2019 så fick Ronnie Atkins beskedet ingen människa vill få och cancern har varit hans ständiga följeslagare sedan dess. Men i stället för att kasta in handduken så har Pretty Maids sångaren producerat två fantastiska album “One Shot” och senaste “Make it Count” tillsammans med vapendragaren Chris Laney. Att först drabbas av denna obotliga sjukdom och sen som löken på laxen vara med om en världsomspännande pandemi knäckte inte Atkins utan nu ger han sig ut på en mindre turné och jag fick för Rocknytts räkning en möjlighet att träffa Ronnie Atkins i Stockholm för en exklusiv intervju. Jag bad honom berätta lite om bandet och tankar runt turnén.
Ronnie: Vi hade en lång resdag igår torsdag från Danmark hit till Stockholm. Jag har ännu inte hunnit träffa bandet som består av Chris Laney, Morten Sandager, Pontus Egberg, Allan Sorensen och Rob Marcello som jag personligen inte mött tidigare. Vi hoppas att få med Linnéa Wikström på några spelningar men det kan vara svårt att få ihop tidsmässigt. Det är mycket körer på skivorna så vi vet inte riktigt hur vi ska få ihop det live.
Ronnie berättade direkt ur hjärtat hur vi tar livet för givet fram till den dagen när något allvarligt händer. Vi kom inte på ämnet rökning då Ronnies mamma gick bort i just lungcancer i samma ålder som Ronnie själv är just nu. Faktum är att han slutade röka 2017 och han verkligen tycker att det är trist att hans egen son röker men ser sig inte ha rätten att döma honom för det. Att växa upp i Danmark under sjuttiotalet och att röka kändes som en självklarhet i skolan och där det bara var ett fåtal mindre coola elever som inte var med i gemenskapen i rökrutan. Ronnie Atkins har sugit i sig minst ett paket cigg om dagen sedan tio årsåldern och det är klart att man kan se det, men trots sin cancer så ser Ronnie nästan overkligt pigg ut och har till facto lagt på sig några pannor vilket knappast är vanligt för cancerpatienter.
Andreas: Jag minns när jag köpte Red, Hot & Heavy och hur förvånad både jag och mina polare blev över det faktum att det var ett danskt band. Produktionen, låtarna och Ronnies varierade sång från melodiskt till hårt var något man inte hade hört tidigare.
Ronnie: Pretty Maids var självklart inspirerade av brittiska och amerikanska band, och vi tyckte verkligen att vi kunde göra ”det där” minst lika bra om inte bättre. Jag tycker att vi hade en speciell ”touch” på Red, Hot & Heavy och det är verkligen en klassiker idag.
Andreas: Hur skulle du vilja jämföra känslan på hur det var förut att spela in en skiva mot hur det är nu?
Ronnie: Det största skillnaden idag är att det inte finns några större pengar i musiken. Det mesta görs i olika musikprogram och filer skickas fram och tillbaka. Jag gillar hur det var förut när man stod i en replokal och musiken fick växa fram. Jag gillar hela den sociala grejen och det var så vi har spelat in alla Pretty Maids skivor. Av förklarliga skäl så gick inte det när vi spelade in One Shot. Jag visste inte hur lång tid jag har kvar i livet, så all sång spelades in innan musik var klar och även Make it Count har ett liknande upplägg. Skillnaden mellan skivorna är att på den första så var jag i både chock och i sorg vilket man hör i texterna. Jag undrar ibland var allt kom ifrån och det var i samma veva som lungcancern spred sig från lungorna till ryggen och visade sig ej kunna botas.
Andreas: Hur kunde du hitta styrka och inspiration att fortsätta spela och sjunga efter att fått det beskedet?
Ronnie: Jag köpte ett piano och började skriva. Jag skrev så mycket och jag tror att jag fortfarande har idéer från då som ännu inte har använts. Jag använde musiken som terapi och genom texterna. I början så var det oerhört svårt att sjunga och jag har fortfarande svårt att sjunga höga toner då tjugo procent av ena lungan har tagits bort. Ungefär då så blev jag kontaktad av min gode vän Chris Laney som höll på med projektet At The Movies och undrade om jag ville sjunga We Don’t Need Another Hero. Det är en fantastisk låt och jag tänkte först att det är för höga toner men jag fixade det och det var verkligen en ”kick in the ass” och en boost. Jag satt där med alla mina låtidéer och Chris sa att jag skulle skicka dom till honom. Han sa att han skulle fixa alla musikaliska arrangemang och att jag skulle lägga sången. Jag vill inte låta dramatisk men jag visste inte ens om jag skulle kunna genomföra det hela och spelade in all sång i förhand för att vara på den säkra sidan.
Andreas: Jag skulle vilja veta vad du tycker om Chris Laney och vad han betyder för dig?
Ronnie: Jag kände inte Chris tidigare och hade tydligen träffat honom tidigare och han är en stor Pretty Maids fan och känner Ken genom Facebook. Vi behövde en keyboardist och gitarrist inför en turné och Chris föreslog sig själv. Så blev det och vi har varit vänner från första dagen. Chris har varit med mig från första stund sen all den här skiten började och han är verkligen en bra vän. Inte bara musikaliskt utan på en personlig nivå och vi trivs oerhört bra tillsammans. Vi förstår varandra musikaliskt, och jag kan skicka något till honom och han förstår direkt vad jag är ute efter. Han har varit en otrolig tillgång även med Pretty Maids. Chris är en ”perfect fit” för mig.
Andreas: Berätta lite om den stundande turnén och vad vi kan förvänta oss.
Ronnie: Bandet kommer att vara det som jag tidigare nämnde och jag har verkligen längtat över att få spela live igen. Under måndagen så ska vi spela på en klubb i Stockholm och vi har ännu inte hunnit repa och vet inte riktigt vilka låtar det blir och hur dom kommer att passa ihop. Tanken är att testa nitton låtar och det kan bli någon Pretty Maidslåt också. Vi kommer spela i Göteborg och ett par festivaler. Jag känner mig lite spänd över hur det ska gå när man inte har gjort det här på ett långt tag. Rösten håller men jag undrar om hur det kommer att fungera med andningen och lungkapaciteten inte är densamma längre. Det är en utmaning och om det fungerar så kan jag tänka mig fler spelningar framåt hösten. Konkurrensen nu är hård med många band som är ute och spelar, det är festivaler och ekonomin är inte som den har varit med tanke på krig och annat elände. Jag är ute och spelar nu för att jag kan och jag vet inte hur jag kommer att känna mig i framtiden så jag vill verkligen ta möjligheten. Jag har frågat på sociala medier om vilka sex låtar vi ska spela från vartdera album och det har varit förslag om i princip varje låt och jag kan verkligen inte köra tjugofyra låtar även om jag skulle vilja. Jag vet inte heller vilka låtar som fungerar live och vilka som inte gör det, så vi får pröva oss fram.
Andreas: Berätta gärna om den tredje Nordic Union skivan som snart kommer ut.
Ronnie: Vi fick en förfrågan om att göra den här skivan och Erik Mårtensson som vanligtvis är fullbokad med att spela, producera och skriva låtar har gjort det mesta. Jag tackade nej till att skriva texter den här gången förutom två bidrag. Jag tycker att den här är lite tyngre än tidigare.
Andreas: Får jag fråga en personlig fråga? Hur tar din fru det här när du har spelat in tre skivor och ska ut på turné?
Ronnie: Vi har varit tillsammans i över trettiofem år och hon vet hur viktigt det här är för mig. Hon har aldrig tvingat mig att välja mellan henne och musiken. Hon ställer upp till hundra procent och jag har min son och samt en dotter som snart ska få en egen dotter, och jag ser fram emot att bli morfar. Jag älskar verkligen barn!
Vi rundade av den här intervjun med lite småsnack och jag följde med Ronnie till replokalen på St Eriksgatan och man fascineras onekligen över den energi som han utstrålar och den viljan över att äntligen få stå på en scen igen trots allt som har hänt. Det ska bli spännande att få se Ronnie Atkins framföra sina soloalbum med ett helt nytt band.
