Ett av dragplåstren på årets NestorFest var Sveriges okrönta funkrock-kungar Electric Boys. Peter Johansson tog tempen på bandledare Conny Bloom strax innan soundcheck. Ett samtal som bland annat handlade om nya albumet ”Grand Explosivos” som släpps inom kort.
”Grand Explosivos” är en cool och storslagen titel. Lite som om ett Flamencoband eller Mariachiband skulle släppa nytt. Hur kom ni fram till titeln?
Det började med att jag skrev en låt som hette Grand Explosivos som handlar om en tjej med explosivt temperament. Låten kom inte med på skivan, men man kollar ju låtar efter en passande skivtitel och det här kändes som en Electric Boys titel.
Skivan är inspelad i Palma Music Studios på Mallorca, hos Martins lillebror Fredrik Thomander. Var det ett uttänkt val att spela in där, eller något som bestämdes mer spontant?
Det låg nära till hands och alla bandmedlemmar förutom jag själv hade varit där på semester tidigare. Jag hörde också av andra att studion skulle vara grym. De bästa förutsättningarna är ofta att åka bort från stan och gå in i rockbubblan tillsammans, utan att behöva ta hänsyn till barn och flickvänner.
Det har passerat nästan ett år sedan inspelningarna. Vilka låtar tycker du sticker ut lite extra på skivan nu när du hunnit få lite perspektiv?
Helt ärligt så har jag inte lyssnat på länge. Det är ganska skönt att bara lämna efter en intensiv inspelning. Jag har ju dessutom producerat skivan den här gången. Alla låtar har sin charm tycker jag.
Det är lite mer funkiga tongångar den här gången än på era senare plattor…
Förra skivan, ”Upside Down” släpptes under pandemin och var ju inspirerad av pandemin och frustrationen man kände i och med det. När vi började med ”Grand Explosivos” var vi så trötta på hela situationen så vi kände att vi ville göra en partyplatta. Man måste ha kul också och det här var ett sätt att ta sig ur sinnestämningen från pandemin. Jag tycker att det här är vår mesta partyplatta sedan ”Groovus Maximus”.
Hur brukar låtskrivarprocessen se ut? Är det svårare eller lättare att skriva nu än förr?
Svårare är det inte. Det är lättare att skriva texter nu. I början letade man mer och det tog tid. Man hade låtar med bra riff och melodier, men texterna blev ofta klara i sista sekunden i studion. Jag kommer på riff hela tiden, men det gäller att göra en intressant och relevant låt av det så att det inte låter som en Zeppelin kopia. “Better Safe Than Sober” är ett exempel på en låt som började med en titel och så kom musiken efteråt. Den har i princip en partytext, men det måste vara med stil, ungefär som Bon Scott skrev. Mitt i det enkla så blir det lite street poetry över det hela.
Hur kommer det sig att ni är här och spelar på NestorFest?
Vi gjorde en spelning tillsammans för ett tag sedan och då hängde vi med dem backstage. Därefter ringde de och frågade. Det är också kul att de har sett oss här i Folkets Park tidigare.
Synth vs hårdrock var ju på allvar i mitten av åttiotalet. Som grundskoleelev var du tvungen att välja. Några lyssnade ju dock i smyg på antingen det ena eller det andra. Vilken relation har du till syntbaserad och elektronisk musik?
I mitten av åttiotalet så lyssnade jag mest på Hendrix och Sly and the family stone. Ingen av oss i bandet har brytt oss om den typer av trender. Vi reflekterade inte så mycket över det utan har nog varit inne i vår egna lilla bubbla. Det fanns ju många band på den tiden, till exempel Billy Idols skivor med Steve Stevens, där produktionen innehöll synth. Det var ju också mycket synth i rockmusiken då.
På den tiden gillade jag inte Depeche Mode, men senare i och med ”Personal Jesus” har jag upptäckt dem. Vi var på Rainbow Bar & Grill i början av nittiotalet och åt och drack bärs med en tjej vi kände och hennes kille. Han satt med bar överkropp, hade skinnväst, långt hår och tatueringar. Vid något tillfälle var det någon av oss som utbrast ”Är inte Theresa ihop med David Gahan?”. Då var det alltså sångaren David från Depeche Mode, som hade suttit vid samma bord som oss. Han såg ju ut som värsta bikern då. Ankan var och såg Depeche Mode nyligen och tyckte det var skitbra.
Det fanns också bra grejer med Eurythmics, Genesis och Peter Gabriel. Det är ju inte synth, utan synthen är ju snarare ett instrument bland andra och just då användes det mycket synth i musik.
I år är det 30 år sedan Martin gick med första gången och nästa år är det 30 år sedan ”Freewheelin’” släpptes. Har ni planerat att fira på liknande sätt som ni gjorde med ”Funk-o-Metal Carpet Ride” och ”Groovus Maximus” skivorna?
Det dyker upp tankar ibland och arrangörer brukar gilla att man gör en speciell grej och ett koncept. Det är också trettiofem år sedan första plattan släpptes nästa år. Vi får se vad som händer.
Slutligen: Vill du rekommendera något till Rocknytts läsare, förutom att lyssna på nya ”Grand Explosivos”? Det kan vara musik, en film, en bok, ett lifehack eller något helt annat!
”Vem dödade The KLF”, en dokumentär om KLF som finns på SVT play. KLF är en grupp från tidigt nittiotal som samarbetade med Tammy Wynette och Glenn Hughes bland andra. De var extremt punkiga och kom på galna idéer, och hur sjuka de än var så var det aldrig någon som satte stopp för dem. De ställde till skandaler och allt slutar med att de eldar upp en jävla massa pengar. Det är uppfriskande att se några vara så där galna och punkiga och skita i alla konsekvenser.
Electric Boys är aktuella med nya albumet ”Grand Explosivos” som släpps 15 september, samt flertalet Sverigespelningar under hösten!
