I vintras släppte det svenska bandet LOVER UNDER COVER den bejublade plattan ”Into the night”. Ett par veckor efter deras premiärgig på Väsby Rock Festival passade Rocknytts Janne Mattsson på att ta ett snack bandets nöjda och pratglada basist Mikael Carlsson.
Lover Under Cover består av idel rutinerade rockrävar, kan du berätta lite om hur ni träffades och hur ni bildades?
– Jag startade den första versionen av Lover Under Cover i början av 90 talet tillsammans med sångaren Daniel Boscovic (Gallery). Vi skrev ungefär 30 – 40 låtar tillsammans under en period på 4 till 5 år. Men det projektet mynnade aldrig ut i något skivkontrakt. På den tiden var det euro techno och grunge som gällde och ingen var intresserad av AOR eller melodisk rock.
Så jag och en polare gjorde en hel del cover spelningar i stället under cirka åtta års tid. Den här perioden dränerade mig fullständigt på all energi till att göra ny musik. Jag menar, vi var ute och spelade nästan varje helg i åtta år… det är en hel del spelningar! Efter att all vår utrustning hade blivit stulen så beslutade vi oss för att inte fortsätta med covers längre. Ironiskt nog så var denna händelse det som gav mig energin tillbaka för att börja skriva egen musik igen. Så för ungefär fyra år sedan bestämde jag mig för att starta upp Lover Under Cover igen. Men för att ta det till en högre nivå så insåg jag att jag behövde omge mig med rätt personer. Det första steget var att rekrytera den bästa sångaren som jag kände till – Mikael Erlandsson (Last Autumn’s Dream, Secret Service). Vi har känt varandra sedan vi var barn, men vi har egentligen aldrig gjort något tillsammans. Förutom vårt första band Rain i början på 80 talet då.
Jag visste att Mikael var upptagen med Last Autumn’s Dream så jag behövde göra något speciellt för att få hans uppmärksamhet. Jag har alltid tyckt att Mikaels röst passar bättre för lite hårdare rock så jag gjorde en demo inspelning av en låt som Mikael skrev för Last Autumn’s Dreams platta ”Dreamcatcher” (2009). Låten var ”Who needs love” och jag spelade in den i en mycket hårdare version och när jag spelade upp den för Mikael blev han helt knäckt och ville genast spela in fler låtar. Vi spelade in ytterligare tre demos i min hemmastudio och när vi var nöjda med resultatet så presenterade Micke låtarna för producenten Martin Kronlund (gitarr, Dogface, Gypsy Rose, Phenomena). Mikael och Martin har arbetat tillsammans tidigare med bland annat Salute så Martin lyssnade på våra demos och gick med på att ta på sig rollen som producent för ett album. Det jag behövde sedan var en hårt slående trummis, så Martin kontaktade Coldspells trummis Perra Johansson. Han älskade materialet från första början och ville gå med i bandet direkt. Från början var planen att jag skulle lägga både bas och gitarr på albumet Men när jag hörde Martin jamma till låtarna så insåg jag att han gjorde det så mycket bättre än vad jag gjorde och när vi frågade honom om att bli fullvärdig medlem så tackade han ja.
Och ni i början av året släppte ni er tredje platta ”Into the Night”.
– Nej du. Där har du allt fel. ”Into the night” är faktiskt vår andra platta. Däremot är jag imponerad över att du hört talas om de demos som jag och Daniel gjorde på 90 talet. Vad jag kommer ihåg så skickade jag bara ut en eller två egenbrända skivor till en journalist (Nicky Baldrian) på Angelfire i England. Han skrev ett par artiklar om oss så han måste ha gillat vad han hörde. Jag antar att det är denna demo som du menar, men det är alltså inget officiellt skivsläpp. Produktionsmässigt så kommer det inte i närheten av vad vi nu har släppt på platta, men visst kan man känna igen stilen och sättet att skriva låtar.
Aha, er andra platta då. Jag har bara sett positiva recensioner. Är det tack vare er rutin eller på grund av att musiken är tidlös?
– Självklart hjälper rutin till, men samtidigt är det en fara att bara luta sig tillbaka och göra som man alltid gjort. På något sätt så måste det sticka ut eftersom media bruset i dagens läge är enormt stort. Det måste vara starka melodier och det måste låta fräscht, även om det som i det här fallet är en stil som hade sin absoluta peak på 80 – 90 talet. Men en bra låt är en bra låt oavsett om den är skriven på 50 talet, 80 talet eller i går.
På tal om 80 talet. Covervalet av Martikas gamla ”Toy Soldier” är synnerligen oväntat, vems var idén och varför?
– Det var faktiskt Martin Kronlund som kom med idén. Han presenterade den för mig och menade på att den här skulle passa Mikaels röst perfekt. Vi tog ner den två tonsteg och gjorde arrangemanget ordentligt fett. Det ligger till exempel fyra lager med stråkar bara i versen. När sedan refrängen kommer igång med gitarrer och hammond tillsammans med Mikaels körer så låter det enormt stort. Slutresultatet blev grymt. Det är ungefär 25 år sedan som Toy soldier blev en stor hit över hela världen. Det är dags för en ny generation att upptäcka vilken grym låt det är.
{youtube}X8E5BxlKBU4{/youtube}
Scendebuten skedde nu på Väsby Rock Festival…
– Ja visst är det grymt, eller hur? Vi är jätteglada för det. Det är inte många band som får chansen att debutera på en stor scen, på en stor festival med så många grymma och etablerade band. En fantastisk upplevelse. Sen att festivalen är så välorganiserad både för oss band och besökare är ett enormt plus. Jag tror att Väsby Rock kommer att växa rejält till nästa år. Just nu så håller jag på med att klippa ihop en road movie om vårt Väsbyäventyr, så att alla kan få se hur kul vi hade. Jag återkommer till dig när det är dags för premiär. Jag tror att jag glömde min nässpray i Jorns omklädningsrum förresten…
…Varför tog det sådan tid?
– Första bandet började spela 11:30 på fredagen och vi gick på klockan 13:45 – det är 2,5 timme senare! Orkade du inte vänta längre? Nej, skämt åsido så har det varit ett späckat schema för alla medlemmar i bandet men på annat håll. Direkt efter att vi hade spelat in första plattan ”Set the night on fire” (2012) så gick Perra och Martin in i studion för att påbörja inspelningarna med något ”engelskt band”. Jag tänkte inte mer på det eftersom jag inte var inblandad i det projektet. Två veckor senare ringde Martin mig och frågade om jag var intresserad av att lägga bas på en demo eller två. Visst kan jag göra det, sa jag. Sen hörde jag inte av honom på 14 dar eller mer och jag tänkte att då blir det väl inget. Så blev det inte. Nästa gång han ringde så sa han att: ”Nu kör vi!” Jaha, sa jag. Blir det en eller två låtar? Det blev tio, en hel platta!
Jag visste inte om det då, men detta blev till slut debutplattan för Rage Of Angels. När den plattan var inspelad och klar så blev jag kontaktad av David Reed Watson som också sjunger på plattan. Han hade dragit igång ett projekt med Alexandre Santos från Scar For Life, Neil Frazer från Ten och Joao Colaco från Rage Of Angels och dom behövde en basist för projektet DNA. Så där halkade jag in på ett bananskal också. Martin och Perra hade under tiden spelat in en platta med norska Snowfall samtidigt som Erlandsson jobbade på med Last Autumn’s Dream och Secret Service. Nu är vi framme vid försommar 2013 och vi påbörjar då arbetet med att spela in en uppföljare med Lover Under Cover i stället. När vi kommit så pass långt in i studioarbetet så att det var dags att lägga sång så åker Erlandsson på en tre veckors turne i Ryssland med Secret Service. Där står vi nu med tre veckor studio vi inte kan utnyttja. Vad göra? Martin föreslår att vi kanske skulle skaka liv i hans och Mats Levéns projekt Dogface som inte gjort något på tio år. Eftersom Mats hade en lucka i sitt schema så det var bara att satte igång. Så under ett par veckors tid under sommaren 2013 jobbade vi alltså med två plattor samtidigt. Ganska stökigt om du frågar mig. Slutresultatet blev ”Into the night” med Lover Under Cover som släpptes I januari 2014 och ”Back on the streets” med Dogface som släpptes i november 2013. Last Autumn’s Dreams platta släpptes i december samma år så det har varit minst sagt full fart. Egentligen skulle vi ha spelat på rockklubben Zamora i Upplands Väsby under hösten 2013 men det blev tyvärr inställt. Sen så dök chansen upp med Väsby Rockfestival och självklart så tackade vi ja.
Hur tycker ni att det gick, var det här bara början?
– Vi är överlag jättenöjda. Självklart så kommer vi att göra bättre ifrån oss med lite fler gig i benen. Den stora behållningen var ju att få träffa allt folk som kommit för att se oss. Förutom Sverige så hade det kommit folk från Norge, Tyskland, Schweiz och England. Extra speciellt var det att det kom folk ända från Japan bara för att se oss! Förhoppningsvis så kommer vi att göra några enstaka gig under hösten och våren. Men som vanligt så är det scheman som ska passa ihop. Perra spelar ju i Coldspell och Mikael har ju sitt Secret Service som hux flux kan dra i väg på en veckas turné i Ryssland. Så det är mycket som ska stämma. Men skam den som ger sig.
Har ni några andra planerade åtagande på G eller är det redan planer på en ny Lover Under Cover-platta?
– Vi har börjat planera i alla fall. Vi jobbar mot att det ska bli en ny platta vad det lider. Men det blir tidigast under 2015. Även där är det ett par bitar som ska falla på plats. Last Autumn’s Dream har ännu en ny platta på gång och Mikael funderar också på en ny soloplatta framöver. Men visst händer det saker, inget snack om den saken.
Hur tycker du själv att skivåret har varit än så länge, har du några favoriter?
– Oj, den frågan är tuff. Om sanningen ska fram så lyssnar jag nästan bara på musik i bilen. Jag är dessutom urdålig på att leta upp nya band. Men Coldspells nya rullar en hel del. Jag blev också väldigt imponerad av Denied och deras sound – hårt men ändå melodiöst. Sen så finns det ett Schweiziskt band som heter Khaos som folk borde kolla upp.
Text: Janne Mattsson
Foto: Elin Kronlund
