The Night Flight Orchestra är aktuella med nya albumet ”Aeromantic II” och med anledning av det ringde Peter Johansson upp den alltid lika sympatiske frontmannen Björn Strid.
Det blev ett samtal om TNFO, men också om alla andra projekt vi har kunnat se och höra den mångsidige sångaren i den senaste tiden.
Hej Björn och välkommen tillbaka till Rocknytt! Titeln ”Aeromantic II” skvallrar om att vi har en ”sequel” att se fram emot. Vi har redan hört tre fantastiska singlar i ”White Jeans”, ”Burn For Me” och ”Chardonnay Nights”, vad kan du berätta mer om nya skivan?
Det är en naturlig förlängning av ettan, men samtidigt befinner vi ju oss på en konstant resa av att utveckla vårt sound. Jag tycker produktionen och hur liret är sjunger utav bara helvete. Det är oerhört melodiskt och kanske mer cinematiskt än någonsin tidigare. Vi kände att, fan, vi är inte klara med ettan. Vi hade jobbat intensivt och hårt och gjort mycket intervjuer och skulle ge oss ut på en turné och det gick ju som det gick med tanke på att coronautbrottet sammanföll, vilket inte bara påverkade oss såklart utan många andra. Det blev ett antiklimax. Musiken känns ju oviktig när en pandemi bryter ut såklart, men just då kändes det oerhört trist att vi inte fick möjlighet att framföra ”Aeromantic 1” live. Det var jättebra stämning och låtarna funkade bra live på de åtta spelningarna vi hann med, men vi kände att vi inte var klara. Vi gick in i studion och kände att vi ville ha med ettan och fortsätta med den genom att spela in nytt. Det var inget affärsmässigt beslut utan ettan förtjänade något mer än att bara bli förknippad med att den släpptes vid coronautbrottet.
Ja, jag tycker efter några genomlyssningar att nya plattan är ännu lite popigare, ännu mer discoinfluerad och mer keyboarddominerad än tidigare. I några spår får jag också lite åttiotals-soundtrack feeling. Hur har ni gått tillväga den här gången när ni spelat in, har ni kunnat träffas Irl eller har mycket fått ske den digitala vägen?
Efter Europaturnén så blev hela gänget sjuka i corona, några mer och några mindre. Innan vi visste att vi var sjuka bestämde vi att vi skulle ses i studion och så fort alla konstaterats ha antikroppar gick vi in i studion igen. Det här var ju lite innan man visste att man kunde bära på smittan ändå och att det inte är ett hundraprocentigt skydd. Världen behöver lite musik, och vi med, kände vi. Vi körde några sessions under 2020 och ytterligare en session i år. Vi vände det till något positivt. När man lever i en liten bubbla som vi gjorde då så känns hela världen som en film, så det är kanske därför skivan känns väldigt cinematisk, jag vet inte, skratt*
På något plan kanske du har fått inspiration från ”At The Movies” när det gäller den starka filmiska influensen som du nämner?
Det är svårt att säga, men sångmässigt var ju det en jäkla utmaning. Jag har växt mycket som sångare och jag hade inte gjort något liknande innan. Ett steg utanför trygghetsboxen. Allt ligger i originaltonarter och att som sångare ta sig an John Parr var en satans utmaning, men så fixade jag det. Det tror jag nog att jag har tagit med mig sångmässigt men komponeringsmässigt vet jag inte. Jag har alltid gillat soundtracks och det blev så att det blev lite mer cinematiskt överlag. Det kanske har att göra med syntharna som du säger också. Det är ju mycket synthar i Hollywoods åttiotalssoundtrack.
Vilka är dina personliga favoriter på plattan?
Skivan känns jämn, varje låt har lite av sitt eget sound och mix. Det är många olika produktioner och genrer på plattan, det arvet har vi förvaltat på ett bra sätt från tidigare band tycker jag, eftersom det var vanligare förr. Vad gäller favvisar så har ”How long” en fin melodi skriven av David. Den är en cinematisk Fleetwood Mac i någon slags uptempo. ”Chardonnay nights” är en låt jag har skrivit där produktionen har fångat den där ABBA känslan på ett bra sätt. Den är drömsk och lite exotisk. ”You Belong to The night” är en jävla dänga med Sebastian på trummor. ”Amber through a window” var en utmaning att skriva. Jag är vanligtvis ganska rak i mitt låtskrivande och brukar inte pendla så mycket mellan dur och moll och stämningar. Jag har lärt mig mycket av min mentor David. Det händer mycket, det känns som ett litet miniepos på fyra minuter.
Det verkar finnas en del outgivet material med tanke på att ni släppt lösa singlar lite då och då de senaste åren. Finns det planer på att så småningom samla ihop outgivet material på en samlingsplatta, eller rentav en box eller liknande?
Inget vi har diskuterat, men det är kul med det här bandet att man kan göra lite spontana grejer ibland. ”Cabin pressure drops” är ett exempel, den är ju lite udda, ett konstigt singelsläpp och något helt annat. Vi släppte ju också julsingeln ”Paper Moon”. Vi har ingen plan utan vill vi släppa något så gör vi det. Vi skriver konstant och inte bara till en platta. Ibland känns en låt inte som ett albumspår, men då släpper vi den ändå. Det kanske kunde vara kul att samla ihop singlarna på ett album i framtiden?
Det är svårt att tro, men nästa år firar TNFO tioårsjubileum. Finns det några jubileumsplaner i nuläget?
Nä, vi har inte ens tänkt på det. Javisst fan, vi kanske skulle fira det. Det är galet att ”Infernal Affairs” firar tio år. Något borde vi ju fan göra, men det är svårt att planera just nu. Hösten ser ju inte så ljus ut just nu med att smittan börjar öka och det pratas om speciella coronapass och allt möjligt, men vi får hoppas att det löser sig.
Förutom Soilwork och TNFO har vi den senaste tiden kunnat höra dig lite varstans, Robert Majds soloprojekt Night Hawk och fotbollslåten ”Nu Jävlar!” är några färska exempel. Du spelar ju också gitarr i bandet Donna Cannone tillsammans med din fästmö Giorga Carteri (ex Thundermother). En singel, ”Cross The Line”, finns ute och när denna intervju publiceras har singel nr två ”Nothing To Do” precis släppts. Vad händer härnäst, jobbas det månne på ett album?
Det finns ett album som snart ska mixas. Det kommer släppas nästa år. Det är kul att spela gura, jag är ju gitarrist från början men lade det på hyllan när jag blev sångare. Gitarren har funnits med när jag komponerat, framförallt de senaste tio åren när jag har skrivit till både Night flight och Soilwork. De frågade om jag inte skulle sjunga men jag sade att nej fan, jag vill bara spela gura. Det finns en låt där jag sjunger och kör lite ”trade off”, men annars är det bara gitarr. Jag spelar också en del solon och det är ju kul att tänka sång men att det kommer ut genom fingrarna istället.
Du har ju också ingått i det mycket uppskattade Corona-allstar projektet ”At The Movies” tillsammans med bl a Chris Laney, Pontus Norgren och Linnéa Wikström Egg. I fjol släppte ni via en indiegogokampanj ett album med åttiotalsfilmmusik. Ni har nu precis avslutat ”säsong 2” på youtube med musik ur nittiotalsfilmer. Blir det en fortsättning, eller känner ni er färdiga?
Nittiotalet ska först släppas på platta och därefter får vi fundera. Vi hade ingen aning om att det skulle bli så populärt, men tydligen var det något som folk behövde och har haft ett fortsatt behov av. Vi har fått mycket feedback, ”fan vad smart, vilken jäkla businessgrej!”, skratt*. Det har ju alls inte varit planerat utan det var Chris Laney som klättrade på väggarna och ville göra något, ”Kan vi inte spela in lite soundtrackmusik, bara testa liksom?”. Folk blev så satans glada och det var otroligt härligt att se. Samtidigt var det väldigt kul och utvecklande.
Du är ju en grym sångare som behärskar allt från skönsång till skrik och growl. Du spelar dessutom gitarr. Finns det något mer instrument som du skulle vilja lära dig spela?
Piano är jag skitdålig på och det skulle jag verkligen vilja vara bra på, framförallt när jag komponerar. Sitta bakom en stor flygel och bara sjunga med vita handskar och ett glas rött, skratt* Som Lars Roos ”Örongodis”, skratt* Jag tror att jag skulle kunna komma på väldigt bra melodier om jag hade behärskat piano, men det är ju inte försent förstås.
Du kan ju titulera dig veteran i branschen numera. Har du några ”tips från coachen” till unga band som börjar spela idag?
Det är svårt. Vi har gjort den här resan och det har hänt otroligt mycket de senaste tjugo åren . Det är något helt annat att starta band idag. Då fanns inte så många skivbolag och man behövde inte sprida i sociala medier, det är den stora skillnaden. Skivbolagen har blivit mer av distributörer och de förväntar sig att man redan har en fanbase. Man ska visa upp streams, siffror och likes och helst ha hela första plattan klar och självfinansierad så de bara kan släppa den. Därefter kan man börja snacka. Det är tufft. När vi började skickade vi demos till bolag och sedan skrev man kontrakt. De finansierade fotosession och gjorde promotion. Det fanns ingen i Helsingborg som visste vilka vi var. Det är svårt att ge tips, men det handlar om att bygga en fanbase och spela mycket live. Det är någonstans där det börjar med att man är ett jäkla bra liveband. Vill man leva på det så handlar det ju om att man faktiskt drar folk till sina konserter, istället för att förlita sig på försäljning och streams. Det är inte jättesexigt att turnéra året runt, men det är härligt att bygga en lojal fanbase som kommer på spelningarna och som bjuder in lite nytt folk. Det är lättare sagt än gjort nu, men under normala omständigheter.
Som avslutning, vill du rekommendera något till Rocknytts läsare?
”The White Lotus” på HBO är en helt fantastisk serie jag börjat kolla på. Den är jättekonstig men samtidigt helt fantastisk. Konstig stämning, nästan lite som i Twin Peaks men inte lika obehaglig. Det är fantastiska karaktärer och den utspelas på ett hotell på Hawaii. Om man blandar Fawlty Towers och Twin Peaks i ett tropiskt klimat så får du ”The White Lotus”.
Stort tack för att du tog dig tid till den här intervjun Björn, jag hoppas vi hörs snart igen framöver.
Tack!
The Night Flight Orchestra – ”Aeromantic II” släpps 3/9 via Nuclear Blast.
