VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
coney-hatch-band

Carl Dixon (Coney Hatch): Det finns ingen musikindustri kvar

0 Shares

coney-hatch-band
Det Kanadensiska bandet CONEY HATCH var bandet som redan på självbetitlade debuten gjorde sig ett namn världen över i början på åttiotalet.


Dock gick bandet ett abrupt slut till mötes efter deras tredje släpp “Friction” (1985). Rocknytts Sven Mören tog sig ett snack med bandets ledargestalt CARL DIXON för att reda ut vad som egentligen hände strax efter att nämnda alster utgivits. Framför allt blev det huvudsaklig fokus på bandets efterlängtade comebackalbum “Four” som inom kort kommer att se dagens ljus.


Jag sitter här med omslaget i min hand och beskådar alla dessa färger som smyckar omslaget. Har färgtemat någon symbolik gentemot titeln ”Four”?

Carl: Albumomslaget kan man säga genomsyrar i vilket känsloläge bandet befinner sig i idag. Vi har varit med många år i branschen, men varit ifrån varandra under många år så vi borde vara lite rostiga om man säger så (skrattar). Vi känner oss hela och fräscha, men kanske med lite stänk av rost efter alla år i branschen. Men vi är fortfarande ”still going strong” så att säga.

Om vi går in på den nya plattans material så inhyser många utav låtarna det klassiska CONEY HATCH-soundet. Men det finns ett knippe låtar som inhyser ett mer modernt sound. Jag tänker på ”We Want More” som för närvarande är min absoluta favorit på plattan, men även en låt som ”Boyz Club” visar starka vibbar av den modernare rockeran. Har det nya CONEY HATCH blivet starkt inspirerat av den nyare rockscenen?

Carl: Jag vill nog mer lägga fram det som att det är en del av hur musikindustrin har förändrats världen över och hur den har förändrat oss. När vi började diskutera en ny platta var vi alla med på att vi skulle skapa en skiva där fansen skulle känna igen det klassiska CONEY HATCH–soundet samtidigt som vi var medvetna om att vi inte är tjugotre år gamla längre. Idag när vi befinner oss på ålderns höst så inhyser bandet fortfarande lika mycket energi som när det begav sig, men en annan typ av energi är det som infinner sig idag. Vi känner att vi kan rocka på som vi alltid har gjort, och CONEY HATCH har alltid varit ett hårdrockband mer än det har varit ett metalband. Men att den nya plattan har en del stänk utav den tyngre metalscenen är jag helt och hållet med på.

Tillbaka i bandet är Dave Ketchum som medverkade på den självbetitlade debuten fån 1982 och ”Outta Hand” från 1983. Var det en självklarhet att han åter skulle bli en del av CONEY HATCH?

Carl: Absolut! Han var tveklöst nummer ett för oss inför återföreningen. Barry Connors som spelade på ”Friction” (1985) var en formidabel trummis på sitt sätt. Men samtliga parter kände att Daves sätt att tänka trummor är tveklöst mer relevant för bandet än vad någon annan är. Så han blev det självklara valet.

Kim Mitchell producerade debuten, Max Norman de övriga två. Är det någon av dessa som varit involverade i det nya släppet?

Carl: Vi försökte få Kim att gästa på gitarr på ett par låtar, men hans agenda var fullbokad en alltför lång tid framöver för att det skulle bli möjligt. Han agerar inte bara som producent idag utan han driver även en rockradiostation i Toronto och är mycket på resande fot med en egen radioshow.

Vem har producerat den nya plattan?

Carl: Det är vår egna basist Andy Curran som styrt i rodret. Om sanningen ska fram så var det med en stor portion påtryckningar från min sida (skrattar). Han såg det som att det skulle bli ett alltför stort projekt att administrera, speciellt då samtliga bor på olika orter med olika typer av jobb till vardags. Men han kunde inte motstå mitt tjat till sist och jag må säga att slutresultatet utmynnade i någonting riktigt bra i slutändan.

Ni har sedan återföreningen turnerat en hel del. När började tankarna på en ny platta komma på tal?

Carl: Vi startade inspelningen i april 2012. Det var då vi lade samtliga grunder. I och med att vi endast vill jobba med samtliga på plats blev det lite utspritt under hela inspelningsprocessen eftersom samtliga bor på olika håll. Men om vi slår ut det hela tidsmässigt så snackar vi ett år allt som allt.

Det är tjugoåtta år sedan ert senaste alster ”Friction” såg dagens ljus. Man kan lugnt påstå att bandets karriär tog slut ganska abrupt. Var det den nya vågen av band som BON JOVI, CINDERELLA och liknande akter som gjorde det omöjligt för ett band som CONEY HATCH att fortsätta?

Carl: Om jag ska säga den huvudsakliga orsaken i ett ord så blir det “oerfarna”. Vi hade ett management som var under all kritik så vi saknade den där riktiga ledaren som krävs för att få ett stort maskineri att snurra. En annan orsak är brist på kompetens inom bandet. Kompetens är någonting som kan vara bra att ha om man vill ta sig fram, men då krävs det att samtliga inblandade pratar samma språk. Sedan skilde jag mig markant från de övriga i bandet då jag kanske var den mer ambitiösa som såg långt fram i tiden, medan de övriga i bandet mer ville leva så nära rockmyten som det var möjligt, vilket gjorde att jag sågs som en oerhört krävande person i deras ögon. Sedan blev inte ”Friction” någon större succé i staterna medan plattan i Europa kom att bli en succé, något vi inte hade en aning om då skivbolag och management aldrig gav oss några direkta rapporter i fråga. Så när vi märkte att skivbolag och management försökte dölja vår framgång i Europa för att istället få oss att tro att bandet var på dekis blev det till en oerhört påfrestande process för för samtliga bandmedlemmar att bearbeta. När allt uppdagades tog det helt och hållet musten ur oss. Så det hela slutade med att pressen på oss blev allt för stor. För mig personligen, då jag endast kan tala för mig själv i det jag nu ska säga, gjorde att jag tappade sugen totalt när det gällde att försöka glömma det tråkiga för att istället ta bandet vidare. Idag är allting annorlunda. Vi har några år på nacken vilket i sin tur genererar till en massa erfarenheter som vi inte hade då. Så jag kan garantera dig Sven att någonting liknande aldrig mer kommer att inträffa för CONEY HATCH. (skrattar).

Om vi går in på låtmaterialet på den nya plattan. Använde ni er utav många idéer från när det begav sig? Fanns det till och med färdigskrivna låtar som fullbordades innan upplösningen som ni tagit med på det nya alstret efter lite finputsning?

Carl: Vissa idéer härstammar från när det begav sig, men inga helt färdiga låtar har vi kunnat ta utav. Allt material på nya plattan är antingen skrivet eller omskrivet så att det skulle kännas etthundra procent fräscht. Majoriteten av låtarna är byggda på helt nya och fräscha idéer, medan tre utav skivans låtar är tagna ur gammal idéer som vi arrangerat om och fräschat upp.

Är det några turnéplaner på gång?

Carl: Vi hoppas verkligen det! Vi kommer att börja med några bokade shower här i hemma i Kanada. Men vi hoppas innerligt att vi kan komma i kontakt med den rätta bokningsagenturen i Europa så att vi kan återvända dit. Vi skulle verkligen vilja återvända till SWEDEN ROCK FESTIVAL. Vi var där 2004 vilket var riktigt häftigt och nu när vi har en ny platta i bagaget så skulle det vara än mer relevant för oss att få återvända till den festivalen. Vi får se vad framtiden utvisar helt enkelt.

Du har varit en del av musikindustrin i trettio år. Känner du dig till freds med hur branschen ser ut i dagsläget?

Carl: Att branschen inte ser ut som den gjorde när vi släppte våra album är det ingen tvekan om. Idag anser jag personligen att det inte finns någon musikindustri kvar. Det positiva i det hela är att det har öppnat upp för många olika typer utav musikgenrer. Det negativa är att själva maskineriet i musikindustrin är utdöd och funkar inte maskinerna så blir det ingen produktivitet. Det är rekordmycket skivor som i dagsläget ser dagens ljus, men i det flesta fall så är det ingen som bryr sig om dessa. Vi kan jämföra det hela med en stege du måste bestiga. Idag finns det en miljon mindre stegar som du måste bestiga för att huvudtaget ha en chans att synas. Detta leder till att i stort sett alla band därute, stora som små, måste marknadsföra sig helt på egen hand. Nu när vi har gjort comeback med CONEY HATCH så är det inte som förr att skivbolag och management bygger upp en stor marknadsföringsprocess. Även vi som varit trettio år i branschen får idag göra mycket utav marknadsföringen på egen hand.

Inför det nya släppet har ni signat med FRONTIERS RECORDS, ett bolag som

förut var förknippat med att endast släppa AOR-musik. Hur kom ni i kontakt med nämnda bolag?

Carl: Det hela började med att vi spelade på FIREFEST i England 2011. Då kom vi först i kontakt med ett annat bolag som ville göra ett samarbete med oss. Vi var oerhört nära att signa med dessa då Frontiers hörde av sig och visade sig intresserade. De hade beskådat vår spelning på Firefest och erbjöd oss en deal där de erbjöd oss en summa pengar för distrubiton över hela världen. Så vi beslutade oss helt enkelt att sluta ett avtal med dem.

Om vi går in lite på lyriken på plattan så är det en skön mix av mycket i dess innehåll.

Carl: Nu kan jag bara tala för de texter jag själv skrivit då även Andy bidragit med en hel del texter.

Men ta en låt som KEEP DRIVING. Den handlar mycket om min situation i livet just nu, att det bara är att köra på så länge du har hälsan i behåll. Sedan har jag skrivit texten till DEVIL I KNOW som handlar om frestelser, om hur man kan motstå dessa, hur man kan hålla sig borta från att skapa problem så att säga. Sedan har vi HOLDING ON. Den handlar om människors ideal och idéer från den tiden när vi var unga och att man ska försöka att hålla sig kvar i sina visioner och ideal. Det är bara att titta på dagens alla finanskriser som sker runt om i världen där arbetslösheten drabbar de yngsta. Det är i ett sådant läge som jag tror att det är viktigt att försöka hålla sig kvar i sina visioner eftersom jag tror att det stärker ens självförtroende inför framtiden. Sedan är Andys texter riktigt bra. Nu vill inte jag sitta och prata för dessa då jag inte känner till alla detaljer i hans texter. Men låten ”Boyz Club” kan jag berätta lite om. Den handlar om Andys tid i en privat high school. Där beskådade han alla rikemansbarn som körde runt i sina pappors Cadillacs, om hur beroende de var av sina farsor, hur de byggde upp ett tunt skal kring sin tillvaro som lätt skullle raseras om man så bara ryckte lite på ytan. Och hela den där heirarkin döpte Andy till ”Boyz Club”. (Skrattar).

Hur ser marknaden ut för CONEY HATCH i USA?

Carl: Vi har fortfarande en fast fanskara där. Men det är svårt att komma in på den amerikanska marknaden om du inte kan garantera att det du pressenterar genererar i säkra pengar. Men nu när vi har signat med FRONTIERS så kommer allting att bli så mycket lättare där. I denna stund håller vi tillsammans med dessa på att hitta en bra och naturlig väg att gå för att åter vinna mark där.

Jag vill tacka så mycket för pratstunden och önska er lycka till med den nya plattan! 
Carl: Tack så mycket Sven. Vi känner att med den nya plattan har vi överraskat oss själva. Som liveakt har vi aldrig tvivlat på oss själva, men att efter så många år börja skriva ny musik tillsammans är en helt annan grej. Vi tycker att det har löpt på även på den biten och vi är oerhört stolta med det vi har lyckats åstadkomma med den nya plattan.

{youtube}kaX7gLnhuFY{/youtube}

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter