VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
jakob samuel

Jakob Samuel – PastPresentFuture

314 Shares

Jakob Samuel, sångare och frontman i tråkigt nog nedlagda The Poodles gör comeback med urstarka sologiven “CoExist”. Er reporter erkänner villigt för sitt intervjuoffer att han både är rejält nervös och inte så lite starstruck. Men Herr Samuel (vars riktiga namn är Samuelsson) visar direkt varför han ofta kallas för en av Sveriges trevligaste rockstjärnor.

Grundtanken var att jag skulle klämma honom på pulsen lite gällande det aktuella skivsläppet. Men samtalet kom att handla om så mycket mer än så och blev till en resa genom artistens hela karriär.


Innan jag ens hinner trycka på record-knappen så hinner den genomhygglige Jakob att berätta en anekdot från sin karriär då jag nämner att första gången jag nog såg hans namn var i samband med hans tid som trummis i anrika Talisman någon gång runt 1991. Vips så hinner han hoppa fram i kronologin till sitt första band som studiosångare i och med Jekyll and Hyde. Vi kommer in när Jakob passionerat berättar om hur skapandet av bandets andra platta kom till.

– Vi hade kommit hem från Rhodos och var mitt upp i bygget av vad som skulle bli bandet, Pontus Norgren (gitarr) hade precis gått med, så vi hade både honom och Markus Jidell så det spelades rätt bra gitarr på det släppet. Det var ett sånt jävla järngäng och den plattan blev också så bra. Vi varvade alla gig med att vi var i studion och jobbade och repade som galningar så den andra plattan blev väldigt bra.

Vi snackar dessutom om två av landets bästa gitarrister på samma platta, Norgren och Jidell spottar man inte snus på direkt.

– Nä och det var en väldigt bra kombination, de två tillsammans. Jag gjorde ju också, på tal om dom två, en platta med ett band som kallades för The Ring (Tales from Midgard, 2004) med dem också.

Men för tusan gubbar, nu kom jag på att jag visst hade koll på dig tidigare. Du var ju med i Yale Bate som vann Rock-SM 1988!

– Precis! Vi startade det bandet när vi var riktigt unga. Vi vann ju Rock-SM i den yngre klassen, vi tävlade ju med It´s Alive med Max Martin, Per Aldelheim och hela det gänget men de åkte ju ut i finalen, sorgligt nog. De var ju äldre än vad vi var.

Men vänta nu lite, var det uppdelat i två åldersgrupper?

– Ja! Upp till 20 år var den ena och den vann vi.

Hur gammal var du då? 18-19?

– 19 bast var jag då. Det var medelåldern i bandet som gällde och då hamnade vi i den klassen. Det var lite synd då vi hade ganska goda förutsättningar för att dra hem hela skiten.

Yale Bate har jag dålig koll på. Jag vet med säkerhet att ni släppte en singel. Blev det mer än så för er?

-OJa, vi släppte en singel som hette “Winds of Change” 1987 och sedan en fyralåtars-Ep 1989, “On The Prowl” som har ett sånt där klassiskt omslag. Det var Soffipropp (tv-programledaren Sofia Vistam) som plåtade omslagsbilden. Johan Renborg (Stakka Bo, regissör till HBO-serien Tjernobyl) har använt det när han har jobbat med reklam och ska försöka förklara för folk hur ett glamband ser ut, hahaha!

Hahaha! Var det färgglatt?

-Ja, snacka om det! Vi såg ut som fem medlemmar i Desperate Housewives eller något!

Axelvaddar?

-Hela grejen, hahaha!

Yale Bate
Yale Bate

Jakob skrattar färdigt, samlar sig och fortsätter.

– Hur som helst så släppte vi sedan en fullängdare som hette “Business or Pleasure” 1990 som kom ut på ett bolag som hette City Records som var ett underbolag till Polar. Och då hade jag precis gått med i Talisman som ju var mina idoler.

Jag minns när jag var på väg till Yale Bates replokal en gång och stannade vid Drottninggatan, det var ju MTV-eran så de körde musikvideos rätt ut mot gatan och helt plötsligt så kommer Yngwie Malmsteens “I´ll See The Light Tonight” på och jag minns att jag blev helt knäckt över hur bra den var. Två år senare så spelade jag i samma band som Jeff Scott Soto och Marcel Jacob. Det var en helt otrolig resa för mig under de åren (1990-1993).

Det var så coolt. Hempo Hildén (legendarisk trummis, Trash etc) lirade också på Rock-SM och fick upp ögonen för mig, han tyckte att mitt trumspel var ballt. Han tog mig under sina vingars beskydd och är en väldigt rar snubbe. Han öppnade en del dörrar för mig även fast han blev lite sur eftersom han ville ha Talisman-giget själv. Jag kom ju in i dom kretsarna, jag träffade Marre (Marcel Jacob, bas och musikalisk motor i Talisman, ex-Yngwie Malsmteens Rising Force) under tävlingen då han var där och tittade. Det var verkligen formativa år.

Det kan man förstå. Blev det lite hjärtklappning då, herregud, det är Marcel Jacob, superbasist som står och kollar in mig?

-Ja, herregud! Det var hjärtklappning hela tiden där. När man fick träffa alla och lira med alla, det var… Nästan overkligt. Vi gjorde klubbgig och då kunde Yngwie eller John Norum dyka upp och kunde hoppa upp på scen och köra några låtar. Det blev en helt annan… Helt plötslig så spelade man med sina idoler och det var en väldigt speciell tid. Och en väldigt bra skola även om den var onödigt hård, kan jag tycka så här efteråt.

För hela det gänget var ju så skadade av den tävlingsmentalitet som rådde då. De hade en ganska hård jargong sinsemellan och var inte så schyssta mot varandra. Vi i Yale Bate var ju ett kompisgäng och även om vi såklart ville bli svinbra och övade som dårar för att bli bäst så hade vi en helt annan ingång på vad som var schysst och så. Både Marre och Yngwie var ju jävligt illa vaggade redan från början.

Talisman
Talisman lineup: Jeff Scott Soto, Marcel Jacob, Jakob Samuel, och Jason Bieler.

Intressant att få höra det då det är de vibbarna man har fått från den klicken. Som att Yngwie spelade in sig själv i replokalen, for hem och spelade upp tejpen några procent snabbare så han tvingades bli ännu mer flink i fingrarna och att ett elitistiskt tänk genomsyrade musikkretsarna runt om honom också. En sådan miljö kan ju vara kvävande för en del, stimulerande för andra. Hur funkade det för dig?

-När jag var ung och satt och övade dubbla baskaggar så tyckte man ju att tex Racer X var jättehäftiga och det var ju lite av en tävling, ett visst tävlingsmoment kan ju vara kul men i slutändan så har det ju inte så mycket med musik att göra. Ett visst mått av teknik är ju bara bra men det är ju bara en sida av myntet. Själv så har jag alltid värdesatt själva hantverket, själva låtskrivandet som så otroligt viktigt. Jag kommer från en uppväxt där min mamma, som var en av de första kvinnliga dirigenterna i Sverige startade Folkoperan på sjuttiotalet, min pappa var präst i Svenska Kyrkan så det var mycket sakral musik runt om mig.

Det spelades också mycket klassisk musik i hemmet men jag hade också äldre bröder som skolade mig, så som äldre bröder ofta gör. De har haft ett otroligt inflytande på mig och körde allt från Billy Joel till Supertramp, Styx och Mike Oldfield plus Deep Purple, Led Zeppelin och Judas Priest och sådant som kom lite senare. Jag har fått en ganska bred skolning.

Vad bra att du tog upp det då jag precis skulle fråga något liknande. Det känns om att, rent musikalist, du målar med färger från en väldigt färggrann och stor palett. Det finns plats för allt från Judas Priest “Painkiller”-vröl till eftertänksam melankoli. Spannet blir ganska stort och framför allt så tycker jag både som lyssnare och hobbymusiker att det blir mycket mer intressant så.

-Ja, precis! Jag har alltid gillat den typen av breda spann. Ibland kan det ha legat mig i fatet lite då folk kan tycka att jag är för spretig, inte tillräckligt tydlig som artist. Jag har aldrig pysslat med endimensionella grejer som Sabaton eller Hammerfall, det har aldrig varit min stil. Då skulle inte jag hållit på med musik om jag var tvungen att syssla med sånt.

Intressant att höra dina reflektioner över detta.

– Ja, jag tyckte Tommy Lee var asball och en bra musiker men jag gillade aldrig Mötley Crue förrän senare när de släppte “Dr. Feelgood”. Jag lyssnade på Purple och hade helt annat melodiskt krav men jag lärde mig att älska Mötley Crue men jag kommer från en helt annan värld, jag var aldrig inne på den här metal-grejen… Jag kom ju först från den melodiska sidan och sedan kom jag in på hårdrocken.

Det kanske är bra? Att komma från en annan del av musikvärlden, vad tror du?

– Ja, för mig har det varit en förutsättning, så har det varit helt enkelt och man är ju alla olika liksom. Samtidigt, när hårdrocken blev allt för mycket melodifestival i låtuppbyggnad och det blev så strömlinjeformat och det var så otroligt melodiskt, då tröttnade jag lite, det får jag erkänna. Så jag hade även en sträv grej, det fick inte bli för polerat samtidigt som det var viktigt med melodier. Och det var viktigt att det var “på riktigt”, bra melodier, bra lir och bra hantverk rent musikaliskt.

Det där anknyter till en fråga som jag funderat mycket på i och med att jag är väl inlyssnad på dig som artist och framför allt det du gjorde med The Poodles. Du är i grund och botten trummis. Vad triggar främst låtskrivaren i dig, rytm eller melodi?

– Den ena gången är det det ena, dena andra gången det andra. Det varierar så otroligt mycket. Igår spelade jag in ett riff som jag bara sjöng in rytmiskt på telefonen bara för att komma ihåg det. Vissa hävdar att “en bra melodi/riff kommer man ihåg!” Men för min del är det total bullshit. Jag har haft hur mycket bra grejer som… Spelar jag inte in det så kommer jag inte ihåg det, så enkelt är det.

Jag måste alltid spela in så fort jag har möjlighet Men det är lika ofta som jag bara spelar in ett beat som att jag spelar in en melodislinga eller skriver ner en songfras, en one-liner när jag ser en film ifall någon säger något coolt. Kan varmt rekommendera att om man kör fast som textförfattare att se ett avsnitt av House of Cards eller Billions.

“House of Cards” har ju till och med gett namn till en av The Poodles kanske allra bästa låtar. Blev helt golvad när jag hörde den första gången, fy fasen, vilket mästerverk!

-Åh, vad roligt! Underbart, jag älskar den låten! Det var en sån låt som började med ett riff. Vi spelade på någon folkpark eller stadsfest någonstans. Jag och Henrik Berggren (gitarrist) satt backstage och så sjöng jag det där riffet för honom och sa att “det här måste vi göra något av!”. Så vi gick och satte oss på en gräsmatta med en gitarr och jammade fram riffet och så byggde vi vidare på låten därifrån senare tillsammans med Jonas Reingold då.

Tänkte återanknyta till varför vi är här i detta nu och det är ju för att prata om din nya soloplatta “CoExist” så vi dammar igång med en riktigt sunkig radiosportsfråga: Jakob Samuelsson, hur känns det?

– Hahaha! Det är jävligt skönt, jag har jobbat med den här plattan av och till de senaste två åren men även innan dess så började vi göra demos av låtar, skriva, arrangera och så parallellt med allt annat jag gjorde då. Vi avvecklade The Poodles 2018 och sedan gick helt och fullt in i den här sologrejen men startade även Cloud Cirkus (mer om dessa senare, förf.anm) så har jag ju jobbat otroligt länge och mycket med de här låtarna.

Det är för det första ett nytt samarbete med Samuel Waermo som det har varit en otrolig glädje att få jobba rent konstnärligt med. Han är så satans begåvad och en snubbe som passar mitt sätt att jobba på och passar även mitt lynne otroligt bra! Och resultatet har, i mitt tycke, blivit väldigt, väldigt bra!

Jakobs röst nästan vibrerar av entusiasm och det hörs tydligt hur mycket den här skivan och processen runt den betytt för honom.

– Det har även varit fantastiskt att få jobba med Stefan Glauman som har mixat också. Han är en legend för mig och han har gjort plattor som har betytt så oerhört mycket för så många och han har tagit fram vad den här plattan verkligen behöver. Jag har känt att jag har kunnat jobba på högsta konstnärliga nivå och det har varit så skönt att kunna vila i det, vetskapen om att det här kommer att bli riktigt jävla bra.

Då kommer vi osökt in på det här med din bredd som artist, det spann som du omfamnar. Ta “Blame it on Love” till exempel som låter som om Chicagos sjuttiotal åker turnebuss och rammar Aerosmith. Det svänger något så in åt helvete!

– Ja, vad kul att höra!

Och å andra sidan, som jag skrev i min recension så spöar du Def Leppards “Hysteria” som släppte sju singlar från samma album, du har släppt åtta singlar och skulle utan problem kunna släppa de två resterande spåren också, så bra är dom. Så då kommer (äntligen, reds.anm) min fråga; har du varit tvungen att använda “kill your darlings”-tänket något inför skivan?

– Generellt sätt så är det så här: inför varje platta med tio-tolv låtar så skriver jag det dubbla, ibland upp till 30 låtar. Och sedan är processen inte att man har en vers och en refräng och sedan spelar in det utan det ändras hela tiden med olika alternativ och det görs ändringar och omstruktureras. Men visst, ibland kommer det helst självklara grejer som man inte ändrar en ton på men i regel om du jobbar i kollektiv som jag gjort med Samuel så är det ju att man testar olika grejer, vad som känns bäst låtskrivarmässigt och hantverksmässigt.

Sedan har vi inte varit så mycket, hur ska jag uttrycka mig… Vi har inte satt fingret i luften och siktat på att alla låtar ska bli hits för då hade man kanske sysslat med en annan sorts musikgenre, i synnerhet just nu. Men jag har alltid velat känna att; det här blir så bra att ens egna musikkompass hela tiden är med i allt man gör. Att det blir så coolt och bra som man bara förmår. Måttstocken har alltid varit att man vill göra bra musik.

En bra låt är en bra låt, oavsett genre så länge den är väl framförd.

-Exakt! Och att det är uppriktigt och innerligt och framför på ett sätt där folk menar det de gör.

Du har ju hunnit hänga med ett tag men slog igenom på riktigt när The Poodles var med i Melodifestivalen 2006 och tog en ytterst hedrande fjärdeplats med “Night of Passion”.

– Den låten förändrade ju mitt liv över en natt egentligen. Matti Alfonzetti (Jagged Edge, Skintrade) och Johan Leander som producerade och var med och skrev låten… Johan Leander och jag är ju som bröder. Vi har hur många projekt som helst hela tiden, vi fann varandra omedelbart. Jag hade aldrig träffat honom tidigare utan det var genom Matti ringde upp mig och spelade upp låten. Det är så tacksam för! Matti sa; “Jakob, jag håller ju på att skriva en låt med Johan och några andra, kan inte du lyssna på den? Och kanske sjunga på den?”.

Alfonzetti är en av mina gamla idoler och jag har jobbat med honom som trummis när han sjöng i Talisman en period och jag har jättestor respekt för honom. Han ville att jag skulle sjunga på den i alla fall så jag kommer till studion och första gången jag hörde den så kände jag bara instinktivt att det här är bara så rätt!

-Jag gick ju bara hemma i min studio, i min källare i huset i Hägersten. Alla mina polare var på turne´. Markus Jidell var på europasväng med det danska bandet han lirade med då, Royal Hunt, Pontus Norgren var ute med Thin Lizzy som ljudtekniker, Pontus Egberg var även han ute på vift, alla som jag hade i min musikaliska sfär var ute på vägarna och jag gick hemma och hade inte ett gig. Det var helt dött! Och jag vet att jag tänkte “vänta lite här nu, jag VET att jag är jävligt bra på att sjunga!” och jag visste att jag var en bra performer och jag hade ju gjort så mycket, Jekyll and Hyde, Midnight Sun, Treasure Land och allt sådant. Varför kunde inte jag få ett break för? Vad är det frågan om, hahaha!

Jakob skrattar gott och fortsätter.

-Men helt plötsligt så kom då Matti med den här låten. Jag satt hemma och jobbade, skrev och grejade men hade ingen given situation. Och jag ville ta hårdrocken i en annan riktning. Jag har alltid gillat när två världar krockar, man har en jäkligt tuff och hård förpackning med bra attityd och väl framfört och samtidigt så är låtskrivandet och själva produktionen ska kännas lite fräscht och nytt. Att man får nya kollisioner av genrar och med “Night of Passion” så kunde jag se det framför mig direkt att det här kan vi göra något skitbra av!

Jag lirade trummor på den och vi jobbade i studion med den, jag skrev om texten och sådär. Och när den var klar så gick den mer eller mindre mig ovetandes om raka spåret till Melodifestivalen så Matti ringde upp och sa: “Du vet om att vi kom med, va?” Hahaha! “Va?” sa jag, hade ingen aning och sedan gick det fort.

Stod det redan klart då att ni skulle göra den med The Poodles?

-Nä, för fan. Jag sa att jag hade jobbat i band i 15 år och att jag ville göra den som soloartist. Jag ville inte ha ett fast band. Men då så berättade bolaget att det bara var soloartister i uppsättningen och att vi verkligen skulle stå ut. Så ordern uppifrån var: sätt ihop ett band! Så då gjorde jag det efter mycket om och men så jag frågade Kicken (Christian Lundqvist, trummor) och ett antal gitarrister och basister varav Pontus Egberg (bas) och Pontus Norgren till sist ställde upp (gitarr) men alla tillfrågade knorrade “Melodifestivalen? Näää, kan inte riktigt stå för det! Det känns inte helt rätt!”

Så jag frågade dem: men du gillar ju låten?!

-Ja, den är svinbra!

Och du diggar ju mig som sångare?!

-Ja, du är grym, vi har ju jobbat ihop i tio år!

Jamen, vad är då problemet? Vi får göra det på bästa sändningstid och vi får göra det på vårt sätt.

Hur lång tid tog det från det att du hade bandet på banan till det att det var dags för mellon?

– Det blev klart i november att låten gick vidare och i januari så var det dags för tävling så det var intensiva dagar. Både med att repa och spela in mer material till “Metal Will Stand Tall”. Det var Johan, jag och Matti som skrev det mesta på första plattan och så hade jag skrivit lite grejer med Jonas Reingold så jag satte igång hela låtskrivarverkstaden, hahaha! Det kom som skänk från ovan. Vi i The Poodles kom i precis rätt tid.

Ni var en del av en av de sista generationerna band/artister som faktiskt sålde väldigt mycket fysiska skivor. “Night of Passion”-singeln sålde ju platina och plattorna gick ju som tåget.

– Hade inte Lordi vunnit samma år så hade vi nog slagit rakt igenom taket. Det var ju så att våran platta fanns på alla bensinstationer, i massvis med varuhus, skivaffärer. Där stod ju vi längst fram i ställen, bredvid Lordi och när ungarna ska köpa skivor så får de ju bara välja en av dem. Lordi hade tuffa masker och bra låtar så vi konkurrerade helt klart med varandra. De har sagt samma sak om oss, det är klart att vi var konkurrenter. Att The Poodles gick så bra var både positivt och negativt för dem. Vi genrebrejkade båda två, samtidigt.

När kände du/ni att lyssnarna fokuserade mer på singlar istället för album och att gemene man inte köper fysiska skivor på samma sätt längre? Brasklappen som ska slängas in är ju att de två genrer som fortfarande säljer bra med fysisk media är dansband och hårdrock. När kände du att; “varför rullar det inte på som förr?”. För det var ju inte så att The Poodles plattor blev sämre, snarare tvärtom enligt min ringa mening.

– Kul att du säger det för det är precis som jag känner också! Jag tycker nästan att vi blev bättre och bättre. Det hade ju sin charm i början när det var lite stökigt och låtskrivandet var mer spretigt. Man utvecklas och det är nästan som ett annat band i slutet. Men ambitionerna blev ju bara högre med åren och hantverket blev bara bättre och bättre. Jag jobbade som en jävla dåre med allt det materialet och det älskade jag verkligen! När jag inte står på scen så är det vad jag helst vill göra, det är att skriva låtar.

Om man nu tar en låt som “House of Cards”, som gammal prognörd så ter den sig som väldigt progressiv, den är spännande, våghalsig, den tar musikaliska kliv som trots sin strävhet känns den så naturlig.

-Absolut!

Därför känns det rätt passande att du sluter cirkeln lite med ditt nya kollektiv Cloud Cirkus som är ett progressivt, tungt, jordigt rockband som har sina rötter i Deep Purple och sjuttiotalets progressiva rock. Hur uppstod det här bandet?

– Johan Lyander (Blacknuss, Carola Häggkvist, Ulf Lundell) och jag har ju hållit kontakten, vi har skrivit till olika The Poodles plattor och även till min soloplatta (Pastpresent) som släpptes på Sony 2012. Han och jag har alltid umgåtts, både musikaliskt och privat. Martin Jonsson som spelar med Johan i Blacknuss var med på några av mina sologig tillsammans med Jarmo Lindell och hela det gänget. Den enda som jag inte träffat var Mattias Wenge, gitarristen så att det var när jag kollade in Jonas Gardell och vi alla var i publiken och då kom Martin Jonsson med ett förslag om att bilda band. Det är ju typisk när man står på krogen och ska bilda band, hahaha!

Men efter lite funderande så började jag lockas av tanken. Men hur skulle det låta? Så då började jag… Jag hade en period när jag satt och plöjde i studion och gjorde ett utkast, typ “budapadum, budapadum…” (Jakob sjunger huvudriffet till “You of All People”) och så gjorde jag en vers och refräng men lämnade utrymme till de andra. Minns så väl när jag ringde till Johan, satt i bilen och sa; “tror fasen att jag skrivit en låt till vårt band”. Jag har så otroligt stor respekt för honom, både som musiker och som människa så jag var lite nervös för att spela upp den, hahaha! Satte på låten i bilen och spelade upp den i telefonen för honom varvid han sa: “Spela den en gång till!” så jag gjorde det.

Han ville att jag omedelbart skulle skicka den till honom så han lyssnade på den, vi kollade lite tonarter och jag tror att jag gjorde någon pryl till men sedan så bestämde vi att vi skriver inte allting färdigt utan själva grejen med det här bandet är att mycket ska ske i replokalen, alla bidrar också blir det vad det blir.

Musiken får växa fram organiskt.

– Jamen, exakt! Så även om jag har skrivit “You of All People” så har jag bara tagit 50 % av rättigheterna och så får de andra dela på resten för att vi är ett sådant band. Alla bidrar med så mycket, både med sitt spelande men också med infall, förändringar, nya arrangemang, solopartier och allt möjligt.

Det som slår mig när jag lyssnar på de två låtar ni släppt (den andra heter “On my Watch”), jag har harvat dem ett gäng gånger och känslan som är överväldigande: det låter som att ni har så jävla roligt när ni spelar!

– Hahaha, det är faktiskt så!

Utan att överdriva så låter det som att det spritter i kroppen på varje musiker, det är som ett kosläpp på våren.

-Exakt så är det! De här grabbarna spelar ju i alla möjliga sammanhang och är otroligt kvalitativa musiker men det är ganska sällan de får spela så fritt, fullkomligt utifrån hjärtat och det var det som var själva ide´n med Cloud Cirkus, vi ska göra precis vad vi vill! “If you like it, God bless you, if you don´t, get out!” liksom. Ingen orolig A&R som är orolig för “Jag ser inte kunden i det här” utan det är verkligen rakt från hjärtat.

Alla är grymt drivna rent musikaliskt, atmosfären är otroligt tillåtande. Vi ger energi till varandra i den processen och det är uppskattar vi alla så mycket. Jag har precis fått fyra mixar till som låter helt fantastiskt bra!

På tal om det, när släpps plattan?

– Haha, grejen är den….

Ni har inget datum?

-Vi har inget datum och vi har heller ingen direkt plan. Vi vet inte om vi ska släppa den själva helt och hållet eller om vi ska gå med något bolag. Så den dörren är helt öppen men vi funderar på att bara släppa fler singlar och låta saker och ting växa i lugn och ro. Vi vill ju ut och spela och då måste man ju ha material att presentera. De två låtar du hört plus ytterligare sex låtar till drog vi ju ner till Gotland förra sommare och spelade in under en vecka. Vi kunde bara hänga och umgås. Alla är så upptagna hela tiden så det tog ett halvår av planering att få oss alla på plats, hahaha!

Så vi bokade resan, packade bilen med instrument, god mat, bärs, vin och så drog vi ner dit och bara spelade i en vecka. Vi ville ha mycket första tagningar så vi repade inte sönder låtarna, i förproduktions stadiet utan vi ville ha det där lösa. Vi ville ha den där färska energin när vi spelade igenom låtarna tillsammans för man får ju en speciell “satan, vad bra det här låter!”-feeling där alla bara matar in sin energi och då låter det så där.

Det är det som är så kul, det låter verkligen så! Ni har verkligen fått fram det i produktionen också.

– Det är underbart att höra! Det var ju det som var ambitionen. Det är inte lätt och det förutsätter att man har en sådan tydlig plan med soundet. Det var många av de här klassiska sjuttiotals banden som gjorde upp emot tre plattor per år som de varvade mellan turneérna och då kom det där naturligt, den där energin. De repade inte en låt på samma sätt, det fanns inte tid. De hade inte riktigt bestämt allt man skulle göra i låten utan spelade lite från hjärtat. Tror att förutsättningarna för att det ska bli ett spontant och ärligt, levande spel är bra om man inte har repat sönder låtarna.

Härligt att få höra att du pratar med sådan värme om den kreativa processen! Å andra sidan, “CoExist”… och missförstå mig rätt här, det är så kreativa låtar med otrolig bredd men de låtarna är tre minuter med precis allt onödigt innehåll borttrimmat. De är optimerade och funkar så oerhört bra i sådan form men där har du andra sidan av låtskrivarmyntet. Där Cloud Cirkus låtar kan vara sju-åtta minuter långa och sådär skönt Deep Purple-gungigt så är låtarna på soloplattan så mycket tajtare i sin form. Och nu ska jag inte ställa frågan om vilket sätt du föredrar för…

Jakob förekommer mig:

– Man kan gilla båda, jag är det levande exemplet för det! De är varandras diametrala motsats, myntets båda sidor. Man kan göra på båda sätten och för mig har det funkat mycket så att man… Jag har haft behov av båda sätten att skriva på för att må bra musikaliskt. På mitt releaseparty häromdagen så gjorde jag det med ett band som heter Groovy Social som är ett husband på en krog i Stockholm som är fantastiska. De är ett jamband, vi hade knappt repat de här låtarna utan det var musiker på den nivån att de klarade av det ändå. De kunde låtarna på ett ungefär och det var nästan som att vara på en jazzkonsert. De startade, jag kom in, de förlängde solon och så avslutade vi låten efter en sista refräng. Jävligt lösa boliner! Det var så coolt!

Samuel Waermo som ju var producent och musikalisk kapten på soloplattan var på plats och tyckte att det var så kul att låtarna funkade även i sådan skrud. När jag kommer att spela plattan live så tror jag att det kan bli någon slags hybrid när det gäller framförandet, både rock och akustiskt. Jag kommer nog att presentera det som nestor från The Poodles också. Jag gillar ju det, man går på scen och det bara smäller liksom!

Men också att det finns ett tema, att låtarna hänger ihop och att det finns ett mellansnack som övergår till något annat. Att det blir en föreställning, helt enkelt. Att det är en resa som hänger ihop, jag diggar den grejen. Och det är bäst på en stor scen men går du på ett klubbgig så blir det ju annorlunda.

Mer intimt?

– Ja! Då blir det en annan femma och då passar ju Cloud Cirkus otroligt bra där. Så det är två helt olika former, stor scen eller klubbscen men det är så faschinerande hur olika låtarna kan te sig i olika utformningar, helt beroende på hur man presenterar dem.

Där har du återigen att har du en bra låt så funkar den oberoende om du har ett fullt rockband i ryggen eller om du (Gud förbjude!) sitter ensam med en banjo.

– Precis.

Världen har ju stått still nu i ett och ett halvt år pga Covid-19. Vad har du för planer? Ska du turnera solo, med Cloud Cirkus eller har du något annat på gång?

– Absolut, jag håller på att undersöka lite förutsättningar för var man kan ta ut soloplattan live, det är ju en massa kostnader med band och allt runt omkring det men det finns absolut förutssätningar för det. Om nu plattan får den uppmärksamhet som krävs, att jag hittar en promotor som jag kan jobba med. Det kommer i alla fall bli aktuellt så småningom. Cloud Cirkus kommer vi definitiv spela live med hyfsat snart. Vi är sugna på att komma ut och lira.

Sedan gör ju jag… jag har den förmånliga positionen att jag är lite av en mainstream artist i Sverige så jag jobbar ju återigen med Jessica Andersson i en julföreställning i Göteborg. Vi gör ju lite olika grejer ihop. Och så jobbar jag med Rhapsody in Rock och Robert Wells, jag jobbade med Ulf Adenbrandt och Jönköpings Symfoniorkester så jag har ju sådana grejer också vilket ju är en jäkla tur för det gör ju det att jag kan leva på musiken.

Det för mig vidare till nästa spörsmål. Du har ju en oerhörd bredd i ditt artisteri, du har ju sjungit “Child in Time” med Jon Lord…

-Jag jobbade med honom i tre års tid faktiskt!

Wow! Då blir min fråga följande: finns det något som du känner att du vill pröva som du inte redan gjort? Sjunga musikal, dubba Disneyfilm osv?

– Det finns det! Musikal skulle jag tycka vara skitkul att få göra. Att få göra Jesus Christ Superstar vore grymt! Eller Le Miserables! Det jag jättegärna skulle vilja göra är att lära mig mer skådespeleri. Just nu ska jag gå en utbildning… Jag är ju seglare och ska gå en utbildning till skärgårdskapten i höst men rent musikaliskt så finns det hundra grejer jag vill göra och folk som jag vill jobba med. Framför allt så vill jag sjösätta min solokarriär på ett allmängiltigt plan. Att det verkligen blir en grej som folk kan gå och se live. Det vill jag verkligen göra både i Sverige och i Europa. Plattan släpps även i Japan så det känns lovande och bra.

De här två projekten som jag håller på med nu ligger mig varmt om hjärtat och det är där jag kommer att lägga min tid och energi på. Men i och med att jag sitter i den situation som jag gör, jag är inte bunden till någonting. Med The Poodles var jag rätt begränsad till att bara jobba med det maskineriet. Det trillar in intressanta förfrågningar hela tiden om man vill hoppa in som sångare och dylikt, från folk som man vill jobba med så det är ganska öppet fält för det vilket jag tycker är jävligt kul! Jag har ingen tioårsplan men jag har en tvåårsplan i alla fall.

Tänke luska lite om din röst. Den är inte bara en av landets främsta utan även en av världens mest versatila röster. När upptäckte du att du kunde sjunga?

– Åh, tack för det! Min storebror, Jonas Närbe-Samuelsson hade ett hårdrocksband när jag var 13-14 år och han var ju min stora idol då. Då hade jag precis gjort några tafatta försök att sjunga men du vet ju hur det är när man är 14 och i målbrottet, då är det jävligt svårt att låta som David Coverdale, hahaha! Runt 20-års ålders när man spelade in demos med polare och det plötsligt saknades sångare så gjorde jag några försök. I studion så lät det rätt okej och jag kände att det finns ju något här. Men så gjorde man något livegig och blev helt förstörd då jag inte hade jobbat upp någon teknik. Så det var runt den här tiden som jag upptäckte det men samtidigt så hade jag tunga trumgig så det var ju ingen som fattade någonting när jag la ner trummandet och började sjunga.

I synnerhet de jag spelade med tyckte att jag var helt från vettet. På många sätt så var det som att börja om från början. Men jag kände att det var det här jag skulle göra. Jag gjorde mina första livegrejer med Pete Blakk (ex-King Diamond) och hans Blakk Totem och sedan fortsatte jag med en sommar i Malmö hos Bad Habit. Och efter det så började det växa mer och mer. Snakes in Paradise var jag med och startade och sedan drog jag igång Jekyll and Hyde och det var där och då som jag klippte navelsträngen till mitt forna liv som trummis. Jag sadlade om.

Du nämnde det här med teknik. Du har ju ett enormt röstomfång. När upptäckte du att du kunde gå högre än…

– Vad som är brukligt? Hahaha!

Exakt! Hehe! Har det kommit naturligt eller har du gått hos någon sångpedagog?

– Jag gick på pojkrummet och sjöng med i olika låtar och …

Jakob pausar och omformulerar.

– Jag har ju alltid älskat den gamla skolans sångare, David Coverdale, Dio, Plant men jag hade börjat upptäcka Queensryche och Iron Maiden.

Hårdrockstenorerna!

– Ja, de hade sångare som hade väldigt hög pitch och det tyckte jag var väldigt fräckt under en period. Och jag ser det som vilken instrumentalist som helst, passar det är sjunga high pitchat så gör jag det, passar det låga bättre så kör jag på det. Försöker att utnyttja hela mitt register då jag kan lessna på sångare som bara sjunger i tjejregister. Det var ju det som var så ballt med Ronnie James Dio till exempel, man tänkte ju aldrig på att han sjöng i sitt övre register för att han hade en sådan “full range”, fyllig röst.

Samma med David Coverdale, då han har en bas-baserad röst i grunden.

– Precis, någon slags baryton-tenorer med en fantastisk botten. Men för att återgå till frågan så rent teknikmässigt så sa jag till min brorsa som hörde mig när jag hade gjort några demos med Bad Habit, var väl runt 20 år gammal… Han hade precis börjat sjunga klassiskt på konservatoriet i Wien så jag sa till honom att jag borde ta sånglektioner. Ha sa direkt: “Nej! Du ska inte ta en enda sånglektion. Du har skitbra sångteknik och det låter SÅ. JÄVLA. BRA! Du ska bara jobba vidare. Får du problem så kan du börja rota i det där men som läget är nu så ska du bara sjunga och inte låta någon sångpedagog fucka upp något i ditt sound. Du ska bara jobba på!”

Har själv, på hobbybasis, agerat sångare. Jag är fullkomligt kass men jag har i alla fall fått en inblick i hur det går till för att få vissa ljud ut ur pizzaklyven. Men något som jag funderat över är att du, olikt väldigt många andra sångare, saknar en skarv mellen full röst och falsett. Själv så saknar jag ett gäng toner på stämbanden som helt enkelt inte är samarbetsbetsvilliga. Är det något du lyckats träna bort eller?

– Näe… Det är något som jag jobbat målmedvetet mot och det tror jag att de flesta sångare gör. Att få den där mixrösten och den blir man ju mer eller mindre bra på, att hitta tekniken för. Men när jag sjunger “Child in Time” så har det ju inget med falsett att göra utan det har lika mycket med volym att göra. Man måste ha fullt blås för att kunna ta de tonerna. Och det hör man ju med (Ian) Gillan, har får ju ta i från tårna och sedan gick ju inte han på lättmjölk under de perioderna, rökte som en borstbindare gjorde han också så det finns ju många anledningar till att han inte höll. Men det kan ju även vara anatomi inräknat så… Men det är en teknik som är mer eller mindre skonsam. Om du lyssnar på en sångare som Dan McCaffery i Nazareth som låter som han svalt en låda taggtråd men fortfarande har en sådan teknik att han kan leverera.

Och det var ju inte hallonsoppa han drack heller och han rökte som en skortsten vad jag vet.

– Ja, det är otroligt!

Det är över 25 år sedan du skivdebuterade och du har både släppt skivor och turnerat flitigt. Din röst låter fortfarande lika, om uttrycket tillåts, ungdomlig och fräsch som för ett kvarts decenium sedan. Hur har du hållit rösten i trim?

– Jag har jobbat väldigt mycket. Får ofta den här frågan, jobbade med Malena Erman för några år sedan på “Lotta på Liseberg” för TV4 och hon är ju också helt självlärd. Hon gick inte på sina sånglektioner på konservatoriet. Hon lärde sig själv och hade sin teknik. Hon har jobbat med massor av sångare och manliga tenorer och hon har sagt att hon inte fattar hur jag bär mig åt och att hon aldrig hört någon som jobbar med sin sång på det sätt jag gör. Men jag hade en grundteknik som jag har försökt att utveckla och hålla intakt. Och så har jag försökt att undvika att sjunga om jag känner att det gör ont, vilket jag väldigt sällan har. Men är man på turne´ så är det ju bara att köra ändå.

Men dels så har jag alltid varit i hyfsat god fysisk form och det är inte så att jag inte har partajat genom åren för det kan jag inte med bästa vilja säga att jag inte gjort. Jag har nog också varit välsignad med bra anatomi och den behöver ju inte hålla förevigt, det vet man ju inte. Sedan så har jag en teknik som passar min sångstil väldigt bra och det kan ju kännas som elitidrottsnivå och det är det ju, på ett sätt. Jag har lite svårt att… för jag skulle så gärna ge lite tips då det är ganska många sångare som frågat mig men det sitter mer i en kroppslig känsla, hur det ska kännas när man sjunger än någon teknik som jag kan redogöra för på ett vettigt sätt.

Men mitt råd blir alltid: sjung ofta, sjung mycket, både i replokal och sjunga in i en studio och även lyssna på andra sångare och analysera vad de gör. Tror att det var Chris Cornell som sa i någon intervju, han fick ofta samma fråga, hans råd var: härma dina idoler, så mycket du kan! Kolla hur de gör för att låta som de gör. Laborera med olika tekniker. Det är som att en gitarrist lär sig spela “Black Star” (Yngwie Malmsteen), man lär sig genom att både se och lyssna. I och med att man gör det och försöker höra hur vibratona ligger och hur du intonerar, var du ligger på halsen i olika lägen.

Yngwie brukar ju säga “Play with your ears”. Hahaha!

Jakob skrattar hjärtligt.

– Ja, men det är mycket så. Det har han helt rätt i. Och jag gillar Cornells tips om att härma sina idoler.

Så det här med att stå framför spegeln och sjunga med i “Aces High” är inget man ska ringakta med andra ord?

– Nej! Det är där allt börjar!

Du, jag skulle kunna prata med dig i tre timmar till och du skulle bli så jävla less på mig att det finns inte så jag tror att vi avrundar här.

– Hahaha! Det tror jag inte!

Det var ett sant nöje att språkas Jakob! Lycka till med nya plattan nu!

– Tack detsamma, Martin! Tack för supporten! Vi hörs!

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter