VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
Evergrey 2014 2-484

EVERGREY om “Hymns For The Broken”: varför det låter som det gör och tankarna bakom

414 Shares

Evergrey 2014 2-484

“Album of the year,” “their crowning achievement” och “fucking masterpiece.” Svenska Evergrey har alldeles nyligen släppt sitt nionde album, “Hymns For The Broken” via AFM Records och hyllningarna har varit oändliga, från såväl fans som recensenter. Dessutom verkar bandets energi starkare än någonsin med Jonas Ekdahl och Henrik Danhage tillbaka i gänget.

I somras träffade jag Tom Englund på Stadsfesten i Skellefteå för en intervju inför albumet, därefter har jag hunnit lyssna rejält på plattan: gråtit och imponerats, och dagen innan Evergreys sista releasefest är det nu hög tid för en uppföljare. Över en kopp kaffe träffar jag Tom Englund (sång & gitarr), Rikard Zander (keyboard) och Jonas Ekdahl (trummor) i en timmes intervju som berör allt mellan mixningsprocess och gitarrsolon, vänskap, psykisk ohälsa och hur det känns att påverka andra människors vardagliga liv.


Det är ett riktigt mästerverk ni har släppt, och ni har fått sjukt bra respons. Hur känns det?

Jonas: Tack! Det har varit så mycket att göra samtidigt att vi inte har hunnit känna efter så mycket. Men spontant är det lite överväldigande tycker jag personligen. Det har varit så jävla bra. Jag tror vi har spelat våra kort rätt här faktiskt, för första gången.

Tom: Ja, vi har ju hållit den här planen – som du själv vet – sedan oktober förra året. Sen bestämde vi i november/december att vi skulle göra det här igen, därav sa vi ingenting [om medlemsbytet] till dig i Skellefteå. Det känns fantastiskt. Men samtidigt är vi lite återhållsamt glada – det betyder ju ingenting förrän fansen tycker att det är bra. Men nu har vi ju fått det också. Så jag är jättestolt och glad.

Rikard: Ja, precis! Än så länge känns det ju mycket bättre än om det hade varit tvärtom. Att folk hade hatat det typ. Jag menar; vi har inte ens gjort vårt första gig än. Det är ju det som på något sätt är det viktiga: att vad händer nu? Jättebra recensioner betyder ingenting om det inte händer något sen.

Tom: Å andra sidan har de recenserat och det är en unison stämma av hyllningar, men nu har ju även fansen sagt sitt. Och det betyder ju allt. Jag tänker att egentligen räcker det ju där. Det spelar ingen roll vad som händer med oss, vi har ju gjort det här plattan. Mission accomplished. Och sen får vi se vart det tar oss.

Rikard: Precis. Och vi är ju supernöjda själva, det är inget att snacka om. Vi lyssnar själva på det fortfarande och uppskattar det. Varav där har vi vunnit redan, och det är ju det viktigaste.

Jonas: Bara det att när vi har kommit tillbaka allihopa, och på ett sätt startat på ny kula. Så ska man inte säga heller, men alla har vuxit, och vi har gjort allt rätt, och vi har kommit ännu närmre varandra än vad vi var innan.

Tom: Och då var vi ändå nära innan.

Jonas: Javisst! Alltid varit bästa polare liksom. Alltid. Vi har en annan respekt för varandra nu, även musikaliskt, som man kanske lite tog för givet förut. Man var mitt uppe i det hela tiden.

Tom: Det var som att man aldrig riktigt reflekterade över vilka man lirade med, så kände jag. Nu när jag vänder mig om och ser de här gigen vi har gjort inser jag att man spelar med världsmusiker, och det säger jag med en ödmjuk framtoning. Men jag tycker det. Och det är för mig att bestämma.

Jonas: Det är en personlig seger inom oss själva, som vi har lyckats med samtidigt. Och det är jag minst lika stolt över som jag är med att vi har gjort världens fetaste platta.

Rikard: Jag fattar inte hur det gick till heller. Det bara blev så. Det blev grymt.

Tom: Ja, men det var som att allting bara line:ade upp sig och funkade helt plötsligt. Alltså allt.

Rikard: Vi har ju alltid gjort vårt bästa. Det är ju inte som att vi har halvgjort de andra plattorna. Det här har ju alltid varit målet – att göra så bra vi kan. Och den här gången funkade det: alltifrån omslag – som vi är supernöjda med – till titel till låtar till… rubbet. Det bara funkade liksom.

Jonas: Planeterna låg rätt. Och det var lite på grund av en slump till en början, när Hannes [Van Dahl, trummor] fick frågan om att hoppa på Sabaton.

Tom: Det var ett år sedan.

Jonas: Det var ju där det började. Och då Marcus [Jidell, gitarr] slutade i samband med det med. Efter det har planeterna bara radat upp sig efter varandra, på något sätt. Och nu sitter vi här. Och det känns helt fantastiskt.

Jag tänkte det när jag såg er i Skellefteå. Ni var så sjukt tighta, inte bara musikaliskt, utan som kompisar.

Tom: Mm, det är något speciellt – och det här känns klyschigt och konstigt att säga – men det händer någonting när vi lirar ihop. Så är det bara. Det händer något när vi skapar ihop och det händer något när vi hänger ihop,  som är unikt för oss. Sen om det beror på att vi har känt varandra i över tio års tid – eller vadfan är det nu, det är hur länge som helst… Jonas jobbade ju för oss innan han började i bandet.

Jonas: Sjutton år var jag då.

Tom: Och nu är du fyrtiotvå. Det är trettiofem år! Jag kan ingen matte överhuvudtaget [skratt]. Men det är länge, och vi har gjort allt ihop – och då menar jag allt! Skrattat och gråtit och dött.

Jonas: Ja, dött har vi kanske inte gjort, men jo, det är snudd på!

DSC 0404

Tom: Men det där musikaliska vet jag inte vad det beror på. Det är en edge i det musikaliska som jag inte har känt varit närvarande på samma sätt i “Glorious Collision” till exempel. Det är en annan skiva. Alla våra plattor är ju olika, men det är en annan nerv. Och jag dissar inte den alls, det är en grym platta, men det är skillnad! Jag vet inte vad det är.

Rikard: Ja, det är som du säger. Alla plattor står för sig själva, och vi försöker ju alltid göra vårt yttersta. Och nu blev det såhär. Och det blev grymt. Det är jävligt svårt att analysera mer varför det blir som det blir. Det är inte precis som att vi bestämmer att – eller det gjorde vi visst; vi bestämde att det här måste bli en grym platta! [Skratt]

Tom: [Skratt] Ja, det sa vi! Men det har vi sagt inför varje platta, och det tycker jag vi har gjort med varje platta också. Men det är ett par snäpp extra på den här plattan, tycker jag.

Ja. Och jag förstår nu varför du skröt så mycket på Jacob Hansen. Det är sjukt bra mixat. Maffig ljudbild. Vad tänkte ni i mixningsfasen, vad hade ni för utgångspunkter?

Tom: Jag och Jonas har gjort mycket av det här engineering-biten på plattan; spelat in det tekniskt, trackat trummor och bas och såhär. Och så har vi haft hjälp av Arnold [Lindberg] i studion. Vi tänkte att det här kan man inte misslyckas med. Och när vi var i Danmark och fick höra det första från studion var det helt overkligt! Det var som att han [Jacob] bara: “Okej, grabbar, nu ska farbror Jacob Hansen visa hur Evergrey ska låta!” Jag får rysningar bara jag tänker på det.

Jonas: Ja, fan vad det var coolt! Det var som ett fyrverkeri som kom ut ur högtalarna.

Tom: Och vi lyssnade på två små jävla högtalare!

Jonas: Datahögtalare, där vi bodde. Han skickade mixar på kvällarna när vi inte var där. Och då tänkte vi att vi har det som grundreferens. Ett par som inte är så jävla hi-fi, inga studiomonitorer. Och det lät grymt. Och om det låter grymt där, då måste det låta grymt överallt!

Tom: Och det gör det verkligen.

Jonas: Ja, fantastisk man måste jag säga.

Tom: Och vi var inte ens där när han mixade, utan vi kom och lyssnade på det han hade mixat. Vi var inte där och pillade. Och det tror jag också var en vinst i sig; att vi bestämde från början att nu ska vi betala den här människan jävligt mycket pengar. Det har vi gjort många gånger, men då har vi ändå varit med och pillat i slutresultatet. Vi gjorde världens dyraste platta med “Monday Morning Apocalypse” [2006], och då var vi ändå där och petade i mixen. Men det där har vi släppt helt nu. Så nu har han gjort det själv. Vi har skött nivåer och sagt att vissa saker ska vara högre eller lägre. Och satt grundsoundet såklart. Men det är helt hans mix, hundra procent.

Det gjorde han grymt. Ni spelade in trummor och bas live, samtidigt.

Jonas: Ja, så mycket som vi kunde i alla fall.

Varför valde ni att göra så?

Jonas: För att få liv. Johan är en fantastisk basist och jag tycker väl ändå att jag är ganska okej på trummor.

Tom: Det var ju mitt förslag egentligen. Jag tyckte att vi har världens bästa trummis och världens bästa basist, och då kan man väl få dem att skapa ett organiskt levande sound som vi andra kan applicera våra instrument på.

Jonas: Och det är jävligt sällsynt idag. Vi var jättenoga med att ha kvar den känslan – just det här organiska, det ska kännas så levande som det bara kan. Så jävla mycket som släpps idag är ju sönderediterat och det är nästan förstört, för att det låter för bra. Det blir inte mänskligt. Så vi tänkte att om vi lyckas få den stommen i låtarna, att det känns lite livfullt och spontant, så kommer allt annat som läggs på bara fylla det då.

Tom: Plus att vi detaljrepade ju ganska mycket i studion: jag, Jonas och Johan. Och mycket av sången är spontan också – alltså sjungen när man skrivit texten.

Just efter att du skrivit den eller?

Tom: Ja typ, i momenten när jag skrivit den, så att man fångar det där initiala. Förut har jag sjungit på samma sätt, men då har jag sjungit in den med en dålig kvalité på ljudet, och inte kunnat använda det. Och sen så ska man försöka reproducera det… Nu var jag noga med att spela in det bra från början.

Rikard: Förutom när du sjöng med micken åt fel håll då.

Tom: [Skratt] Tack, Rikard! Arnold kommer in och säger “Fan, det låter som att du sjunger med micken bakochfram! Gör du det?”. “Eeh, nej!” Och sen kollar jag bara, helvete… Då har jag suttit och sjungit med micken bakochfram, jag fattade inte vad det var för fel på ljudet… Men kanske 50-60 procent är sjungit rakt i momentet. Jag och Rikard pratade idag om att “The Aftermath” kanske låter ganska simpel, men den har jag lagt säkert 50 tagningar på, för att jag var tvungen att hitta viben, vibratot och längden. Och det är nog den svåraste låten jag har sjungit, fast den låter ju som en smekning hela vägen igenom. Men det är ju det man vill åt.

Jonas: Det är lite häftigt ändå. Vi gjorde den på två tagningar, jag och Johan. Och den är ju också helt live. Det ju hörs också, men det gifte sig så jävla bra allting.

Ja, den är ju helt episk.

Jonas: Ja. Epic. Och inte epic fail, den här gången.

Pianot sticker ut väldigt mycket. Visste ni tidigt att ni skulle ha mycket pianoslingor, eller kom det fram senare i mixningsprocessen?

Jonas: Det är väl också lite mix-fråga, på ett sätt. Eller mycket syntar!

Tom: Fast det är väl också en produktionsfråga, alltså låtproduktion, tänker jag. Jonas har skrivit mycket av grundmaterialet i låtarna.

Rikard: Vi är ju ett keyboardband. Lyssnar man på Evergrey från början så är ju pianot en väldigt stark del av soundet, och det är ju tidlöst på något sätt. Det passar ju alltid. Vi spelade in en del idéer med piano, och sen kände man att “ja, det ska nog vara piano”. Det var inget att pilla på och hitta balla syntljud – utan piano, och det blir något lite dystert och ödesmättat med det. Men sen är det ju mycket synt också. Men Jacob fattade, det var jävligt tillfredsställande att jobba med någon som fattade att Evergrey är allting. Att det inte bara är heavy guitar, utan att det är piano.

Tom: Och det är ju för att han är ett fan! Där är ju allt vunnet.

Rikard: Ja, och att det är lika viktigt liksom. Det har man upplevt tidigare; att någon säger: “fan, det är ju hårdrock, det ska låta hårdrock!”. Och ja, det ska det göra, men det ska även låta… piano. Gulligull liksom. Så nu finns allting och det känns ju jättebra. För alla.

Jonas: Verkligen.

Det känns som att ni har gått lite mer åt det progressiva hållet.

Rikard: Ja, vi har skitit i valen, vi har bara kört mer. Om låten blir sju minuter, så visst! Och det har inte varit att vi har tänkt att nu ska vi köra progressivt i sju minuter, utan det har fått bli som det blir.

Tom: Låten blir som låten är. Och det där skiter vi i, vi fade:ar “The Aftermath” och “The Grand Collapse” i en minut, och det gör vi ju för att det är så vi vill att det ska sluta. Inte för att det är en fattig avslutning på låten. Vi har inte tänkt så mycket, vi har bara gjort. Det tror jag är halva hemligheten.

Jonas: Ja, precis.

Tom: Vi har aldrig tänkt, å andra sidan… Jo, vi tänkte på någon platta där vi ville ha låtar som kan funka live! På “Monday Morning Apocalypse” hade vi det tänket. Och där fick vi ju hur mycket skit som helst.

Ni har ju även provat på lite – för er – ovanliga element. Till exempel i “A New Dawn” finns syntar som för tankarna till techno. Fanns det någon tanke där då?

Jonas: Det är två grundidéer som jag hade innan jag ens var tillbaka i Evergrey. Då satt jag hemma i kammaren och skrev musik, och det jag skrev slutade med att det var väldigt likt Evergrey… Och det kanske inte är så konstigt, men det var så det blev. Så jag hade med mig ett gäng låtidéer tills det var dags att vi skulle bli ett band igen, och tills vi skulle spela in en platta igen. Och det var en av de idéerna som jag hade med mig. Och nej, jag tänkte inte! Jag tyckte att det passade, och jag ville inte vara rädd för att prova något. Och som jag sa; från början hade jag inte Evergrey i tanken, utan det här var bara som det blev. Det finns ingen tanke förutom att jag tycker att det låter nice.

Rikard: Och det fanns ju ingen anledning att ändra på sånt som lät bra. Det var lite edgy, men det låter coolt.

Jonas: Mm, det är ju kul att prova något nytt med. Varför inte? Låter det bra så låter det bra.

Rikard: Det är ändå det som är lite häftigt med Evergrey, någonstans är vi säkert jättekonservativa också, men vi har ändå friheten att göra lite vad vi vill. Vi kommer undan med att göra en pianoballad och en vråltung gitarrlåt. Vi spelar en form av progg och då kan man ju göra det. Och det är rätt skönt. Det är en frihet att vi gör vad vi vill, så länge det låter bra.

Jonas: Sen så är det upp till folk att säga vad vi spelar, men vi gör ju vår Evergrey-musik. Genrer och sånt är inte så viktigt för oss.

Tom: Däremot är det ju viktigt för världen.

Jonas: Jo, absolut! Det är det ju verkligen.

Tom: Men som sagt, vi har inget behov av att sitta och label:a oss själva. Utan vi spelar musik. Det är ert jobb att hålla på med det andra tryckeriet.

Ni har en sampling i “Archaic Rage” där texten är på svenska. Varför på svenska?

Tom: Jo, det där är egentligen från en filmidé som jag och Patric [Ullaeus] har. Det är ett utsnitt från den som passar in i storyn på denna platta. Hur man hypnosreaktion upptäcker varför man är så arg som man är.

Jonas: Sen skapar det en annan känsla att ha det på svenska, än att ha någon amerikanska. Det blir mycket mer allvar, för oss. Och sen kan jag tänka att folk som inte fattar vad som säger – de fattar uttrycket.

Ja, det tror jag.

Jonas: Och istället för att ha någon amerikansk skådespelerska, som kanske hade varit det uppenbara, så känns det här mer som en cool effekt. Och uttryck som sagt.

Rikard: Och sen är det ju sammansatt utan att det egentligen skulle passa. Och då blir det en ny effekt som blir jävligt stark.

Tom: Plus att det ju är ett uttryck som Evergrey har använt genom alla plattor: det här filmuttrycket. Det är ju samplingar och prat ända från “The Dark Descovery” [1998]. Det är lite vår grej. Vi tonar ner det i några plattor såklart. Så är det med alla låtar; vi sätter in vad vi tror vi saknar, försöker fylla det hålet. Och vi sätter inte in gitarrsolon bara för att det ska vara ett gitarrsolo, utan vi försöker måla med breda penslar.

Alla låtar på plattan är starka. Varför valde ni just “King of Errors” som singel?

Tom: Det var framförallt den första refräng jag skrev sångmelodi på och jag spelade upp den för Jonas, och jag kommer ihåg hans reaktion… [gapar stort med uppspärrade ögon]. “Vilken jävla refräng!” sa han.

Jonas: Ja, precis! Jag tror vi hade “Hymns For The Broken” innan, som var mer eller mindre klar. Och det är väl lite därför plattan heter det, för skivbolaget behövde en titel. Men sen när “King of Errors” kom kände vi att det var en stark refräng och det var en uptempo-låt, och det var inget snack. Alla var ganska överens. Den hade alla element.

Tom: Plus att storymässigt var den rätt. Att börja med att släppa en låt och video som låg rätt kronologiskt. Nästa video vi släpper är “The Grand Collapse” och det är ju den näst sista låten. Men då har man ändå fått en hum om vad plattan handlar om, så det gör inte så mycket. Då får man det här “rise and fall”-momentet som jag tycker är sån känsla.

Jonas: Men det var så skönt just för att det var inget snack. Det var ingen diskussion om vilken låt som skulle bli den första singeln. Alla var helt överens.

Rikard: Ja, det var inte ens en diskussion om det. Det vara bara helt självklart.

Tom: Och den är ju representativ för plattan, men jag tycker att “The Grand Collapse” är det också. Det blir så bra att få visa det här som är lite mer lättillgängligt med “King of Errors” och en fantastisk video, och sen få visa samma typ av video på “The Grand Collapse” – fast det absolut svåraste momentet ur den plattan. Och där visar vi bredden. Sen har vi filmat in material för “Missing You”. Och “Black Undertow” är nästa video som vi också är helt överens om att ta om vi ska göra en tredje video.

{youtube}Pmmh69G-pt0{/youtube}

Så det kan bli fler videos?

Rikard: Vi får se.

Tom: Vi hoppas det.

Jonas: It’s all about the money…

I min förra intervju med dig, Tom, sa du att ni hade typ 23 låtar över. Hur valde ni vilka som skulle finnas med på albumet?

Tom: Vi var ganska demokratiska.

Jonas: Ja, vi gick på feeling. Vi tog några låtar i taget, och några låtidéer i taget, och så.

Tom: Fast först skickade vi ut det, och frågade alla vilka vi kände för att börja med.

Jonas. Ja, precis! Spontant; “Vilka fem låtar ska vi börja med, vilka är ni mest pepp på?”. Och tre av fem var nästan alltid samma. Och då började vi på dem, och så körde vi på nästa. Det var väldigt spontant faktiskt.

Tom: Vi var väldigt överens.

Rikard: Ja, precis! Men Tompa skriver ju texterna och sångmelodierna, och det är ju först då man får låten.

Tom: Men det är ju lättare att börja då, att gå in i en låt när jag har feeling.

Rikard: Ja, det är ju viktigt.

Tom: Börjar man bakifrån blir det så jävla märkligt. Så det var väl mycket det. Men vi var väl överens ändå, kändes det som.

Jonas och Rikard: Ja.

Rikard: Vi känner varandra så bra nu, musikaliskt. Självklart personligt också, men jag kan komma med en jättekort idé, ge den till Tompa och sen har han skrivit en låt på den idén. Det är så lätt nu.

Tom: Ja. “Archaic Rage” var ju ett sånt exempel, där du kom med bara pianobiten egentligen, och sen blev det en låt av det.

Jonas: Två idéer hade du där, va?

Rikard: Ja, tre till och med.

Tom: Ja, men du kom med pianot, det är lite dit jag vill komma. Och sen blev det allt det andra.

Rikard: Och här kommer framförallt bara en anekdot från förra plattan; då sa Tompa att jag skulle göra något lite mörkt riff. Och så gjorde jag bara en kort idé, skickade till honom och frågade om det var schysst. Fick inget svar. Det tog kanske två timmar sen kom det en hel låt. Med sång och allt.

Jonas: Vad var det för låt?

Rikard: “Free”. Och det är lite så det är. Så när Jonas kom med jättemycket idéer: allt från nästan färdiga låtar till småsnuttar, så kände man att vi är ganska safe här. Vi kommer att kunna göra en jävligt bra platta. För man vet med det här grundmaterialet kommer man att kunna sätta ihop det här till något riktigt schysst.

Tom: Och alla har – alltså jag menar på riktigt – varit delaktiga i uppbyggandet av låtar. Johan var med och skrev på “The Grand Collapse” till exempel, hur vi skulle ta oss vidare, och han spelar sologitarr på plattan. Och Henke kom med mycket bra idéer: ibland då han varit frånvarande på grund av tidsbrist, så han kom in och tyckte något och så ändrade vi efter hans tycke faktiskt. Och han har även skrivit delar på “The Aftermath”, mycket på “Barricades”, mycket här och där. Det är som att alla har pillat i allt. Det har gått igenom filtret av oss alla fem, och blivit okejat. Ingen kan komma och säga att “sådär skulle vi inte ha gjort”, utan vi är superöverens om att det är precis det här vi skulle gjort. Och det har vi aldrig varit innan.

Något jag älskar är Henkes alla solon!

Jonas: Ja, det gör vi med! Det var på två timmar han satte dem.

Alla solon?!

Tom: Ja, alla Henkes solon. Jag tog lite mer tid på mig… Han gjorde dem och så bara; “Nej, fan, nu måste jag dra!”.

Jonas: Han lirade som att det gällde livet också.

Tom: Ja, helt fantastiskt. Och det tror jag att det gjorde också – att det gällde livet. Det är lite den edgen vi har haft nu hela vägen. Vi kan inte komma tillbaka och göra det här, och så blir det patetiskt dåligt. Och vi har aldrig släppt en dålig platta i hela vårt liv, så det skulle vara ett sånt fatalt misslyckande att komma tillbaka med de här jävla pajasarna och så blir det Kalle Anka.

Jonas: Det räcker med att vi är tillbaka.

Tom: Men han spelar bättre än någonsin, tycker jag. Det är som att han har klivit upp några snäpp i sitt gitarreri, och att han lyckades få ut det där. Jag sitter och trackar honom när han gör solon, och bara styr i väldigt stora drag. Bara låter honom ha feeling. Det funkar hur bra som helst, uppenbarligen. Två timmar på varenda solo, det är helt… overkligt. Overkligt är det. Det är fan helt overkligt! Vilken jävla mongo! Han ska få en smäll sen när han kommer!

Jonas: Ja, visst!

Ni säger att ni aldrig har varit så nöjda med ett album förut. Har ni tänkt fortsätta med samma snubbar; Jacob och Patric och dem?

Jonas: Ja, herregud ja!

Tom: Ja, efter en sån här platta finns det inte  utrymme för att låta någon annan vara inne och peta i det. Det får man göra av respekt. Fast den här plattan har varit ute i sex dagar – vi kanske inte ens släpper någon fler platta. Men om vi skulle göra det så finns det ingenting i mitt huvud som säger att vi skulle göra det med någon annan än med dem som gjorde den här plattan så fantastisk som den är idag. Som vi tycker att den är idag.

De flesta verkar tycka det. Eller alla verkar tycka det.

Tom: Ja, och det är svårt att göra om.

Jonas: Och det har inte varit så mycket snack om omslaget, men det är också ett jävla jobb av vår vän Markus [Körling]. Som är en tatuerare egentligen.

Tom: Som är vår tatuerare.

Jonas: Ja. Han fattade precis.

Tom: Han var också i den här processen, när vi satt och proddade satt han och “kolla här!”, och “det här ser lite för polskt ut” och så vidare. Men han är fantastisk, han är en artist. Det är som att vi har jobbat med tre utomstående artister – och även Gaspare [Frazzitta] som har gjort bookleten. Han har kört på sina konstnärliga idéer som han har fått av texterna. Och han är en konstnärsstudent i London. Men vi har inte ens hunnit kolla i bookleten, på riktigt!  

Den är riktigt snygg.

Jonas: Åh vad bra, vilken tur! [skratt]

evergrey hymns for the broken480

Rikard: Ja, men vi har liksom hittat det här sammanhanget. Vi har ett jävla crew efter alla dessa år, och det är folk vi trivs med och litar på och respekterar.

Jonas: De fattar verkligen vår grej!

Rikard: Ja, precis!

Tom: Ja, de tar vår vision och förvaltar den. Och det är en jävla ynnest för oss att vi har råd, möjlighet och lyxen att känna dem. Och de känner likadant. Det är lite där det händer. Att man inför varandra vill göra det bästa man kan. Som Patric, det finns ingen människa i världen som förstår det visuella uttryck jag har i min hjärna såsom han förstår det. Det blir bättre än vad jag har tänkt mig. Och det är jävligt sällan man når dit i det här konstnärliga skapandet. Sen vet jag förstås inte om det liknar deras visuella idéer, men det liknar i alla fall min lyrik i huvudet. Och det är fantastiskt.

Du berättade i en annan intervju att idén till albumet uppkom ur en utmattningsdepression. Det är starkt att berätta om det offentligt. Känner du dig trygg i att prata om privata saker offentligt?

Tom: Nej, inte om privata saker, men jag känner att det här är en jävligt viktig sak. Jag känner att om jag har skrivit ett helt album om det här, och delger det till världen, då vill jag inte hålla på och dölja det. Jag gjorde den första intervjun om albumet i London, med Metal Hammer, och då försökte jag konstla till och hemlighetsgöra vad det handlar om. Och det kändes så jävla fel. Och det är lite det som är problemet överhuvudtaget här i världen, när vi pratar om psykisk ohälsa, att vi gömmer den bakom fasader att vi mår så jävla bra. Till exempel på Facebook, Instagram, Twitter, eller vadfan det nu är. Och sen sitter merparten av människorna och mår skit. Och om jag som offentlig person då kan berätta att jag har varit längst ner i källaren – och fortfarande är på väg upp – då är min naiva tanke att det kanske blir lättare för folk att tala med sina familjer eller polare om hur man mår.

Känner du nästan att du har en skyldighet att prata om det?

Tom: Ja, det tycker jag. När man nu har gjort en platta som handlar om det. Även fast analogin nu är krig, med krigstermer och slagfält hit och dit. Den handlar ju om det som pågår inuti.

Jonas: Men det är ju enklare för folk att relatera till på det här målande sättet.

Tom: Ja, plus att det inte blir som att jag tvingar in dig att lyssna på mitt absolut privata.

Rikard: Men från början skrev du väl bara texterna just för att du behövde skriva om det, men nu när det är klart är det ju ädelt att tala om det.

Tom: Men det där växte ju fram.

Rikard: Ja. Tanken var väl inte att du skulle skriva om hur svårt du har haft det, för att hjälpa andra.

Tom: Nej, absolut inte! Men det blev ju så eftersom. Nu när låtarna är klara fattar jag att jag pratar om mig själv i både “Hymns For The Broken” och “King of Errors”. Jag skriver ju faktiskt om den här resan – som jag reser fortfarande egentligen. Jag har inga nobla motiv, det är absolut inte det, men nu när det väl är ute kan jag ju lika gärna säga som det är. Jag har inga problem med det. Det enda problem jag hade var oron över att om jag outar det här; hur blir det då för min familj? Men det känns okej. Jag går inte i bräschen med flaggan i topp och talar för folk i liknande situationer. Det finns människor som har haft det tusen gånger värre än mig, men det blir så ointressant i sammanhanget, det intressanta blir hur man dealar med det och hur man delger det. Och jag tycker att det är ett stort problem i världen – att vi skäms för hur vi mår.

Jonas: Mm, det är det.

Jag har själv gått igenom en utmattningsdepression, och första gångerna jag lyssnade på det här albumet grät jag mig igenom det. Det blev extremt starkt för mig. Är ni medvetna om hur mycket er musik betyder för era fans?

Tom: Vi har blivit det nu. Jag och Jonas var i USA och gjorde press nyligen, och då slog det mig helt plötsligt. Jag sa det då; att först nu, på nionde skivan så inser jag… jag blir fan berörd… [gömmer ansiktet bakom händerna]

Jonas: … men att det är helt sjukt att vi betyder så mycket…

Rikard: Det är svårt att ta in. Det är svårt att förstå det.

Tom: Men alltså att Evergrey är viktigare för andra människor än vad det är för oss! Det blir helt bisarrt! Och då inser man att man är med och påverkar, inverkar och influerar andra människors vardagliga liv. Och sen om det inte är i tiomiljontals, eller enmiljontals, så spelar det ingen roll! Det är många människor! Och det sprider sig som ringar på vattnet: den här plattan är uppenbarligen något som verkar betyda jävligt mycket för jävligt många människor.

Jonas: Och framförallt då i positiv bemärkelse. Att vi berör dem för att de har haft det tufft. Som du säger har du själv gått igenom en depression och att det här stärker folk. Det är någonting som vi älskar att göra, det är vår passion i livet. Och att vi når ut till folk på det planet är jättesvårt att ta in. För det blir så stort.

Rikard: Just eftersom det inte är ens ursprungliga ambition. Det är ju inte därför vi gör det, men att det blir så får vi ju lyssna på.

Tom: Ja, precis. Vi skriver ju musik för oss, men min ambition med Evergrey har alltid varit att jag har sett Evergrey som ett forum för liktänkande och likakännande människor. Därför lyssnar man ju på Evergrey; för att man attraheras av den beröringspunkten eller det uttrycket. Och jag har aldrig sagt det, men det har någonstans alltid varit för mig att jag har velat skapa en plats för folk som står utanför. Att här kan man få vara med och dela det som man kanske inte får dela i vardagen. Och att man genom att prata med andra som känner likadant, har varit med om något liknande, eller genom att bara lyssna på musiken – känner att man kan hacka upp sin börda i mindre beståndsdelar. Och därför blir den lättare att bära. Det har varit min tanke. Men sen att jag förstår det för första gången nu, att det är så det har funkat, det blir… Det blir överväldigande.

Mm. Får ni höra det mycket, i mail och så vidare?

Tom: Ja, jag får oerhört mycket. Och jag försöker svara på alla. Som en anekdot fick jag klockan tre över fem på en lördag ett mail av någon som hade använt låten “Closure” [från “Monday Morning Apocalypse”] på sin brors begravning dagen innan. Och tre minuter senare fick jag ett annat mail av någon som skulle använda tre låtar av oss på sitt bröllop dagen efter.

Rikard: Ja, man får ju alltid höra det när man träffar fans. Om vi stannar och signar skivor efter gig och sådär, det är alltid någon som berättar hur mycket det har betytt.

Tom: Förut var det kanske att man skyddade sig själv genom att inte ta åt sig av den här positiva kritiken. Meningen; “Ni har räddat mitt liv”, jag har tusen såna. Tusen såna mail. Och det är inte ens en överdrift för att få det att låta coolt, utan det är sant. Och det händer varenda dag. Jag skulle kunna visa dig min Facebook-logg och jag lovar att vi kommer att hitta tio från den här veckan som säger att vi har hjälpt dem igenom någonting. Det finns så mycket folk på sjukhus, folk som mår skit, folk som är i krig, folk som inte har någonting. Och då har man uppnått det här forumet att här är det okej. Och sen behöver Evergrey inte betyda det heller, det vill jag också säga, det är inte därför. Det kan bara vara musiken också såklart.

Rikard: Vi är ett rockband som är ute och spelar, dricker bärs och har kul, och man kanske känner: “tänk dem som jobbar på riktigt.” På sjukhus och sådär – vilket jag gör också. Men allt är viktigt. Det vi gör när vi är ute är också viktigt. Det får vi svart på vitt. Sen att vi har jävligt kul samtidigt…

Jonas: … det blir en bonus.

Tom: Ja, det påverkar ju inte syftet överhuvudtaget.

Rikard: Man hjälper folk på olika sätt, och inget behöver vara mer rätt eller värt. Och vi har ju möjligheten att göra det stort. Jag tror att många framgångsrika band nästan kan bli deppiga för att de inte tror att det de gör betyder någonting. Men så är det inte. Det betyder mycket.

Jonas: Ja, folk bryr sig.

Tom: Ja. Jag kommer ihåg när jag själv var liten; att ha en konsert om tre månader med mitt favoritband att se fram emot – det var en av de bästa känslorna man kunde ha och att gå runt och vara i. Jag tänker att det är en jävla samhällstjänst att kunna vara ett band som bidrar till en sån känsla. Jag menar; alla band som spelar gör det. Och det är en jävla ynnest att ha möjligheten att få göra det – att släppa musik som folk tar del av. Det är ju helt overkligt egentligen. För jag hade på riktigt varit nöjd om vi hade släppt den här skivan, och sen imorgon är det bara vi som lyssnar på den. Jag har inga ambitioner längre om att vi ska ta över världen, det är klart att det hade varit fantastisk och roligt, men när det där släpper och inte heller blir det viktigaste så tänker jag att uttrycket blir mer ärligt.

Du har fått ett bokkontrakt också. Hur är det tänkt? Är det en spinoff till albumet?

Tom: Jag har inte tänkt alls. På riktigt. Jag har inte ens skrivit under kontraktet än: det ligger hopknycklat på vårt köksbord. För jag har inte hunnit. Men det är en dröm som har kommit under Evergreys tid. Jag är lite omtumlad över det än, de vill ge ut mina texter och bakgrunden bakom dem, och komma bakom det bakomliggande… Inte som en dagbok, men som utdrag ur en dagbok kanske. Inga frågor eller intervjuer, men jag bara berättar om hur jag ser världen, eller hur det ser ut genom mina glasögon.

Först en text och sedan någon sorts förklaring?

Tom: Ja, kanske. Jag har ingen aning. Jag fick ett jävla långt mail, jag orkar inte ens ta tag i det. Men det är helt otroligt för mig.

Men det är inte satt något datum, utan kan dröja ett tag?

Tom:  Nej. Men bara en sån grej att de vill göra en intervju i The Huffington Post! Med mig i egenskap av Evegreys sångare, för att få en spinoff-effekt på boken. Att bli publicerad där, att få en intervju där är helt… Det får man inte. Jag fattar ingenting!

Du pratade förut om att ni inte visste vad ni skulle göra efter att albumet hade släppt, men nu när ni vet hur det har emottagits… Blir det kanske en turné?

Jonas: Ja, vi har ju en plan och den är att vi ska ta det jävligt försiktigt. Nu när vi har gjort den här plattan så jävla bra från början är det ett slöseri om vi bara ska hoppa i säng med första bästa bokare. Vi har inga just nu. Vi vill skynda långsamt… Hitta en agent som känns jävligt rätt för oss, och för det vi vill göra, så att vi får de bästa förutsättningarna att göra de bästa gigen vi kan.

Tom: Och inte göra gig som inte är på det sättet som vi vill göra dem.

Jonas: Nej, inte bara giga för att giga!

Tom: Det är inte så noga för oss längre, utan vi vill göra Evergrey i fullproduktion hela tiden och kan vi inte göra det är det bättre att vi skiter i det. Så vi har börjat råsent med att boka, nu har vi bara bokat från december och bakåt, så nu ska vi göra Grekland och Holland, Belgien och Tyskland. Vi har något i Göteborg nästa år. Och vi håller på att boka en USA-turné för nästa år, och sådär… Men vi softar lite, det är gött! Vi har inte så bråttom, som sagt. Vi gör hellre 50 bra gig än att göra 200 gig på bekostnad av vår egen hälsa, ekonomi och insats. Vi behöver inte göra det – det är vår lyx!

Jonas: Och det känns så jävla gött! För lira kommer vi att göra, det är vi inte oroliga över.

Tom: Nej, vi lirade ju för fan på “Glorious Collision”-plattan fram till mitten av augusti! Den släpptes 2011, det är ju svinlänge sedan.

Och ni kör releasefester just nu. Varför lirar ni akustiskt på dem?

Tom: För vi vill för det första inte blåsa ett fullgig innan vi har satt fem låtar från den nya skivan. Då den dessutom verkar bli ganska… successful.

Jonas: Det är en tacksam grej också! Att bara ha ett releasegig och så spelar man plattan på någon bar, och så hänger vi där och sen är det bra med det. Det är så jävla enkelt. Det blir enkelt att flyga runt och rodda ihop.

Tom: Plus att det är en jävligt vital grej av Evergrey att göra – vi har gjort akustiska gig i tio års tid! Och vi har en tanke om att kanske göra en akustisk platta, men nu snackar vi kanske tre års tid framåt.. Men det är ett grymt sätt för  fansen, att få jävligt mycket för sina pengar! Att få en skiva och ett gig för 180 spänn, det är väl ganska givmilt av oss.

Jonas: Och det är en väldigt unik grej.

Tom: Och vi tjänar inte en spänn på det, vi åker bara runt för att promota oss själva. Jag tycker att det är coolt. Vi har gjort det på Göta Källare förut en gång, och det var coolt. Vi gjorde det i Göteborg – svinmycket folk, svinballt, alla älskade det. Vi har gjort det i Tyskland, fullsatt…

… Sweden Rock [2010]…

Tom: Sweden Rock, fantastiskt!

Mm, verkligen!

Tom: Var du där?

Ja.

Tom: Ja, det var så jävla roligt! Det är ett så jävla roligt uttryck att få lyxa till det med att hålla på med den grejen också.

Jonas: Och just att det funkar! Det tycker jag säger jävligt mycket om Evergreys låtar; de blir så nakna. Även fast vi arrangerar om dem lite är det fortfarande samma låtar. Att de står sig så bra akustiskt – och vissa nästan bättre – det säger rätt mycket om vår musik. Inte för att låta kaxig, men jag tycker det är häftigt! Jag blir nästan imponerad själv.

Tom: Ja, men man får fram kvalitén på låten utan all den här paketeringen som är runtom i övrigt. Man får kärnan på något sätt. Det är som att vi tar tillbaka låtarna till där de skrevs från början, fast man lägger till den akustiska aspekten.

Jonas: Ja, det är skitkul att göra såna gig faktiskt! Vi alla älskar det. Det är en helt annan grej, fast det är ändå samma grej.

Tom: Och så är vi ganska bra på det, tycker jag.

Jonas: Ja, vi har hittat något där! Det är skitkul faktiskt.

Tom: Jag hade gärna gjort en turné med 20 datum akustisk, det hade varit schysst.

Ja, pianoversionerna på nya plattan är ju skitbra också.

Tom: Ja, det är ju typ de vi gör nu, fast vi har lagt till de akustiska elementen. Som “Barricades” är ju en låt i tre olika skepnader: den finns i fullversion, i pianoversion och så i en akustisk version. Det är coolt!

Jonas: Och det är ju långt ifrån alla band som gör det, det finns inte på vissa bands karta att göra något sånt här. Men det passar inte alla heller! Det är väldigt tacksamt att vi är ett sånt band att vi i stort sett kan göra vad som helst.

Rikard: Det har ju varit från första plattan; “For Every Tear That Falls”, värsta slickigaste pianoballaden.

{youtube}urC0dBS1Kxw{/youtube}

Tom: Men vi växte ju upp i en era av Queensrÿche, MTV-unplugged, Kiss- unplugged, Alice in Chains…. Så för mig har det alltid varit ganska närvarande.

Slutligen måste jag fråga dig, Jonas: Hur går det med Death Destruction?

Jonas: Jo, det går bra! Vi fortsätter. Det är jättemycket som tar tid, och vi har inte tid att göra så mycket just nu. Vi spelar i Trollhättan nästa fredag och i Gävle nästa lördag. Men nu har alla så jäkla mycket att göra på alla håll: nu har Fredrik [Larsson, bas] släppt platta med Hammerfall, och vi släpper platta. Och Transport League [med Tony Jelencovich, sång] ska spela in en ny skiva. Så att det finns inte tid att göra så mycket mer.  Men det tuffar på! Det är ingenting vi har lagt på hyllan, dagarna räcker bara inte till.

Det kommer lite i andra hand?

Jonas: Ja, just nu är det så!

{youtube}pzDprSvq82Y{/youtube}

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter