VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
watain-foto-ester-segarra-2013-01

Erik Danielsson (Watain): Om vi som sexton år gamla varit medvetna om innebörden hade vi nog aldrig vågat ge oss in på denna märkliga resa

67 Shares

watain-foto-ester-segarra-2013-01

Lek med tanken att komma in i ett rum som mer eller mindre fylls upp utav gethuvuden med intorkat blod. Den bittersöta doften som tar upp hela rummets aria inhyser en första tanke om någonting ovälkomnande och det var med tvetydiga känslor som jag satte mig på tunnelbanan för att besöka den ökända “Varglyan”, platsen där högaktuella WATAIN mer eller mindre avskärmar sig från det vardagliga samhället.

 


Det är Erik Danielsson som för dagen verkar väl till mods när han står och tar emot utanför bandets replokal (Varglyan). Det pirrar till när jag tar första steget över tröskeln till det som jag under ett par års tid endast läst om i tidningar och böcker. Medan jag beskådar bandets scenverkstad till höger om mig så känner jag den bittersöta doften krypandes allt närmare. När jag väl kommer in och möter allt det ovannämnda så infinner sig någonting varmt och välkomnande, en äkthet som är svår att beskriva i ord. Det är först när vi väl satt oss ner vid bardisken som allt faller på plats då Erik förklarar “Varglyans” avgörande betydelse för bandets existens och deras andliga pilgrimsresa som pågått under femton års tid.


Erik Danielsson ger oss en smått gripande berättelse om hur några ungdomar i sextonårsåldern i det undermedvetna gav sig ut på en lång resa, en resa de aldrig vågat ge sig in på om de för femton år sedan vetat dess konsekvenser.

Tack som fan för att jag fått komma hit för att göra en face to face.

Erik: Det är lite roligare.

Det blir lite mer levande.

Erik: Sedan är hela den här platsen en sådan viktig del av WATAIN.

Jag har förstått att det är så, att det inte endast är musiken utan att det handlar om ett helhetskoncept.

Erik: Exakt!

Jag tänkte, innan vi går in på musiken på ert nya alster så vill jag gå lite mer på djupet när det gäller ljudbilden på plattan. Den är nästintill omöjlig att beskriva i ord. Om er föregångare LAWLESS DARKNESS hade en metallisk ljudbild så är den nya plattan raka motsatsen. Jag får en stark känsla av opera fast det inte finns någon tillstymmelse till stråkar och andra klassiska element. Trots att den metalliska ljudbilden uteblir så är det ändock en oerhört tung ljudbild. Är detta någonting som ni kan hålla med om?

Erik: Absolut! Vi har ju haft fördelen att få jobba med samma producent från dag ett. Allt vi någonsin har spelat in har varit med TORE STJERNA som genom åren blivit lite utav en extra medlem. Denna gång hade vi så mycket mer tid på oss än vad vi någonsin haft när vi spelat in (fyra månader). Så vi hade verkligen tid att tänka efter hur vi i slutändan ville ha det.

Jag tror att det vi ville sikta in oss på var att få en snudd på sjuttio-/åttiotalsproduktion på det hela samt en mardröm, något jävligt fel och obskyrt. Med andra ord en mardrömslik känsla.

Någonting som är svårt att ta på. Man bara känner den där starka känslan.

Erik: Exakt! I efterhand så här känner vi att det blev riktigt bra. Det funkade helt enkelt. I normala fall har jag oerhört svårt att relatera till ljudbild och produktion överhuvudtaget då jag annars endast fokuserar mig på musiken. Men denna gång tyckte jag verkligen att produktionen tillförde så oerhört mycket till helhetsbilden. Det vart verkligen jävligt skumt och mardrömslikt. Det blev en skön kontrast gentemot vår melodiska framtoning och det avgrundsdjupa i produktionen.

Även omslaget talar sitt tydliga språk gentemot det musikaliska. Jag konstaterar att detta är ert mest detaljrika omslag samt det omslag som doftar minst Black Metal. Är det en konceptplatta då jag får en stark känsla utav en röd tråd genom hela plattan?

Erik: Det är inte någon THEM eller ABIGAIL med KING DIAMOND, men som i samtliga plattor med WATAIN så finns det röda trådar som går igenom hela skivan. Men om vi går in på THE WILD HUNT så började det hela med en intuitiv titel, det här är namnet helt enkelt. Sedan när vi började att tänka och reflektera kring själva titeln kom vi ganska snabbt fram till att den kommer att handla mycket om vår resa och allting som vi varit med om under de här femton åren. Dock är det inte ur ett rockbiografiskt perspektiv, utan snarare någonting mer nästan mytiskt, mer en religiös myt för att förtydliga det hela. Det sätt som de olika låtarna knyter an till detta är att samtliga låtar är någonstans baserade på saker vi upplevt längs vägen från dag ett och framåt. Titelspåret handlar väldigt mycket om hur allt blev till och hur otroligt lite vi visste när vi började. Om vi från början hade vetat hur saker och ting hade fallit på plats hade det aldrig varit brukbart att bilda WATAIN. Då hade man som sextonåring varit alldeles för rädd och osäker när det gäller att ge sig ut på en sådan märklig och vild resa som vi har gjort och kommer att fortsätta med. Så om man ska se plattan som ett helhetskoncept så är det att varje låt inflikar med någonting som vi har varit med om under resans gång.

watain-foto-ester-segarra-2013

Kan man säga att den nya platta är er minst ideologiska skiva då den mer ger en överskådlig blick utav allt det rituella som ni varit med om under resans gång?

Erik: Nja. Jag förstår hur du tänker, du är på rätt spår om man säger så. Det är fortfarande ingen biografi om hur det är att vara på turné utan det handlar snarare mer om det filosofiska och det andliga eller snarare en andlighet, den spirituella delen utav WATAIN. Där finns ju vår ideologi inbakad och den genomsyrar samtliga låtar. Jag kan säga att även om den är lika genomsyrad av vårt tankesätt och livsåskådning som på våra tidigare plattor så handlar det även mer om WATAIN – världen och det universum som vi byggt upp.

Om vi fördjupar oss lite mer i skivomslaget. Genomsyrar allt det jag ser på omslaget de femton år som bandet existerat?

Erik: Absolut! THE WILD HUNT pekar ju på att vi har varit och fortfarande är ute på en jakt. Jag ser det hela som att vi har samlat på oss saker under hela den här jakten, men jag vill dock poängtera att det inte handlar om att vi har hittat en dödskalle längs vägen utan det är väldigt symboliskt. Varje föremål har ganska mycket symbolik bakom sig. Jag vill helst inte gå in för djupt på omslagets detaljer då jag vill lämna fritt spelrum till lyssnaren att tolka eftersom det är en viktig del av hela upplevelsen.

Även rent musikaliskt har ni använt er utav nya begrepp. Jag tänker framförallt på balladen THEY RODE ON som ger mig starka vibrationer av LEONARD COHEN.

Erik: (skrattar). Jag har hört mycket olika bud på influenser så ingenting förvånar mig längre. Men precis! Den hamnade där. WATAIN har alltid handlat om att resa allt djupare in i oss själva och in i det okända, gräva djupare och djupare under den här vegetationen till den här märkliga världen som vi befinner oss i. Någonstans under den upptäcktsfärden neråt och inåt så hittade vi THEY RODE ON. Den låg och väntade där helt enkelt. Den låten blev oerhört viktig för oss att göra. Den representerar en sådan stor och viktig del i bandets historia både rent emotionellt och musikaliskt då våra turnébussar har inhyst musik där allt från METALLICA, JUDAS PRIEST och IRON MAIDEN till NICK CAVE, FIELDS OF NEPHILIM, PINK FLOYD och THE DOORS. Dessa typer av band har legat ganska centralt gentemot vad som inspirerar oss att skriva musik. Vi kände att vi denna gång ville uttrycka en mer melankolisk sida utav bandet, en annan form utav ett musikaliskt uttryck som alltid har funnits där. Det blev till det mest naturliga sättet att få fram alla känsloelement på ett ärligt sätt. Samtidigt vill jag dock poängtera att det fortfarande handlar om WATAIN, att det handlar om bandets natur. Jag är oerhört stolt över att ha med nämnda låt på plattan och egentligen så är det väldigt generöst utav oss att dela med oss av så mycket då låten är så extremt personlig.

Om vi går in lite djupare på er resa som ni gör tillsammans i bandet. Bandet har varit verksamt i femton år och debuten RABID DEATH´S CURSE såg dagens ljus år 2000. Debuten inhyste en oerhört rebellisk framtoning som får mig att tänka tillbaka på den gamla punkeran i slutet på sjuttio- och början på åttiotalet. När man är ung så infinner sig oftast en rebellisk ådra där man radikalt vill förändra saker och ting här och nu, en ådra som brukar lägga sig med åren. Är detta någonting som ni i WATAIN också kan känna?. Nu menar inte jag att ni har tappat tron på det ideologiska som ni hade på den tiden. Men känner ni idag att det ideologiska lagt sig på en annan grund, att ni ser det hela med ett mer samlat perspektiv?

Erik: Att vi ser vår ideologi ur ett mer samlat perspektiv kan jag hålla med om. Men samtidigt så är elden som debuten bygger på en eld som än idag inte riktigt går att kontrollera. Den går inte att definiera och sätta i system utan det där är bara någonting som finns där, någonting som genomsyrar bandet. Det som blir mest intressant om man ser på resan som du nämnde, att det börjar jävligt hårt, att det är ungt och argt så att säga, så kan jag absolut hålla med om att så var fallet i många avseenden. Men om du kollar på fotona som sitter på väggen, om du lägger upp dessa i en årlig kronologisk ordning kan man se ett band som blir allt stökigare och stökigare och djävligare och djävligare, vilket är en rätt så intressant utveckling för ett extremmetalband där utvecklingen i normala fall går åt motsatt håll. Ta band som CARCASS och DEATH. Ser man på deras debutalster så är det jävligt gäggigt och diaboliskt för att sedan på senare alster gå samma väg som METALLICA gjorde för att anpassa sig mer till den breda massan. Men för WATAINs del har det aldrig blivit eller riktigt varit på detta sätt, utan ideologiskt och rent livsstilsmässigt och på många sätt även musikaliskt så har det istället blivit allt mer djävligare och djävligare. Även om den första plattan inhyser den där ungdomliga explosionen har ändå de texter som vi skrev då när vi var runt sexton till sjutton år gamla en större betydelse för oss idag än vad de hade när det begav sig. Det känns mycket mer stort och allvarsamt att sjunga om dessa saker nu som vuxen med det förhållningssätt man har till det hela i nuläget. Att använda gudsbegrepp som SATAN i en text betyder långt mycket mer idag än vad det gjorde då. Den insikten är oerhört viktig i och med att det är detta som får WATAIN till att fungera på ett sådant relevant sätt nu när vi har blivit större. Det har liksom inte blivit lättsammare. Det har inte blivit enklare utan snarare tvärtom. Det har blivit mer och mer beslutsamt och mer inrotat. Man ser sakerna ur ett mycket mer vuxet perspektiv. För mig är skillnaden mellan en arg tonåring och en arg vuxen man ganska radikal, där den arga vuxna mannen med sin livserfarenhet och självinsikt för mig har en långt mycket mer kraftfull bild och en mycket mer kraftfull känsla. Detta är någonting som jag tror vi tar till vara på väldigt mycket. THE WILD HUNT är utan tvekan det mest allvarsamma och farligaste vi har gjort rent musikaliskt.

{youtube}WgKyfrdcDwY{/youtube}

Tveklöst! För det är som du säger att den har en enormt otäck känsla som är svår att ta på vilket gör att det blir ännu otäckare att ta del av.

Erik: Exakt!

Ni försöker leva så avskilt från det vi kallar det vanliga samhället så mycket som möjligt. Är det svårt att leva som ni gör eller känner ni att det är det här ni behöver för att överleva i den typen utav samhälle som existerar idag?

Erik: Det är inget val vi endast gjort för sakens skull utan det är någonting vi valt för att vi är som vi är och ser på världen som vi gör. Däremot är det inte sagt att det är lätt att leva efter dessa normer, men det är så viktigt att det måste vara på detta sätt oavsett vilket. WATAIN från början bildades, inte för att vi förstod det då, men det var ju vårat sätt att ta avstånd och vara en del utav någonting annat istället för det vanliga samhället. Under dessa femton år har vi hela tiden byggt upp de här murarna runt omkring oss och det som WATAIN i slutändan ändå blir är en innesluten värld, en kapsel som vi verkar i, där våra skivor och konserter är någonstans där vi öppnar fönstret till den kapseln och låter folk titta in. På detta sätt är det inte ett riktigt rockband i vanlig bemärkelse, utan detta är vårt liv, vårt brödraskap.

En livsstil helt enkelt.

Erik: Absolut! Det är nog detta som har farscinerat många på samma sätt som att folk är farscinerade av hojklubbar eller vad som helst. Det är blandningen av folk som går hela vägen och gör allting på sitt eget sätt med en total övertygelse samtidigt som du har den mörka och våldsamma aspekten som alltid sedan urminnes tider har attraherat människor, i synnerhet inom kulturen. Jag antar att det är detta som är den stora anledningen till att jag innan denna intervju satt här och pratade med AFTONBLADET, viket egentligen är en rätt märklig grej.

Var det när MATTIAS KLING skrev om er i AFTONBLADET som allting började?

Erik: Jag vet inte riktigt vad som hände där, men på något sätt så hände det. Vi märker inte så mycket av all uppståndelse kring oss, utan vi lever ju här i vår värld. Hur folk ser på den utifrån är ganska ovidkommande i slutändan. Det jag kan säga är att självklart – ju större fanskara man har av dedikerade fans gör att energin blir så oerhört mycket större inom bandet eftersom det är deras energi som genomsyrar bandet. Det bidrar till att elden blir större. Men samtidigt så skulle vi ändå i vilket fall som helst leva som vi gör idag. Det finns en eld i detta band som ligger och pyr och måste spridas för det ligger i dess natur att så göra.

{youtube}ilbKGd9ezMY{/youtube}

Därav acceptansen att WATAIN blivit större än vad som egentligen är accepterat bland övriga Black metalband.

Erik: Förmodligen är det så. Men jag kan inte sätta någonting i klarspråk varför det har blivit som det blivit. Jag tror att vi lever i en tid där folk har börjat tröttna på det som hände i och med internet, att plötsligt blev allting bara yta och folk hade inte tid att gå in på djupet. Allting blev bara inpackat i plast, i ”Fast food-form” av att konsumera musik. Jag tror att folk började att tröttna på detta, att de ville ha någonting mer riktigt. Man vet ju själv som hängiven hårdrockare att man vill ha det där köttiga och riktiga utav allting där band som SLAYER, DIO och IRON MAIDEN som hade den där sanna äktheten skapade sina världar av hängivenhet. Det är väl detta som folk uppskattar även med WATAIN, att det tåls att kolla på in i minsta detalj. Det finns ingenting att dölja utan det är så här det är och det finns ingenting att dölja. Sedan hur djupt man själv väljer att gå som lyssnare är upp till var och en. För de som vill ha det där extra djupet finns det där med WATAIN, vilket idag tyvärr är ganska ovanligt.

Om vi går in på en scenshow med WATAIN så händer det mesta. Men den kanske mest centrala punkten i en scenshow med WATAIN är blodet. Jag har svårt att tro att blodet endast används för sakens skull, att det hela har en djupare och mer metaforisk innebörd. Vad exakt gestaltar blodet i WATAINs värld?

Erik: Utan att gå in allt för mycket i detaljer, då allting bottnar i en djup detaljrikedom från urgamla magiska traditioner, så kan jag säga så här: det vi gör på scen är att passa alla nivåer på verkligheten, att oavsett om det handlar om olika sinnen som luktsinnen bara för att ta ett exempel så ska allting i största möjliga mån anpassas så att det blir ett med musiken. Blodet är som allting annat på scen en väldigt naturlig del utav det hela. Allting handlar om att stoppa in rätt ingredienser i häxkitteln så att säga. Det har tagit ett tag att komma fram till vad alla dessa ingredienser är för någonting, att det är en naturlig process där det mesta har hänt utav sig självt. Det har varit ett oerhört experimenterande där alla dessa detaljer kommit fram på ett spontant sätt. Jag tror att det är bra då jag tror att det är på detta sätt som de allra viktigaste sakerna i ens liv kommer till då livet ändå handlar oerhört mycket om ens öde, att det var så här det skulle bli.

Och blodet hänger på hela den mänskliga levnaden.

Erik: Exakt! Blodet är en otroligt stark symbol samtidigt som det finns något jävligt primalt över det hela. Folk relaterar så klart blodet inom sina egna referensramar. Föreställ dig en situation där du själv är naken i ett rum och sitter med en skål med djurblod som du häller över dig själv. Försök att sätta dig in i den situationen då det är någonting som verkligen händer. Du sitter inte bara där och säger ”Fan vad det droppar” utan någonting explosivt händer inombords. Jag vet inte om det är reptilhjärnan inombords som utgör det hela, men hur som helst så är det någonting som händer. Det vi nu har pratat om är så jävla viktigt. Det bidrar så otroligt mycket till det som händer på scen.

Nu har ni världspremiär i Uppsala den 24/8. Är det alltid någonting speciellt med Uppsala ur ett WATAINskt perspektiv?

Erik: Uppsala har varit väldigt viktig för den nya plattan. Jag flyttade tillbaka efter tio år i Stockholm i princip i samband med att vi började skriva på den nya skivan vilket var förra hösten. Att flytta tillbaka till Uppsala gav mig väldigt många viktiga insikter om ursprunget, hur oerhört viktig stadens atmosfär ändå varit för WATAIN, hur viktig den har varit för att forma bandet. Det finns någonting väldigt allvarsamt och gammalt i marken och i luften som ligger och lurar i Uppsala, och vi har lyckats tappa in på hela den grejen för att bli en del utav det tillsammans med band som IN SOLITUDE och DEGIAL som öppnar för oss den 24/8 i Uppsala. Allt kommer från samma konstiga strömning som finns i den här staden och detta har varit extremt viktigt för THE WILD HUNT och dess tillkomst.

Det är ganska slående i och med att Uppsala har en stark frireligiös ådra. Den har en djupt rotad akademisk historia samt det ökända studentlivet.

Erik: Exakt! Det är många stora frågor som ställts i Uppsala och antagligen en hel del svar har infunnit sig under alla dessa år som staden existerat, frågor och svar som till stor del bidragit till WATAINs natur. Så att spela i Uppsala känns jävligt märkligt. Det kommer att bli väldigt intimt och för oss personligen väldigt omvälvande. Men det känns jävligt bra.

I Sydamerika är det rena rama hysterin när det gäller WATAIN om jag har fattat det hela rätt?

Erik: Det är jävligt tacksamt att spela i Sydamerika. Detta beror nog mycket på att vi har en basist som kommer från Chile och som fortfarande har oerhört starka förankringar till sitt land. De turnéer som vi gjort där nere har varit helt sanslösa på alla sätt och vis.

watain-foto-ester-segarra-2013-02

Vi snackar rockstjärnesyndromet eller?

Erik: Nja, inte riktigt. Den upplever man nog mer i USA och Storbritannien där de har lite mer traditioner när det gäller den biten. När det gäller Sydamerika i ett WATAIN-sammanhang är att

de är så jävla frigjorda. En metalkonsert för en sydamerikan är ett tillfälle där alla lagar och barriärer bara rasar sönder och samman och vad som helst kan hända. Detta ur ett WATAIN-perspektiv blir jävligt speciellt. Vi har sett mycket märkliga saker hända på dessa konserter. På en spelning i Chile var det tretton stycken som blev knivhuggna. Vi har fått erfara tårgaskrig utanför spelställena, så det spårar lätt ur. Det är väldigt starka energier i den delen av världen men som i WATAIN-sammanhang blir väldigt explosivt både på gott och ont.

En monumental världsturné ligger och väntar.

Erik: Yes! Vi kommer att ligga ute från och med oktober till april nästa år.

Viket land påbörjas det hela i?

Daniel: Vi börjar i USA. Jag vet bara inte riktigt när då jag inte har någon större koll på schemat. Jag väntar bara på ett telefonsamtal som ger mig direktiven när jag ska befinna mig på Arlanda flygplats.

Har ni haft mycket problem i USA då nämnda land har ett extremt bibelbälte som sätter käpparna i hjulet för många?

Erik: Jag tror överlag att WATAIN på turné är som en tickande bomb där allting kan hända. Å andra sidan är jag inte speciellt förvånad över detta. Det är en ganska naturlig konsekvens när man är med i ett band som WATAIN. Någonstans  representerar vi en laglös baksida utav verkligheten som i den här världen inte ska fungera om vi ska gå in på djupet. Vi arbetar med energier som är fientliga mot skapelsen som sådan. Detta märks, det sätter spår i det vi gör, det blir komplicerat att vara ute på turné. Det blir väldigt mycket konfrontationer, det blir väldigt mycket upprörda situationer.

Till och med inom bandet?

Erik: Nej! Inte inom bandet. Vi är som en grupp med pilgrimer som är ute på en helig resa när vi är ute på turné. Vi lämnar våra personligheter åt sidan när vi är ute på turné. Det finns inte plats för personliga fejder när vi ligger ute på vägarna. Sådant lämnar vi till band som väljer att fokusera sig på den biten. Vi hållet ihop väldigt starkt på turnéer.

Resan som ni gör, är det en resa som kommer att fortsätta efter jordelivet?

Erik: Absolut! Men det är någonting som man får läsa om i mina texter och eventuella böcker i framtiden. Att sitta i en intervju och förklara det hela känns inte relevant då vi skulle behöva sex till sju timmar till för att få klarhet i allt.

Slutligen, vad är den stora skillnaden mellan THE WILD HUNT och era övriga alster?

Erik: Den stora skillnaden är att vi har valt att istället för att hålla oss till en direkt strömning så har vi valt att täcka många fler delar av det som försegår i det här bandet. Detta avspeglar sig i musiken på det sättet att det blir automatiskt ett mycket bredare låtmaterial med allt från sydamerikansk dödsmetall från åttiotalet till FIELDS OF NEPHILHIM. Det blir en oerhört dynamisk och explosiv upplevelse. Jag ser plattan som en enda bergochdalbanefärd genom WATAINs värld. Under den dryga timme som plattan varar kommer man hinna se väldigt mycket. Den är oerhört intensiv. Vi har öppnat många fler kikhål in i vår värld än vad vi gjort tidigare.

Foto: Ester Segarra

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter