Foto: Thunder, facebook.

Luke Morley i Thunder är mannen som aldrig tröttnar – Han älskar fortfarande sitt jobb

”Jag tycker om att sitta där, pilla med gitarren eller pianot och se vad som händer. Det är oändligt fascinerande för mig.”

(Scroll down for the English original version)

Det engelska Rockbandet Thunder bildades 1989. Med bara ett år sedan förra skivan är gruppen nu högaktuell i och med sitt kommande album ”Dopamine”, som släpps den 29 april. Rocknytts Anna Karlsson träffade gitarristen Luke Morley via Zoom. För honom som låtskrivare har sakerna han skriver om, intresserar sig för eller bryr sig om förändrats genom åren. Morley är en man som aldrig tröttnar, utan han älskar fortfarande sitt jobb som musiker och producent.

Han gillar att vara i rörelse, men behöver också tystnad emellanåt. Som tonåring gick han på konsert varje vecka och han älskar att resa, precis som resten av bandmedlemmarna. Luke och de andra längtar efter att komma ut på turné igen. Snart är det dags. De ser fram emot att återigen besöka Sverige.

Omkring trettio år har gått sedan allt började. Hur skulle du beskriva Thunder 2022?

Gammalt! (Skratt från båda.) Vi började unga och nu är vi äldre. Det är det huvudsakliga, även om det kan låta enkelt. Hur vi ser på världen, hur vi känner för den och de saker som intresserar oss är olika. För mig som låtskrivare har de saker jag skriver om, intresserar mig för eller bryr mig om förändrats. Förhoppningsvis kan man se det utifrån innehållet i låtarna. Det skiljer sig från låtarna som jag skrev i tjugoårsåldern. Jag är i sextioårsåldern nu. Världen är en helt annan plats, som du vet. Vi lever i otroligt konstiga tider just nu.

Jag tycker att erat sound inte har förändrats så mycket genom åren (sagt på ett positivt sätt). Man kan fortfarande höra att det är Thunder.

När som helst vi fem samlas i ett rum och pluggar in, det är det soundet vi gör när vi spelar tillsammans. Vi kan inte ändra på det och vi vill inte, för det är vårat sound. Det finns några olika saker på den nya skivan, till exempel är ”Big Pink Supermoon” lite jazzig. En annan låt har ett konstigt zigenardragspel och en fiol. Vi är vid en punkt just nu där vi inte bryr oss så mycket om vad andra tycker (skratt). Nej, men vi känner oss bekväma med oss själva och musiken vi gör. Vår karaktär kommer fortfarande fram.

För ungefär ett år sedan släppte ni det hyllade albumet ”All The Right Noises” och snart kommer nästa skiva, ”Dopamine”. Det var ganska snabbt jobbat av er! Jag antar att ni inte bara var uttråkade under pandemin, utan att ni var fulla av idéer också?

Det senaste albumet var precis färdigt när den första nedstängningen slog till och utgivningen sköts upp ungefär ett halvår. Det var en väldigt konstig tid, eftersom vi inte kunde göra några shower för att marknadsföra det. Hur som helst, jag tänkte att det inte är någon idé att vara förtvivlad. Jag kan lika gärna fortsätta skriva. Jag har en studio i mitt hus, där jag lägger mycket tid på att skriva låtar. Kanske det är därför som det nya är ett dubbelalbum. Vi spelade in 20 låtar totalt. När vi var klara var vi ganska kritiska till vilka låtar vi tyckte skulle komma med på albumet. Vi kände allihop att de 16 vi valde, de förtjänade alla att bli hörda.

Det känns inte långt att lyssna på.

Tack, det var vår avsikt.

I låten ”Disconnected” hör man två personer sjunga. Förutom Danny Bowes, är den andre du?

Ja, det är det och det finns en annan låt på albumet, som heter ”Last Orders”, där jag sjunger hela första versen.

Åh, du har en jättebra röst du med.

Tack så mycket!

Ni har haft långa material tidigare, som erat andra, mycket bra album ”Laughing On Judgment Day” (1992). Det hade 14 spår, men nu ökade ni till 16. Har den här gruppen alltid varit så full av idéer att ni haft så många låtar att välja mellan inför varje album?

Eftersom det är mitt jobb att skriva låtarna måste jag se till att det finns tillräckligt. Jag brukar skriva mycket. Nuförtiden när man gör ett album, säg att det är 11 låtar långt, säger skivbolaget att de behöver några extra. Det händer ofta. De behöver det till en förlängd CD eller en vinylversion och sedan frågar det japanska skivbolaget om de kan få två exklusiva låtar, så man behöver alltid mer än man har. Det är väldigt förvirrande med allt det där. Men den här gången sa vi bara till dem: ”Nej! Det här är det, 16.”

Hur bestämmer ni vilka låtar som slutligen hamnar på albumet, röstar ni?

I stort sett brukar vi faktiskt vara överens. Jag skriver låtarna och producerar albumet, så jag kanske har lite mer att säga till om i det här, antar jag. Normalt sett är vi inte oense. Jag menar, vi har varit tillsammans under en lång, lång, lång tid. Danny och jag har känt varandra sedan vi var elva år gamla.

Är alla låtarna på det nya albumet skrivna av dig?

Ja. De andra är inte så intresserade av att skriva låtar, men det är jag. Paul McCartney sa en gång att låtskrivande är 10 procent inspiration och 90 procent svett. Jag tycker att det är sant. Det är ganska hårt arbete, men jag älskar det. Jag tycker om att sitta där, pilla med gitarren eller pianot och se vad som händer. Det är oändligt fascinerande för mig.

Var har du varit när en låt, en bit av en text eller en melodi bara dykt upp i ditt huvud och du har ”varit tvungen” att skriva ner den?

Överallt. Det användbara med mobiltelefoner är att de är väldigt bra enheter, så jag behåller de flesta av mina musikaliska idéer på min telefon. Text-idéer skriver jag ner och behåller som anteckningar. Det kan hända när som helst. Det är intressant. Vissa band kan skriva när de är på turné. Jag kan inte göra det. Jag tycker att det är omöjligt att koncentrera sig. (Han skrattar.) Jag behöver tystnad. Om jag verkligen är inne i en period av skrivande, så tar det över mig helt. Jag kan vakna klockan tre på morgonen och ha en idé. Jag går upp ur sängen och går ner till min studio. Det händer ofta och det måste vara väldigt irriterande för min fru, men hon verkar stå ut med mig (skratt).

Vad inspirerar dig som låtskrivare?

Bara titta ut genom fönstret och jag menar, titta på världen idag. De två senaste albumen har varit väldigt lätta att skriva, vad gäller texter, eftersom det är så mycket som händer. Med ”All The Right Noises” var jag arg på alla möjliga saker (han skrattar), som Brexit eller Trump, vilket kan vara väldigt motiverande. Den nya skivan ”Dopamine” skrevs under en väldigt märklig period, i lockdown, så det fanns massor av saker att tänka på. Det finns ett slags tema genom albumet om isolering och att bli avskuren. Jag tror att för alla som är i någon form av kreativt skrivande, oavsett om det är sånger, filmer, pjäser, böcker eller vad som helst, är det en väldigt bra tid, eftersom det händer så mycket utanför fönstret. Du behöver inte gå långt för att leta efter din inspiration.

Ni har spelat in i många olika studios. Vilken är din favorit och varför?

Ooh… Jag tror att jag måste säga Rockfield, i Monmouth, i Wales. (Rockfield är en av de äldsta inspelningsstudiorna i världen, som man också bor i under tiden, grundad 1963. Mest känd för inspelningen av Queens ”Bohemian Rhapsody”.) Vi har alltid varit ett band som gillar att spela in i en hemtrevlig miljö, ute på landet, bort från staden. Bara åka dit där man kan bo, äta, andas och göra hela grejen och vara helt fördjupad i det. Vi gillar fortfarande att jobba på det sättet. Ja, Rockfield är definitivt vår favoritstudio. Det är väldigt avkopplande där, typ en väldigt avslappnad atmosfär och det passar oss väldigt bra.

Några roliga minnen eller saker som hänt på turnéer som du särskilt minns?

Vissa saker är roligast när det blir alldeles fel. En incident är när vi turnerade för att marknadsföra vårt andra album. En av låtarna, ”Long Way From Home”, har en inledning med kanske en minut med bara orgel. Bara Ben (Matthews) spelade och sedan gjorde vi andra ett stort inträdande. Vi rusade alla till scenen och började spela, men insåg sedan att vi var i en annan tonart än Ben. Det var något fel på orgeln och han hade inte insett det, inte förrän bandet kom in. Det lät helt hemskt! Vi var bokstavligen tvungna att stoppa och säga: ”Ööh…jag är ledsen för det mina damer och herrar”. Det är sådana ögonblick som i den stunden är fruktansvärda, men när du går av scenen är de faktiskt väldigt roliga. Eller ramla omkull på scenen! Jag har ramlat omkull på scenen, gud vet hur många gånger. Du vet när man blir upprymd och man hoppar upp i luften. Sen landar man fel, ramlar omkull och försöker sedan få det att se ut som om man menade det. (Skratt)

Har du några favoriter bland alla platser du har besökt och uppträtt på?

Att resa är något som jag tror att vi alla tycker om och att uppleva varje land. Vissa band går liksom aldrig utanför hotellet, men vi är inte sådana. Vi försöker ta till oss allt vi kan. Det är svårt att välja en favorit. Det finns så många underbara platser…Brasilien, Japan och Sverige till exempel. När vi var barn brukade vi gå och titta på band på Hammersmith Odeon (numera heter det Hammersmith Apollo eller Eventim Apollo) i London. Som tonåring brukade jag gå dit varje vecka. Första gången vi spelade där som headliner och det var slutsålt, det var något speciellt. Det kändes som en full cirkel. Från att vara barn, som står där och drömmer om att göra det, till att faktiskt göra det. Ja, favoriten är definitivt Hammersmith.

Finns det en eller flera låtar som ni alltid spelar på konserter, låtar ni inte kan hoppa över?

Ha ha, ja, vi har ett par. Den mest uppenbara är ”Dirty Love” från vårt första album (”Backstreet Symphony”, släppt 1990). Vi har utelämnat den, men då frågar folk varför. Saken är den att vi har spelat den så många gånger, så vi är lite trötta på den. Fast det är ok att spela den, med en publik där, så länge vi inte kör den på genrepet och bara låter den vara till spelningen. Vi repar aldrig den låten. Den andra är såklart ”Love Walked In”, som har varit med på så många Rock-samlingsalbum. En del som kommer för att se bandet vet ingenting om oss, förutom den där låten. Det händer ganska ofta, så vi måste liksom göra den också, men jag har inget emot det. Jag menar, tänk på hur det är för Mick Jagger. Herregud, hur många gånger har han sjungit ”Satisfaction”? Ha ha!

Finns det något annat, förutom musik, som du gillar att göra?

Jag är väldigt intresserad av film, filmbranschen. Jag tycker att det är fascinerande. Om jag inte hade varit musiker tror jag att jag skulle ha gått in för det på något sätt, oavsett om det var att skriva eller till och med skådespeleri. Nedstängningen var inget problem för mig. Jag bara skrev många låtar och tittade på massor av filmer. Jag har inte mycket tid för något annat egentligen. Jag spelar golf. Det är inte särskilt Rock’n’roll…eller så är det faktiskt det (skratt)

Ja, tänk på Alice Cooper till exempel…

Ja. Annars gillar jag att promenera. Jag försöker faktiskt träna regelbundet. Jag cyklade mycket förra året, så jag gillar att hålla mig i rörelse och göra saker. Att resa är alltid ett nöje.

Var i England bor du?

Jag är från London och bodde där under större delen av mitt liv, men flyttade ner till Englands sydkust för sju år sedan. Nu bor jag i Hove, bredvid Brighton. Vissa saker är väldigt trevliga. Här är mindre folk, det är mindre frenetiskt och uppenbarligen är havet väldigt bra. Det är också ett bra ställe om du gillar mat. Det finns några fantastiska restauranger här. Jag saknar fortfarande London lite ibland, men det är bara en timme bort med tåg.

Vilken är din favoritmat?

Min favoritmat antar jag är japansk. Det finns några riktigt intressanta japanska ställen här.

Vilken musik eller vilka band lyssnade du på som barn och tonåring? Vem eller vad lyssnar du mycket på och gillar idag?

Jag måste säga dig att min smak inte har förändrats så mycket. Jag hade en väldig tur att vara tonåring genom sjuttiotalet. Det var en underbar grej, eftersom det fanns så många fantastiska band, som Led Zeppelin, Rolling Stones, The Who, Slade, Sweet och T.Rex. Det fanns så mycket fantastisk musik. Nu lyssnar jag på all sorts musik, men om jag ska vara ärlig är det mesta troligtvis gjort före 1985. Jag lyssnar faktiskt på nya grejer ibland, men jag undrar ofta om det inte redan har gjorts och kanske gjorts bättre. Det finns undantag från det, till exempel Billie Eilish. Hennes första album är väldigt intressant. Jag önskar att jag gillade mer modern musik, men massor och massor av låtar du hör på radion är skrivna i en app på en telefon (kort skratt) och det är helt galet. Det verkar finnas många skivor som låter likadant och jag tycker att det är lite deprimerande. Jag är säker på att det finns bra musik där ute, om du tittar på internet och söker runt. Det är en av de bra sakerna med den digitala tidsåldern, men jag har inte tid för det. Jag är ganska upptagen.

Hur gammal var du när du fick din första gitarr, eller när började du spela det här instrumentet?

Första gången jag plockade upp en gitarr var jag tio år gammal. Mina föräldrar spelade mycket musik hemma, så jag växte upp till The Beatles, Rolling Stones, The Kinks och Bob Dylan. Mina föräldrar separerade och min fars andra fru hade en gitarr. Hon visade mig ett par ackord när jag var tio och det var det. Jag hade också sett klipp av Jimi Hendrix på TV’n, där han spelade med tänderna, slog sönder gitarren eller satte eld på den. Jag tänkte ”Det ser coolt ut! Det måste jag göra”, så jag började lyssna mycket på Hendrix. Min far hade hans första album och han hade ”Best of” med Cream. Det var mina två startalbum. Det var ett bra ställe att börja på, med Hendrix och Eric Clapton. Sedan när jag gick i gymnasiet bytte vi alla album med varandra och det var då jag upptäckte Led Zeppelin, The Who och några till. Min första egna gitarr fick jag på min elfte födelsedag.

Gitarrspelare samlar ofta på gitarrer. Hur många gitarrer har du?

Det är roligt att du frågar mig just det, för under de senaste veckorna har jag försökt samla all information jag har om mina gitarrer. Några av dem är hemma och några är där bandet repar i London. Jag har cirka 30. Jag är på väg att sälja några som jag inte har spelat på, på flera år. Instrument ska inte sitta i skåpet, de ska spelas. Jag menar egentligen inte att samla. Jag uppgraderar typ vartannat år. Vissa är jag väldigt fäst vid och spelar mycket på. Jag är vänsterhänt och det finns mycket färre vänsterhänta gitarrer, så att hitta bra är väldigt, väldigt svårt. Jag letar alltid på eBay eller vad som helst. Jag är livrädd för att missa något bra (han skrattar).

Har du gitarrer som är speciellt gjorda till dig?

Ja, jag har fått dem gjorda åt mig. Jag har en bra relation med Gibson Guitars och med Fender. Faktum är att Gibson gör en till mig just nu. Jag älskar gitarrer. De är vackra saker.

Vilken är din favorit?

Just nu är min favorit en Fender Stratocaster och jag fick den specialmålad. Den är nu lite silverglittrig. Den ser helt fantastisk ut under belysningen. De flesta är i solskens-orangerött, vilket jag tycker är tråkigt. Om du står på scen och det finns folk långt bak i publiken, så ska de kunna se gitarren också. Du vet, det är en del av showen.

Efter det nya albumsläppet kommer ni att åka på turné i Storbritannien i maj, följt av några andra europeiska länder månaden efter. Sverige kommer att få ett besök av er den 5 juni, på Atlas Rock (den nya festivalen i Gävle). Hur många, eller få, konserter har ni spelat de senaste 2 åren? Är det de första i maj?

När det satte igång med lockdown var Danny och jag i Tyskland på ”Rock Meets Classic”. Det är en fyrtiomannaorkester som åker på turné, tillsammans med olika sångare och gitarrister från olika band. Turnén var tänkt att pågå under sexton shower. Vi klarade de första fem och sedan blev det nedstängt. Det var verkligen en besvikelse. Efter det spelade vi inte förrän för några månader sedan, december 2021, strax före jul. Vi gjorde två julshower i Storbritannien, vilket var fantastiskt. Det var underbart att få stå inför en publik igen. Förutom det är den kommande turnén i maj den första turnén vi har gjort på länge. Den kan inte komma snabbt nog! Jag ser fram emot den väldigt mycket.

Om vi tittar längre fram, har ni några framtidsplaner för Thunder. Vad drömmer ni om eller önskar er? Något ni inte har gjort ännu, men skulle vilja göra?

Inte riktigt. Jag tror att det mesta man kan göra som rockmusiker har vi nog gjort. Pandemin slog tillbaka allt. Det är väldigt svårt just nu, för vilket band som helst, att titta långt fram. Spelningar som skulle hänt för arton månader sedan och alla festivaler från två år tillbaka händer nu. Tillgängligheten av lokaler är galen just nu. Du måste boka tre år i förväg. Det är konstigt och en svår tid. Det andra som komplicerar det är förstås Brexit. Jag hoppas att det blir bättre. Efter turnén i maj och festivaler på sommaren kommer det att bli väldigt svårt att få till något i år, men 2023 kommer vi att vara väldigt upptagna. (Stort leende.)

Finns det något mer, angående det kommande albumet ”Dopamine”, som du skulle vilja tillägga?

Vi hoppas bara att folk tycker om det lika mycket som vi tyckte om att göra det och förutom festivalen i sommar hoppas vi på en vanlig turné senare, för det är många år sedan vi besökte Sverige. Det ska bli härligt att komma upp och spela. Det är ett jättefint land. Vi älskar att åka dit och vi hade en svensk basist i tre år, ”Micke” (Mikael Höglund). Vi är fortfarande goda vänner. Han lärde oss alla hur man svär på svenska, hur man dricker för mycket och ramlar omkull (skratt). Vi ser fram emot att komma tillbaka till Sverige.

Vill du berätta något annat för våra läsare och era fans?

England kommer att vinna fotbolls-VM i år. (Stort leende)

Luke Morley i Thunder är mannen som aldrig tröttnar – Han älskar fortfarande sitt jobb 1
Foto: Jason Joyce

(English original version)
The English Rock band Thunder was formed in 1989. With only a year since the last album, the group is now highly topical with their upcoming album “Dopamine”, which will be released on April 29. Rocknytt’s Anna Karlsson met guitarist Luke Morley via Zoom. For him as a songwriter, the things he writes about, is interested in or cares about have changed over the years. Morley is a man who never gets tired, but he still loves his job as a musician and producer.

He likes to be on the move, but also needs silence from time to time. As a teenager, he went to concerts every week and he loves to travel, just like the rest of the band members. Luke and the others are longing to go on tour again. It’s soon time for that. They look forward to visiting Sweden again.

Around thirty years has past since it all started. How would you describe Thunder 2022?

Old! (Laughter from both.) We started young and now we are older. That’s the main thing, even though it may sound simple. How we look at the world, how we feel about it and the things that interest us is different. For me as a songwriter the things I write about, interests me or care about has changed. Hopefully you can tell that from the content of the songs. It’s different from the songs that I wrote in my twenties. I’m in my sixties now. The world is a very different place, you know. We live in incredibly strange times right now.

I think your sound hasn’t changed so much over the years (said in a positive way). We can still hear it’s Thunder.

Whenever the five of us get together in a room and plug in, that’s the sound we make when we play together. We can’t change that and we don’t want to, because it’s the sound of us. There are some different things on the new record, for example “Big Pink Supermoon” is kind of jazzy. Another song has a weird gypsy accordion and a violin. We are at a point right now where we don’t care that much what other people think (laughter). No, but we feel comfortable with ourselves and the music that we do. Our character still comes through.

About a year ago you released the acclaimed album “All The Right Noises” and soon the next record, “Dopamine” will be coming. That were rather fast worked of you! I guess you were not only bored during the pandemic, but that you were also full of ideas?

The last album was finished just when the first lockdown kicked in and the release was postponed about six months. It was a very strange time, because we couldn’t do any shows to promote it. However, I thought there is no point being miserable. I might as well keep on writing. I have a studio in my house, where I spend a lot of time writing songs. Maybe this is why the new one is a double album. We recorded 20 songs in total. When we were done we were quite critical about which songs we thought should make it to the album. We all felt that the 16 we picked, they all deserved hearing.

It doesn’t feel long to listen to.

Thank you, that was our intention.

In the song “Disconnected” you hear two people singing. Besides Danny Bowes, is the other one you?

Yes, it is and there is another song on the album, called “Last Orders”, where I sing the whole first verse.

Oh, you have a great voice too.

Thank you!

You’ve had long materials before, such as your second, very good album “Laughing On Judgment Day” (1992). It had 14 tracks, but now you increased to 16. Have this group always been so full of ideas, that you had so many songs to choose from before each album?

Since it’s my job to write the songs, I must make sure that there’s enough. I tend to write a lot. These days when you make an album, say it’s 11 songs long, the record company say they need a few extra ones. It happens a lot. They need it for an extended CD or a vinyl version and then the Japanese label ask if they can have two exclusive songs, so you always need more than you have. It’s very confusing with all that. But this time we just said to them: “No! That’s it, 16.”

How do you decide which songs end up on the album, do you vote?

We tend to agree really, by large. I write the songs and I produce the album, so maybe I have a bit more saying in this, I suppose. Normally we don’t disagree. I mean, we have been together for a long, long, long time. Danny and I have known eachother since we were eleven years old.

Are all songs on the new album written by you?

Yes. The others are not so interested in writing songs, but I am. Paul McCartney once said that songwriting is 10 percent inspiration and 90 percent perspiration. I think that’s true. It’s quite hard work, but I love it. I enjoy sitting there, fiddling with the guitar or the piano and see what happens. It’s endlessly fascinating for me.

Where have you been when a song, piece of lyrics or a melody just popped up in your head and you “had to” write it down?

Everywhere. The useful thing about mobile phones is that they are very good devices, so I keep most of my musical ideas on my phone. Lyrical ideas I write down and keep as notes. It can happen anytime. It’s interesting. Some bands can write when they are on tour. I can’t do that. I find it impossible to concentrate. (He laughs.) I need silence. If I’m actually in a period of writing it takes me over completely. I can wake up at three in the morning, having an idea. I get out of bed and go down to my studio. That happens a lot and it must be very irritating for my wife, but she seems to put up with me (laughter).

What inspires you as a songwriter?

Just look out the window and I mean, look at the world today. The last two albums have been very easy to write, in terms of lyrics, because there’s so much going on. With “All The Right Noises” I was angry on all sorts of things (he laughs), like Brexit or Trump, which can be very motivating. The new record “Dopamine” was written in a very strange period, in lockdown, so there were lots of things to think about. There’s kind of a theme running through the album about isolation and being cut off. I think that anybody who is in some kind of creative writing, whether it’s songs, films, plays, books or whatever, it’s a very good time, because it’s so much going on outside the window. You don’t have to go far to look for your inspiration.

You have recorded in many different studios. Which is your favorite and why?

Ooh…I think I have to say Rockfield, in Monmouth, in Wales. (Rockfield is one of the oldest residential recording studios in the world, founded 1963. Best known for the recording of Queen’s ”Bohemian Rhapsody”.) We have always been a band that like to record residentially, out in the country, away from the city. Just go there where you can live, eat, breathe and do the whole thing, being totally immersed in it. We still like to work in that way. Yeah, Rockfield is our favorite studio, definitely. It’s very relaxed there, kind of very laid back atmosphere and it suits us very well.

Any fun memories or stuff happened on tours that you especially remember?

Some things are the funniest when it goes all wrong. One incident is when we were touring to promote our second album. One of the songs, “Long Way From Home”, has an introduction with maybe a minute with just organ. Only Ben (Matthews) was playing and then the rest of us made a big appearance. We all rushed to the stage and started to play, but then realised that we were in a different key to Ben. Something was wrong with the organ and he had not realised, not until the band came in. It sounded absolutely horrible! We literally had to stop and say: “Uuh…I’m sorry about that ladies and gentlemen”. It’s those kind of moments that at time are horrendous, but when you get off stage they are actually very funny. Or falling over on stage! I have fallen over on stage, God knows how many times. You know when you get excited and you leap into the air. Then you land wrong, fall over and then try to make it look like you meant it. (Laughter)

Do you have any favorites among all places you have visited and performed at?

Travelling is something that I think all of us enjoy and to experience each country. Some bands kind of never walk outside the hotel, but we are not like that. We try to embrace whatever we can. It’s hard to pick a favorite. There’s so many wonderful places…Brazil, Japan and Sweden for example. When we were kids we used to go and watch bands at Hammersmith Odeon (nowadays it’s called Hammersmith Apollo or Eventim Apollo) in London. As a teenager I used to go there every week. The first time we played there as a headliner and it was sold out, that was something special. It felt like a full circle. From being kids, standing there dreaming about doing it, to actually doing it. Yes, the favorite is definitely Hammersmith.

Is there one or more songs that you always play at concerts, songs you cannot skip?

Ha ha, yeah, we have a couple. The most obvious one is “Dirty Love” from our first album (“Backstreet Symphony”, released 1990). We have left it out, but then people ask why. The thing is, we have played it so many times, so we’re a bit sick of it. But, it’s ok to play it, with an audience there. As long as we don’t rehearse it and just leave it for the gig. We never rehearse that song. The other one is of course “Love Walked In”, which has been on so many Rock compilation albums. Some who come to see the band know nothing about us, apart from that one song. That happens quite often, so we kind of have to do that one too, but I don’t mind. I mean, think what it’s like for Mick Jagger. Christ, how many times has he sung “Satisfaction”? Ha ha!

Is there anything else, besides music, that you like to do?

I’m very interested in film, the film business. I think it’s fascinating. If I hadn’t been a musician I think I would have gone into that in some way, whether it was writing or even acting. The lockdown was not a problem for me. I just wrote a lot of songs and watched loads of films. I don’t have much time for anything else really. I play golf. That’s not very Rock’n’roll…or actually it is (laughter)

Yes, think of Alice Cooper for example…

Yeah. Otherwise I like to walk. I do try to excersise regurlarly. I did a lot of cycling last year, so I like to keep moving and doing stuff. Travelling is always a pleasure.

Where in England do you live?

I’m from London and lived there for most of my life, but moved down to the south coast of England seven years ago. Now I live in Hove, next to Brighton. Some things are very pleasant. Here are less people, it’s less frantic and obviously the sea is very good. It’s also a great place if you enjoy food. There are some fantastic restaurants here. I still miss London a little bit sometimes, but it’s only an hour away with train.

What’s your favourite food?

My favorite food I suppose is Japanese. There’s some really interesting Japanese places here.

What music or bands did you listen to as a child and teenager? Who or what do you listen much to and like today?

I have to tell you that my taste has not changed that much. I was very lucky to be a teenager through the seventies. It was a wonderful thing, because there were so many great bands, like Led Zeppelin, Rolling Stones, The Who, Slade, Sweet and T.Rex. There was so much fantastic music. Now I’m listening to all kind of music, but if I’m honest, most of it is probably made before 1985. I do listen to new stuff occasionally, but I often wonder if it hasn’t already been done and maybe done better. There are exceptions to that, for example Billie Eilish. Her first album is very interesting. I wish I liked more modern music, but lots and lots of songs you hear on the radio is written in an app on a phone (short laugh) and that’s crazy. It seems there are lots of records that sound the same and I find it a bit depressing. I’m sure there are great music out there, if you look on the internet and search around. That’s one of the good things about the digital age, but I don’t have the time for that. I’m quite busy.

How old were you when you got your first guitar, or when did you start to play this instrument?

The first time I picked up a guitar I was ten years old. My parents played a lot of music at home, so I grew up to The Beatles, Rolling Stones, The Kinks and Bob Dylan. My parents separated and my father’s second wife had a guitar. She showed me a couple of chords when I was ten and that was it. I had also seen clips of Jimi Hendrix on the TV, where he played with his teeth, smashed the guitar or set it on fire. I thought “That looks cool! I need to do that”, so I started to listen to a lot of Hendrix. My father had his first album and he had the “Best of” with Cream. Those were my two starting albums. That was a good place to start, with Hendrix and Eric Clapton. Then when I went to secondary school, we all swapped albums with eachother and that’s when I discovered Led Zeppelin, The Who and a few others. My first own guitar I got for my eleventh birthday.

Guitarplayers often collect guitars. How many guitars do you have?

It’s funny that you should ask me that, because over the past few weeks I have been trying to gather together all the information I have on my guitars. Some of them are at home and some are where the band rehearses in London. I have about 30. I’m on my way to selling a few that I haven’t played on for years. Instruments shouldn’t sit in the cupboard, they should be played. I don’t really mean to collect. I kind of upgrade every couple of years. Some I’m very attached to and play a lot. I’m left-handed and there are far less left-handed guitars, so to find good ones are very, very difficult. I’m always looking on eBay or whatever. I’m terrified of missing something good (he laughs).

Do you have guitars that were especially made for you?

Yeah, I’ve had them made for me. I have a good relationship with Gibson Guitars and with Fender. In fact, Gibson is making me one at the moment. I love guitars. They are beautiful things.

Which one is your favourite?

Right now my favourite is a Fender Stratocaster and I had it custom painted. It’s now kind of sparkly silver. It looks amazing under the lights. Most of them are in sunburst orange-red, which I think is boring. If you stand on stage and there’s people far back in the audience, they should be able to see the guitar as well. It’s part of the show, you know.

After the new albumrelease you will go on tour in the UK in May, followed by a few other European countries the month after. Sweden will get a visit from you on June 5th, on Atlas Rock (the new festival in Gävle). How many, or few, concerts have you played the last 2 years? Are those in May the first ones?

When lockdown kind of kicked in, Danny and I were in Germany, on “Rock Meets Classic”. It’s a forty-man orchestra, that goes on tour, together with various singers and guitarists from different bands. The tour was supposed to go on for sixteen shows. We managed the first five and then it was shut down. That was really disappointing. After that we didn’t play until a few months ago, December 2021, just before Christmas. We did two Christmas shows in the UK, which was great. It was fantastic to be in front of an audience again. Other than that, the upcoming tour in May is the first tour we’ve done since a long time. It can’t come quick enough! I’m looking forward to it very much.

If we look further ahead, do you have any future plans for Thunder. What are you dreaming about or wishing for? Something you have not done yet, but would like to do?

Not really. I think most of the things you can do as a Rock musician we have probably done. The pandemic knocked everything back. It’s very difficult at the moment, for any band, to look far ahead. Gigs that were supposed to happen eighteen months ago and all the festivals from two years ago are happening now. The venue availability are insane right now. You have to book three years ahead. It’s weird and a difficult time. The other thing that complicates it is of course Brexit. I’m hoping it will get better. After the tour in May and festivals in summer it will be very difficult to pull anything off this year, but in 2023 we will be very busy. (Big smile.)

Is there anything else, regarding the upcoming album ”Dopamine”, that you would like to add?

We just hope that people enjoy it as much as we enjoyed making it and except the festival this summer, we hope for a common tour later, because it’s been years since we visited Sweden. It will be lovely to come up and play. It’s a fabulous country. We love going there and we had a Swedish bass player for three years, “Micke” (Mikael Höglund). We are still good friends. He taught us all how to swear in Swedish, how to drink too much and fall over (skratt). We look forward to come back to Sweden.

Do you want to tell our readers and your fans something else?

England will win the World cup this year in football. (Big smile)

Picture of Anna Karlsson

Anna Karlsson

Skribent/Fotograf

FÖLJ ROCKNYTT 2023 – Den bästa spellistan på Spotify för dig som vill upptäcka ny musik. Här får du det senaste inom Rock, Hårdrock, AOR och Metal. Spellistan har över 4000 följare och uppdateras flera gånger i veckan!

VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
RELATERADE NYHETER
SENASTE NYTT
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER