VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR

LÅT FÖR LÅT: Jaded Heart – Guilty By Design

102 Shares

jaded heart 2016 500

Här får vi bandets egna kommentarer om alla låtar från nya skivan Guilty By Design som släpptes 22 april på Massacre Records. Första kommentaren till varje låt är en musikalisk beskrivning av låtens kompositör och gitarrist Peter Östros där inget annat är angett. Andra kommentaren är sångaren Johan Fahlbergs tankar runt texternas innehåll.

 

No Reason:


-Blev inspirerad på Wacken road show-turnén av tyska bandet Lacrimas Profundere som spelar en tung Goth metal. Låten i sig påminner inte speciellt mycket om den stilen men klangerna och ackordproggressionerna gör i vissa partier. Det är även premiär för en divebomb i JH lägret då jag äntligen införskaffat en hightechgura till samlingen! Jag har för övrigt spelat in alla solon med en Ibanez Prestige denna gång. Ett ganska långt kliv bort från den stratapojke jag egentligen är. No Reason har starka melodier. 


-Det är i grund och botten en ganska mörk historia om svek och lögner. Den kom till när jag bara av en händelse tänkte på en gammal kompis jag hade för länge sedan och hans alkoholiserade föräldrar. Den handlar om att inte ge upp, oavsett hur jävligt det kan vara. 

 

 

Godforsaken:

-En av låtarna som var svår att få till. Jag och Johan fick till sångmelodierna i grevens tid. Jag trodde att den inte skulle komma med på plattan men i slutändan blev det en perfekt nr 2 i låtordningen. Straight forward rock’n’roll med en fot i 2016!


-Den handlar kort och gott om det klassiska destruktiva förhållandet, som är näst intill omöjligt att ta sig ur. Ett sånt där “av eller på-förhållande” med skrik, gräl och svartsjuka, sen göra slut för att sen försonas, göra slut igen om och om igen. 

 

 

Seven gates of hell: (Masa Eto-gitarr)
-Jag ville göra en stilmässigt klassisk hårdrocks låt när jag gjorde introt till denna. Det är en såg om livet men det blev återigen en metallåt när jag gjorde trummorna och sen kom Johans text om helvetets sju portar som jag inte gillade från början. Nu älskar jag hur låten blev. Tung men med många bra melodier.

-Det är en gammal myt om ett legendariskt sinnessjukhus i Pennsylvania, USA. Det påstås att det ska ha fattat eld och dom patienter som inte blev innebrända, utan lyckades ta sig ut, blev ihjälslagna i stället av pöbeln som stod utanför och väntade. 

 

Remembering:

-Den mest finstämda visan på Guilty By Design. Bra dynamik, vilket gäller hela plattan för övrigt. En jävligt bra melodisk låt helt enkelt, mycket nöjd med slutresultatet! Gitarrsolot är ett klassiskt balladsolo som skulle kunna vara hämtat från 1986. Ett jäkligt fint år.


-En betraktelse av en äldre person, som ser tillbaks på sitt liv och minns. Ung och vital i tanken men fast i en gammal människas kropp. 

 

 

Rescue Me:

-Har spelat in en video på denna låt som kommer lagom till albumreleasen i april. Riffet har potential att fastna i huvudet.  Att skriva riff som fäster ordentligt är en ganska svårknäckt nöt för övrigt. Har fortfarande inte överträffat mitt riff på HERO från Sinister Mind 2007. Man har en tendens att trixa till riffen lite för mycket bara för att man gillar det själv. Men det är ju andra sidan trevligt om man diggar det själv!

Sticket har ett riff som doftar hårdrock! Ett av de bättre gitarrsolona på plattan om en får säga det själv. 


-Handlar om rädslan och ångesten över att förlora den ovillkorliga kärleken mellan två personer, eller aldrig hitta den. Att bli sedd och älskad för den man är, men sen slarvar bort det eller ett livslångt sökande utan att finna den. 

 

 

Salvation:

-Om man har ett par Unleashed-plattor i bilen kan det sluta på detta sätt! Dödsmetall möter JH funkar. Salvation är en av mina favoriter med en fin blandning av nedstämt dödsriffande, finstämda verser och en stark refräng. Vi testade en mer aggressiv vers under en period men gick tillbaka till den softa vilket var ett bra val. Dynamiken är grymt trevlig i denna låt! 

Var ett helvete att spela in denna låt då jag inte pallade att lägga en massa tid på att hitta exakt rätt strängtjocklek eller att justera gitarren i timmar. Typiskt mig! Jag är egentligen bara intresserad av att plugga in och lira. Fan, varför sitta och testa pedaler eller högtalarlådor i veckor när man kan lira gitarr? Salvation är inspelad med en Dean V Black Gold. På resterande låtar är kompgitarrerna inspelade med en ESP Eclipse 2 custom.


-En fortsättning egentligen på historien i No Reason. Känslan av att vara otillräcklig och aldrig passa in. Det ständiga stånga sig blodig i frågan vad ska jag göra, vad ska jag ta mig till?

 

 

No Waiting For Tomorrow:

-Återigen en rak rocklåt i em. Blev i slutändan bättre än jag trott efter att Erik Mårtensson mixat den. I solot har jag klämt in hyllningar till två av de största hårdrocksrockgitarrister genom tiderna. Lyssna, gissa och vinn ett pris!


-En reflektion över hur hänsynslöst, kallt och hårt det är i dagens samhälle. 

 

Watching You Die:

-Ett annat typ av groove än vad jag brukar skriva. Minns att den kom till när jag lyssnade en del på 5FDP. Kan vara därifrån inspirationen kom. Ännu ett tvåstämmigt soloparti. Det är kul att äntligen kunna göra dessa solon rättvisa live nu när vi har Masa i bandet. Kanske därför som det är fler sådana solopartier på detta album än vanligt. 


-Den här texten går ihop med No Waiting For Tomorrow, om hur empatilösa och känslokalla vi har blivit. Vi har ingen förståelse för varandra längre. Trots att vi nu har sociala medier, vi kan komma i kontakt med hela världen där ute, ändå är vi mer än någonsin livrädda för allt och alla. 

 

 

So Help Me God: (Michael Muelli-bas)

-Mitt känsla var att skriva en rak rock’n’ rollåt. Jag lekte med gitarriffet och en snabb trumtakt. Johan adderade en snygg melodi och huvudstrukturen och sen var låten gjord och den blev väldigt spontan.

 


-Om olycklig kärlek, svek och om att hämnas på den som trampat på ditt brustna hjärta och gjort dig orätt. 

 

 

Bullying Me:

-En kul låt att skriva och med Bodo bakom trummorna finns inte längre några som helst begränsningar på riffande och groove. Hoppas vi kan peta in denna i ett liveset framöver. Har inte de starkaste melodierna på plattan, men det tuffaste och roligaste riffen. Sticket doftar metal!


-Den handlar om vad titeln antyder, mobbning. Att inte vara önskvärd, att inte passa in, att bli kränkt för att bara vara den man är. 

 

This Is The End: (Masa Eto-gitarr)
-Jag försökte göra en pianoballad och min avsikt var att göra den väldigt enkel. Jag hade en klar syn på hur jag ville att den skulle låta men med några intensiva diskussioner med bandet tog den en annan form. Lite annan struktur och lite annorlunda melodi. Jag börjar gilla den mycket. Bodos trummor och Muelli hjälper till att göra sången till ett mästerverk. En annan glädjande “olycka” var att Peter spelade fantastiska solon där det var tänkt att ha gästgitarrist vilket inte skedde i sist stund. Det var en svår sång att avsluta men jag är säker på att jag fångade “stunden”.

-Den här har en igenkänningsfaktor i att vi nog alla har mött en sådan person vi trott känna väldigt väl men som inte alls var så som personen utgav sig för att vara. 

 

Torn And Scarred:

-Blev bättre än vad jag hade trott! Jag och Johan stötte och blötte en del innan vi fick till sången på den och det blev helt ok. Låten har ett fint stick som jag gillar. 


-När man äntligen kommit fram till att det destruktiva förhållandet måste få ett definitivt slut och det finns ingen återvändo. 

 

 

Digipackbonusspår

My Farewell:

-Första låten jag skrev efter ”Fight The System”. Har försökt att förnya mitt riffande genom åren och jag tycker att jag lyckats på bl.a. My Farewell. Sticket var under attack när vi diskuterade låtar. Mr Mueller tyckte att det var för långt från vårt sound men han röstades ner med 4 röster mot 1. Att vi har ett något mer modernare sound i och med Guilty By Design tycker jag är en röd tråd genom hela skivan. Mitt i allt traditionella finns ändå en del nya element. Sen att vi har gamla 80-talsriff som i ”My Own Way Down” är ju bara härligt. 


-Om att förlora en nära och kär vän i cancer, en förjävlig sjukdom. Vi har alla någon i vår närhet som dött på grund av det. I mitt fall nyligen min älskade svärmor. Fuck cancer!

 

 

My Own Way Down:

”Vafalls är detta nu då Peter?! Hammerfall?” var Johans typ av svar när jag presenterade denna. Denna växte under de sista veckorna. Solot är demosolot som jag behållit. Ibland ska man bara låta det vara istället för att försöka slå knut på sig själv. Bodo får visa hur rastlösa fötter han har på slutet. 


-När du gjort någon riktigt besviken och illa och du får det svart på vitt vad du har ställt till med. Hur hela världen rämnar omkring dig och du står plötsligt helt ensam och du har bara dig själv att skylla. 

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter