don-airey-01

Don Airey (Deep Purple): Difficult to Cure är en skitplatta

82 Shares

don-airey-01
Det var när han såg DEEP PURPLE live för första gången som han bestämde sig för att satsa på en karriär inom rockbranschen -och då ännu helt ovetandes om att han en dag själv skulle stå och axla manteln som nämnda legendarers klaviaturspelare. Redan innan deras vägar korsades skulle Don hinna med en rad engagemang i ett otal legendariska akter.


Denna intervju gjordes bara ett par dagar innan DEEP PURPLEs spelning på GETAWAY ROCK FESTIVAL. Framförallt kommer den vältalige legendaren att ge oss en resa genom den större delen utav sin karriär. Dock är jag hemskt ledsen att meddela att alla COLOSSEUM II-entusiaster kommer att bli lite besvikna då tiden blev knapp och därav att vi inte hann komma in på denna supergrupp. Men jag hoppas och tror att ni ändå kommer att hitta roliga anekdoter från en utav de största klaviaturisterna världen har skådat.

Om några dagar står DEEP PURPLE åter på svensk mark för att spela på GETAWAY ROCK FESTIVAL. Om vi kollar på de övriga i årets startfält så handlar det mesta om lite tyngre akter som LAMB OF GOD, TESTAMENT och andra dylika akter. getaway-rock-festival-logo-250Ärligt talat, känner ni er inte lite malplacerade?



Don: Absolut inte, men jag kan förstå att du ställer frågan. Vi spelade bara för några dagar sedan på WACKEN OPEN AIR som även den inhyser merparten utav den modernare och lite tyngre scenen. Denna festival räknas idag som världens största festival. Där kliver vi ut och framför oss har vi nästan etthundra tusen människor som står och jublar. Även vi som har 40 år i branschen kände oss lite skakiga i benen när vi klev ut. Det var en spelning där många i publiken var lite avvaktande till en början och då framför allt den yngre publiken. Men efter ett par låtar så luckrades även dessa upp vilket kändes oerhört smickrande. De blev kanske lite paffa att sådana gamla stötar som vi fortfarande kunde rocka (skrattar).

Helt makalöst att biljetterna till nästa års Wacken sålde slut på ynka 46 timmar. Imponerande må jag säga

Don: Om jag ska vara ärlig så är jag inte förvånad. Vi hade en helt makalös och fantastisk vistelse på festivalen. Backstage var det bästa tänkbara: klockrena funktionärer, grymt bra catering, scenarbetarna var helt enastående. Hela organisationen är nog det absolut bästa jag någonsin varit med om. Det roliga var att detta genomsyrade även den härliga atmosfär som fanns i publiken. Vart man än vände sig så var det en glad och uppsluppen stämning. Mästerligt är ordet.

Du har nu varit med i DEEP PURPLE runt tio år. Känns det som att ni idag har vunnit en yngre skara fans hjärtan gentemot när du kom med i bandet?

Don: Definitivt! När jag hoppade med i bandet 2003 så bestod publiken mest utav medelålders och gamla stötar vilket i sig inte är att förakta (skrattar). Idag har vi en hel drös med ungdomar i åldern

sexton till arton år gamla som är helt och hållet med på noterna, både när det gäller dom gamla låtarna som det nyare materialet. De kommer till och med ihåg texterna bättre än vad IAN GILLAN gör idag (skrattar).

Börjar åldern ta ut sin rätt månne?

Don: Gammal och gaggig (skrattar). Men om sanningen ska fram så blir man aldrig för gammal.

Det märker man på er senaste platta, att DEEP PURPLE fortfarande vågar gå nya vägar när det gäller det musikaliska.

Don: Helt riktigt! Vi jobbade oerhört hårt och hängivet under hela skaparprocessen. Det blev en ovanligt lång låtskrivarprocess då allt var helt och hållet färdigskrivet innan vi gick in i studion. Sedan är vi oerhört tacksamma för BOB EZRIN och hans enormt hängivna engagemang under hela processen, speciellt med Ian Gillans sång då han på den nya plattan levererar bättre än på många, många år.

Du sade att det blev en lång låtskrivarprocess. Hur lång exakt?

Don: Det är lite svårt att säga eftersom det skedde i etapper. De första låtarna skrevs redan under 2011. Sedan har det tillkommit allt eftersom. Men vi kände att vi inte skulle skriva under press denna gången, utan det fick ta den tid det tog helt enkelt. När vi väl kom till det slutliga resultatet så blev det endast till det bättre.

Hur lång blev inspelningsprocessen?

Don: I och med att vi var så pass förberedda som vi var så spelade vi in alla fjorton låtarna på sex dagar.

Der var snabbt jobbat må jag säga.

Don: Vi var som sagt väldigt förberedda och hela processen, från inspelning till slut-mix, tog endast fem eller sex veckor vilket kändes väldigt skönt.

Vad kan de svenska fansen förvänta sig på Getaway? Kommer låtlistan att inhysa mycket från den nya plattan?

Don: Vi kommer att spela en lagom dos från det nya alstret. Vi kanske pratar tre, max fyra låtar från den nya plattan. Sedan blir det självklart det mesta utav våra hits. Jag tror ingen kommer att bli besviken.

Några överraskningar inför nämnda spelning?

Don: Vi har alltid överraskningar med oss i bagaget. Faktum är att vi överaskar oss själva hela tiden (skrattar). Jag tror att det är viktigt när man kommit upp i åren som vi gjort, att man överraskar sig själv stundtals. Det gör att man  fortfarande innehar den energi som krävs för att man fortsättningsvis ska kunna göra bra ifrån sig.
{youtube}BEWYRRaxFhU{/youtube}

Vilka utav klassikerna håller du som favoriter när det gäller att spela live?

Don: Min absoluta favorit är FIREBALL. Den är oerhört krävande att spela. Spelar ingen roll hur många gånger du kört den låten, -den är och förblir alltid lika krävande. IAN PAICE kan än idag komma fram till mig och svära över denna låt då det händer på vissa spelningar att han vacklar i trumspelet på den. Sedan en låt som HARD LOVIN’ MAN är riktigt skojig att framföra. BLOODSUCKER är en annan favorit eftersom jag är ett stort fan av IN ROCK-plattan. Den och MACHINE HEAD är mina två absoluta favoriter.

Jag har faktiskt en rolig anekdot om FIREBALL. Jag har en nära vän som är trummis. I början på 90-talet gick han hos en trumlärare som hade IAN PAICE som sin stora idol. Innan den underbara konserten från Danmark 1972 kom ut på vhs så undrade han hur Ian kunde spela FIREBALL så snabbt med en fot då han aldrig använt sig utav dubbla baskaggar. Om jag inte minns helt fel så övade han under ett par års tid på att få in baskaggekompet med en fot. Sedan kom nämnda konsert ut på vhs och han väntar med spännig på att FIREBALL ska genomföras. När det är dags för nämnda låt så ser han hur en roddare drar in en extra baskagge just för den låten. Snacka om att han blev snopen när han fick beskåda detta (skrattar).

Don: (Skrattar). Den var bra. Den måste jag berätta för Ian (Skrattar).

När du fick frågan att hoppa med i DEEP PURPLE, blev det till en lång process innan du bestämde dig för att tacka ja då du visste att du skulle ersätta en utav de största ikonerna inom klaviatur?

Don: Nej! Deras manager ringde upp mig och sade att de hade satt upp fyra tänkbara namn på en lista och på samtliga rader så var det mitt namn som stod berättade han (skrattar). Jag bad om att få sova på saken, men det hann bara gå ett par timmar efter att vi hade lagt på luren så ringde jag upp och tackade ja. Så det blev en kort process utav det hela.

Du har nu varit med i DEEP PURPLE I i tio år. Samtidigt kan man konstatera att du varit en del av Purple-familjen sedan 33 år tillbaka då du hoppade med i RAINBOW 1979 när de fick sitt stora kommersiella genombrott med DOWN TO EARTH.

Don: Stämmer bra det, -och jag överlevde på kuppen (skrattar).

Sedan kom efterföljande DIFFICULT TO CURE (1981) som blev en ännu större succé. Vad blev den huvudsakliga anledningen till att du lämnade bandet mitt under dess glansperiod?

Don: Hör och häpna så berodde det inte på RITCHIE BLACKMORE (skrattar). rainbow down to earthJag gillade inte den musikaliska utveckling som bandet gick åt. Jag älskar DOWN TO EARTH. Den hade en unik mix av det gamla och pompösa Rainbow kontra den nya lite mer poppiga framtoningen. Ta bara monsterhitsen ALL NIGHT LONG och SINCE YOU BEEN GONE, -det finns än idag inte något som liknar dessa, för att sedan på samma skiva leverera en sådan mäktig låt som EYE OF THE WORLD. Nämnda platta är helt genialiskt komponerad. Sedan vet jag att många rynkar på näsan åt mig när jag säger att DIFFICULT TO CURE är en skitplatta. Jag tycker att bandet rent musikaliskt hade förlorat den själsliga grund som bandet hade haft sedan debutsläppet. Rainbow - Difficult to CureDet blev renodlad radiopop utav det hela och då tackade jag för mig för att istället tacka ja till att bli medlem i OZZY OSBOURNEs band.

Sedan tjugo år tillbaka har det varit spänt mellan Ritchie och dina nuvarande kollegor. Hur är din och Blackmores relation idag?

Don: Jag har inget otalt med honom och har aldrig haft det. Jag och min fru besökte för ett och ett halvt år sedan en BLACKMORE’S NIGHT-konsert. Då träffades vi efteråt och snackade gamla minnen i en och en halv timma. Det var helt magiskt. Ritchie är en oerhört komplex person och det är många som har råkat i luven på honom, men jag tillhör det gardet som slapp möta den sidan av honom vilket jag är oerhört tacksam för.

Hur ställer du dig till BLACKMORE’S NIGHT?

Don: Jag äskar BLACKMORE’S NIGHT. Där visar han än mer vilket geni han är och vilken unik gitarrist han är. Det går knappt att sätta ord på det. Jag hoppas verkligen att vi snart möts igen.

Du medverkar på en platta med BLACK SABBATH, närmare bestämt NEVER SAY DIE (1978). Blev du någonsin tillfrågad att bli permanent medlem i bandet?

Don: Vi snackade lite om att jag skulle följa med på deras stundande USA-turné. Men bandet befann sig i ett ganska snävt skede då OZZY OSBOURNE började på att bli allt mer problematisk i det mesta han gjorde. I samma veva hörde RAINBOW av sig, vilket gjorde att det hela rann ut i sanden då jag som de flesta vet valde att ta tjänsten i RAINBOW. Men gud vad jag älskade att jobba med dessa grabbar i studion! De var så kreativa. Det kan vara svårt att förstå då vi snackar 1978 och Ozzy och bandet överlag inte var i sina bästa dagar. Om jag ska vara helt ärlig så är inspelningen av NEVER SAY DIE en utav de mest minnesvärda jag någonsin gjort. Jag kan än idag stundtals känna en enorm ågren att jag aldrig blev permanent medlem i BLACK SABBATH. Men man kan inte vara överallt. Jag har så mycket att tacka den inspelningen för. Det var där jag och Ozzy fann varandra vilket resulterade i ett fyra år långt samarbete.

Det finns en hel del musiker som spelat med Ozzy som hävdar att de skrivit en hel del musik som de inte fått någon som helst credit för och där BOB DAISLEY är lite utav fanbäraren i fråga. Är du en utav dessa som bidrog mycket men inte fick någonting tillbaka?

Don: O ja (skrattar). Ozzy har fått mycket gratis hjälp genom åren (skrattar). Men när jag ser tillbaka på det hela så uppskattar jag verkligen de fyra år jag var med i bandet. Turnéerna var helt underbara. Ozzy och till och med Sharon var exemplariska, något som kan vara svårt att tro. Visst skedde det mycket tokigheter där alla inblandade kanske inte blev helt rättvist behandlade. Men herregud! Vi snackar ju åttiotalet som var en helt galen period där jag är övertygad om att det skedde galenskaper i samtliga band med vissa undantag. Man kan vara bitter på mycket och jag borde ha all anledning att vara bitter. Men jag är istället så oerhört tacksam för dessa fyra år då de betydde oerhört mycket för mig när det gällde min framtida karriär. Men jag skulle nog inte vilja återuppleva den tiden (skrattar). Det var en kul resa att göra när det begav sig, men där jag idag inte skulle orka att haka på det tempo som vi hade då. Det var en underbar tid. Jag mötte faktiskt Sharon och Ozzy i USA för ett par år sedan. Det blev ett kärt återseende med mycket gamla minnen.

Vad tycker du om den nya plattan med BLACK SABBATH?

Don: Jag gillar den skarpt. De har verkligen lyckats skapa ett fint stycke musik. Dock vill jag påpeka att den inte riktigt håller samma mått som den nya platan med DEEP PURPLE (skrattar). deep-purple-now-what-2013-150Men de har gjort ett riktigt gott jobb. Jag har arbetat med TONI IOMMI på ett par soloplattor på 90-talet. Jag har en stor respekt för den mannen. Han är obestridligt kungen av tunga riff.

Var den klassiska musiken någonting som präglade din uppväxt?

Don: Absolut! Jag blev klassiskt skolad i tidig ålder. BEETHOVEN och BACH, men framförallt CHOPIN och SCHUBERT har präglat hela mitt sätt när det gäller att tänka klaviatur överlag. Sedan studerade jag på en musikskola. som alla andra musikskolor på den tiden var den inriktad på klassisk musik. När jag var klar med utbildningen så fattade jag ganska omgående att en karriär som konsertpianist inte skulle räcka för att överleva. Ironiskt nog var det när jag fick beskåda en konsert med DEEP PURPLE som jag insåg vad jag ville hålla på med (skrattar).

Och idag står du själv på scenen med dessa legendarer!

Don: Jepp! Nu är jag här.

Men den absolut första skivinspelningen som du medverkade på var en singel med COZY POWELL (1947-1998), singeln NA NA NA från 1974.

Don: Det stämmer! Det var helt magiskt att få vara med på en etablerad inspelning på den tiden. Det var långt ifrån som det är idag när det gäller att spela in en platta. Vi hann göra en hel del tillsammans innan han lämnade oss, där RAINBOW och hans soloprojekt blev det centrala i vårt samarbete. Han var en unik trummis, kanske inte någon utav de mest tekniska, men han hade sitt personliga sound, ett sound som tilltalade både många musiker och åhörares hjärtan. Vi blev väldigt nära vänner och jag saknar honom olidligt mycket.

Många ansåg att Cozy tog på sig på tok för mycket jobb som han egentligen inte var ämnad för. Han hade sitt sound och kanske var han inte den mest anpassningsbara trummisen. Spelade  han med SANNE SALOMONSEN så lät det exakt likadant som när han spelade i WHITESNAKE, RAINBOW och BLACK SABBATH, om du förstår vart jag vill komma?

Don: Det kan jag till viss del hålla med om. Men så är det alltid med musiker som till stor del agerar studiomusiker. Se bara på mig själv. Jag har medverkat på över fyrahundra plattor och jag kan säga dig, Sven, att det finns ett knippe bland dessa som jag inte är så stolt över (skrattar).

Du får mer än gärna nämna ett par utav dessa!

Don: Nej! Det kan jag inte. Det skulle inte vara så snyggt agerat gentemot dessa uppdragsgivare (skrattar). Men om vi återgår till Cozy så var även han en av de största anledningarna till att jag lämnade RAINBOW. När GRAHAM BONNET och COZY POWELL lämnade skutan så blev ingenting sig likt i bandet. Det var mixen utav Cozys tunga trummor och Grahams mix utav pop och rock när det gällde hans röst, detta som gör DOWN TO EARTH till ett odödligt stycke arbete. Denna musikaliska kemi som infinner sig på nämnda alster tappades bort helt på de tre sista plattorna.

Jag kommer ihåg när DOWN TO EARTH för tio år sedan släpptes på CD i en remasterad utgåva, -och du vet Sven att snackar vi ungar idag så har de inte så bra koll på vad jag har gjort under min långa karriär (Skrattar). Men så kom denna platta ut på CD vilket resulterade i att SINCE YOU BEEN GONE blev en undergroundhit hos dagens yngre publik. Mina båda söner kom hem från skolan och sade att ”Pappa! Flera på vår skola har kommit fram till oss och frågar om det är vår pappa som spelar på den fantastiska SINCE YOU BEEN GONE. Snacka om att vi är stolta pappa” (skrattar). Det var verkligen en obskyr situation.

Hur mår ditt Star Wars-baserade keyboardsolo?

Don: (Skrattar). Det var en festlig fråga (skrattar). Det har jag inte kört på evigheter. Jag minns att nämnda solonummer uppskattades utav de flesta, men jag har som sagt inte framfört det hela på bra länge. Men det är ett fantastiskt stycke musik.

Var du STAR WARS-fan när det begav sig?

Don: Faktiskt inte. Men jag är ett stort JOHN WILLIAMS-fan. Han är en utav de största kompositörerna i modern tid om du frågar mig. Jag älskar verkligen musiken till Star Wars och jag älskar hans övriga kompositioner nästan lika mycket. Vad heter filmen med TOM HANKS och LEONARDO DICAPRIO där sistnämnda spelar en bedragare som TOM HANKS karaktär försöker sätta dit?

Menar du CATCH ME IF YOU CAN?

Don: Exakt! JOHN WILLIAMS fantastiska jazzkompositioner är helt och hållet överväldigande i den filmen, vilket till stor del kan bero på att det var jazzmusiken som blev hans inkörsport till att bli en etablerad kompositör inom filmmusik.

Sedan är CATCH ME IF YOU CAN en fantastisk bra film!

Don: Den är helt okej, men inte i närheten utav vad själva musiken är. Musiken överglänser storyn enligt min mening.

Är filmmusik någonting som har influerat dig som musiker?

Don: Absolut! Jag är en filmnörd ut i fingerspetsarna. Jag är ett stort fan utav de äldre musikmakarna inom film, som ENNIO MORRICONE och andra kompositörer från den tiden som MAX STINER, och kanske min absoluta favorit BERNARD HERMANN som bland annat gjorde musiken till ALFRED HITCHCOCKs PSYCHO. Sedan gjorde han även musiken till TAXI DRIVER. Han är en fantastisk kompositör. Men min absoluta favorit med BERNARD HERMANN är en annan Hitchcock-film som heter NORTH BY NORTHWEST. Känner du till den filmen?

Absolut! Jag är ett stort fan utav Hitchcock och min samling inhyser samtliga utav hans filmer.

Don: Är du? Han är en utav mina favoriter med. Då måste du gilla VERTIGO som även Bernard gjorde musiken till.

Det är min absoluta favorit utav nämnda regissör. Allt från foto, musik och det mästerliga utförandet som skådespelarna levererar gör filmen till en utav de absolut bästa genom tiderna.

Vad gör DON AIREY idag när han inte är ute med DEEP PURPLE på vägarna?

Don: Jag jobbar ihärdigt med ett knippe soloalbum. Bland annat en uppföljare till 2008 års LIGHT IN THE SKY. Sedan håller jag på med ett renodlat pianoalbum som kommer att inrymma en variant av klassisk musik. Dock vill jag inte gå allt för djupt in i det hela utan ni får höra och bilda er en egen uppfattning när den ser dagens ljus. Har dock inget releasedatum ännu, men det kommer inom kort.
{youtube}8NNbl7o9UKE{/youtube}

Idag spelar du i ett band som var en utav de första rockakterna som gjorde en platta ämnad för symfoniorkester. MOODY BLUES var väl dock det allra första bandet. Men vad tycker du om den så kallade symfoniflugan som kom i början på 2000-talet och fortfarande är glödhet?

Don: Det är väl med lite blandade känslor jag ser på den frågan. Det är ett otal band därute om har gjort det under de senaste femton åren. Om jag ska vara ärlig så anser jag att majoriteten utav dessa inte borde ha gjort det. Men det finns en liten klick som fångat de rätta elementen som krävs för att det ska kännas relevant. Min personliga favorit när det gäller rockband som spelat in med symfoniorkester är tveklöst det brittiska bandet THE NICE och plattan FIVE BRIDGES (1970). Bandets klaviaturspelare, KETIH EMERSON, är kanske den största inom klaviaturinstrument som världen skådat. Han tog klaviaturen till helt nya höjder och hade och fortfarande har ett musiksinne som är få förunnat. Men om vi återgår till nämnda platta så är den helt originell i sitt slag. THE NICE fångade verkligen alla relevanta element när det gäller att använda sig utav klassisk musik i rockrelaterade låtar. Inte ens DEEP PURPLE var och är inärheten utav vad nämnda band gjorde på FIVE BRIDGES. Ett helt enastående och genialiskt stycke musik levereras på denna platta.

Är du nära vän med KEITH EMERSON?

Don: Nära vän vete tusan om jag kan säga, men vi har möts ett antal gånger. Han är en bedårande person. När man snackar musik med honom gör det att man känner sig ett par storlekar mindre då han själv är ett geni utan dess like, -men på ett oerhört sympatiskt sätt.

JIMI HENDRIX blev stort fan av hans andra band E.L.P. Det gick så långt att han erbjöd sig att bli bandets gitarrist. Men Keith såg väl det unika i att utesluta gitarr i bandet och tackade nej. Hade dock varit intressant att få höra hur det hade låtit.

Don: Det hade det verkligen varit. Det ironiska om han hade hoppat med i bandet var att de då skulle ha varit tvungna att döpa om sig till H.E.L.P. (skrattar).

Du har en lång karriär bakom dig. Om du får välja ut ett par ögonblick i din karriär, vilka blir det då?

Don: Det får bli någonting som relaterar till ett gig i så fall. 1980 med RAINBOW på BUDDOKAN i Japan var helt magiskt. Vilken hysteri det var i publiken. Japanerna är, som känt är, oerhört hängivna på sitt eget lilla vis. Sedan får det nog bli MADISON SQUARE GARDEN i New York med OZZY OSBOURNE. Det stället skapar verkligen en speciell atmosfär och har alltid varit ett utav mina absoluta favoritställen att spela på. Med OZZY på den tiden när han var som bäst så blev det helt magiska tillställningar vi gjorde under de tre år som jag var med i hans band.

 

82 Shares
Magnus Byström

Magnus Byström

Webbansvarig

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!