VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
Hasse Fröberg Musical Companion HFMC

Intervju med Hasse Fröberg Musical Companion – Sanningen om HFMC

86 Shares

En vacker höstdag i slutet av september så slår eder skribent med lätt nervösa fingrar numret till sångaren, gitarristen, hedersknyffeln och tillika galjonsfiguren för bandet som bär hans namn, Hasse Fröberg för att förhöra mig om vad de hittat på med sin kommande skiva. 

Tjena Hasse! Du och dina kamrater i HFMC (Hasse Fröberg Musical Companion) är rykande aktuella med er nya, fullkomligt fenomenala femte platta We Are The Truth och jag kan meddela att innan vi går in på djupet med den så ska jag försöka göra bort att gödsla med superlativen nu så att jag ger något sken av professionalitet, hehehe! 


– Men vad roligt att höra! Jag har inte fått någon som helst feedback ännu (intervjun gjordes den 20 september, förf.anm.) förutom från de nära och kära då det är så ytterst få som hört den ännu. Vi har bara skickat ut den till några enstaka journalister än så länge så det stora lasset har inte hunnit gå i väg, så att säga. Så du är den förste som jag hör säga något sådant och det känns faktiskt jävligt bra, får jag erkänna!

Nu har jag uppskattat alla skivor ni släppt till dags dato men med den nya given så har ni banne mig levlat upp något herkuliskt. Ni bjussar i vanlig ordning på ett smörgåsbord som erbjuder läckerhet efter läckerhet med enormt många ingredienser och beståndsdelar. Massvis med kluriga arrangemang, inspirerade infall och häftiga humörsvängningar. Så jag ber om ursäkt för en oinitierad fråga men hur i hela fridens namn lyckas ni med att trots detta låta som ETT band och inte 14 olika samtidigt? 

– Ja, det var en bra fråga, fnissar sångaren förnöjt. Jag har nog inte reflekterat över det måste jag erkänna. I just det här fallet… Vi har ju spelat ihop i över tio år vilket bidrager till resultatet men vi kommer från så pass många olika håll musikaliskt sett så ifall jag kommer med en idé’ och förklarar för dem så förstår de med ens vad jag är ute efter och inför inspelningen så repade vi faktiskt riktigt mycket innan vi gick in i studion. Vi var verkligen på ”G” när vi skulle spela in och det var vi inte inför förra plattan (Parallell Life) som jag ändå tycker blev väldigt bra men nu var vi verkligen förberedda.

– Vi åkte upp till Sundsvall till en grym studio, Nevo Studion och vi hade med oss Petrus Königsson som mixat skivan tillsammans med mig och vi bodde där. Vi hade tillträde till faciliteterna 24/7, dygnet runt och så fort andan föll på, oavsett vilken tid på dygnet så kunde vi spela in. Och kände vi att vi var i ett flow så spelade vi in, det var bara att köra på. Det spelade ingen roll ifall klockan var 11 på förmiddagen eller 23.00, kändes det bra så körde vi bara.

– Vi hade väldigt kul bara. Sen att du säger att det låter som 14 olika band… Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på just det men vi har alla spelat i många olika band och man tar med sig olika influenser så att säga. Nu hoppas jag att du inte upplever den för spretigt, hahaha!

Nej, verkligen inte, det tillför bara till helheten. Nästa fråga som jag hade har du nästan svarat på i och med att övergångarna i låtarna sker så självklart. Ta andra låten till exempel, (den briljanta Other Eyes) den är ju som en resa i sig och det tog några lyssningar innan jag ens fattade att andra delen av den tillhörde samma låt. På något sätt så låter det fortfarande så naturligt och organiskt. 

– Tack! Ibland händer det bara. Det vanliga förfarandet är att man får kämpa på när man skriver. Ola hade en del och jag hade en annan och vi fick den att funka ihop. Anton får mosa majestätiskt i 6/8-delar och då vet man att det blir kanon, hahaha!

Du och Ola Strandberg (trummis och sångare), ni har ju kamperat ihop sen början av åttiotalet med klassiska hårdrocksbandet Spellbound. Ni är liksom proggens var på James Hetfield och Lars Ulrich, för att dra en Metallica parallell.  

Hasse skrattar gott.

– Hahaha, lite så! Vi har inte spelat oavbrutet med varandra men från 1983 och resten av 80-talet så lirade vi tillsammans och vi repade nästa jämt och ständigt.

Var Ola med i Solid Blue förresten (det band som Hasse frontade som vann Rock-SM 1992)? 

– Nej, det var han inte men jag hade ett Led Zeppelin Tribute band i samma veva där han var med och trummade. Men vi har ändå spelat ihop till och från under alla år. Och sedan 2009 då vi började spela ihop med oss HFMC, sen dess har vi kört nästan mer än någonsin här på sluttampen och det är väldigt kul faktiskt när man har en så lång historia ihop.

Sedan var det ju tråkigt när Tomsson (bassist i bandet 2009-2020) som jag också spelat med i alla år slutade. Men det fick ju en väldigt lycklig lösning när det var han som själv föreslog att vi skulle snacka med Sampo Axelsson som ersättare. Sampo kommer ursprungligen från Falun  men bosatte sig i Uppsala och bodde där under några år. Han skapade sig ganska snabbt ett namn som en väldigt, väldigt bra musikant och jävligt bra basist. Sampo och jag har lirat ihop tidigare så jag visste hur bra han var. Så det löste sig smidigt när det var Tomsson som föreslog Sampo som sin efterträdare.

Det hörde av sig några intressenter gällande posten som basist men efter en kort provspelning med Sampo så kände vi direkt att vi inte behövde leta vidare. Han har även deltagit i låtskrivandet, Yoko tex, det var hans förtjänst att den kom till. Han skrev huvudriffet och versen. Jag skrev refrängen och sedan satte vi finishen på den med hela bandet. Så det kändes bra från första början. Och att han kan toppa av det hela med att både vara en lättsam och trevlig person också spela lapsteel-gitarr sätter lite färg på anrättningen.

Gällande låtskrivandet… Kjelle (Haraldsson, keyboards) har inte direkt skrivit något material den här gången men hans input har varit större än någonsin faktiskt. På grund av Covid-19 så ändrades förfarandet… Tidigare så har jag och han alltid varit i studion tillsammans när han lagt sina keyboards och jag har tidigare spaltat upp saker: gör det här men det blev annorlunda den här gången och grejerna som han skickade till mig under den här inspelningen var ju ännu bättre än vad jag ursprungligen hade i åtanke. Så hans ande svävar verkligen över plattan, han har gjort otroligt många fina grejer.

Vem kom på det fullkomligt lysande introt (en keyboardist som provar olika ljud)? 

– Åh, det gläder mig att du säger det! Hade jag varit i närheten så hade nog Kjellvete spöat mig, hahaha! Så här ligger det till: jag kommer till studion en morgon, det börjar närma sig mixning och jag hade bett Kjell om… Vi har alltid haft, och missförstå mig rätt nu, rätt pampiga och pompösa intron och jag kände att, nä, vi har haft det så många gånger och nu är det läge för något annat. Så när jag dyker upp så säger Petrus: ”Hörru Fröberg, vad tror du om det här?” och så spelade han upp det som sedan blev introt för mig. Min första reaktion var: vad fan är det här? Hahaha! Då visar det sig att Kjelle har skickat en fil med ett keyboard pålägg och då hör man innan låten börjar hur han testar olika ljud och det är bara det som introt består av, hahaha! Och han tycker att det är pinsamt och han skäms för introt, stackarn men vi drog igång en ordentlig övertalningskampanj så han kan nog leva med det nu. Men han var inte nöjd, hahaha! Men jag tycker att det balanserar skivans titel och allt det kaos som pågår i världen just nu med krig och Corona och elände så det fick bli introt.

Hur har omvärldens kaotiska tillstånd de senaste åren influerat We Are The Truth? Vi lever ju alla i vårt eget Matrix, vi agerar huvudkaraktärer i vår alldeles egna dokusåpa och vi har alla påverkats av den senaste tidens härjningar. Hur har detta påverkat skivan både musik och textmässigt?

– Pandemin är en sak men sedan tycker jag att det känns som om hela världen bara är i otakt med sig själv. Allt från klimatet, vi pratar och ingen lyssnar, det har definitivt funnits mer harmoniska tider på jorden än just nu. Och det är det som större delen av plattan handlar om. Ett avsteg är Yoko men annars så avhandlar den hur jag och vad jag tror är många med mig upplever världen just nu. Covid-19 har rent krasst betytt att vi inte kunnat komma ut och spela live men i själv inspelningsarbetet så har det inte påverkat nämnvärt. Förutom att jag inte fick träffa Kjelle när vi spelade in då han verkligen hade Coronapanik, stackarn. Det var en ynnest att få tillbringa de här fyra dagarna uppe i Sundsvall och…

Men vänta nu lite, satte ni plattan på fyra dagar!?

– Hahaha, nä, inte riktigt! Men alla grunder satte vi då. Saker som sång, solon och krimskrams spelade vi in hemmavid. Jag och Petrus jobbade i hans Little Red Cottage som hans studio heter. Det var sista helgen i oktober förra året som vi åkte upp till Sundsvall och det var bara så otroligt kul att kunna träffas, lira, dräpa en bira och det satte tonen för hela inspelningen. Vi kände när vi åkte därifrån att om vi bara förvaltar den här inspelningen på ett bra sätt så kommer det här att bli en jävligt stark platta. Snacket vi hade innan också var att få till en, inte direkt rå men… De plattor som jag gillar mest låter kanske inte helt perfekt, det kan knarra bitvis men det är så äkta och det var en sådan produktion som vi ville ha i slutändan.

Varm, analog och inte sönderkomprimerad. Inbjudande, ifall uttrycket tillåts.

– Ja, precis. Kul att du säger det för vi har ju en herre som är mycket yngre än oss övriga, nämligen Anton (Lindesjö, gitarr) och han gillar produktioner som tex Michael Jackson på popsidan och om det gäller hårdrock så diggar han Pantera. Det är ju rätt långt ifrån det vi sysslar med och jag var orolig att han skulle bli skogstokig på mig när han hörde mixen för första gången, hahaha! Men oväntat nog så gillade han den och mycket också vilket verkligen gläder mig.

Bara en sådan sak som att trummorna låter som “riktiga” trummor.

– Ja, exakt. Tidigare har vi jobbat som fasen med att få bort alla ringande ljud men nu fick det vara och det finns något vackert i det fula ibland. Vi ställde upp Olas gamla Pearl-kitt och sedan krävs bra mickar, schysst pre-amp och någon kunnig bakom rattarna på mixerbordet. Den här plattan är nog den som är mest liveinspelad av alla våra släpp och det låter inte så tillrättalagt.

Anton får möjligheten till några riktigt svettglansigt heroiska “stå-på-en-bergsknabbe-med-vinden-i-håret-och-bara-vara-gitarrhjälte”- solon på We Are The Truth.

– Hahaha, verkligen. Men han hade både uppförsbacke och motvind under inspelningen av dessa då han skulle kombinera pappaledighet med två småbarn med att lägga gitarrsolon när de sover. Han brukar vara klar med sina grejer först av alla men nu var han alltid sist. Det är så kul att han gillar produktionen, det gör mig så glad.

Jag hade tänkt att ta dig på pulsen eller snarare stämbanden. Jag har haft nöjet att se dig live både med HFMC och The Flower Kings (där Hasse varit fast medlem sedan mitten av 90-talet) och en kär vän utbrast efter en av spelningarna: hur kan en 50-plussare ta så höga toner i full bröstklang? Vad har du för sånghemligheter, Hasse? Hur håller du stämbanden i trim?

– Egentligen är det inga konstigheter. Nu lever jag ju med mitt instrument, mina stämband och jag kan höra att de förändrats pga. åldern. Men det som inte har förändrats så mycket är registret, jag når fortfarande samma höga toner och är lika dålig nedåt i registret också, som jag alltid varit, hahaha! Där har det inte hänt så mycket men däremot så ändras röstkvaliteten annars. Jag tog… nu pratar vi 80-tal, vi var ute och spelade rätt mycket med Spellbound och jag var hes jämt. Så jag fick en rekommendation att uppsöka en man vid namn Bo Von Sydow. Han lever tyvärr inte längre men på den tiden så var han den som gjorde “ambulansutryckning” när Ozzy Osbourne stod helt utan röst när han skulle spela på Globen, han hjälpte Carola när hon tappade rösten osv. Jag tog fyra eller fem lektioner och jag har sedan dess bara följt de råd han gav mig, gjort som hans sa att jag skulle göra. Så man får ju erkänna att de råden har funkat bra. Det var inga jättegrejer, det var mest andning och var någonstans i munnen man sätter vokalerna, vilket tog lång tid innan det satte sig men det har hjälpt otroligt mycket.

Då har jag kommit till min sista fråga och du har säkert besvarat den en gaziljard gånger men vad fasen… Du har varit leadsångare och kompgitarrist i The Flower Kings i en bra bit över två decennier. TFK är ett band som har ett brett register, allt från folkmusik till fusion till hård rock. Vad var gnistan som tände elden i dig att dra igång HFMC?

– Egentligen så är det rätt enkelt att besvara. Det var så här att när jag fick barn, 1992 respektive 1994 så slutade jag skriva musik, ungarna tog så mycket tid att jag omedvetet inte hade någon inspiration till att sätta mig ner och skriva. Men när de blev lite större så började idéerna trilla in, till Paradox Hotel så… eller vänta nu, jag skrev något till Flower Power som jag fick med den plattan och det var det första jag skrev på evigheter. Sedan efter att jag fått ur mig Life Will Kill You så började…

Förlåt att jag avbryter dig men hade inte du någon snutt på The Rainmaker?

Hasse funderar lite snabbt.

– Nej men just ja, jag hade med någon liten akustisk sak på Space Revolver.

Ja, just det. En kort tvåminutare, jättesnygg sak.

– Precis. Men som jag sa nyss så började det poppa upp några idéer igen och efter The Sum of No Evil så följde ju ett break för The Flower Kings på över fyra år, vilket jag dock inte visste där och då. Utan då tänkte jag att, vad fan, det kanske blir lite TFK-låtar av det här om de passar. Men då hade vi lagt ner och jag visste ju inte om och när vi skulle dra igång igen så då kände jag att jag måste ta och sätta ihop ett band. Så jag började så smått höra mig för och det resulterade i det som kom att bli HFMC. Jag kommer ihåg när jag presenterade det som senare blev låtarna på debutplattan, Fallen Empire och Song For July för Ola, Tomsson, Kjell och Anton första repet. Det lät bra direkt. “Wow, vilka jävla låtar” blev omdömet från dem så jag fick vatten på kvarn. Så det visade sig att då The Flower Kings gjorde comeback 2012 så spelade vi in Banks of Eden (TFK) och Power Play (HFMC) mer eller mindre samtidigt och våra spelningar krokade i varandra och det som tog mest stryk av det tumultet var ju vår inspelning av Power Play. Det var ju kanske inte vår starkaste skiva även om det finns en del bra låtar på den.

Måste erkänna att jag gillar den skarpt men den är minst bra i katalogen.

– Ja, det är väl den som jag håller minst kär av plattorna som vi har gjort. Men på den vägen är det. Nu är ju inte jag som Roine (Stolt, TFK, Kaipa Da Capo, Transatlantic, Agents of Mercy) som skriver jämt, han har alltid en musikbank på sex timmar med material färdigt, jag går mer på inspiration och ibland kan jag klämma ur mig någonting, ibland händer ingenting för att vid nästa tillfälle ploppa upp tre låtar.

HFMC fyller en tydlig funktion har jag märkt. I min bekantskapskrets där de flesta kommer från Metalhållet så rynkas det på näsan när jag försökt frälsa dem med The Flower Kings, de tycker att det är för mesigt och segt. Men dammar jag på något spår från er så hörs glada tillrop och smygheadbanging kan förekomma. Ni har ett hårdrockigt Deep Purple-sväng som inte så ofta förekommer hos blomsterregenterna.

– Det kan jag hålla med om. Vad är vi egentligen? Tja, vi är egentligen ett hårdrocksband med progressiva influenser. Vi är nog mer det än ett renodlat progband. Men samtidigt så matchar vi inte riktigt in i hårdrocksvärlden heller, det är för mycket poppiga inslag, hehehe! Men vi har ju släppt en handfull plattor nu och har förfinat vår formel, en egen stil, så att säga.

Men vi vet ju redan vad ni är; ni är sanning!

– Ja, hahaha!

Förlåt mig, det där var pappaskämt deluxe, hahaha! 

– Vi tänkte både en och två gånger… Vi hade lite olika titlar och det var en av dem.

Suverän titel, jag älskar den!

– Ola har tjatat i flera år att “nästa skiva, då ska VI vara på framsidan!” och jag tänkte att ett progband med bandet på framsidan, det kan aldrig sluta bra, hahaha!

Radioutseende!

– Hehehe! Men sagt och gjort så… Bandet på framsidan och titeln: We Are The Truth. Det är så jävla kaxigt så vi sa bara att nu kör vi på det här.

Det är både en innehållsförteckning och ett ställningstagande.

– Till saken hör att jag refererar till Jorden som planet, inte bara vi fem utan allting. Alla. Vi är sanningen, vi som bor här. Alla från gorillan i djungeln till Martin i Skellefteå. Allt tillhör den här sanningen. Numera tycker jag att titeln är skitcool så det känns bra.

Och omslaget är så snyggt!

– Ola fick sin vilja igenom och han ansvarar faktiskt för artworken också, han har inte gjort den men har haft ansvaret om den tillsammans med Janne och Jessica som har ett företag i Uppsala som har skapat omslaget och allt runt det. Tycker också att det blev fint, det är enkelt. Där omslaget till Parallell Life var en orgie i färger och detaljer så valde vi en avskalad approach här i stället. Det blev stilrent och snyggt.

Verkligen. Ser fram emot en t-shirt med det motivet.

– Vi måste försöka fixa någon turné också. Där har jag inga nyheter. Vi har två inbokade festivaler som har blivit inställda och framflyttade massor med gånger men inget utöver det. De ser ut att bli av nu nästa år och vi jobbar i det fördolda på att få till något mer men problemet är ju att alla artister som har fått ställa in både 2020 OCH 2021 ska ut och åka nästa år. Det är skitsvårt att hitta gig tillfällen, det finns inga lediga dagar, allt är bokat. Glassville, vårt skivbolag som även bokar för The Flower Kings, de håller på och jobbar och de sätter spelningarna i september nästa år. Vi ska lira på Cruise To The Edge-kryssningen och även lira lite i Kanada i april/maj. Där har man kommit längre men TFK är ett större band vilket gör det hela lättare. Det finns lite mer muskler där och det är svårt nog som det är i vanliga fall men pga. pandemin så är konkurrensen ännu mer mördande än vad den är normalt sett. Det är inte lätt att fixa gig och vi kommer såklart att jobba på det så skam den som ger sig. Vi får sikta på nästa höst, gilla läget och försöka hålla det flytande. Vi har ett par videos på gång och jag kan för första gången säga att jag är jättenöjd. Det blev riktigt bra! Det blir videos för To Those Who Rule The World, minus Kjells intro ska sägas, hahaha! Och andra videon blir för Rise Up och båda dessa kommer att finnas tillgängliga när den här intervjun publiceras (länkar till dessa finner du nedan).

Bra singelval!

– Rise Up är det två franska killar som gjort, de kontaktade mig och var jättesugna på att göra en video. Jag skickade låten och de gick i gång som fan och av det som jag sett hittills av den kan den bli jävligt kul faktiskt. Dario and Gabriel Mekler heter gossarna. Sådant som videos och dylikt har vi inte skött speciellt bra tidigare och det här blir ett par tre steg upp på kvalitetsstegen. Hoppas och tror att folk kommer att gilla dem lika mycket som undertecknad gör.

Det är snart dags, We Are The Truth släpps den 26:e november.

– Stämmer fint. Anledningen till att det har tagit så lång tid, den har varit färdig sedan i juli är att det är en sådan jävlig väntetid på vinylskivorna, det är över fyra månaders kö på dessa. Helt galet. Annars så har den här inspelningen kantats av lugn och ro men då skapade den här situationen lite stress. Men det löser sig. Allt som allt är jag jättenöjd. Problemet är att man lever så intensivt och “nära” själva verket att det tar ett tag innan man kan säga vad man tycker och de små detaljer som man kanske retat sig på så mycket inte spelar någon roll. Det är detaljer som ingen utomstående bryr sig om. Plattan har ett utseende, sound och innehåll som vi kan stå för. Är så glad att vi inte föll för frestelsen att vara in och mecka, Melodyne-a (autotune) upp all sång, flytta alla grejer så att de ligger perfekt. Nä, det sliter och drar, Olas “ettor” (första slaget i en takt) är fortfarande för tidiga efter alla fills och det är som när vi lirar, hahaha! Det är som det ska vara.

Hahaha, det låter underbart! Hasse, det är dags att trycka på stopp på inspelningsknappen. Tusen och 42 tack för ett enormt trevligt samtal!

– Det är jag som ska tacka! Vi hörs!

Här klickar du dig smidigt direkt till några av bandets videos:

https://youtu.be/QuIRbdQgzVw

https://youtu.be/Umuuz966qqo

https://youtu.be/TjNqQ4qANmo

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter