VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
anubis-gate-band

ANUBIS GATE om kärleken till musiken

0 Shares

anubis-gate-band

Den 15:e april släpper Nightmare Records det femte albumet ”Horizons” från det progressiva metalbandet Anubis Gate från Danmark. Ett album som är fyllt av influenser, melodier och musik i världsklass. Rocknytts Mårten Cederberg tog sig en pratstund med bandet som berättade vad Dropbox har för funktion i bandet, den progressiva genrén, varför de misslyckades att inte skriva en lång låt, relationerna till Mr. Mister, hur länge vi kan tänkas vänta på nästa album och mycket mer.

Det nya albumet heter “Horizons”. Är det för att lyssnaren kan förvänta sig olika musikaliska horisonter än tidigare? Om inte, varför titeln “Horizons”?
KIM: Historien är den att jag hade en (halv) låt som jag kallade Horizon. Sedan fann jag omslaget som är gjort av den fantastiska grekiska konstnären Nikos Markangiannis. Jag älskade omslaget och det uttryckte vad jag försökt musikaliskt med det spåret. Jag tog det som ett gott omen och föreslog att albumet skulle döpas till “Horizons”.


HENRIK: Då jag tänker på horisonter tänker jag på hur olika de ser ut beroende på vilken sida av jorden du står på. Varje liten del har en annorlunda horisont. Vi vill att våra låtar ska ha den variationen också – olika landskap och känslor behövs för att berätta olika historier. Jag antar att “Horizons” har fler olika horisonter än våra tidigare album, men om du ser till “The Detached” och “Andromeda Unchained” finns där minst lika många känslor/horisonter som på “Horizons”.

Jag tycker att ni tog ett stort steg bort från “The Detached”-ljudet på ert självbetitlade album. Varför? Nu är ert sound tillbaka mer eller mindre till det på”The Detached”-albumet. Hur kommer det sig?
KIM: Vi planerar inte direkt någon riktning. Det bara händer. Varje gång vi planerar att göra en viss sorts album sker något annat. För mig personligen är det här albumet inte alls som “The Detached”. Men det måste vara något med det för det här är inte första gången jag hör detta sägas. Då vi gjorde det självbetitlade albumet hade vi just gjort vad många menade vara ett mästerverk till progmetalkonceptalbum. Vi beslutade att inte låta oss skrämmas av det och bara göra ett album med bra låtar. Så, det självbetitlade albumet var väldigt sångorienterat och kanske är “Horizons” ett album där vi tog fler musikaliska chanser – något vi gjorde på “The Detached”. Så kanske är det här albumet inte lika “säkert” som den självbetitlade var.

Vad skulle ni säga är det största skillnaden mellan “Horizons” och ert självbetitlade album?
KIM: Enligt mig var den självbetitlade ett väldigt vackert album. Fullt av ljus. “Horizons” är ett väldigt mörkt album. Naturligtvis gör två nya medlemmar att ett band låter annorlunda också. Michael har ett annat sätt att skriva på än Jesper hade. Vår nye trummis, som av en händelse har samma namn som den gamla, har ett väldigt annorlunda och mer drivande groove.

HENRIK: Det självbetitlade var fyllt med mycket personliga texter. Textmässigt är “Horizons” lite mer som “The Detached som var ren fiktion och historieberättande, bortsett från “Hear my Call” som är en annan historia ur verkliga livet och “Erasure” som är lika personlig som allt annat på den självbetitlade. Det är helt logiskt eftersom den skrevs vid

samma tidpunkt, men passade inte det albumet musikaliskt sett.

Det verkar som om Henrik helt funnit sin plats som sångare i bandet på det här albumet. Har han utvecklats eller passar låtarna honom bättre?
HENRIK: Den självbetitlade plattan skrevs med Jacob Hansens röst i tankarna. Han och jag är ganska lika i tonomfång så det var inget problem alls, men bara några få dagar efter Jacobs avhopp fann jag mig själv spela in sången till nämnda skiva. Jag hade skrivit större delen av texterna och de flesta sångmelodierna så jag kunde dem in i minsta detalj men jag var inte beredd på att spela in dem. På “Horizons” visste jag redan från början att jag skulle sjunga in det så jag hade mer tid att forma det in i minsta detalj. Det faktum att jag varit den nye sångaren i några år nu är antagligen också hörbar, så man kan nog säga att jag utvecklats eller i alla fall växt som sångare i Anubis Gate sedan min debut där.

KIM: Att göra ett andra album inger alltid förtroende tror jag. Självklart är utveckling en del av det. Vi har alla utvecklats. Lyssna på “Purification” och därefter “Horizons” och du kommer förstå vad jag menar. (Inte så att jag sågar vårt debutalbum – jag älskar det fortfarande. Det är bara en jämförelse).

Era låtar innehåller extremt vackra musikaliska landskap med lager av ljud. Hur kommer ni på alla idéer? Bekskriv även för mig lite om låtskrivarprocessen i Anubis Gate.

KIM: Samtliga av oss skriver något, från korta delar till längre. Sedan läggs dessa bitar ihop i vår dropbox så alla kan komma med förslag och idéer. Sedan samlar jag ihop pusslet i min roll som producent. Ibland omarbetar jag saker och ting litegrann. Jag har turen att vara med i ett band där det är accepterat att jag har den här rollen. I de flesta andra band skulle stora trauman uppstå ur detta….

“Revolution Come Undone” är en ganska snabb och tung låt. Ni hade även Desiderio Omnibus på senaste skivan som var ganska hård. Håller ni på att bli tyngre överlag eller kan vi förvänta oss ännu mer tyngd i framtiden?
KIM: Jag tror det är säkert att säga att “Horizons” är ett tyngre album än den självbetitlade. Jag vet inte om detsamma kommer att gälla nästa skiva. Delarna vi har för till den är ganska tunga, men saker och ting ändras en hel del från det inledande arbetet fram till ett färdigt album två år senare. Vi älskar både de snabba 80-tals thrashinspirerade grejerna till akustiska och allt däremellan egentligen.

“A Dream Within A Dream” känns som en bra sammanfattning och medley av vad Anubis Gate handlar om. Hur och varför kom det sig att den blev över 14 minuter lång?
KIM: En plan jag hade för det här albumet var att undvika ett långt spår helt och hållet. Se hur väl den planen föll ut! Det slutade med vår längsta låt så här långt. (Gapskratt). Den bara växte och jag kunde inte stoppa det. Den var faktiskt lite längre i sin längsta form än vad som hamnade på skivan. Men ja, jag förstår dig med sammanfattningen. Det var inte avsiktligt dock. Vi sa inte: “låt oss lägga det mesta av vad vi kan i en låt.”

Er förre sångare Jacob Hansen har återigen producerat albumet och det verkar vara hans bästa insats någonsin bakom mixerbordet. Har ni lagt ner extra tid på denna produktion?
KIM: Jag älskar också produktionen. Jag menar, var annars kan du höra ett modernt metalalbum där alla små detaljer i trummisens virveltrummande hörs genom väggen av gitarrens förstärkare. Det är helt otroligt. Jacob Hansen är den enda jag har förtroende för till något sådant här. Han och jag använde exakt samma tid som vi alltid använt för mixning: en vecka. “The Detached” kan ha tagit lite längre tid än så. Mixningen spårade ur lite på den. Jag tror att efter sex album och många andra projekt vi jobbat tillsammans på förstår vi varandra så väl. Jag är ingalunda den ljudmaestro han är men jag känner mitt sätt i studion och på våra demos (som jag producerar) låter rätt bra. Om det är något jag vill förmedla till Jacob då vi mixar kan jag använda den rätta terminologin och så vidare. Det vi verkligen lärt oss under loppet av sex album är att göra plats för alla detaljer.

Kim, du verkar vara ett äkta Beatlesfan. Även om “Horizons” till största delen är progmetal finns där trots allt rena rockinfluenser här och var. Vad mer är dina influenser och inspirationskällor och vad är ditt mål med ert sound när du skriver låtar?
KIM: STORT Beatles fan. För mig är de helt enkelt det bästa bandet. Någonsin. Jag älskar Genesis, King Crimson, Kraftwerk, melankolisk 80-talspop med mera. Man kan säga att jag älskar många av genrens upphovsmän. Ta dessa influenser och blanda dem med tidiga Megadeth, Testament, Iron Maiden, Voivod och du får hela bilden.

Till er EP “Sheep” utgiven sent förra året spelade ni in en cover av Mr Misters “Broken Wings”. Hur kom det sig?
KIM: Det var ett förslag från ett fan faktiskt. Men hade vi inte kunnat se oss själva göra det hade vi inte gjort det.

HENRIK: Jag var helt inne i Mr. Mister 1985. Jag minns att min mamma köpte albumet (“Welcome to the Real World”) till mig i julklapp. Jag visste var det var gömt och varje gång jag var ensam hemma smög jag mig dit och “lånade” det från hennes gömställe och lyssnade på det, la tillbaka det och uppträdde väldigt överraskad och glad då jag slutligen fick det även om jag kände till varenda del på det redan. “Broken Wings” är från detta album, en 80-talsklassiker för mig, även om det inte riktigt stått emot tidens tand.

Hur länge har ni arbetat på det här albumet? Jag har förstått att ni redan skriver på låtar för nästa så kanske vi inte behöver vänta två och ett halvt år på nästa album?
HENRIK: Vi jobbar alltid på nästa album. Det tar vanligtvis ett par år att göra ett Anubis Gate-album. Och ja, vi jobbar på nästa skiva. När det kommer ut är svårt att säga nu, men jag är rädd för att det kommer att ta ännu två års väntan och gråtande i sömnen.

Hur skulle ni värdera och beskriva ert nya album jämfört med tidigare album?
KIM: För min del är det det bästa vi någonsin gjort, men det är egentligen som att välja mellan dina barn. Du kan inte därför att du älskar dem alla. Det är minst lika progressivt som “The Detached”, men på andra sätt.

HENRIK: De två första var väldigt mörka och dramatiska med mer power metal än prog. Saker och ting började egentligen ändras 2007 med “Andromeda Unchained” och sedan dess har vi utvecklat vad vi påbörjade då. “Horizons” är förhoppningsvis ett steg vidare från den senaste plattan. Egentligen följer vi bara strömmen – strömmen som tar oss i olika riktningar. Allt annat skulle bli krystat.

Dream Theater har fått stora framgångar inom den progressiva metalgenren. Varför tror ni det är så svårt att få erkännande inom denna genre?
MICHAEL: Det finns många riktigt bra band och kvalitén är verkligen hög. Men jag tror inte det är därför som Anubis Gate inte är i högsta ligan för bandet har vad som krävs i mitt tycke. Jag tror det är för att bandet haft så få livegigs. Om bandet hade turnerat skulle det vara stort nu. Problemet med turnerande är att det kostar en hel del pengar. Många av de verkligt stora progbanden har dagliga jobb för att överleva.

KIM: Jag instämmer med vad Michael säger. Då vi gjorde vårt första album hade de flesta av oss hem, barn och heltidsarbete/karriär, lån att betala och så vidare. Vi är gamla män i en bransch där du måste vara fri från åtaganden för att slå stort. Men att slå stort var aldrig vårt mål. Någonsin. Vårt mål har alltid varit att göra musik som vi älskar.

Anubis Gate och Vanden Plas är i mitt tycke de mest underskattade banden inom den progressiva musiken idag och båda banden har varit aktiva under en lång tid. Vad tror ni det är som får er att fortsätta trots allt hårt arbete?
KIM: Kärleken till musiken. Så enkelt är det.

HENRIK: Ja, det är helt och hållet för kärleken till bra musik. Vi kan inte hjälpa det. Lyckligtvis ser vi också vår fanskara växa lite för varje album så något måste vi göra rätt. Så länge som det finns folk som gillar vad vi gör kommer vi att fortsätta antar jag.

Ni har haft några medlemsbyten de senaste åren. Hur har detta påverkat bandet och skrivprocessen?
HENRIK: Inte så mycket faktiskt. Albumets ryggrad var redan skriven när Michael och Morten kom med. Ändå så är Michael ansvarig för en del mellanpartier och större delen av “Hear my Call”. Jag tror att de båda kommer att vara mer delaktiga i skapandet av nästa album. Skrivprocessen är i stort densamma som den alltid varit. Vi jobbar bara med två andra killar nu. Dessvärre bor vi långt från varandra så vi träffas inte särskilt ofta vilket även betyder färre chanser till bråk och argumenterande. Vi är fortfarande vänner med alla vår exmedlemmar. Det var Torben Askholm som föreslog Michael Bodin då vi behövde en ny gitarrist så det är som en stor, glad familj.

KIM: Jag skulle säga att skrivprocessen förblivit i stort sett densamma med undantag för debutskivan. Men det har påverkat bandets sound naturligtvis.

Några spelningar i Sverige inplanerade?
HENRIK: Nej, inte för tillfället. Men vi skulle gärna vilja komma dit.
KIM: Om någon bokar oss skulle vi vara glada att få spela i Sverige.

Albumet visar ert skickliga spelande och melodierna och harmonierna verkar vara prioritet ett. Medan många progressiva band tycks komma till den punkt där det är som om de masturberar på sina instrument så har ni istället den perfekta ballansen. Vad är era tankar om att skriva en låt och hur får ni en bra ballans mellan skickligt spelande och bra hooks?
KIM: Jag är ingen shreddare så jag kommer inte med några übertekniska grejer och min toleransnivå för att lyssna på många toner under kort tid är också väldigt liten och har alltid varit. I min värld är melodi allt. Melodisk orkestrering och framförallt melodisk sång. Jag kan stå ut med growl och förstår deras dragningskraft men jag skulle inte inkludera dem i musik som jag var en del av. Du kan ta nästan vilken Anubis Gate-låt och sätta dig ner vid ett piano och spela/sjunga den som om den var menad på det viset. För mig är det ett tecken på en bra låt. Jag spelade faktiskt Revolution Come Undone som en bossanova (som Girl From Ipanema) för skojs skull och det är fortfarande en bra låt.

HENRIK: Jag tror det bara är kombinationen av vilka vi är. Vi gillar låtar och vi hämtar inspiration från andra genrer än hårdrock. Min bakgrund är popmusik och jag har försökt att skriva den perfekta poplåter i 30 års tid nu. Jag gör ungefär detsamma med Anubis Gate. Så det är tunga riff, drömlika ljudlandskap, hårt trummande och genuina popmelodier över det = Anubis Gates sound.

Hur kommer det sig tror ni att många band inom den progressiva musiken blir så fokuserade på orkestreringen i stället för på hur de skriver låtar?
MICHAEL: Först och främst tror jag det finns fler skickliga musiker än sångare inom hårdrocksbranschen. Normalt sett om du har en bra sångröst skulle du föredra att sjunga popmusik. Det är lättare och chansen att tjäna pengar är lättare också. Nästa grej som händer är att många riktigt bra hårdrocksmusiker glömmer att även om du kan spela 200 toner på en sekund behöver det inte nödvändigtvis låta bra eller passa låten. Tendensen är att göra musiken konstigare och mer teknisk och jag för min del har egen erfarenhet av det. Jag älskar konstigheter och tekniska delar, men det måste finnas en linje genom hela sången och utan en bra sångare och bra melodier så funkar det inte för mig.

KIM: Många hårdrocksgitarrister är skrämda av utsikten av spela andrafiol till sången eller (gud förbjude) keyboarddelarna. Vi bryr oss inte ett skit om sådant. Ibland (i vårt fall – ofta) är keyboarddelarna eller något annat viktigare än gitarrerna och vi mixar bara ner gitarrernas volym för att få plats för de andra grejerna. Om gitarrerna är “ensamma” i någon del mixar iv upp dem. Man kan inte höra dessa subtila ändringar i slutprodukten men de är ett av våra hemliga vapen.

Finns det några inspelade bonuslåtar för någon speciell utgåva?
KIM: Å ja. CD-versionen kommer att ha ett livegig från 2005 som bonuscd-rom. Det kommer inte finnas tillgängligt någon annanstans.

Om ni med en mening fick beskriva 2014 års musik från Anubis Gate, hur skulle den lyda?
KIM: Komplext men ändå tillgängligt.

Vad är era förhoppningar för 2014?
KIM: Världsherravälde i smyg (gapskratt).
HENRIK: Verkar som en ödmjuk önskan, tycker du inte?

Fantastiskt album, grabbar. Lycka till i framtiden och tack för den här intervjun. Några avslutande ord?
KIM: Tack för intresset. Förboka CD-versionen från ert lokala Amazon. Efter utgivningen av “Horizons” kommer vi att hålla en insamling för att återutge en box med de första fyra albumen och en bonus-CD med rariteter och outgivet material. Håll ögonen öppna för den insamlingen.

{youtube}DlcoyMU5nu4{/youtube}

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter