VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR

Nocean tar hårdrocken till teaterscenen

41 Shares

Lagom till releasedatumet av deras smått monumentala tredje platta ”Aurora: The Weight of a Shadow” så tog Martin Nygren ett snack med Noceans frontkvinna Hanna Olsson om den och deras kommande turné.

Hej Hanna och stort grattis till er splitternya konceptplatta “Aurora: The Weight of a Shadow”! Jag killgissar (nåja, gubbgissar då…) på att det ligger ett antal timmars jobb bakom ett sådant verk då ni verkligen har gått all-in gällande detta släpp.


– Tack så mycket! Haha, ja man kan verkligen säga att vi gått all-in. Egen ljud- och ljusproduktion, animerade filmsekvenser i föreställningen, orkestrala arrangemang i musiken. Det mesta har gjorts in-house så att säga, och det tar tagit ett par år att få det färdigt – så det är verkligen ett efterlängtat släpp! Ska bli skönt att sova lite mer sen!

Det kan jag tänka mig! Berätta lite om era planer för hösten och vintern. Jag har hört rykten om en riktigt spektakulär turné’?

– I november och januari/februari gör vi åtta föreställningar runt om i landet på svenska teaterscener. För sittande publik, vilket inte är så vanligt i vår genre, men vi vill ha det så och det var innan corona ens började härja som vi kom på det. Vi vill tänka utanför boxen med var vi kunde spela. I och med att vi ville ha ett gotiskt filmtema både sceniskt och i musiken, så kände vi att teatrar skulle passa vårt mäktiga sound. I Stockholm där vi kommer ifrån så finns det inte någon vettig/prismässigt rimlig konsertlokal att spela i för metalband i vår storlek, så då får man hitta alternativa och kreativa lösningar! Det blir framför allt konsert, men det varvas med animerade filmsekvenser och (lite) teater! Filmen projicerar vi på en medhavd projektorduk och ljuset har vår trummis Jonas Pettersson programmerat ihop med våra backing tracks. Några av konserterna är snart utsålda och vår marknadsföring når ut till nya människor vilket känns jättekul. Den jag mest ser fram emot är Sundsvalls teater i februari! Det blir mäktigt.

Er slogan för “Aurora: The Weight of a Shadow” lyder som följer: “Tänk om Tim Burton skapade ett metalband?” Vem kom på den idén? Är ni stora fans av filmskaparen?

– Jag har alltid tyckt om Tim Burton som filmskapare och Danny Elfman som ofta får skriva musiken till hans filmer. Jag gillar estetiken och det gotiska, mäktiga. Så när vi spånade 2018 kring nästa album så inspirerades jag mycket av detta och de karaktärer vi gestaltar på scenen har också hämtat inspiration därifrån. Sen har vi fått in nya medlemmar och själva soundet har breddats men en gemensam nämnare är fortfarande filmmusik – så jag tycker att denna slogan passar bra och väcker uppmärksamhet!
Ni är något så sällsynt som ett tvättäkta “Do it yourself”-band.

Vad har fått er att åsidosätta allt vad skivbolag, producenter och managers heter och helt enkelt göra hela klabbet med inspelningar, promotion och turnéer själva?

– Vi har haft ett crew bakom oss som hjälpt oss mycket med logistik och annat gött, men sedan första plattan (då vi hade skivbolag) så har vi valt att göra allt själva. Vi har kompetensen inom bandet och vill ha full konstnärlig frihet. Att ha skivbolag är en lyx – men att verkligen göra något från grunden helt själva är något man kan vara ännu mer stolt över. Jag brukar till och med säga att “skivbolag är lite fusk” – eftersom de har ekonomisk makt att ta fram vilket band som helst i princip (viss talang och okej musik måste finnas såklart). Så vi har inte skickat material till några skivbolag under de senaste två åren. Men skulle rätt bolag komma och knacka på så skulle vi kanske överväga det, men just nu kör vi på själva. Bokningsbolag är väl något vi också vill kika på i framtiden, när vi kan visa att vi säljer många biljetter till våra spelningar (vilket vi gör på denna turné).

Vad tycker du om epitetet “Female Fronted Band” som ivrig plockas fram så fort en kvinna närmar sig en mikrofon i hårdrockssammanhang?

– Det är på ett sätt bra att man belyser kvinnor i genren men det blir ofta på fel sätt, med bilder på lättklädda damer i korsetter och läder. Fokuset flyttas från musik och talang till utseende och då det blir sexism av det hela. Jag vill att fler tjejer ska synas på metalscener men man ska inte behöva sätta en etikett.

Hur ser upplägget ut för de kommande gigen, kör ni hela “Aurora: The Weight of a Shadow” från start till mål?

– Albumet bygger på en fiktiv historia som vävs samman med de animerade scenerna och små teaterscener, så låtarna spelas kronologiskt. På vissa konserter har vi även gästsång på en av låtarna, antingen av lokala sångerskor eller så är Mikaela Pålsson (som gästsjunger på låten på albumet) med oss.

Efter ni gått av scenen på spelningarna i höst och vinter, vad hoppas du att publiken tar med sig efter ett sådant unikt gig?

– Jag hoppas att vi kan nå människor som kanske inte vanligtvis lyssnar på Metal. Vi har gott om melodier och jag tror att de som ser oss live kan tycka om det vi gör även om de inte trodde det från början. Vi har hört det ofta förut. Själva musiken och föreställningen handlar om sorg, rätt tunga känslor så jag hoppas ju också att musiken på ett sätt ska bringa hopp och ge något i och med det. Hoppas även att publiken kommer att komma ihåg det som något unikt och mäktigt!

Ni släpper plattan lägligt runt Halloween. Var det en tillfällighet eller beräknat?

– Det var en förhoppning vi hade redan i början av processen, för att det skulle passa så bra! Att det blev så nu känns toppen. Egentligen hade man velat gå all-in där med och låtit publiken komma utklädda. Jag hade en idé från början om att skapa lite karnevalkänsla, utklädnader, popcornmaskin, tivolimusik osv. Nu har det inte hunnits med men till nästa album kanske! Om vi fortsätter på temat.

Tack för att du tog dig tid att surra lite och rocka nu röven av alla förirrade “vanliga” teaterbesökare!

– Tack så mycket! Haha, ja det ska bli förbannat roligt!

Som en bonus för våra kära läsare så trycker vi in en liten pratstund med färska trummisen Jonas Pettersson när vi lika fullt är igång. Håll till godo!

Nå, Jonas Pettersson, färsking på trumpallen, berätta för oss oinvigda hur det kom sig att du började smattra skinn med just Nocean?

– Anledningen till att jag började i Nocean är att en gemensam vän till mig och Hanna (Mikaela ”Mickiz” Pålsson som även gästar på låten ”The Hunt” på nya skivan) tipsade om mig när de gick ut med att deras dåvarande trummis skulle sluta. Hon sjöng i ett band jag var med i när jag gick på gymnasiet och vi har hållit kontakten efter det. Jag kommer ihåg att hon pratade om Nocean redan då och att hon tyckte att det verkade vara ett så bra band med fin sammanhållning och driv att komma framåt med bandet. Dessutom så blev jag väldigt intresserad när jag hörde dom två singlarna som dom hade släppt från då från nya plattan också då dom föll mig i smaken.

Du kommer från en mer progressiv bakgrund där du bland annat figurerat i två hyllningskonserter till Dream Theater uppe i Piteå de senaste åren. Hur mycket inflytande har du som nykomling haft på det färdiga resultatet?

– Ja, det stämmer att jag kommer från en mer progressiv bakgrund och det är något som influerar allt jag gör mer eller mindre. Det som lockar med den musiken är att den ofta går ifrån vanliga låtstrukturer och är mer berättande i musiken, utöver själva texten. Dessutom framförs den musiken ofta av musiker som är väldigt skickliga på sina instrument och som strävar efter att hitta nya saker inom musiken att utforska. Det håller musiken färsk och levande på ett sätt som tilltalar mig väldigt mycket och något som jag fått möjligheten att uttrycka i musiken jag skrivit med Nocean. Redan i första singeln vi släppte med mig på trummor så hade Oscar ett riff i två varianter, en i 9/8 och en i 4/4. Vi diskuterade vilket vi tyckte var snyggast och jag fick igenom att vi skulle börja med 4/4:an och sedan gå in i 9/4:an medan trummorna fortsatte markera 4/4:an. Det blir då en polymeter, vilket är något som används flitigt av progressiva band, som till exempel Meshuggah. Och även fast Nocean inte är ett progressivt band egentligen så har det experimenterats en del med musiken på den nya plattan och fokuserats mer på att berätta en historia och fånga olika känslor i musiken än att haka upp sig på vilken genre vi råkar skriva i.

Då jag själv är Norrlänning så måste jag fråga: du har gått musikhögskola i Norrbotten och därmed upplevt riktig vinter… Vad föredrar du, 20 minusgrader, trettio skvadriljarder ton snö men låg luftfuktighet eller plusminusslaskelände, terrorhalka och luftfuktighet som en finsk bastu?

– Med risk för att göra dig besviken så föredrar jag tyvärr vintern lite mer söderut i landet. Dock endast på grund av att det är så orimligt mörkt uppe i Norrbotten på vintern. Hade det bara varit lite ljusare så hade jag föredragit en ordentlig vinter med stadiga minusgrader, men mörkret är lite för tärande tyvärr. Dock så är jag väldigt glad för att ha upplevt det och reser gärna norrut på vintern för att uppleva det fler gånger i framtiden, men jag orkar inte med en hel vinter där solen går upp 11:30 och ner 12:30, haha.

Det resonemanget köper jag rakt av, hehehe! Förra vintern så behagade inte solskrället att visa sig mer än några timmar under ett par månader. Mordor har ju bättre väder, liksom. Nåväl, nu är det dags för de riktigt viktiga frågorna så vi kör ett par trummis-frågor.

Mike Portnoy eller Mike Mangini som skinnslagare i Dream Theater, vem föredrar du?

– Hade du frågat mig i våras hade jag klart och tydligt sagt Portnoy. Dock så har jag blivit lite osäker nästan nu efter senaste Dream Theater-plattan. Mangini har verkligen hittat ett spelsätt som passar in i Dream Theater och jag tycker mig höra hur han influerar resten av bandet till nya idéer som jag inte kan se att dom skulle ha gjort med Portnoy. När det kommer till kritan dock så är jag nog fortfarande ett större fan av Portnoy för att han influerat mitt trumspel mer än någon annan enskild trummis. Men båda är riktigt bra trummisar och jag är glad att dom skapar ny grym musik båda två.

Neil Peart (Rush) eller Marco Minnemann (Necrophagist plus typ alla andra band någonsin)?

– Med risk för att få skit nu så är jag inget större fan av någon av dom. Jag har respekt för båda av dom och vad dom bidragit med till musikvärlden, men tyvärr har jag aldrig riktigt fastnat för någon av dom. Dock så vet jag att Neil Peart har influerat många av dom som sedan influerat mig. Nästan alla av dom har inspirerats av Peart vilket säger ganska mycket om hans inflytande på nya musiker.

Joey Jordison (ex-Slipknot, Sinsaneum) eller Mario Duplantier (Gojira)?

– Den frågan är ganska lätt. Kanske oväntad för vissa, men trots att jag tycker att Gojira är grymma och att Duplantier är en utmärkt trummis så måste jag ändå säga Jordison. Jag började lyssna på Slipknot på mellanstadiet redan och Jordison öppnade mina ögon för att vilja utväckla mitt dubbelkaggespel och min teknik i allmänhet. Dessutom så hade han en musikalitet som få har i sådana mer extrema genres och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi förlorat honom redan. Likt Peart så har även Jordison inspirerat en ny generation musiker och något som var väldigt oväntat va att när det blev offentligt att han gått bort så visade det sig att hans inflytande sträckt sig långt bort om metalgenren, trots den ganska extrema musikstilen. Utöver näst intill varenda metalmusiker så skrev även jazzmusiker, klassiska musiker och popmusiker om hur mycket han inspirerat dom i deras musicerande, även fast deras musik var i en helt annan genre. Jag är väldigt glad över att ha fått se och höra honom live två gånger i mitt liv med Slipknot och det är minnen jag håller varmt om hjärtat.

Men vem är då tidernas bästa trummis?

– Oj, det är ju nästan omöjligt att svara på. Min favorit i över tio år har varit Mike Portnoy, men han är definitivt inte den bästa. Han spelar lite för slarvigt för att kunna ta den titeln, haha. Även fast det finns riktiga legender som placerar sig högt upp på listan så är jag av uppfattningen att musiken utvecklas hela tiden och att den aldrig varit så bra som nu, så det borde vara någon nutida trummis i alla fall. Någon som dyker upp i huvudet nu som en stark kandidat är Sebastian Lanser (Panzerballet, ex Obscura). Han gör många olika stilar riktigt bra och har en precision som få ens kommer i närheten av. Men med det sagt så är det ju en omöjlig fråga egentligen, så jag brukar föredra att prata om favoriter och då är det Portnoy som, trots sina brister, är min favorit.

Tack för surret, Jonas och lycka till med Nocean!

– Tack själv! Det ska bli jättekul att äntligen få släppa skivan och att åka ut och spela musiken live för publik. Och med ett utsålt releasegig så kan det ju inte börja bättre.

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter