Erik Grönwall har verkligen inte legat på latsidan det senaste året. Ett gäng solocovers, Power metal projektet New Horizon samt en turné med Skid Row som i dagarna släpper albumet ”The Gang’s All Here”. Dessutom är han glädjande nog numera också helt friskförklarad från en hård kamp mot leukemi. Rocknytts Peter Johansson lyckades hitta en lucka i den hårt arbetande artistens hektiska schema som öppenhjärtigt berättar om sin första tid som ny sångare och frontman i Skid Row.
Med tanke på allt som hänt det senaste året inleder jag med en klassisk sportfråga: hur känns det?
*skratt* Det är jävligt svårt att sammanfatta. Ambivalens är väl ordet. Det har kommit oerhört mycket bra efter all skit, men hade någon sagt ”du får allt det här men du måste ha cancer först”, då hade jag ju tackat nej såklart. Nu känns det fantastiskt. Jag är tillbaka och i form och får göra detta som sångare i Skid Row. Det är bättre än jag vågat hoppas på. En grym känsla!
Hur involverad har du varit i skapandet av låtarna på ”The Gang’s All Here”?
Ingenting, låtarna var klara. Jag fick albumet skickat till mig dagen efter att jag accepterat posten som sångare. Därefter har jag fokuserat på att lägga låtarna och göra en bra prestation. Innan jag ens träffade bandet första gången hade jag spelat in åtta låtar hemma. Sedan lade vi resten av låtarna i en studio i Las Vegas när vi var där med Scorpions. Utöver det har det varit en galen process. Vi har spelat in ett album utan att känna varandra och det gick så fort, jag tackade ja i slutet av februari och i början av mars var jag i Las Vegas och körde mitt första gig och försökte återhämta mig från Leukemi. Det är först nu när låtarna börjar släppas och vi gör PR för albumet som jag börjat lyssna på låtarna och fått någon form av objektivt perspektiv. Det var bara att köra. ”Vill du bli sångare? Ja, det är klart att jag vill!”, och då fick man bara lösa det.
Har du några personliga favoriter du tycker sticker ut på plattan?
Ja, favoriten är ”Not Dead Yet”. Den har en betydelse för Rachel (Bolan) som har sktivit den, men för mig är det ett fuck you till cancern och i slutet säger jag ”I’m not dead yet, but i sure gave it a good try”. Det är lite som att jag sjunger till döden. Det var ett skönt sätt för mig att få kanalisera ilska och frustration. Jag gillar också öppningsspåret ”Hell Or High Water” och ”Tear it Down”. ”Time Bomb” som precis släpptes hade jag personligen inte valt som singel, men nu när jag ser reaktionerna så inser jag att jag hade fel, den har fått jättebra respons. ”October Song” nämner många som en favorit men jag har inte samma koppling. Det var svårt att lägga sången på den så jag har nog svårt att se objektivt på den låten. Den är fortfarande bra men jag hade svårt att se att den skulle få så bra respons. Det är en bra platta, det låter som det Skid Row som jag började lyssna på, en fot i det och en fot i det moderna.
Ja, jag upplever albumet som en passning till debuten och ”Slave To The Grind”. Många med mig har en stark anknytning till de skivorna.
Ja, det är väldigt vanligt. Jag har upptäckt många nyare låtar i samband med att jag gick med. Jag vill ju kunna bandets katalog. Det finns många bra låtar på ”Thickskin” också, det är ett bättre album än ”Subhuman Race” om man ser till låtarna.
Du har ju redan varit ute på vägarna med bandet en sväng. Hur upplever du att du har mottagits av fansen?
Generellt jäkligt bra. Bandet har ju haft lite stök med olika sångare och i början var det många kommentarer i stil med ”Fuck, another singer?” *skratt* men folk har skrivit och bett om ursäkt på instagram att de dömde för snabbt. Nu är det mer så att hardcore fansen accepterar lineupen och bättre betyg än så går inte att få. De behöver inte älska mig, men de accepterar mig vilket är perfekt. När det gäller USA är folk väldigt analyserade i de tre första låtarna. Vissa går dit och tror att de ska få se Sebastian Bach och vissa kommer och kan allt, hela historiken. Efter en tre, fyra låtar börjar de slappna av lite mer. Det har hänt att folk kommit fram efter spelningen och sagt ”Hey Sebastian, you still got it!” *skratt*, så de fansen finns ju också.
Sebastian Bach är ju en av dina största förebilder. Om han skulle insistera på att få sjunga duett med dig, och det var ok med övriga bandmedlemmar, skulle du tacka ja?
Ja, för fan, det är bara att komma upp och köra. Det lär ju aldrig hända *skratt* Bara för att förtydliga, det Sebastian sångmässigt gjorde på de två första plattorna har varit en stor inspirationskälla för mig. Idol i form av personlighet kan jag inte säga så mycket om, utan hans sånginsatser och som frontman. Ur ett professionellt perspektiv har jag bara bra saker att säga om honom. Det skulle bli en jävla snackis om det skulle hända.
Vi förstår ju nu att det inte var erbjudandet från Skid Row som fick dig att lämna H.e.a.t efter 12 år. Nu när du har haft lite tid att reflektera, vad tar du med dig från dina år i H.e.a.t?
Det är via Heat som jag har format mig själv som artist, det hände inte via idol som var en TV-serie. När kamerorna stängs av börjar sökandet efter vem man är som artist. Heat gav mig en möjlighet att i lugn och ro hitta mig själv som sångare, frontman och låtskrivare. De har haft en enorm impact på sättet jag sjunger. När jag och Jonas (Jona Tee) har jobbat i studion har jag lär mig oerhört mycket. Heat är anledningen till att jag är där jag är i dag med Skid Row. Jag fick åka runt med bandet i Europa och fick tid att växa och lära mig. Anledningen till att jag lämnade handlar mycket om livssökande. Man vaknar en dag och ifrågasätter vart man är och vad man vill. Man vill prova på så mycket som möjligt i livet och jag kände att det var dags för mig att göra något nytt. Jag hade tänkt att jobba med management och artister, vilket är väldigt kul, men när jag blev sjuk kände jag att jag behöver sjunga och stå på scen och det är det som betyder mest för mig. Om jag tar mig ifrån sjukhuset så ska jag sjunga, det var det jag sade till mig själv. Jag visste inte vilken konstellation, beslutet att lämna Heat var redan taget och det hade jag ventilerat, men sedan hade jag New Horizon med Jonas och jag tänkte också göra något solo och började skriva. Sedan kom Rachel Bolan som en skänk från ovan och gav mig nyckeln till New Jersey.
Har du haft tid att ägna dig något åt management och artistutveckling den senaste tiden?
Nej, ingenting. Jag insåg snabbt att jag inte skulle ha den tiden. Jag tog ett möte med alla mina klienter, utan att kunna säga anledningen. Det känns inte moraliskt rätt att sitta på ett avtal att jobba med artister när inte tiden finns. Jag avslutade alla mina samarbeten. Jag kanske går tillbaka till det senare i livet för jag gillar att arbeta med den sidan också, samtidigt är det väldigt skönt att bara fokusera på att skriva och vara artist. Det är väldigt befriande.
Du har ju släppt några uppskattade covers det senaste året, ”The Headless Cross” av Black Sabbath och ”Dreams” av Van Halen är ett par exempel. Du var också soloartist innan du gick med i H.e.a.t. Hur ser planen ut, är det fullt fokus på Skid Row nu eller kan vi också förvänta oss mer solomaterial framöver?
Solomaterial i form av youtubekanalen kommer jag fortsätta med. Det var ett sätt för mig att ta tillbaka artisteriet när jag var sjuk och terapeutiskt för mig, så jag fortsätter släppa grejer där, men det kommer vara begränsat till youtube och lite mer lekstuga. Vad gäller det professionella så har vi börjat skriva nytt material till Skid Row. Det är tidigt i processen, vi håller på att lära känna varandra som låtskrivare, men vi har suttit i Rachels studio i Nashville och börjat spåna på idéer. Vi har tre, fyra demos klara.
Vilken Skid Row platta är bäst och varför, du får inte välja ”The Gang’s All Here”!
*skratt* nä, jag skulle nog säga ”Slave To The Grind”. Första plattan fick upp mina ögon för bandet och det är en jävla platta, men jag gillar punkelementet och sleazen i ”Slave To The Grind” och låtar som ”Quicksand Jesus” och ”Riot Act” som är en in your face punkrockdänga. Jag tycker framförallt sånginsatserna är helt jävla galna och det är otroligt kul, om än jobbigt, att sjunga de låtarna.
Tänk dig att du har 90 sekunders reklamspot på TV4 och ska promota ”The Gang’s All Here”. Förklara för tittarna så kort och koncist du kan: varför ska man lyssna på nya skivan?
Om man gillar rock och metal och vill uppleva the old Skid Row sound från 89, 90, 91:ish så är det här den perfekta plattan att införskaffa från och med oktober. Man kan även köpa den som julklapp och som svensk har man ännu ett incitament, då vi har en svensk som sjunger *skratt* När jag hörde låtarna första gången tyckte jag det lät exakt som det Skid Row som jag blev kär i när jag började lyssna på bandet. Den här plattan har en perfekt balans av old school Skid Row och ett modernt Skid Row som jag tror kommer tilltala många inbitna men även nya fans som inte har så bra koll på bandet sedan tidigare.
När får vi se Skid Row i Sverige nästa gång?
Jag skulle bli förvånad om det inte blir en spelning i Sverige nästa år. Nuvarande spelningar är bokade sedan 2019, men jag tror det blir av 2023. Var vet jag inte, men de jobbar på det.
Till sist: Finns det något du vill rekommendera till Rocknytts läsare? Det kan t. ex vara ett band, en film, en bok, ett lifehack eller vad som helst.
Jag tycker Rocknytts läsare ska läsa lite filosofi, ”Letters from a stoic” av Seneca, så ska de begrunda livet och döden. Boken gav mig mycket mental styrka förra året. Den handlar om hur man ska närma sig livet och leva i enighet med naturen. Den är djup och filosofisk.
Skid Row – ”The Gang’s All Here” släpps fredag 14/10 via earMUSIC
