För mig har det varit en gåta att MICHAEL MONROEs stjärnstatus aldrig riktigt nått ända upp till den magiska toppen, då han är en utav de få som idag kan anamma alla kriterier till vad som krävs för att kalla sig en äkta rockstjärna.
Under denna intervju, som gjordes på HOTELL MALMEN i den kungliga huvudstaden, öppnades många av mina frågor upp som förmodligen varit av största vikt i förklaringen till min undran. Vad var det som gick snett med plattan som POLYGRAM satsade en förmögenhet på, men där denna artist i slutändan fick stå för hela notan själv? Vad blev den huvudsakliga orsaken till DEMOLITION 23s abrupta upplösning, ett projekt som Michael än idag anser som ett utav sina främsta verk? Vi tar även upp den då nyfunna vänskapen med ANDY MCCOY som idag återigen har sinat ut. Självklart lägger vi stor fokus på den högaktuella HORNS AND HALOS som visar upp nya intressanta musikaliska begrepp utan att tappa allt för många igenkänningstecken.
När jag lyssnar på nya plattan konstaterar jag att det är första gången som jag lyssnar på en platta med MICHAEL MONROE där jag inte kan sätta ord riktigt på influenserna. På tidigare alster har man alltid kunnat relatera till IGGY POP, NEW YORK DOLLS, JOHNNY THUNDERS och många fler. Men den här gången känns det inte lika självklart var influenserna härstammar ifrån.
Michael: Kul att du har den känslan! Det roliga är att vissa intryck på enskilda låtar har gett helt andra vibbar än de jag själv haft när vi skrev låtarna. Ta en låt som RITUAL. Där var det en som tyckte att det skrek IGGY POP om den vilket för mig är helt obegripligt då jag själv är ett stort fan av honom. Nu är det i och för sig helt och hållet upp till lyssnaren att bilda sin egen uppfattning, men jag blev oerhört förvånad när jag fick höra detta. Jag har en hel drös med låtar bakåt i karriären som skriker IGGY POP. Jag och SAMI YAFFA skrev låten tillsammans och vi ville få en nästintill kyrklig atmosfär något jag tycker att vi lyckades bra med. Sedan har vi låten EIGHTEEN ANGELS där någon reflekterade över gitarrerna som han tyckte skrek GARY MOORE. Så buden har varit olika, och därför blir jag glad när du sitter här och säger att det inte är så självklart vilka influenser som inhyser plattan.
Men någonting som jag känner lite extra på den ny plattan är STEVE CONTES närvaro. Det känns som att han har bidragit till majoriteten utav låtskrivandet. Rätta mig om jag har fel?
Michael: Det är helt riktigt! Steve är lite utav den musikaliska motorn på skivan vilket jag är oerhört glad över att så blev fallet. Det är lite roligt att vi sitter här på HOTELL MALMEN och gör intervjun då jag och Steve satt i ett rum här uppe och slutförde en demoinspelning på RITUAL som kom med på den ny plattan. Vi har en viss relation till detta hotell. Men absolut! Steve har bidragit till merparten låtar på den nya plattan vilket kändes naturligt efter att GINGER lämnade bandet. Det föll sig bara naturligt att det skulle bli Steve som skulle ta över som bandets idéspruta. Sedan har jag alltid gillat den traditionella bandkänslan där samtliga parter bidrar med sitt. Jag har haft mina korta stunder under karriären där jag försökt att vara en kontrollfreak för att snabbt dra slutsatsen att jag inte är den typen utav person. Jag vill hellre jobba som om vi vore ett band vilket jag idag anser att vi är. Jag älskar att komma ner till replokalen och känna den engagerande atmosfär som inhyser ett band med bra personkemi. Jag vill alltid lämna utrymme åt andras idéer och tankar för att sedan pussla ihop det hela till någonting bra. Ta bara STEVE som kom upp med idén till HORNS AND HALOS som till en början inte var tilltänkt som titel till skivan. Vi hade en hel drös med namnförslag till plartan men inget som riktigt föll oss in tills Steve fläkte ur sig. ”Varför inte ta HORNS AND HALOS som skivans titel?”
{youtube}XhAbtZXu2RU{/youtube}
Var det SAMI YAFFA som rekommenderade att ta med Steve i bandet då de hade arbetet tillsammans i NEW YORK DOLLS?
Michael: Helt korrekt! Det var 2010 när vi startade bandet och började repa. Det var i januari månad i LA som vi sammanförde bandet för en presskonferens. På den tiden var det JIMMY CLARKE på trummor som jag spelade tillsammans med i DEMOLITION 23 och TODD YOUTH på gitarr. Men Jimmy meddelade efter tre veckors repande att han inte skulle kunna ge bandet etthundra procent engagemang vilket kände lite surt då bandet i stort sett var inrepat och klart. Vi behövde med andra ord ganska snabbt få in en ny trummis varav Todd ringde upp sin gamla bandkollega från THE CHELSEA SMILE, KARL ROSQVIST, som kom ner till replokalen för att köra tre låtar som audition och han var klockren. Sedan, två veckor innan turnén i staterna skulle gå av stapeln, en turné som för övrigt blev min första i USA på femton år så meddelade TODD YOYTH att han tänkte lämna bandet för att hoppa med ACE FREHLEYs band då detta genererade i mer pengar på bordet än vad jag kunde erbjuda. Jag bara sade till mig själv: ”Jag tror inte mina ögon! Händer verkligen detta på riktig och vad fan ska vi göra nu två veckor innan turnéstart?” Då var det SAMI YAFFA som fläkte ur sig att STEVE CONTE var i stan för att göra ett gig, Så Sami tyckte att det var värt att kolla upp honom. Som räddaren i nöden så var han helt ledig efter det giget så han tvekade inte att haka på. Sedan blev det inte sämre av att det visade sig att han var milslångt bättre än vad Todd var för bandet. Steve är en skamlöst underskattad gitarrist som har den rätta känslan för jamming och dessutom så har han en klockren sångröst då han sjunger lead i sitt eget band. Och med tiden så visade det sig att han även var en fantastisk låtskrivare då jag på en gång kände den rätta kemin när det gällde att skriva låtar tillsammans med honom. Jag älskar verkligen att bandet är rakt igenom självgående, att vi inte behöver anlita utomstående låtskrivare för att fullborda saker och ting.
Om vi går in på skivans titel så har den en mörkare framtoning än vad man är van vid när man snackar MICHAEL MONROE. Jag tycker även att musiken överlag på plattan är mörkare och råare än vad vi är vana vid.
Michael: Jag gillar verkligen att du får den känslan. Men om vi går in på titelspåret HORNS AND HALOS så har den en anknytning till religionen. Hur religionen används som ett maktspel där religiösa samfund i årtusenden har predikat om himmel och helvete och vad man måste uppoffra för att undkomma helvetet. Jag personligen anser att det inte bara är några få utvalda som skapar världen till vad den blir. Jag tror att samtliga individer är med i det undermedvetna när det gäller vår planets utveckling. Vi har alla ett eget ansvar för våra liv och allting vi skapar och dylika saker. Jag är övertygad om att det finns en gud som vakar över oss, men det är inte den gud som kyrkan och andra religiösa samfund predikat om och fortfarande gör. Man kan dra exakta liknelser med politiska partier som styr världen då både religion och politik i årtusenden har skapat krig runt om i världen. Nu låter det kanske tyngre än vad det är då jag anser att låten ändå mest figurerar på den ljusa sidan. Sedan tycker jag titeln är ganska egen. Lägger man HORNS AND HALOS på tungan så blir det första man tänker på änglar emot djävulen (skrattar). Det är fan i mig coolt.
Även omslaget hör till det ovanligare slaget för när vi pratar ett omslag till en Michael Monroe- platta.
Michael: Visst är det så! Logotypen till omslaget var DREGENs idé. Han kom upp med idén för att sedan tillsammans med SAMI YAFFA utforma det hela till ett slutresultat. Vad vi ville ha var en logotyp som gick i samma tänk som AC/DC eller VAN HALEN. En enkel logga som är lätt att lägga på minnet och som passar in i alla lägen då den passar in både som backdrop och tatuering. En perfekt bandlogga helt enkelt. Ett band som heter MICHAEL MONROE då jag med dessa herrar känner samma bandkänsla som jag gjorde med HANOI ROCKS. Visst är det lite ironiskt att vi heter MICHAEL MONROE då vi är ett band men det kändes naturligt för alla parter att fortfarande sätta mitt namn i fokus då vi trots detta har en bandkemi som är få förunnat. Idag är det unikt att sätta ihop ett band och skapa en sådan kemi som vi har lyckats göra, speciellt sedan DREGEN kom med i bandet. Sedan han kom med så har vi turnerat oerhört hårt vilket är en utav de största orsakerna till att vi har lyckats skapa den här starka enheten som vi är.
Det märktes på SKOGSRÖJET 2012 att ni var en sammansvetsad enhet. Var det en saknad enhet som avgjorde återföreningen HANOI ROCKS öde?
Michael: Jag vill inte kalla det en återförening utan snarare en återfödelse. Det var en idé som jag och ANDY MCCOY spunnit på ett tag, att vi ville ta in HANOI ROCKS i nutid och på en relevant nivå. Hade vi försökt att återskapa det vi gjorde på åttiotalet så hade det mer blivit en sömnig nostalgitripp. Men det hela bottnade i att både jag och Andy befann oss i ett jobbigt läge på det privata planet. Min fru hade gått bort inte för så länge sedan och Andy hade trillat från en balkong tre våningar upp och det är ett under att han överhuvudtaget kan stå på benen. Så det blev att vi började ta upp kontakten igen. Vi började hänga ute tillsammans bara för att på bästa möjliga sätt kunna ventilera varandras problematiska situation som vi båda befann oss i. Det roliga i det hela är att det var under denna tid som vi lärde känna varandra på ett djupare plan, ett plan som vi inte var i närheten att känna varandra på under vårt samarbete på åttiotalet. Ju mer vi umgicks desto mer kände vi ett sug efter att göra någonting tillsammans, vilket skapade en naturlig känsla att vi skulle återuppta HANOI ROCKS. När väl idén började komma upp för oss så påpekade Andy omgående att om vi skulle fullborda idén så var han inte intresserad utav att återförenas med originalet. Han ville att HANOI ROCKS skulle våga utmana sig själva och visa upp en ny relevant sida. Han var oerhört nyfiken på mig som låtskrivare då jag under åttiotalet inte var den mest kreativa personen när det gällde den biten. Det hela ledde till ett oerhört kreativt samarbete där vi båda tog fram kvalitéer som vi inte visste om att vi låg på. Ser man tillbaka på plattorna som vi släppte efter återfödelsen så är jag oerhört stolt över de skivor vi släppte, speciellt de plattor vi släppte med CONNY BLOOM och ANDY CHRISTELL. Men sedan kom vi till en punkt där vi kände att glädjen och hungern som vi hade började sina. Så vi beslöt oss att det var dags att lägga ner bandet och avsluta det hela med en avskedsturné där vi besökte Japan, England och åtta spelningar på sex dagar i Finland där avslutningsshowen filmades för DVD-släpp vilket blev oerhört lyckat. Efter den showen så var det tack och hej. Jag har varken träffat eller pratat med Andy sedan dess. 2009 var den senaste gången vi träffade varandra. På sommaren samma år stötte jag på Sammi. Vi hade inte träffats eller pratats vid på ett antal år då jag sprang på honom i Åbo, där jag för övrigt bor. Han skulle genomföra en spelning där med NEW YORK DOLLS. Jag närvarade på spelningen där jag hoppade in på saxofon på ett par låtar vilket blev en magisk afton för mig personligen. Dolls är en utav mina absolut största förebilder. Det var för övrigt på denna spelning som jag fick lära känna STEVE CONTE som gitarrist. Jag blev helt överväldigad av vad jag hörde och såg och jag sade till mig själv att ”Den där snubben vill jag ha med i mitt band.” Så det var denna afton som idén till det band som jag idag har nöjet att spela med kom till. Samma kväll efter giget så snackade jag och Sami en hel del. Till min stora glädje uttryckte han sin vilja att på nytt börja samarbeta med mig. Sedan var allting igång. Sedan vi startade bandet har vårt samarbete haft en fantastisk svävande aura över mig och Sammi. Jag känner samma för Sami idag som jag kände när jag och Andy beslöt oss för att återuppta HANOI ROCKS. Det finns en personkemi mellan mig och Sami som vi inte var i närheten av på åttiotalet. Samma känsla har jag för alla i bandet. Det är en stor ära att få vara en del av ett sådant sammansvetsat band som vi ha blivit. Det är verkligen få förunnat att få uppleva det jag får uppleva i denna stund.
Om vi går tillbaka till NEW YORK DOLLS. Hur ställer du dig till att DAVE JOHANSEN och SYLVAIN SYLVAIN återförenade bandet som enda kvarlevande medlemmar?
Michael: Jag tycker att de gjorde helt rätt i att återuppta bandet. Det är nya tider nu och David och Sylvain är ändå originalmedlemmar som åker runt och har jäkligt kul samtidigt som de levererar ny musik. Sedan fick jag aldrig se Dolls när det begav sig vilket för mig personligen gör återbildandet av bandet mer än välkommet. Visserligen var JOHNNY THUNDERS en mycket nära vän till mig och fortfarande respekterar jag honom som en före detta medlem i Dolls. Men faktum är att jag när det begav sig var ett större fan av HEARTBREAKERS än vad jag var av NEW YORK DOLLS. Nu blev det ironiskt nog bara en platta med HEARTBREAKERS och NEW YORK DOLLS hann med endast två innan de upplöstes (skrattar). Men som sagt! Jag tycker att det är coolt att grabbarna visar att de är still going strong. Än idag finns det ingen som är så mycket Rock and Roll som DAVID JOHANSEN. Men för att återgå till mitt gästframträdande med Dolls så var det inte alls planerat, utan det var Sylvain som bara några minuter innan de äntrade scenen dunkade mig i ryggen och frågade om jag hade saxofonen med mig. Jag sa att saxofonen är inget jag går runt och bär på bara så där. Sylvain fyllde på med ”Fan! Stick hem och hämta den så kan du hoppa upp och jamma med oss under kvällen!” Jag blev nästintill paralyserad i några sekunder innan jag fattade vad han erbjudit mig. Som tur var så ligger klubben ganska nära mitt hem så jag rusade i ilfart hem för att hämta saxofonen och kom tillbaka till klubben våt som en nerblött disktrasa (skrattar). Jag hann gott och väl varva ner innan det var dags att äntra scenen. Det var en helt magisk känsla att dels stå där med två legendarer som varit en ovärderligt stark förebild för mig och som krydda på moset, att åter få stå med Sammi på scen och jamma järnet blev till en obeskrivlig känsla.
{youtube}onfR-9-JboM{/youtube}
Jag misstänker att det finns turnéplaner på nya plattan.
Michael: Stämmer bra det! Vi kommer definitivt att komma till Sverige för att gigga. Vi har dock inga datum ännu, men det ligger i planerna. Vad som är spikat i denna stund är en tur till Japan
i mitten på november för tre stycken gig. Sedan blir det England för åtta spelningar, samt tre spelningar i Finland i början på december. Sedan får vi se hur upptakten på 2014 kommer att bli. Vi har ännu ingenting spikat men det kommer.
Är staterna relevanta för MICHAEL MONROE i dagsläget?
Michael: Det börjar väl bli relevant igen. Rock and Rollscenen har i stort sett varit död där nere under en längre tid. Men nu börjar det kännas relevant att göra en trip dit ner. Jag har ändå på många platser därnere blivit lite utav en kultfigur och då speciellt i New York.
Där du bodde i många år!
Michael! I tio år för att vara exakt. Jag bodde på MANHATTAN i HELLS ANGELS-kvarteren. Under dessa tio år så hann man skapa sig en respekt inom New Yorks musikscen. Jag ar alltid hållit min integritet högst på min livsagenda. Jag har offrat enormt många erbjudanden som hade lett till en mer kommersiell karriär som megarockstjärna. Men att sälja mig själv har aldrig varit min grej – vilket gjort att många lukrativa skivkontrakt har nobbats genom åren där vissa tyckte att jag även solo skulle släppa plattorna under namnet HANOI ROCKS. Jag vet inte hur många gånger genom åren som jag blivit erbjuden både det ena och det andra för att göra en återförening med det klassiska HANOI ROCKS. Visst! Det hade säkert blivit en dundersuccé, men det hade inte känts rätt för mig då jag bara hade sett det hela som en enda stor nostalgitripp. Integritet är a och o när det gäller min musikkarriär och så kommer det alltid att förbli.
Min första konsert med dig skulle man kunna tro var HANOI ROCKS då jag som sagt
lyssnade flitigt på er under åttiotalet. Men i och med att jag inte bodde i Stockholm på den tiden och omyndig som man var så blev detta till ett omöjligt projekt att genomföra. Dock blev min första gång i Stockholm fast med DEMOLITION 23.
Michael: Ah kul! Då måste det ha varit en bra konsert!
Den var helt fantastisk och jag tror att det inte fanns någon i lokalen som inte höll med mig.
Michael: Än idag anser jag att det är ett utav mina mest lyckade projekt som jag genomfört.
Och ändå blev det bara en platta!
Michael: Jepp! Och en riktigt bra platta blev det också.
Instämmer helt. Men varför blev det bara ett album?
Michael: Det hela bottnade i att vi fick problem med vår originalgitarrist JAY HENING som var helt fantastisk både som gitarrist och artist. Han hade blivit en riktig superstjärna om han hade spelat sina kort rätt. Men han hade problem Han kunde inte lämna landet vilket uppdagades bara ett par veckor innan turnéstart. Han hade inte den bästa relationen till lagen så att säga, vilket gjorde att det blev omöjligt för honom att lämna landet. Så vi fick handla snabbt och istället inkalla NASTY SUICIDE. Strax innan vår spelning på Astoria i London så repeterades det två gånger varav en gång utan mig och en gång med mig. Med mig, Sami och Nasty för första gången tillsammans sedan HANOI ROCKS splittrades var en helt underbar känsla och Nasty verkade vara i bra form. Men jag insåg att han kanske inte kom till sin fulla rätt när han inte blev uppbackad utav en andra gitarrist då vi endast hade en gitarr i DEMOLITION 23. Men vi tyckt ändå att det kändes mer än brukligt att ha med honom i bandet.
Till en början var tanken att han endast skulle vara en temporär ersättare till Jay. Men på en presskonferens i Helsingfors så fläker han ur sig att han är permanent och att han så ska förbli. Vi övriga i bandet hajade till vilket inte var så konstigt (skrattar). Men vi ryckte typ på axlarna och tänkte. ”Men vad fan! Varför inte”då problemen runt administrationen runt Jay fortfarande var ett stort problem som verkade fortgå. Så vi drog igång turnén i Finland för att sedan åka över till Sverige för att spela. När vi väl kommer till Sverige så fläker han plötsligt ur sig att han tänker lämna bandet, att han tröttnat på att spela in plattor och att han var trött på att ligga ute på vägarna. Nu lade han ner helt och hållet efter att han lämnat. Han släppte en soloplatta under sitt riktiga namn JAN STENFORS vilket jag tycker var helt galet (skrattar). Jag menar, att under alla år så har han gått under sitt artistnamn NASTY SUICIDE som alla rockers visste vem det var medan inte en jäkel visste vem JAN STENFORS var (skrattar). Men idag har han lagt musiken på hyllan så vitt jag vet. Jag tror att han är apotekare om jag inte minns helt fel. Men där stod vi utan gitarrist och vi åkte tillbaka till New York och ställde oss frågan, ”Vad fan ska vi göra nu?” Allting kändes bara skruvat vilket gjorde att jag beslöt mig för att gå vidare. Så vi splittrade bandet helt enkelt. Men det var en fantastisk platta vi gjorde med LITTLE STEVENS bakom spakarna. I och med att vi hade problem att hitta en värdig ersättare till Jay så beslöt vi oss för att upplösa bandet.
Det är lite kul att vi har suttit här och pratat om DEMOLITION 23 då grundidén till mitt band som jag har idag bottnar i DEMOLITION 23. Jag anser att även om det bara blev en platta och turné så är det bandet ett utav mina absoluta topphändelser i hela min långa karriär.
Om vi går in på den nya plattan igen så tycker jag att man kan referera lite till den musikaliska förändring som skedde på JERUSALEM SLIM-plattan från 1992.
Michael: Va! Vad är det du säger?
Missförstå mig inte. Jag menar inte att låtarna på nya plattan och nämnda skiva låter identiska men när JERUSALEM SLIM såg dagens ljus framstod den mer som en renodlad hårdrocksskiva på den tidens mått mät. På nya skivan är det kanske inte lika radikalt som på Jerusalem-plattan, men du håller väl med om att den nya skivan låter mer hårdrock än vad den låter klassisk rock and roll?
Michael: Aha! Då förstår jag vart du vill komma. Då är du förlåten (skrattar).
JERUSALEM SLIM är en platta som jag helst inte vill blanda in när vi pratar om min musikaliska karriär. Den skivan är det absolut sämsta jag någonsin varit involverad i.
Du gillar inte den plattan alls med andra ord?
Michael: NEEEEJ! Den är avskyvärd (skrattar). Det är tveklöst det mest horribla som någonsin hänt mig under min långa karriär. Jag önskar verkligen att den plattan blev ogjord. Skivan är en enda dålig kliché på dåtidens metallbaserade gitarronani. Puh! Jag säger bara HERREGUD!. Det var den plattan som ödelade mina chanser att få en lyckad karriär i Amerika. Jag hade en fet deal på den tiden med POLYGRAM RECORDS och Jerusalem-plattan blev en riktigt dyr historia som hamnade på en slutnota på närmare en miljon kronor. Jag försökte stoppa produktionen när notan hade överskridit 300 000 kronor. Ja sade till skivbolaget ”Vi måste stoppa den här inspelningen då jag inte ser den plattan som min längre. Jag kan bara inte stå för det som presenteras på skivan. Vi måste stoppa produktionen nu.” Självklart så lyssnade inte Polygam på mitt vädjande (skrattar). Jag kom ihåg att jag lade all sång på ett väldigt tidigt stadium i LOS ANGELES. Jag är verkligen ingen LA-grabb utan mer en traditionell New Yorker. Jag kan vistas en kort tid i LA men inte en längre tid som det blev under denna inspelning. Jag kom ner precis när de skulle börja att jobba med gitarrerna vilket blev till rena rama tortyren.
Jag fick uppleva ett tre månaders gitarrhelvete (skrattar). MICHAEL WAGENER var helt fel producent för skivan där han och STEVE STEVENS inte klickade jämnt. Jag hade gärna sett att LITTLE STEVENS hade suttit bakom spakarna då jag är övertygad om att han hade anammat våra grundtankar i det musikaliska, något som Michael inte gjorde. För om vi går tillbaka till demoinspelningarna så fanns det mycket lovande material att jobba med. På dessa inspelningar märker man att jag och STEVE talade samma språk. Han spelade exakt efter de visioner som jag hade och han gjorde fulländat. Han var så begåvad då hans grundtanke när det gällde rock and roll var CHUCK BERRY. Då kan det inte gå fel. Men när vi väl kom in i studion så blev han som totalt omvänd och gjorde allt som vi inte hade kommit överens om. Han visste att jag i stort sett var allergisk mot tekniska och snabba solon. Jag anser att musik bygger på starka harmonier vilket uteblir helt om man hela tiden försöker få med så många noter som möjligt. Som sagt! Det värsta album jag någonsin gjort och kommer att förbli är JERUSALEM SLIM. Men sedan kom vändningen med DEMOLITION 23 som blev till något som var etthundra procent mig. Den blev en rakt igenom perfekt platta, med rätt producent, rätt musiker, rätt låtmaterial och mycket annat som gjorde att den blev så bra som den blev.
Men i slutet på JERUSALEM SLIM-tiden gjorde jag allt för att bryta kontraktet med POLYGRAM då de hade blivit en alldeles för dyr historia för mig. Det tog mig ett helt år innan de lät mig gå för att sedan vara fri som fågeln. LITTLE STEVENS sade till mig, ”Michael! Nu är det bara att köra.” Det grämer mig att det inte blev LITTLE STEVENS som producerade JERUSALEM SLIM då det hade blivit ett helt annat album än vad det slutligen blev. Jag framförde min vilja till skivbolagen, men dessa var som en mur och skulle till varje pris ha MICHAEL WAGENER bakom spakarna. Sorgligt är ordet. LITTLE SETVENS sade till mig, ”Ena stunden ger du bort en miljon till dem, men nu i din andra stund så kommer inte detta att inträffa. Så det är bara att köra.”
Slutligen, hur beskriver du musiken på ditt nya alster?
Michael: Jag vill nog beskriva den som en ärlig Rock and Roll-platta som ligger i tiden. Den inhyser de klassiska elementen till vad som kännetecknas som Rock and Roll samtidigt som vi har tagit in en hel del nya begrepp som vi aldrig och framför allt jag själv inte tagit fram tidigare. Man kan säga att MICHAEL MONROE är sig lik samtidigt som han har gått vidare i sin musikaliska utveckling. It´s pure Rock and Roll! That’s what it is.
Foto: Christian Larsson – Rocknytt.net
