var nog bra eftersom jag inte var alls influerad av några av dessa band när jag skrev mina tidiga keltisk-inspirerade låtar. Folk trodde att vi var helt inne på Skyclad, men jag hade aldrig ens hört dom innan 1999 tror jag. Jag har fortfarande bara hör några få av deras låtar. Så var det med det.

Det måste ha varit svårt att släppa ett debutalbum med traditionell heavy metal i USA 1996?

Det var verkligen en utmaning, men det kändes inte som att jag hade något val. Jag var tvungen att släppa ett album, och jag var tvungen att göra det på det här sättet. Jag tror faktiskt att vi gjorde ett sådant album mycket för att det vara en sån utmaning. Folk ville inte lyssna på traditionell metal. Vi gick emot strömmen och alla trender och jag tror att det bidrog till en hel del av vår motivation. Vi gick igenom en period med mycket impopularitet under 90-talet för att vi gjorde den typen av musik. Folk hatade oss verkligen i San Fransiscos Bay Area, och av den anledningen ville vi ännu mindre anpassa oss utifrån vad de ville höra.

Jag var ganska säker på att om vi bara fortsatte med vår musik skulle folk till slut börja uppskatta den igen. Kanske var jag bara ung och överdrivet självsäker, men vi fortsatte att stå för vår grej och till slut var det precis det som hände. I slutet av 1990 och under det tidiga 2000-talet blev det ett förnyat intresse för traditionell metal, och vi kunde göra saker som andra band, som bara höll på med det som var populärt för stunden, inte kunde göra längre. De var populära där hemma, där allt handlade om trender, medan vi kunde åka till Europa och få skivkontrakt eftersom vi lät annorlunda, så i slutänden lönade det sig för oss att gå emot strömmen. Vi fick även respekt för vad vi gjorde.

Ni har verkligen skrivit episka sånger, och många av dom med fantasifulla titlar. Skulle du säga att Slough Feg handlar lika mycket om historieberättande som själva musiken?

Ja, jag antar det, men jag ser inte historieberättandet och musiken som två separata ting. Jag menar – vad är ett bra stycke musik? Det är en berättelse. Nästan alla bra låtar berättar något, fast inte alltid bokstavligen. Även låtar utan text berättar något för lyssnaren, det är liksom själva poängen.

Det är inget som jag egentligen riktigt försöker att göra, mina berättelser kommer helt enkelt ut ur musiken. Olika riff berättar olika saker, och du behöver bara lyssna in vad det är de berättar för dig. Orden kommer ofta ut ur riffet eller stycket, och så hakar du på. Det finns oftast en fonetisk rytm i ett riff, och det kan göras om till ord om du tillåter det. Ibland utgör orden ingen egentlig mening, och då får man försöka att smälta ihop dom till ett sammanhang. Oftast finns dock berättelsen redan där och du behöver bara hitta den. Jag vet att det låter banalt, men det är sant att musiken ofta skriver sig själv om du bara följer med och låter den göra det.

Till slut måste alla låtskrivare göra ändringar, och det är det som är det svåra eftersom du då måste se på texten med en större medvetenhet och omvandla den till låtar. De bästa låtarna skriver oftast sig själv. Du behöver bara lista ut vad det är de försöker säga. Det går inte att tvinga fram!

Låten “Ape Uprising” från albumet med samma namn är en av mina personliga favoriter. Jag har alltid tänkt att det måste finnas en intressant historia bakom den.

Det är även en av mina favoriter. Riktigt bra livesång. Ingen direkt historia bakom, mer än att vi försökte skriva en cool låt. En episk låt. Vi hade gjort lite mer rockorienterat material på ”Hardworlder”, albumet innan, så på Ape Uprising ville vi tillbaka till det episka metalsoundet, åtminstone med titellåten. Fast som vanligt kom riffen liksom från ingenstans, vi bara lekte lite med gitarren utan att egentligen försöka skriva något, och så kom det första riffet. Sedan det andra, och det tredje… Det var själva editeringen som tog tid. Vi hade en ny trummis då, Harry Cantwell hade precis gått med och blåste lite nytt liv i bandet eftersom han var ung och exalterad över det nya albumet. Vi hade redan turnerat med honom och sedan var det dags att skriva nya låtar, och jag tyckte att det skulle vara coolt att gå tillbaka till den gamla Slough Fegtraditionen med att skriva långa, episka låtar med 1000000 riff. Så jag bara fortsatte att hitta på riff och satte ihop dom.

Själva konceptet, texterna, byggde dock på två olika incidenter som ägde rum under den månad som vi skrev låten. Två apor rymde från fångenskap och börjat attackera folk. Det påminde mig om boken Apornas Planet, i det tidiga stadiet där de håller på och tar över jorden. Ett ap-uppror! Så det var dessa två separata händelser (som olyckligtvis inte ledde till ett fullskaligt ap-uppror) i kombination med boken och även filmerna som var inspirationen. Jag antar att den låten, tillsammans med låten som kommer direkt efter på skivan (Simian Manifesto), reflekterar över ett tema som ofta löper genom Slogh Fegs musik; en sorts Nietzscheansk primitivism, eller uppror mot det moderna samhällets förtryck av vår instinkt. Återigen ganska banalt, men väldigt ”metal”.

Det senaste albumet, “Digital Resistance”, verkar vara en reflektion av en förtappad, hjärntvättad generation. Är det ett nostalgiskt album? Vad var det som inspirerade dig till detta?

Det som inspirerade mig är i själva verket att jag är lärare. Jag undervisar i filosofi på en högskola, och under de senaste åren har jag märkt att teknologin förstör sinnet hos yngre människor. Det är helt enkelt det albumet handlar om. Det finns mängder av studenter som är duktiga på matte och teknik, (och som oftast bara testas genom att de ska kryssa i små ringar eller fyrkanter och räkna ut lite siffror). De har viktiga kunskaper, men inget av detta lär dom att tänka. Jag är rädd för att vi snart har en värld befolkad av människor som kan repetera vad som helst, som kan följa order och lösa ekvationer på ett effektivt sätt, men som inte kan fatta etiska beslut eller egentligen processa information eller tänka själva. Bara ”repeat function. Repeat function. Repeat function”… Som en digital maskin, som en dator! Vi behöver inte “Terminator”-scenariot. Vi behöver inte göra datorer till medvetna varelser, eftersom våra medvetna hjärnor håller på att förvandlas till datorer! Det är det omvända som händer!

I juni spelar ni på Sweden Rock Festival för första gången. Vad har ni för förväntningar på detta och på Sverige?

Jag hoppas på att träffa en massa människor, dricka öl och ha roligt. Jag tror att det kommer att bli riktigt bra faktiskt. Stora festivaler är ofta det eftersom man träffar folk från en massa olika länder och som alltid har väldigt kul. Ålder verkar inte spela någon roll heller, utan man kan festa med människor som är antingen hälften så gamla eller dubbla din ålder och det har ingen betydelse.

Jag tänker mig alltid att vi kommer att spela inför en jättepublik och skaffa nya fans, men att ha förväntningar slutade jag med för länge sedan. Vi kommer att spela på en mindre scen, så jag antar att det kommer att vara betydligt fler som kollar på något band i stil med Molly Hatchet på en större scen. Det är ofta så det är på stora festivaler. Nya (inte för att vi är nya!!) band spelar arslet av sig och är supertaggade att spela, medan en väsentligt större publik står vid en väsentligt större scen på andra sidan fältet och kollar på någon utbränd snubbe vagga runt på scenen och kan knappt komma ihåg låtarna från sitt senaste album från 1983 – haha. Det är de stora festivalernas natur. Men poängen är att SLÄPA ARSLET TILL DE SMÅ SCENERNA OCH TITTA PÅ BANDEN SOM FORTFARANDE FÖRSÖKER!!! Det kommer med största sannolikhet vara en betydligt bättre show!!!

Vilken låt tycker du själv är bäst i livesammanhang?

Du gissade det nog redan: Ape Uprising! Den är vanligtvis bäst. Vi lägger mycket tid och tanke bakom vilka låtar vi ska köra live och, minst lika viktigt, vilken ordning vi ska köra dom i. Det gör en fantastiskt stor skillnad, precis som med ordningen på ett album. Du kan sabba energin på spelningen helt bara av att köra låtarna i fel ordning. Upphetsningen och energin ska stiga och nå ett crescendo, och det är något som vi har jobbat med i åratal. Vi kommer att försöka gör det riktigt spännande på Sweden Rock.

Rocknytt tackar och bockar för intervjun, och ser fram emot en riktigt bra spelning i juni.

SLOUGH FEG SPELAR PÅ ROCKKLASSIKER STAGE, FREDAG 10 JUNI, 19:45

32 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
Hittade inga inlägg.
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!