Nestor – Tobias Gustavsson om att växa upp i en småstad med superstora ambitioner och inte ”take no for an answer”

Han har turnerat med storheter som P!nk, Britney Spears och Kylie Minogue, spelat Ted Gärdestad på Kina teatern och skrivit världshits åt Nelly Furtado och Bosson. I år har han med hjälp av ungdomskamraterna från Falköping väckt liv i färgstarka succébandet Nestor som långtifrån är någon overnight sensation.

Rocknytts Peter Johansson har pratat med sångaren och låtskrivaren Tobias Gustavsson. Följ med i hans fängslande historia från att växa upp i en spökstad till att lägga världen för sina fötter och återupptäcka kärleken till hårdrocken!

”Metal och hårdrock har blivit så seriöst. Det är inget fel med det, men jag tycker ju om band som Van Halen där man kan se att dom har kul och att dom garvar. Min idé var att vi skulle åka tidsmaskin tillbaka till 1989 och göra skivan vi inte kunde göra då. Det är underhållning vi håller på med. Man ska vilja se det här. När man läste OKEJ! förr i tiden och såg bilder på KISS, W.A.S.P och Alice Cooper där det var blod, giljotiner och grejer så kände man direkt att “det där måste jag se!”
– Tobias Gustavsson

Nestor har slagit ner som en bomb i rocksverige under 2021. För de flesta kommer bandet från ingenstans, men skrapar man på ytan så hittar man en rik och fascinerande bakgrund. Vi får följa Tobias från de första trevande ungdomsåren i Falköping till framgångsrik låtskrivare och turnérande musiker. Vi ska dock inte gå händelserna i förväg utan låter honom först berätta om Nestors ursprung och vilka minnen som sticker ut från tiden när bandet tog sina första steg.

Vår gitarrist Jonny och jag lärde känna varandra genom att vi bytte om i samma omklädningsrum, jag spelade tennis och han brottades. Falköping är ju en liten stad där det bara finns en idrottshall. Han visste vem jag var från mitt dåvarande band Ikaros. Jonnys storebror var lite känd i Falköping och ansågs duktig precis som Jonny också var. Vi träffades hemma hos mej i mina föräldrars hus och käkade bullar och drack oboy och lyssnade på Twisted Sister och KISS. Vi var lite inspirerade av Yes i början, framförallt plattan ”90125” med hiten ”Owner Of A Lonely Heart”. På den tiden ringde man inte varandra utan man gick helt enkelt hem till polarens hus och knackade på om man vill något så jag och Jonny knallade hem till trummisen Mattias och keyboardisten Martin och frågade om de ville starta band. Basisten Marcus kom med lite senare. Vårt första gig var i bibliotekets hörsal på långfredagen 1989. Vi drog våra stärkare dit på pulkor eftersom det var snö fortfarande. Det är fan metal *skratt* Lokaltidningen skrev “bandet Nestor är det senaste tillskottet på Falköpings musikhimmel, de spelar högt men bra”*skratt* Vi var lite progginspirerade i början och lyssnade på Yes, Genesis och Rush.

Sedan kom grungen, vilket märks lite på vår första EP där det är tuff hårdrock och riff blandat med någon låt med typ tvärflöjt. Vi vann tävlingen Musik direkt runt 92 och då fick vi hjälp av Musik i väst med att göra en skiva. Det var första gången vi spelade in i en riktig studio, Studio Soundscape i Göteborg med Dragan Tanascovic som sedan blev Studio Bohus. Vi fick kontrakt med ett litet bolag som hette Wide records, fick ett förskott och flyttade till Göteborg ’93 där vi bodde ihop och repade. Ibland repade vi i vardagsrummet och det blev en del festande vilket inte var så populärt hos grannarna *skratt* Därefter, runt 95, spelade vi in en EP som blev ganska bra. Tyvärr släpptes den aldrig. Där var vi lite inspirerade av Dream Theater och Queensryche, framförallt ”Operation Mindcrime” och ”Empire” plattorna. Det var teknisk metal med mycket smällande dubbelkaggar. Det repades oändligt mycket och skruvades mycket på ljud och vi lärde oss otroligt mycket. Våra jobb gjorde att vi bara kunde repa mellan klockan fyra och sju på morgnarna, vilket vi gjorde, så vi var verkligen seriösa. Det var lite svårt att navigera i allt det här, för vi tyckte ju fortfarande att ”Out Of This World” med Europe var bra trots att grunge och andra genrer vid det här laget hade etablerat sig.
alternative, grunge, thrash och hardcore och den gamla stadiumrocken förde en tynande tillvaro.

Vad hände efter tiden i Göteborg?

Vi var ute och turnérade lite. Vi spelade på jävligt skitiga klubbar. Arenarocken var död, jag minns att jag såg Dio på Metro som spelade för fyrahundra personer. Bandet hade börjat knaka i fogarna. Vi sade aldrig att vi skulle lägga ner, men någon flyttade tillbaka till Falköping, någon började plugga och bandet lades på is.

Här hade sagan om Nestor kunnat sluta, men med facit i hand vet vi att det inte var finito även om pausen varit minst sagt lång. När bandmedlemmarna flyttade tillbaka till Falköping fortsatte Tobias med musiken, men hårdrocken lades i malpåse åtminstone under överskådlig tid. Via en teater och musikalutbildning fick han en roll i musikalen Rent i Stockholm. Därefter inleddes ett samarbete med artisten Bosson och superhiten ”One In a Million” ledde till stora internationella turnéer som support till världsartister som Britney Spears och Kylie Minogue.

Samtidigt träffade Tobias sin flickvän Mia som han också inledde ett framgångsrikt musikaliskt partnerskap med. De tu bildade bandet Itchycoo, flyttade till Tyskland och fick kontrakt med Virgin records. Efter tre år och hundratusen sålda exemplar av Itchycoos debutskiva knackade Sverige åter på dörren. Tobias blev headhuntad till att spela musikal igen, den här gången en huvudroll som Ted Gärdestad. Samtidigt började nya kontakter knytas på hemmaplan. Tobias blev kontrakterad till Sony music som låtskrivare och kom snart i kontakt med flera framgångsrika låtskrivare och artister.

Douglas Carr hade gjort första Itchycooskivan med oss, han jobbade i Cheironstudion som då hade börjat upplösas och hade precis startat upp LaCarr studios och frågade om jag ville vara med. Det här var precis när Denniz Pop gått bort och hela världen stod på kö för att få låtar. Vi skrev tillsammans och fokus låg verkligen på att skriva hits. 2005 kom hela grejen med stora refränger inspirerade av arenarocken tillbaka och det var ju mammas gata för min del. Jag vann en grammy 2008 för ”Jennie Let Me Love You” som jag skrev till EMD. Jag tror att vi hade totalt åtta ettor det året på svenska singellistan. Jag jobbade också mycket med Vincent Pontare och Michel Zitron. 2010 jobbade jag i London med Nelly Furtado, jag fick också mitt första barn det året och då ändrades allt. Jag minns att vi satt på Sony och spelade upp låtar för någon idolvinnare och jag fick frågan vilken av dina låtar gillar du bäst? Jag svarade att jag inte tyckte någon av låtarna var bra. Vilken pitch *skratt*

Med den insikten, och i den frustrationen, började jag jobba med Henrik Edenhed som var mixtekniker för bl a Robyn. Vi kände varann sedan gammalt och beslöt oss för att sätta ihop ett rockband. Vi kontaktade Jonny från Nestor och en annan kompis, Kasper Lindgren, som spelat i Stockholms bandet Prime Sthlm. Vi släppte en platta med bandet Straight Frank. Där fanns mycket grunge influenser men också stora refränger. Den fick fina recensioner och vi åkte på turnéer med Alice Cooper, Deep Purple och Rival Sons. Tyvärr slet jag sönder stämbanden och blev tvungen att operera dem. Folk hade också börjat skaffa barn och familjer. Det ledde till att bandet lades på is. Under denna period hade jag skrivit en massa låtar till Martin Stenmarck och lärde via Martin känna David (hans bror) som precis hade dragit igång ett bolag vid namn Epidemic sound där jag hade turen att komma med som delägare. Vi sålde bolaget runt 2017 för oförskämt mycket pengar. I samma veva gjorde vi några låtar på skoj med Nestor. En ep med fem låtar till dator spelet “Cities Skylines” man kan se oss som animerade karaktärer i spelet.

Ännu en flytt stundade. Den här gången styrdes kosan till Spanien med familjen i släptåg. Kort efter att bopålarna slagits ner i det nya hemlandet lamslogs världen av att ett nytt mystiskt virus börjat spridas från staden Wuhan i Kina. Coronapandemin var ett faktum.

Jag satt jag hemma vid flygeln och tänkte att vad fan ska man göra nu? Jag var skraj, precis som många andra. Hur illa är det här egentligen? Instinktivt började jag spela låtar från 83-89 som ”A Million To One” (KISS) och ”The Prize” (Twisted Sister). Den perioden i livet när man är ung, världen låg för ens fötter och framtiden var glorifierad, jag ska bli rockstjärna liksom. Då skrev jag ”1989” och i och med det kom jag fram till vad jag ville att vi skulle göra. Jag ringde upp bandet och sade att nu ska vi spela in en skiva som handlar om att växa upp i en småstad med superstora ambitioner och inte ”take no for an answer”. Vi skulle göra den där skivan som vi inte kunde göra 1989.

”On The Run” handlar mycket om det. Det är sista natten på det sista sommarlovet innan man blir vuxen och man vet om det. Där föddes också idén till videon. Det är vi fem i Nestor när vi är unga som tar bilen och åker ut i natten vilket man gjorde på den tiden. Det fanns inget att göra, man åkte runt i en bil och kollade på tjejer, åkte och badade i ngn bergssjö och sedan gjorde man samma grej igen. Vi ville göra en video om den tristessen samtidigt som det finns en filmsik och lite glorifierad bild av den tiden. Man repade i ett band och kände sig missförstådd. Skivan handlar om de sakerna helt enkelt. Idag kan jag tycka att det är fantastiskt att komma tillbaka till Falköping och hälsa på föräldrarna. I och med denna platta har jag fått jättemycket tid att reflektera över vad det var som faktiskt var bra på den tiden och det man älskade då vilket är grunden för “Kids in a ghost town”.

Apropå det så har vi ju på kort tid blivit bortskämda med tre fantastiska låtar med lika fantastiska konceptvideos. I ”On The Run” och ”1989” ser vi Per Ragnar som besatt präst och Tina Leijonberg som pilsk körsångerska. Hur kom ni på dessa idéer och framförallt, hur kom ni i kontakt med Tina och Per?

Per lärde jag känna när vi gjorde Ted Gärdestad musikalen tillsammans på Kina teatern och han spelade min morfar. Tina spelade min mamma. Man skulle alltid rebella mot något på åttiotalet, främst hem och skola och kyrkan. När vår regissör Henke frågade vem som skulle vara präst föreslog jag Per-Ragnar. Tänk dig honom som präst med röda laserögon *skratt*  I 1989 videon ville vi ha med honom igen. Det var ju ofta figurer och koncept som återkom i åttiotalets musikvideos. Den arga läraren i Twisted Sisters videos och senare Alicia Silverstone i Aerosmiths videos är några exempel. Det var också naturligt att fråga Tina eftersom hon är tillsammans med vår gitarrist Jonny.

Senaste videon ”Tomorrow” är en Powerballad med gästspel av gamla bystdrottningen Samantha Fox. Berätta om det samarbetet!

När jag skrev låten så kände jag direkt att det var en duett. Då bollade vi ganska många namn och alla kände att Lita Ford skulle vara perfekt. Vi försökte få tag i henne, men hon svarade inte. Tiden gick och min fru sjöng in den andra lead-stämman. När jag satt med låten “Perfect 10 (Eyes like Demi Moore) så gick jag igenom (i mitt huvud) hur mitt pojkrum såg ut och då föll valet av duettpartner på “Tomorrow” på plats! Samantha Fox!
Alla hade posters med henne då och hon hade ju några bra låtar. Vi googlade hennes management och lyckades till slut hitta henne. Det var lite körigt att få hit henne från England, men vi fick in henne i landet till slut och spelade in videon i Askersund. När till slut alla bilder godkänts och vi hade fått luftfartsverkets tillstånd att använda laserharpan i videon så blev det till slut väldigt bra. Jag sov i en vecka efteråt *skratt*

Ni är aktuella med skivan ”Kids In A Ghost Town” som släpps 22/10 och firar detta med en spelning på Slaktkyrkan samma dag i Bandit Rocks regi.

Ja, det var jävligt kul, så fort det blev klart att restriktionerna släpper den tjugonionde september så sålde biljetterna slut på fyra timmar!

Tänk dig att du nu har 90 sekunders reklamspot på TV4! Förklara för tittarna så koncist som möjligt: Varför ska man lyssna på Nestor!

Nestor är en kombination av bra musik och visuellt innehåll. Det är något som saknas för tillfället. Det är gjort med glimten i ögat och det syns att vi har kul. Jag tror det är svårt att värja sig mot det. Gillar man stora refränger, bra låtar och att det syns att vi har kul så är det spot on.

Om du skulle sätta ihop en festival med Nestor som headliner, vilka band skulle du välja som support om du fick välja helt fritt?

Då leker vi att Nestor är störst annars blir det jättekonstigt. Europe, Bon Jovi, eventuellt Van Halen och Aerosmith hade varit jävligt fett att ha som support. Något smalare men ändå jävligt kompetent band hade varit kul, jag drar till med Giant.

Avslutningsvis, vill du rekommendera något förutom att lyssna på Nestor så klart. En film, en TV-serie, en bok, en hobby, mat, ett lifehack, det kan vara vad som helst!

Ett band som heter Nicky and The Dove. Där finns stora refränger fast i en mindre värld. Jag vill också rekommendera Netflix serien ”Pop”. Man blir stolt som svensk när man ser den. Spritsorten Malibu måste jag också rekommendera, den är true eighties.

Nestor är aktuella med albumet ”Kids In A Ghost Town” som släpps 22/10 via Electric Lodge Music och firar releasen med en spelning på Bandit Rock Party, Slaktkyrkan i Stockholm samma dag!