SonicSyndicate01-480

SONIC SYNDICATE: Vi har mer att berätta i både text och musik denna gång.

SonicSyndicate01-480
Den fjärde juli släpper Sonic Syndicate sitt nya självbetitlade och totalt femte album i sin nästan tio-åriga karriär via Nuclear Blast Records. Den ende kvarvarande medlemmen med Sjunnesson som efternamn Robin, berättar om den rådande avslappnade stämningen i bandet, vad vi kan förvänta oss av den nya skivan och om ett av bandets värsta händelser under åren för Rocknytts Mårten Cederberg.

SonicSyndicate01-480
Den fjärde juli släpper Sonic Syndicate sitt nya självbetitlade och totalt femte album i sin nästan tio-åriga karriär via Nuclear Blast Records. Den ende kvarvarande medlemmen med Sjunnesson som efternamn Robin, berättar om den rådande avslappnade stämningen i bandet, vad vi kan förvänta oss av den nya skivan och om ett av bandets värsta händelser under åren för Rocknytts Mårten Cederberg.

Det har varit tämligen tyst från SoSy lägret ett tag, vad beror det på och vad har ni gjort under den tiden?
– Ja jävlar vad tyst det har varit! Det känns som det är dags att ändra på det! Men ja, vi tog ju en paus för några år sedan. Det var aldrig riktigt planerat, utan det kom rätt så naturligt. Vi är ju ett band som ständigt har varit i farten med väldigt få tillfällen att ta ett andetag. Jag har hört nu i efterhand att vi kallats för “The touring Rats” i branchen, och den bilden av bandet har väl stämt rätt så bra ska jag väl säga. Har vi inte varit ute på turné, så har vi befunnit oss i en studio eller mitt i en videoinspelning, men det är väl även målet för dom flesta band. Saken var väl kanske att grejer började hända i rätt tidigt stadie. Det existerade lite demoband och andra projekt innan men det var väl ändå 2005 som SOSY klev in i musikbranchen, och fram tills 2010 så hann vi ändå med att släppa 4 st album, 1 EP, turnera världen runt och spelat in ett tiotal videos. Så pausen känns välfötjänad och vi har nu fått sträcka på benen och andas ut. Jag tog mig in i tatueringsbranchen, medans Nathan stannade kvar bland musiken. John och Karin blev båda förräldrar på varsitt håll och fick då tiden att spendera med sina familjer.

Hur är stämningen och känslan i bandet 2014?
– Stämningen är väldigt avslappnad skulle jag vilja säga. Vi fyra kommer väldigt bra överrens och det är ju det som är det viktigaste med att hålla ihop ett band. Alla känner ju varandra sen länge nu, men det känns ändå som om vi har fått chansen att lära känna varandra på nytt. Vi har blivit mer personliga, delar med oss av saker som händer runt omkring oss. Det är väldigt kul att vara med i SOSY under detta kaptitel och alla är jättenöjda med det nya albumet vi släpper nu i år.

Ni har valt att göra en självbetitlad skiva nu, hur kommer det sig? Är det någon form av ställningstagande? Vem har gjort omslaget till nya skivan och hur kom ni fram till hur det skulle se ut?
– Saken var den att vi tittade igenom alla texter och försökte även komma på nått ord eller mening som kan summera vilka vi är som personer, som band och vad det är det vi vill säga med våran musik. Det kändes inte som att det vi kom på hade samma styrka och förklarade allt detta lika bra, som att låta plattan heta “SONIC SYNDICATE”. Sen går väl titeln hand i hand med att detta är albumet som vi är mest stolta över, det som vi lagt lite extra tid och tankar på. Vi vill visa folk att vi är tillbaka, och det finns inget bättre sätt att säga det än att släppa ett självbetitlat album. Omslaget till albumet är gjort av Gustavo Sachez, som även gjort tidigare omslag och diverse designer till oss. Vi nämnde vad vi hade tänkt oss, han fick väldigt fria händer och vi är supernöjda med hur det blev. I bakgruden kan man se en stad som är i ruiner, förstörd och övergiven. Kvar står fyra stycken personer, och det är väl som en metafor för bandet att vi har klarat oss igenom allt, men utan varandra så hade vi inte varit där vi är idag. Å andra sidan, utan förklaringen till omslaget, så ser det bara jävligt coolt ut.

Hur skiljer sig nya skivan mot era tidigare?
– Personligen så tycker jag att alla våra skivor skiljer sig ifrån varandra. Vi är sådanna som är riktigt trötta på när andra band släpper album som låter precis som deras tidigare material. Det är ju skittråkigt, det räcker då med att jag köper “Best Of”-utgåvan och slipper allt där emellan. Vi är ett band som aldrig skulle vilja repetera oss själva. Det är ju klart att samma röda tråd går igenom alla våra album, vilket är just då melodiska partier som möter det tyngre. Det skulle vara hur lätt som helst för oss att gå in i studion och spela in ett album som låter precis som något utav våra tidigare släpp, men det skulle inte kännas ärligt. Vi utvecklas som musiker och låtskrivare för varje år, så det är självklart att våran musik gör detsamma. Denna plattan har väl lite mer tekniska element när det kommer till gitarrerna t ex, och det är helt enkelt för att jag tycker att de är kul att spela gitarr igen och jag måste inte anpassa mig denna gången. Att säga “Detta album är det hårdaste vi har gjort” har fan blivit lika cliché som när band som är klara i studion säger “Detta är vårt bästa album”. Det låter jag våra fans och lyssnare avgöra. Däremot så skulle jag vilja påstå att detta är ett mörkare album än vad vi gjort innan.

När jag lyssnat på nya skivan så känns WRTN ännu mer snedstegad än tidigare, var det extern inblandning eller var det experiment lusta?
– Extern inblanding så som ett skivbolag? Nuclear Blast Records har aldrig lagt sig i när det gäller vårat låtskrivande. Däremot så skrev Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy) en låt på plattan. Det var, precis som du säger, ett experiment. Som jag nämnde innan så gillar vi inte att repetera oss inom musik, och här är väl ett klart tecken på det. Det är mycket som skiljer sig mellan “We Rule the Night” och “Love and other Disasters”, vilket var plattan innan. Lika stort steg som det skiljer sig mellan “Eden Fire” och “Only Inhuman”. Men det är så vi funkar, vi har alltid något nytt att berätta med våran musik, nya känslor att förmedla.

Nathans sång är också bättre och mer passande på denna skiva, har ni anpassat låtarna lite mer för honom denna gång?
– Nja, jag skulle inte vilja påstå att vi har anpassat dom mer för honom med detta album, utan det är väl mer att han har blivit en bättre sångare. Han får ju göra all sång själv nu, vilket han trivs väldigt bra med. Det är ju samma sak där med sången som det är med mitt gitarrspel, det har blivit roligare för honom att sjunga och han har lagt mycket tid på att hitta olika karaktärer i hans sång. När han bodde i England så spelade han i diverse band och skrek väldigt mycket, men när han blev tillfrågad att bli med i SOSY så var det främst rensång vi var ute efter. Därför tycker han det är extra kul att få ta ner skriksången från hyllan och damma av den igen.

Hur har inspelningarna av nya albumet gått? Är resultatet som ni ville att det skulle bli? Vad är ni mest nöjda med? Varför valde ni studio Bohus och Roberto Laghi?
– Det kändes jättebra under inspelningen. Visst, man stöter allt på problemet Tiden. Vi gick in några dagar senare än vad det tänkt, och därmed kom ut några dagar senare än planerat, men överlag är jag nöjd hur allt gick. Under WRTN inspelningen, så spelades dom flesta gitarren in under natten och det sättet tog jag med mig och fortsatte med nu. Så fort klockan slog midnatt, så hällde jag upp ett glas José Cuervo och började spela in. Det har blivit någon sorts grej att jag trivs bättre att skriva och spela in under nätterna. Kanske därför plattan nu är mörkare, haha. Vi kan studion ute i Kungälv utan- och innantill, vi vet hur deras system fungerar och trivdes väldigt bra där förra gången. Likadant då som nu, så bodde vi där och det resulterar i att vi är mer fokuserade på vad vi håller på med. Roberto Laghi är en vän till bandet, men har även jobbat med oss tidigare under mixningen av albumen. Det är väldigt viktigt att producenten ser samma vision av albumet som bandet gör, och det gjorde Roberto redan från första mötet i våran replokal. Båda parter ville nå samma resultat och sound, så vi är grymt nöjda över att han valde att ta på sig detta album.

Är ni spända över hur nya albumet kommer tas emot?
– Spända på ett positivt sätt. Vi är inte nervösa, utan mer nyfikna vad folk kommer säga. Jag kan tänka mig att det är en del som inte förväntar sig ett sådant här album från oss, då vi går åt andra hållet med detta album än det förra. Jag skulle nog vilja påstå att vi känner oss självsäkra på något sätt, vi har ju ändå döpt detta album till Sonic Syndicate.

Varför valde ni att ha med Björn Strid (Soilwork) som gäst på albumet?
– Varför just Björn känns som en självklarhet, han är en fantastiskt duktig sångare och en vän till bandet. “Before you finally break” var den första låten som skrevs till detta album, och Nathan nämnde att det vore kul att ha med någon gäst. När vi väl bestämde oss för det, så var Björn Strid den första som vi kom på och det som kändes mest naturligt. SOSY och Soilwork har turnerat ihop tidigare och vi kommer väldigt bra överrens. Soilwork har även varit en stor inspiration till oss i början när vi bildade bandet så det känns extra kul att han var På idéen med att göra ett gästinhopp. I Nathans yngre dagar, så har han faktiskt tagit sånglektioner av Björn, så idag är dom goda vänner.

Ni har generösa tre bonus spår på specialutgåvan vilket är lite mer än normalt, varför? Och var det svårt att välja vilka som skulle hamna på albumet?
– Jag tror vi hade runt 30-40 låtprojekt innan vi valde ut vilka 14 som skulle hamna på plattan, och visst var det tufft men det kändes ändå som att dessa stack ut lite mer i mängden än dom andra. Det känns som vi plockade ut den bästa mixen av låtar, och albumet känns intressant från första till sista låten. Vi var inte ute efter att se till att vi hade 2-3 typiska singel låtar, utan vi ville att hela plattan skulle vara massiv. Precis som du säger, så kanske de inte är så fullt vanligt att band slänger med tre stycken bonus spår men vi ville ge ut mer helt enkelt. Vi spelade in mer låtar än vad vi planerat och ville släppa alla, och jag är säker på att fansen uppskattar detta mer.

Hur ser resterande delen av 2014 ut för SoSy och vad ser ni mest fram emot förutom albumsläppet?
– Det ska ju bli jävligt kul att få börja spela live igen. Det är ju det vi har saknat mest av allt, och vi håller just nu på att lägga upp hela 2014s schema. Än så länge så har vi festivalsommaren inbokad, sen en höstturné i Europa. Det kommer bli fett, och vi håller på att boka in mer. Turnén kommer att heta “The Diabolical Tour of Art”.

Hur känns det att alltid bli jämnförda med gamla kollegerna som nu spelar i The Unguided?
– Det var nytt för mig, jag tror nog mer att det är dom som blir jämnförda med oss och hur det känns, det får du fråga dom om. Allt jag kan säga är att när vi splittade, så gick båda parter åt skilda håll och gjorde det alla ville göra. Sen den dagen har jag inte haft någon kontakt med dom, och det är bara så det har blivit. Personligen så har jag ingen större koll på vad det är dom gör, utan undviker det och fokuserar på det jag och SOSY vill göra. Det har gått så många år nu att jag inte bryr mig om all fuzz som uppstod, utan jag ville hellre bara komma ihåg dom goda minnerna när vi var ute på turné, när vi festade och allt annat possitivt som fanns där ett tag. Huvudsaken är att vi fyra, jag, Nathan, John och Karin är tillbaka med nytt album och ska ut spela igen.

Vad har ni själva för favoritlåtar på nya skivan och varför?
– Sånt där är så svårt att säga. Innan vi gick in i studion, så hade man sina favoriter men det ändrades när vi blev klara med plattan. Jag tror hela bandet håller med om att “Diabolical Work of Art” är en låt som har växt och är iallafall min personliga favorit just nu. Det är lite extra coolt att det är en utav bonuslåtarna faktiskt, för då vet jag att folk kommer gilla det där lilla extra som dom får med specialutgåvan. “Before you finally break” är med jävligt cool, och det var ju som sagt den första låten som skrevs till plattan. Detta med “favortlåtar” är någonting som ändras hela tiden. Man väljer ut vissa låtar till att spela live, och efter några turnéer så hittar man tillbaka till låtarna som man inte spelat live, och så blir dom helt plötsligt dom bästa.

Ni bryter i de flesta låtarna standard mallen med vers, brygga och refräng och har istället adderat melodistinna mellanspel som gör låtarna betydligt köttigare och nyansrika, är detta era mest genomarbetade låtar hittills?
– Jag tror att låtarna är både dom mest och minst genomarbetade faktiskt. Vad jag tänker på då, är att det fanns mycket bakom låtarna när dom skrevs, men inte alls lika mycket efterarbete vid inspelningen. När låtarna skrevs och förinspelades, så var det inte mycket som ändrades i studion när vi spela in dom på riktigt. Förr var det tydligen jävligt viktigt att en låt inte skulle vara mer än 3:36 lång och det skulle helst vara den typiska “radiouppbyggnaden” för låten, den där standardmallen som du nämner. Denna gången skrev vi albumet på ett annat sätt, och klippte inte ner låtarna ifall dom var för långa. Vi hade mycket mer att berätta denna gången, i både text och musik. Texten har sin egna historia, men för mig så berättar även musiken sin egen story. Den framhäver mycket känsla, och det var det som var viktigt för oss denna gången. När musiken har berättat klart, när texten berättat sin historia och alla känslor finns med som vi vill förmedla – då är låten klar, och det spelar ingen roll om den blev sex minuter lång. Jag själv var en utav “minutmännen” i bandet förr, och jag är jävligt glad att jag har hittat ett nytt sätt att skriva på.

”Unbreakable” får i sammanhanget klassas som skivans ballad, hur kom den till och varför?
– Den låten är en väldigt personlig låt för mig. Jag satt hemma en kväll och fick ett samtal och ett besked att en gammal vän till både mig och bandet, hade blivit drabbad av cancer. Det är bland det värsta jag vet, då det drabbat min familj några gånger. När jag hamnar i sådanna obekväma situationer, där jag känner mig maktlös som vän som inte kan göra det till det bättre, så tar jag oftast min gitarr och spelar lite för att på nått sätt försöka tänka på annat. Det var då “Unbreakable” skrevs. Precis som jag sa innan så berättar musiken sin story och just denna låten har väldigt mycket känslor i sig. Den är lite melankolisk, men ändå väldigt vacker.

Om du summerar SOSYs existens hittills, hur skulle du beskriva den och vad har varit det bästa versus det sämsta?
– En berg- och dalbana resa redan från start med första albumsläppet. Ett band som bevisat att om man jobbar hårt, så når man dit man vill och att det kan gå väldigt snabbt, vilket det gjorde för oss. Vi har sålt slut spelställen, legat på topplistorna och fått turnera och spela med våra idoler. Det är svårt att välja ut det bästa ur sin egen karriär, för vi är glada över allt som har hänt. Men jag tror att spelningen på Summer Breeze Festival, precis innan vi tog paus, kan ha varit en utav höjdpunkterna under våran existens. Hur själva spelningen gick i sig kommer jag inte ihåg, men att få stå på scen, vara ett utav dragplåsterna och att över 33.000 pers står och sjunger med i låtar som “Burn This City”, det är magi. Att få åka från någon spelningen på nått pisställe nånstans i Sverige och höra på radion att våran låt är den mest önskade låten, det känns som att vinna på lotto. Det finns så mycket bra som har hänt och så mycket som vi är tacksamma för, att jag just nu inte kan komma på vad som skulle kunna ha varit det sämsta som har hänt. Kanske att vi var tvugna att ställa in en festivalspelning i Holland p g a att scenen höll på att blåsa sönder. Vi fyra och våran ljudtekniker hade åkt i nästan 18h för att spela och det var hur mycket fans som helst som hade betalat mycket pengar för en festivalbiljett bara för att se oss. Då är det inte kul att få beskedet, 20min innan vi går på scen, att vi måste ställa in spelningen p g a att det är en för stor risk att ställa sig där och spela. Vädret var helt sjukt faktiskt, och det var även den sommaren som många festivaler hade blåst sönder och folk omkommit.

Skivan släpps den 4:e Juli på Independence Day (slump eller medvetet val?) och tro du skivan kommer gå varm på sommarens grillfester? Vilken är den givna partylåten på skivan?
– Ja, fast i USA släpps skivan den 8e Juli, och det är ett medvetet val eftersom vem fan går ut och köper ett platta när man kan sitta hemma, fira och kolla på filmen Independence Day med Will Smith, haha. Eftersom denna plattan är både råare och köttigare än tidigare plattor, så tror jag nog att det är det ultimata BBQ-Soundtracket i sommar. När vi var i studion och spelade in plattan så kände vi att vi ville ha lite Hockeykörer på vissa låtar, så vi ringde upp våra polare och bad dom komma förbi för att hjälpa till. “Day of the Dead” har en catchy refräng med hockeykörer och när den blev färdiginspelad, så firade vi alla med tequila och öl. Så jag antar att den låten kommer forstätta påminna mig om festen vi hade i studion.

Tack Robin, några sista exklusiva ord eller uppmaningar till Rocknytts läsare?
– SOSY är tillbaka med ett nytt färskt album och en ny show. Missa inte när “Diabolical Tour of Art” kommer till Sverige, då vi redan nu kan lova att det kommer vara en bättre och mer energisk show än tidigare. Missa inte heller videon till “Before You Finally Break” där även Björn Strid ifrån Soilwork är med och sjunger.

Lycka till och grattis till ett imponerande album.
– Tack så mycket!

{youtube}WjTPG7q3AR8{/youtube}

VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER