VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
klar-infor-swedenrock2014

Inför Sweden Rock 2014: Intervju med PAIN OF SALVATION

23 Shares

klar-infor-swedenrock2014

Med 41 dagar kvar till Sweden Rock Festival fortsätter vi med serien “Inför Sweden Rock 2014”. Nästa band ut i denna serie är PAIN OF SALVATION. Rocknytts Evelina Algotsson fick chansen att ställa några frågor till Daniel Gildenlöw.

Pain Of Salvation från Eskilstuna är ett av de viktigaste banden på den progressiva svenska rockscenen. Sedan skivdebuten 1997 har de utgett åtta studioalbum, samtliga konceptskivor och samtliga vitt skilda till identiteten. Den röda tråden är kort och gott bandets, främst då frontmannen och ledaren Daniel Gildenlöws, kärlek till musik av alla de slag. Därmed har Pain Of Salvation vunnit beundrare i både den traditionella progrockens och i prog metals läger. De har rentav gjort sig bemärkta hos “vanliga” lyssnare, då balladen “Road salt” gjorde bra ifrån sig i Melodifestivalen 2010.


I början av året drabbades du av en allvarlig bakteriell infektion och eftersom du fortfarande vårdas på sjukhus valde Pain of Salvation att, på Prog Nation At Sea cruise, genomföra en spelning i en helt unik lineup – utan dig. Hur var reaktionerna?

Ja, jag åkte på Nekrotiserande Fasciit eller, som det heter i folkmun; “köttätande bakterier” eller “mördarbakterier.” I ryggen. Riktigt otäckt. Jag har varit inlagd på sjukhus sedan början av januari och blev utskriven nu lagom till påsk – det har varit de i särklass längsta månaderna jag upplevt och jag sövdes ned tre gånger i veckan under en stor del av den tiden. Då gäller det att ha humorn i behåll. Jag satte igång en bildserie på Instagram, med min gitarr som motvillig sjukhuspatient. Jag minns ett fint ögonblick när jag, sent på natten och med droppställning och gurglande VAC-pump hängd över axeln, bar min gitarr (som då var iförd glasögon, sandaler, handduk och badmössa) mot duschrummet för att ta en bild. Precis då går en allvarsam läkare från en annan avdelning förbi, på väg mot hissarna, och ser denna sällsamma syn, varpå jag viskar “det här är fullkomligt normalt” till honom och haltar vidare. Bildresultatet syns här: http://instagram.com/p/j45oOcRQzQ/

Jag hade inplanerade turnéer med både Transatlantic och Pain of Salvation, och med en trio som skulle turnera tillsammans med The Flower Kings. Allt fick ställas in, den ena turnén efter den andra, men Bahamas-cruisen var svår att backa ur eftersom jag redan köpt flygbiljetter och visum, och någonstans blev det hela en utmaning – ett Pain of Salvation utan mig. Med de medlemsbytena vi gått igenom var det liksom den sista heliga kon, och med den sättningen vi har idag var det för första gången möjligt. Så jag pratade med de andra, och jag var med på repen innan de skulle åka så vi kunde gå igenom alla detaljer. Det var en skrämmande men också väldigt skön känsla, och det gällde oss alla. Vi är nog alla lite utmaningsberoende till livs. 🙂

Recensionerna nämnde bandets båda framträdanden i toppskiktet för alla fyra dagarna, trots de i övrigt stora namnen under kryssningsfestivalen. Musikaliskt har vi aldrig varit starkare än vi är nu och med de fantastiska sångare jag har i bandet nu så kände jag mig lugn i att låta dem köra giggen utan mig. Det var en mycket märklig känsla, väldigt surrealistiskt att bandet spelade i Bahamas medan jag satt på ett sjukhusrum i Eskilstuna, och att giget introducerades med ett videoklipp som jag spelat in med min telefon i samma sjukhusrum bara några dagar innan.

“The Diametrical Opposite of Unplugged”: http://instagram.com/p/kDFtvaxQ5T/

Hur mår du nu och hur känns det att ha en festivalspelning framför sig i den här sitsen?

Jag mår mycket bättre men har fortfarande en lång väg kvar innan jag är tillbaka i form. Jag har just börjat gå i trappor igen, för första gången sedan i början på januari. De senaste månaderna är de längsta i mitt liv, men nu är jag i alla fall fullt igensydd och har blivit med trendsättande scarification tramp stamp i svanken. 🙂  Att ha en festivalspelning på schemat är viktig och bra motivation för att komma på banan. I övrigt har vi ju rejäla headline-turnéer över USA, Sydamerika och Europa som väntar till hösten, så det är bara att arbeta sig tillbaka nu.

Pain of Salvation spelade på Sweden Rock Festival 2008. Vad har du för minnen från det framträdandet?

Vi fyllde området med publik och fick enormt bra respons. Det var soligt och jag fyllde år, blev sjungen för på scenen. Jag hade en Vilse i Pannkakan-tröja på mig. En god vän till mig satt på gräset medan vi riggade scenen, iförd cowboyhatt. 🙂

Hur är det att spela live i Sverige jämfört med andra länder?

Aaaah. Nu är du ute på tunn is, eller rättare sagt, du tvingar ut mig på tunn is, hahaha.

Svenskar behöver vanligtvis väldigt mycket trygghet (eller öl) för att våga släppa tyglarna. Det finns ju så mycket starka känslor och längtan där inne, och kommer man nära kan man se tårade ögon och spända mungipor – men allt hålls oftast i schack av korslagda armar och små uppskattande nickanden. Vi är kvalitativa betraktare här. Ute i världen har vi generellt sett en yngre och mer alternativ och politisk (och mindre mansdominerad) publik än här hemma i Sverige, och det påverkar givetvis energin i publiken också. Mina favoritögonblick är när man kan bryta igenom den där kontrollerade ytan och mötas i känslostormen. Ett intellekt behöver rotas i det fysiska för att bli värdefullt.

Hur en bra publik ska vara? Modig, galen, upphetsad och öppensinnig.

Ni är väldigt aktiva på scenen, och senast jag såg er spela i Sverige (Stockholm, mars 2012) slog ni sönder gitarrer. Lite rebelliskt för ett prog-band, eller hur?

Hahaha. Nja, inte är det väl egentligen speciellt rebelliskt längre. Gustaf Hielm (bas) och jag har alltid haft ett varmt hjärta för oväntade absurditeter, och det är ju så otroligt fel att slå sönder instrument när man är ett mensaprogmetalband (något för SAOL kanske?). I övrigt är ju min grundinställning att ska man ställa sig på en scen så ska man satsa allt – det är en all-in-investering som gäller, varje gång man kliver upp. Annars har man inget där att göra. Naken, modig och frustrerad, det är en bra emotionell plats för att få saker att vibrera.

Jag har kämpat i årtionden för att få tillbaka kött och blod och passion i en annars väldigt kirurgisk och stel genre som helt har fastnat i vänster hjärnhalva, och brukar delvis därför ofta kasta iväg min svindyra gitarr i slutet av låten “No Way” (till min stackars gitarrteknikers förtret). Sista giget på turnén, hemmaplan med lite lagom stel, svensk publik? Klart man måste gå hela vägen och slå sönder gitarrer och bas rejält! Man kan väl säga att det är mer rebelliskt att idag, i vår genre, slå sönder ett instrument på scenen, än det någonsin varit för något 70-talsrockband. Vi tar tillbaka det rebelliska i att slå sönder gitarrer!

Helt ärligt, vi såg fram emot det ögonblicket i veckor. Jag hade hoppats på att få elda upp ett trumset också, men det hade både Léo (trummor) och brandmyndigheten åsikter om. Men åh, det hade förtydligat humorn och homage-elementet i ögonblicket. Om något redan är over-the-top finns liksom inga alternativ än att öka ännu mer.

Det otäcka var att märka hur mycket sämre kvalitet det är på billigare nya instrument idag jämfört när jag var liten. Helt nya, riktiga instrument i den billigare prisklassen – vi kom inte igenom en vers förrän alla tre instrument hade stämt ur sig bortom all räddning, trots en rad finjusteringar för att få dem bättre och stabilare än vid inköp. Å andra sidan fick de oss ju att känna att de faktiskt förtjänade att slås i bitar.

Just denna oförutsägbarhet är ju något som utmärker er musik, med “Road Salt Two” senast som innehåller spår av alla musiktraditioner. Har du påbörjat nästa album, eller har du åtminstone någon känsla av vilken riktning det kommer att ta? 

Jag har en mängd olika riktningar i huvudet, massor av låtidéer i vitt skilda genrer. Det återstår att se vad som blir just bandets riktning. Jag vill nog på något plan göra en lite hårdare skiva nu, massiv och kompromisslös, visa var skåpet ska stå. Men vem vet vad som händer på vägen. 🙂

Slutligen, varför bör man gå och se Pain of Salvation på Sweden Rock Festival 2014?

Vi krockar ju inte med varken Black Sabbath, Uriah Heep, Madam X eller Electric Banana Band, så varför skulle man inte komma?

Men främst, för att vi alltid levererar. Alltid.

Pain of Salvation spelar lördag den 7 juni klockan 16:15 – 17:15 på Rockklassiker Stage.

{youtube}sGbgITz_KVY{/youtube}

{youtube}piv5w0ZdFXs{/youtube}

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter