Uppsalabandet IN SOLITUDE släppte i september sin tredje fullängdare “Sister” och har sedan dess möts av lovord från en enad kritikerkår. Plattan har synts på årsbästalistor tillhörande bland annat Sweden Rock Magazine och Rolling Stone och har dessutom nominerats till en statyett på P3 Guld-galan.
Nyligen var bandet på USA-turné med WATAIN och TRIBULATION och snart ska man ut igen med CRADLE OF FILTH, BEHEMOTH, INQUISITION och SVARTTJERN. Trots sitt späckade schema lyckades dock ändå In Solitudes sångare Pelle “Hornper” Åhman hitta tid till att svara på några frågor från Rocknytt.
In Solitude har varit aktiva i 11 år nu och ni startade väldigt unga, hur skulle du beskriva bandets utveckling genom åren?
– Först och främst så måste jag påpeka att In Solitude uppstod kring första singeln (Hidden Dangers, 2008). Åren innan det var snarare en period av att lära känna varandra och lära oss spela instrument. Den utveckling som vi gått igenom sedan första skivan kan förmodligen, sett ur ett någorlunda trångt perspektiv, liknas vid hur vi människor utvecklas rent generellt mellan 16 och 22 års ålder. Jag anser att en sådan utveckling blir väldigt tydlig om man ser till hur brännpunkterna i det man sysslar med utvecklas och formas med tiden. På många sätt känns det som att “Sister” är vår första skiva och att allt innan den var demos.
Minns du vilken den första låten ni skrev var?
– Jag har en del diffusa och fragmentariska minnen av tidiga idéer, men den första In Solitude-låten med någon substans som har någonting med bandet vi är idag att göra är nog “Hidden Danger (In The Night)” från första singeln.
Ni har nyligen släppt en ny platta, hur skulle du beskriva den?
– Som att simma nedåt.
Jag har alltid känt att ni är ett band som tycker att det är viktigt att ständigt utvecklas, är det något du håller med om?
– Självklart. Ett band utan en sådan grundläggande inställning och drivkraft fungerar nog inte, eller är helt ointressanta.
Om jag påstår att Sister både är det mjukaste ni gjort, men samtidigt det brutalaste, vad säger du då? Är det något du håller med om?
– Trots ett lite mindre klassiskt metal-sound är plattan ändå oerhört rå. – Personligen så har den här skivan varit allt annat än något mjukt att luta sig mot, men jag uppskattar verkligen det du säger. Vi gör bara det som känns brådskande och angeläget för oss och tänker inte så mycket kring det.
{youtube}R4EiRvFHrCo{/youtube}
Hur upplever du att det snudd på nya soundet på Sister har tagits emot av de gamla fansen?
– Jag har inte fått någon tydlig uppfattning om vad “de gamla fansen” tycker. I överlag verkar det mest vara positiva reaktioner. Men det finns förstås folk som alltid vill vara bekväma.
Hur brukar era låtskrivarprocesser se ut?
– Jag har i ärlighetens namn ingen aning om hur jag ska ge dig en tydlig bild av detta. Vi brukar mötas i ett rum och det som händer sedan är ofta väldigt svårt att sätta fingret på. Med detta menar jag inte att det plötsligt börjar hända massa fantastiska mirakulösa saker, utan snarare att det väldigt länge är rätt otydligt. Vi börjar antingen där eller så använder vi oss av något som någon tar med sig. Någonstans i detta finns ett kristalliserande moment då vi kan följa strömmen i det som ska bli en låt.
Hur involverade är ni i allt runtomkring när en ny platta släpps/merchandise trycks? Design på tröjor, skivomslag osv?
– Vi står för allt det visuella. Det är en del av bandet som är precis lika viktig som allt annat. Det har dock emellanåt hänt att annonser och liknande har sipprat ut utan vår vetskap och det är rätt beklagligt då det ofta har sett rätt ointressant och andefattigt ut. Även visuella utsvävningar från vår sida i det förflutna är saker jag har svårt att uppskatta idag.
Var får du inspiration ifrån?
– Sprickorna i och efter allt. Där lär jag mig gå.
Har du några speciella musikaliska förebilder?
– Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig till den termen. Men jag måste tacka Bo Hansson här. I överlag finns det allt för många att nämna. Igår natt satt jag i ett träd och lyssnade på Krzysztof Penderecki’s “Passio et Mors Domini Nostri Jesu Christi Secundum Lucam” och såg gråsuggor äta upp stjärnorna. Det var inspirerande. Vetskapen om ett svart rum brukar bli väldigt påtaglig den här tiden på året.
Vad är det med Uppsala som gör att det kommer så många bra, mörka band därifrån?
– Jag tror snarare att det handlar om VAD som finns inom vissa människor från Uppsala som får DEM att göra kraftfull musik snarare än att platsen i sig är den avgörande faktorn. Miljö har förstås alltid en enormt viktig och stor inverkan på det man gör, men jag tror dock flertalet av mina bröder och systrar här fortfarande skulle vara genier var dem än befann sig.
PSL gjorde nyligen en special om just er och Uppsala och ni blev intervjuade samt spelade på Uppsala slott. Kan du berätta lite om det projektet och vad platsen ni var på betyder för In Solitude?
– PSL var intresserade av att göra ett reportage om bandet och vi ställde mer än gärna upp. Slottet i sig har egentligen inte betytt speciellt mycket för mig utöver dess historiska värde. Det står däremot på en av många höjder i Uppsala där vi blottlagt saker och ting tillsammans och därför kändes det som en passande plats att spela på. Faktumet att vi fick tillgång till en av dem mest anrika rummen i Uppsala är för mig fortfarande väldigt lustigt.
Ni är väldigt tajta med Watain. Kan du berätta om den vänskapen?
– Vi är väldigt nära vänner och inspireras mycket av varandra som människor.
Watains tro är väldigt viktig för dem, hur viktigt är tro för In Solitude?
– Jag vet inte hur du definierar “tro”. Jag skulle nog använda ett annat ord. Men enligt min definition så är det A och O i alla konstnärliga uttryck och är grundläggande i allt jag gör.
Watain är black metal och ni heavy metal, men med gamla mått mätt är kanske även ni black metal med tanke på hur den första vågen av nämnda genre lät – vad skulle du klassa In Solitude som?
– Vi brukar säga att vi spelar rockmusik. Detta kan inkorporera allt från black metal till heavy metal till precis vad du/vi vill. Desto mer folk har försökt att definiera det vi gör enligt förlegade idéer och fack, desto mer aversion känner jag inför allt detta. Jag har sagt det förut, men jag tycker att musik är mer intressant än så.
Du och Erik Danielsson (sångare i Watain) är stora Metallicafans, vilket kanske känns lite oväntat för många då ni båda är två av de “creddigaste” musikerna just nu, medan Metallica är ett band som ofta blir utskällda, hånade och bespottade av folk som vill vara “true” – berätta lite, vad är det som är så bra med Metallica?
– Vad beträffar “creddighet” och folks generella uppfattning om vad som är “true” eller inte är jag helt ointresserad av. Jag kan inte heller tala för Erik. Men för mig personligen så har Metallica, i synnerhet dem tre första skivorna, betytt kolossalt mycket. De var en av flera avgörande uppvaknanden jag hade i tidig ålder som än idag ligger till grund för att saker och ting är som de är. Och jag tycker fortfarande att de tre första skivorna och i synnerhet de senare två, är bland det absolut bästa som gjorts.
Din bror Gottfrid spelar också i In Solitude (bas), hur är det att vara bandkamrat med sin bror?
– Jag vet egentligen inte eftersom att jag inte har speciellt mycket att jämföra med. Han har varit inblandad i mer eller mindre alla musikaliska projekt jag varit inblandad i. Han är en av få människor som förstår hur jag tänker musikaliskt och har därför blivit ett väldigt viktigt bollplank för mig. Just därför är det också oerhört viktigt att bryta mot den tryggheten i andra projekt. Att göra saker med folk som har helt andra preferenser är väldigt givande.
Ni är väldigt bra live, är det något ni satsat extra på genom karriären, att få till ett helgjutet liveframträdande?
– Att “satsa” på en sådan sak låter som att det är något man övar på hemma eller att man efter spelningar skulle sitta runt ett bord och prata om hur man skall röra på sig nästa gång för att göra saker bättre, vilket är motsatsen till hur vi närmar oss saker. Uttrycket vi har live har utvecklas med oss som band och personer. Hur saker och ting slår an inombords med tiden och hur man lär sig att nå den platsen inombords.
En av de största behållningarna med att se er live brukar för min del vara dina mellansnack, är de viktiga tycker du? Är de improviserade eller planerar du vad du ska säga i förväg?
– Jag säger det som kommer till mig just då. Det blir ofta väldigt ärliga stunder.
{youtube}owM9lptCU6U{/youtube}
En ikonisk sak med dig på scenen är din döda räv som du brukar ha på dig, kan du berätta lite om den? Hur fick du den och vad representerar den för dig?
– Låt oss säga att det är en familjeklenod som jag bär vidare. Den tjänar som en förlängning och påminnelse om vissa viktiga saker.
Ni har turnérat mycket, ni kom nyss hem från USA och nu ska ni snart iväg igen med bland annat Behemoth. Hur tas ni emot i övriga världen? Är det någon skillnad mellan In Solitude-fans i Sverige och t ex USA?
– Jag ser ingen större skillnad på folk sådär, förutom att de är amerikaner. Men det finns definitivt stora skillnader mellan att spela i Europa och i USA. Typen av arrangemang som vi oftast spelar på i Europa finns knappt i USA. Folk som kommer på spelningar verkar generellt inte vara lika nischade på just metal i USA.
Vilken har varit den hittills “bästa” turnén och varför?
– Jag vet att resan i USA tillsammans med Watain och The Devils Blood var någonting oerhört speciellt för alla inblandade. Personligen ser jag det som startskottet för mycket som hänt och händer utanför musiken som är väldigt avgörande för alla som var med.
Ni har spelat med allt från Down till Behemoth och Watain, hur noga är ni med vilka ni spelar med? Är det viktigt att ni delar ungefär samma värderingar?
– Jag tycker ofta att det är väldigt ostimulerande att turnéra i oinspirerande konstellationer under en längre tid. Detta blir oerhört tydligt när man reser med en grupp väldigt inspirerande personligheter och konstnärer under en längre tid. Men i slutändan är väl det viktigaste vad man gör av sin tid i sammanhanget. Jag menar, var vi än befinner oss så kommer vi alltid göra saker på vårat sätt för att genomtränga den slutbild vi krossas för oavsett om detaljer i sammanhanget bekymrar oss.
Efter en turné, hur gör du då för att varva ner igen? Var hämtar du ny kraft och ny inspiration?
– Jag brukar ha av vana att så fort som möjligt ta mig till en viss obygd i nordvästra Jämtland där jag på allvar kan släcka ljusen, så att säga. Jag upplever ofta turnélivet som någonting psykiskt tveeggat, på gott och ont och detta har därför blivit en nödvändighet för mig. Detta gäller inte bara turnélivet, utan livet i stort.
Du har haft med ett stycke i en diktbok också, berätta gärna lite om det!
– Det var ett bidrag till en bok om skogen som några bekanta sammanställde. Jag valde att dela med mig av några fragment som kändes angelägna.
{youtube}elbfeMwv3pY{/youtube}
Förutom dikten så har du även andra sidoprojekt som Invidious och No Future, kan du berätta lite om dem och vad som är planerat i framtiden med dessa?
– Jag skulle först och främst inte kalla dem för sidoprojekt. Även om In Solitude tar upp en stor del av vår tid så är dessa projekt precis lika viktigt för oss som In Solitude är. Med Invidious har vi varit tvungna att hitta en del nya tillvägagångssätt på grund av en del förändringar i situationen. För tillfället arbetar vi med inspelningarna av material till ett kommande släpp. Även No Future jobbar för tillfället med de sista detaljerna inför ett släpp som kommer ske relativt snart på Döda Barn Musik & Förlag. Man får heller inte glömma att nämna Pig Eyes och Procession som Henke (Palm, gitarr) och Uno (Bruniusson, trummor) spelar i.
{youtube}hZk7DdrzAMk{/youtube}
Hur ser In Solitudes fortsatta karriär och utveckling ut, tror du?
– Som det ser ut nu så känns saker och ting långt mer inspirerande och stimulerande än de någonsin gjort. I överlag försöker jag att inte tänka i sådana banor. Vi ska göra det vi måste göra.
