VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
MichaelMonroe GabriellaMandas

Michael Monroe: Det är förvånansvärt lite musik i musikbranschen idag.

0 Shares

MichaelMonroe GabriellaMandas
FOTO: Gabriella Mandas.

Om jag ångrar något? Ja. Skulle jag gjort något annorlunda? Nej”, ”De personer som aldrig begår misstag får heller aldrig något uträttat i sina liv”,


”Begå aldrig samma misstag två gånger, eller åtminstone inte tre gånger”, ”Det är förvånansvärt lite musik i musikbranschen, särskilt idag”, ”Vi kan ha spelat med Gyllene Tider, jag minns inte riktigt”, ”TV-reportern frågade honom om han någonsin ångrat att han började ta droger. Det blev knäpptyst i en halv minut och det syntes hur han verkligen funderade, och så slutligen efter att vägt länge och väl på orden svarade han – ”NEJ”.

Vanligtvis får man som journalist vara nöjd om den intervjuade respondenten ger ifrån sig ett av dessa citat. När jag nyligen fick chansen att intervjua sleaze- och glamikonen Michael Monroe så fullständigt haglade de potentiella rubrikerna. Det är tydligt att 53-åringen är betydligt mer vital och energisk än vad hans pass hävdar, för när han intar scenen så klättrar han på varenda föremål han kommer åt och mickstativet och saxofonen kastas fram och tillbaka som om de agerade diskus istället för musikinstrument. När han inte befinner sig på scenen är han fortfarande exakt lika sprängfylld med energi och munnen går i 150. Jag hade räknat med att intervjun skulle landa på kanske 10, max 15 minuter, men när vi sagt hej då så visar tidtagaruret på inspelningsapparaturen att vi konverserat i en halvtimme. Flera gånger händer det att Michael pratar på i fyra, fem minuter i sträck utan att lämna så mycket som en enda sekunds paus och ibland hinner han börja besvara mina frågor innan jag ens ställt klart dem; och allt som oftast är det rätt fråga han besvarar. När jag säger att det nu är 35 år sedan han släppte sin första singel med Hanoi Rocks blir till och med respondenten själv förvånad över sin uthållighet.

Möt mannen som sopar banan med allt vad genrekollegorna i Guns N’ Roses, Mötley Crüe och Skid Row presterar både live och i studio, mannen som nått sin kreativa höjdpunkt i 50-årsåldern och dessutom påstår sig ha ännu mer att ge. Och till skillnad från tidigare nämnda giganter som surat ihop fullständigt och dagligen pratar skit om både sina nuvarande och sina tidigare medlemmar så är Michael Monroe på strålande humör och verkligen öser kärlek och komplimanger omkring sig. Damer, herrar och alla där emellan – välkomna till en lektion i Rock n’ Roll signerad Michael Monroe.

Michael Monroe har nyligen släppt sitt tjugoandra album ”Blackout States” (vilket är hans tionde album som soloartist). Om jag ska vara helt ärligt nu så tycker jag faktiskt att dina tre sista album har varit dina tre bästa album. Hur gör du för att hålla materialet så pass fräscht och genuint efter alla dessa år?

MM: Tack, det är väldigt kul att höra! Jag försöker helt enkelt bara bli bättre på det jag gör, hela tiden, det finns alltid något som kan förbättras. Jag vill gärna säga att för varje dag som går så blir jag lite bättre. Och sen har jag ett riktigt grymt band, bandet har en skön kemi. Jag och Sami Yaffa (ex- Hanoi Rocks) bildade ju bandet 2010 och tillsammans med Steve Conte (New York Dolls) och Karl Rockfist (Danzig) så har bandet sett likadant ut. Förvisso har vi ju bytt gitarrister från Ginger (The Wildhearts) till Dregen (Backyard Babies, ex- Hellacopters), från Dregen till Rich Jones (The Black Halos), men vi har ändå lyckats skapa och behålla den här sällsynta kemin och när man ger upp ett visst mått av kontroll så finns det inget utrymme för egon. Bandet är väldigt demokratiskt och alla har friheten att få skriva och bidra – det finns liksom en stark kreativ energi! Vi är alla riktigt bra vänner och det är ingen som är svår att jobba med.

Ja, ni verkar ha väldigt roligt på scen!
MM: Ja, och jag tycker verkligen man kan höra att alla har kul.


Ja, och kollar man på musikvideor som t.ex. ”Old King’s Road” (första singeln från nya skivan) så verkar ni verkligen vara genuint lyckliga över att få spela tillsammans.
MM: Haha ja, vi är bästa vänner!


Eftersom du nämnde att ni bytt gitarrister en del och spelat in ”Sensory Overdrive” med Ginger, ”Horns and Halos” med Dregen och nu ”Blackout States” med Rich Jones, hur tror du att det påverkat bandet?

MM: Eftersom att de alla är låtskrivare så har det påverkat soundet bitvis. Jag tänker mig att de tre senaste albumen har olika personligheter, men är väldigt bra på sitt vis. Med Ginger hade vi mycket intressanta partier med bakgrundssång och många smarta melodiförändringar. Han är en grym låtskrivare och soundet var kanske något hårdare. Dregen tog med sig en bluesig punk-känsla till ”Horns and Halos”, han hade många coola riff som ”Eighteen Angels”, vilket är en av mina favoriter på albumet (och även bandets näst mest framgångsrika låt enligt Spotify), den har liksom en väldigt skön vibe, och ”Horns and Halos”-titeln var hans idé. Jag var förvånad över att jag inte kommit på den titeln själv tidigare! Med sista plattan nu fick Rich Jones rycka in långt innan den spelades in eftersom att Dregen hade mycket med sin solokarriär och Backyard Babies och så där, så det blev väl ett naturligt steg att fortsätta med honom. Med Rich har vi fått ett mer The Clash-liknande sound, punkigt men ändå luftigt – vilket är ett välkommet inslag.


Du verkar vara mycket mer involverad i låtskrivandet idag än vad du var t.ex i Hanoi Rocks eller i början av din solokarriär då du spelade in mycket covers.
MM: Jag började väl inte riktigt skriva låtar förrän jag körde solo med ”Not Fakin’ it”albumet. Jag hade ju en del idéer som vi använde i Hanoi Rocks, men oftast lät jag Andy McCoy göra det han ansåg vara bäst, jag lät väl han dominera låtskrivandet. Jag hade väl en del arrangemang och så, skrev en del texter och så där som jag inte tog åt mig äran för men det var samtidigt lite av mitt egna val. Men när Hanoi splittrades i början av 85′ visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Stiv Bators (f.d. Sångare i Dead Boys, avled 1990) var den enda vän jag hade vid den tiden 84’/85′ när Razzle dog (Hanoi Rocks trummis som dog i en bilolycka där Mötley Crüe-sångaren Vince Neil körde rattfull). Det var Stiv som stöttade mig till att fortsätta. Min värld var i spillror och vi var helt utom oss själva när Razzle dog och Sami lämnade bandet. Hanoi hade varit som en familj så man fick ju börja om från början.


När du kollar tillbaka på en 35 år lång karriär, vad är du mest stolt över?

MM: Mina favoritalbum genom åren är väl ”Not Fakin’ It” (1989), ”Demolition 23” (1994) och våra tre sista album (de som vi pratat mycket om tidigare). Det band jag har idag är det bästa jag haft sen jag började min solokarriär. Hanoi var ju lite annorlunda eftersom att det var både vår familj och vår skola. Men jag känner verkligen att vi presterar bättre än någonsin nu och att vi utvecklats av alla dessa erfarenheter och personligen försöker jag alltid göra bättre ifrån mig för på varje album, varje konsert. Det är aldrig tillräckligt bra och jag fortsätter sträva efter nya höjder, nya mål.


Men du känner att det fortfarande finns mer att uppnå?

MM: Ja, mer att uppnå, mer att bevisa för mig själv och alla andra och jag känner att de saker jag gör är bra och det infinner sig alltid en väldigt skön känsla efter spelningarna. Det vore tråkigt att vakna upp en dag och kunna säga att ”nu vet jag allt”!


Ångrar du något, eller önskar du att du hade gjort något annorlunda?
MM: Om jag ångrar något? Ja. Skulle jag gjort något annorlunda? Nej. Alltså, jag gjorde ju det bästa jag kunde på den tiden med den kunskap och erfarenhet jag hade då. Förvisso fyller det ingen funktion att ångra saker, eller alltså, man kan ju lära sig något av det och att göra misstag. För man gör misstag hela tiden, men så länge som man lär sig något av dem och inte gör om samma misstag två gånger, eller åtminstone inte tre gånger så klarar man sig. Det är så det fungerar. Jag skulle inte vilja ändra något. Det är klart, om jag vetat bättre då… men det gjorde jag inte. Jag tänker bara att jag ska göra bättre ifrån mig i framtiden och jag är inte rädd för att kasta mig ut i det okända. Folk som inte begår misstag får inte mycket annat uträttat heller i sina liv. Man måste ta chanser och det är så man växer.

När jag frågar Michael om hur det var att bo i Sverige under Hanois tidiga dagar (vilket de faktiskt gjorde 1980) så missuppfattar han frågan och tror att jag frågar om hur det var att turnera i Sverige under 80-talet. Istället för att avbryta honom så låter jag Michael köra på för att se var vi hamnar någonstans. Och tur var väl det!

MM: Vi turnerade ju inte så mycket i Sverige, vi gjorde några spelningar i Stockholm och så där samtidigt som Johnny Thunders (ex- New York Dolls, avled 1991) turnerade där och skapade mycket rubriker och löpsedlar, och Expressen och Aftonbladet skrev nästan dagligen om Johnny Thunders upptåg, och han syntes ofta på framsidan för att han brutit sig in i medicinskåpet på ett flygplan och såna saker. De försökte verkligen måla upp en bild av honom som en sönderknarkad pundare. ”Kolla barn! Det här är vad som händer om ni börjar med droger!”. You know, this whole ”Stoppa knarket!”-thing (fortsätter Michael på helt underbar svengelska). Johnny tänkte tvärtom att allt PR var bra PR och han åkte tillbaka till New York och berättade för alla ”Look guys! I’m on the front page, I’m big in Sweden!”. Stackarn haha! Men vi i Hanoi turnerade inte riktigt i Sverige – vi var lite för farliga och var tvungna att sätta upp som showcases (läs: låtsaskonserter) för folket på ”Måndagsbörsen” (gammalt program på SVT). Johnny Thunders hade också spelat där, men det sändes aldrig på TV utan det censurerades. Jag träffade någon för några år sedan som faktiskt hade det hela inspelat och det fanns en del roliga saker med där, förvisso sorgliga men ändå roliga. Det kommer ett tillfälle där TV-reportern frågar honom om han någonsin ångrat att han började ta droger. Det blev knäpptyst i en halv minut och det syntes hur han verkligen funderade, och så slutligen efter att vägt länge och väl på orden svarade han – ”NEJ”. Och det var hela svaret, en lång suck och ett starkt nej. Men Måndagsbörsen kom för att kolla in oss på Ritz eller något sånt där vid Hotell Malmen vid Medborgarplatsen 83’/84′. Jag tror att det var vi och Gyllene Tider, jag minns inte riktigt. Vi drog av tre låter för dem och sedan fick något annat snällt och försiktigt popband spela och självklart ratade Måndagsbörsen oss – vi gick väl inte att kontrollera på samma sätt. Vi gick alltid på och öste fullt ut oavsett om det var 2, 2 000 eller 200 000 i publiken. Även när vi repade var det som ett träningspass.


Sist, men inte minst, vad har du för tips att dela med dig av till de unga musiker som vill lyckas idag?

MM: Bara kör! Musikbranschen har förändrats så mycket genom åren. Det är alldeles för lite musik i musikbranschen, särskilt nuförtiden. Jag började ju liksom på gatan i Stockholm och vi hade ju inget på den tiden, och heller inget att förlora. Men integriteten är viktigast, kompromissa inte och var ärlig mot dig själv. Motivationen måste vara rätt, det ska alltid handla om musiken och kreativiteten, inte pengarna eller såna saker. Ge aldrig upp och försök alltid att bli bättre.

{youtube}v=siImwtHDmXU{/youtube}

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter