VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
Sonic Desolution

Intervju med Peter Lazar från Sonic Desolution

Er ödmjuke (nåja) skribent har haft nöjet att språkas med mångsysslaren Peter Lazar som är högaktuell med sitt band Sonic Desolution som släpper sin debutplatta 30/4. Den tas upp frekvent i intervjun men vi går även mer på djupet. Vi hinner avhandla allt från konstnärskap, musik som terapi, dystopier och melodifestivalvinnare. Och vem fasen är den där Uffe egentligen? Läs vidare så kommer sanningen att uppdagas.

Denna hölls vid två tillfällen pga att megamuppen bakom dessa tangenter har ett tekniskt know-how som en kall langos som tappats på marken den sista dagen på en true metal festival. Men skam den som ger sig. Då Peter visar sig vara en synnerligen trevlig och sympatisk prick så görs hela intervjun om en andra gång och denna vända så används ett tekniskt forum som undertecknad faktiskt behärskar och samtalet fastnade faktiskt på tejp.


– Jag bara hatar teknik, utbrister Peter. Det ska bara funka!

Är du som jag som saknar tiden då man satt med en fyrakanals portastudio och det bara var plug and play?

– Nej, det gör jag inte. Jag saknar teknik som fungerar, datorer som inte kraschar. Satt en gång med en dator som kraschade, hade ingen back-up och alla mina låtar…

Det var fruktansvärt, det var säkert tvåhundra låtar i den datorn som försvann men som tur var så hade jag en kompis som var duktig och tog hand om hårddisken och kunde rädda allt efter mycket om och men. Numera så har jag tio hårddiskar som back-up för jag gör aldrig om det alltså.

I och med debaclet men den förra intervjusessionen så har vi ju hunnit ta varandra på pulsen lite men våra läsare är nog rätt sugna att veta lite om dig. Tidningen Okej strösslade friskt med epitetet ”doldis” och du fyller kriterierna för detta. Så berätta, vem är Peter Lazar?

– Ja du, det är svårt, det är knappt att jag vet själv…

Jag är en ganska vanlig kille med ett osunt intresse för musik, hahaha! Det har ju ett pris, det är ingen som orkar med mig. Mina flickvänner står inte ut, de tycker alltid att de kommer i sista hand, att musiken går före och det kanske är så, jag vet faktiskt inte.

Jag kan inte vara utan det (musik), jag mår ju inte bra om inte jag får hålla på med musik och då är inte jag någon bra partner.

Förra gången så pratade vi om att du har ett ohälsosamt förhållande till musik…

– Det är ett tveeggat svärd för att det är ju min terapi i livet. Jag kan inte vara utan det. Men det blir ju ohälsosamt på grund av att…

Peter samlar sina tankar och fortsätter.

– Jag är ju inte tillräckligt social för att vara ett pojkvänsämne kan jag känna ibland, hahaha!

Det har ett pris och jag tror att det är så för många.

Vet du med dig om du har maniska drag, alltså du stå/sitta vid datorn och glömma bort allt annat, äta, dricka osv?

– Jajamän, så är det. När jag skriver musik så kan jag hålla på tills kroppen stänger av. Jag får aldrig nog. Lite så är det.

Inte nog med att du musicerar, du är ju en jäkligt bra konstnär också. Den trötta klyschan ”jag kan inget om konst men jag vet vad jag gillar” får appliceras här men så pass kan jag att jag förstår att du är förbannat duktig. Du har gjort utställningar och omslag dina egna plattor och blir anlitad av andra. Har det vuxit fram tillsammans med musiken eller hoppar du från den ena till den andra? Hur funkar det för dig?

– Från början, när jag gick i skolan, mellan sjuan och nian så var teckning/bild det enda ämne som jag var bra på och intresserad av. Så jag var på väg att bli konstnär, började konstskola men då hade jag en tjej också så hon bodde kvar i Lysekil och jag flyttade ner till Göteborg och efter tre veckor så tyckte hon att situationen var jättejobbig och hon gav ultimatumet; skolan eller jag så då sket jag i skolan. Varför jag började om med Photo Art var efter första plattan (med Timecode Alpha). Det var inte vi som gjorde omslaget, vad heter hon nu…?

Peter grubblar en kort stund.

– Emelie Lager tror jag att hon hette som tog fotona, hon är tydligen rätt känd rockfotograf i Göteborg. Och jag tyckte att det var så jävla dåligt, jag skämdes för det omslaget så jag tänkte att; Näe, nästa gång så ska jag göra mitt egna omslag så jag laddade ner ett crackat Photoshop och kollade tutorials på YouTube i tre veckor, hahaha!

Hahaha, så klart!

– Tre veckor efter att jag börjat göra bilderna så hade jag sålt min första tavla och sedan blev det en stor artikel i Svensk Sjöfartstidning, det bara rann på. Det bara hände liksom. Jag har ju haft flyt också, såklart.

Är det något en sjöman behöver så är det väl flyt?

– Hahaha, eller hur? Just nu håller jag på att spara in pengar till en ny dator där jag kan spela in musik och även redigera mina egna videos. 50 000 kr har jag tänkt lägga. Det är bara så enkelt och kul. Konsten faller sig lika naturligt som att spela in musik. Det var lätt att lära sig Photoshop men det är ju precis som att sitta vid Cubase.

Det lilla jag arbetat med Photoshop så är jag böjd att hålla med. Det finns ett arbetsflöde som är väldig mycket samma tänk.

– Ja, det är lager på lager.

Men du, nu tassar vi likt katten runt het gröt här, låt oss styra in skutan (häpp!) på huvudämnet för vårt samtal: hur uppstod Sonic Desolution?

– Jag började med andra låten ”The Walls” och då fick jag en ingivelse att jag ville göra en temaplatta så jag ringde Daniel Gustafsson (gitarr, medkomponerande)  och det fanns inga direkta krav annat än att vi skulle fullfölja den. Och sedan växte det efterhand, när den började vara färdig och jag började fundera på vilka musiker vi ville ha med på plattan. Så den växte fram på riktigt när Uffe kom in i bilden.

Uffe? Vem är Uffe? Nu sitter jag på läktaren.

– Ken Sandin (Bas, Out of This World, Alien) alltså, han heter Ulf men det är bara jag som kalla honom för det så det blir kanske lite kaotiskt när jag pratar om denne Uffe som ingen vet vem det är, hahaha!

Det hade jag inte en aning om!

– Så jag visade honom det jag hade skrivit, det är lite självbiografiskt detta. Jag hade en dröm om att komma ut och se världen när jag var liten. Pappa var sjöman och morfar var sjöman.

Så därav albumtiteln; “Explorer”?

– Precis. Om du har sett teasern som ligger ute på YouTube (53) sonic desolution explorer teaser original – YouTube så finns där en liten kille som sitter på en båt och tittar ut, ja, det säger sig självt. Sedan handlar det om livets alla skeden, man är oskuldsfull och naiv i början innan man upptäcker hur saker och ting fungerar. Det är lätt att bli bitter. Det är nästan aldrig som man tror det ser ut, det är som att det finns en agenda och då menar jag inte konspirationsteoretiskt för någon sådan person är jag inte men pengar kommer alltid först i världen.

Ja och det är rent för jävla trist att det är så.

– Men så är det och vi i Sverige tror att vi är världsbäst på precis allt men jag har vart runt lite genom åren och det som upplevs som svart och vitt här hemma upplevs inte alls så i andra länder. Det är en enda stor jävla gråskala av alltihop. Olika kulturer har sina sätt att se på saker och ting och…

De är fattiga men de är de gladaste människor jag träffat i hela mitt liv. Alltid ett leende på läpparna, aldrig tal om någon psykisk ohälsa utan det är vi i vår del av världen där vi redan har allt vi kan önska och mer därtill som lider av sådant.

Så vi oroar oss om momshöjningen på gurka istället för att käka en gurka och njuta av den?

– Exakt. Det är inte klokt egentligen men det är ju därför vi tar död på oss också. Också det här med pandemin, på ett litet sätt så är det kanske en bra sak ifall jordens alla människor dör knall och fall så kanske den här planeten har en chans i alla fall.

Det har skrivits så många böcker, gjorts en ohemul mängd med filmer och tv-serier som involverar diverse dystopiska scenarion så det är rätt uppenbart att väldigt många är medvetna om att det håller på att gå käpprätt åt fanders.

– Men det är inte så konstigt, vi människor funkar på ett väldigt speciellt sätt. Att uttala en profetia är enkelt då dagens fantasier är morgondagens verklighet. Punkt slut. Det är bara att titta tillbaka på historien. Det vi fantiserade om på 1940-talet då han skrev boken “1984”, vad fan hette han..

George Orwell?

– Ja, vi har ju redan gått förbi det, drönarna finns ju redan. Det är bara en fråga om några år så är de överallt.

Tja, hur långt är det till Aldous Huxleys “Brave New World och bokens “Soma” (narkotiskt preparat som gör människor fogliga) är en realitet? Skrämmande.

Oj! För att använda en populär fras: that turned dark quickly!

– Hahaha, ja verkligen!

Vi återkopplar till det här att du i det civila livet jobbar som sjöman och ligger borta två veckor i stöten. Hur funkar det med ditt skapande?

– Det är den perfekta mixen egentligen. Att vara kreativ på heltid dränerar hjärnan alltså, man blir ju knäpp i huvudet om man håller på för mycket och har för mycket funderingar. Så det är så jävla skönt att bara få gå ut på båten och stänga av huvudet och då är det ju roligt igen när man kommer hem. Då har jag laddat batterierna.

Så du har inte med dig några instrument, någon dator eller dylikt på båten?

– Nä, jag tänker inte musik, tänker inte bild utan jag slår på autopiloten. Samma rutin råder. Man lägger sig, vaknar, hoppar i jobbkläderna, käkar frukost, jobbar och så flyter dagen på tills man går och lägger sig och sedan upprepas allt dagen därpå. Det är det jag gör på jobbveckorna. Det är ett litet samhälle, i miniatyr, kan man säga. Hierarkiskt så är det ju som vilket samhälle som helst. Det är ganska lustigt egentligen.

Visst minns jag rätt att du sa att du jobbade cirka fem månader per år?

-Ja, jag jobbar två veckor och är sedan ledig två och gör det i ett halvår och lägg därtill en månads… förlåt, fem veckors semester så blir det cirka fem månader per år som jag är på sjön.

Då är det kanske lättare att hålla den kreativa flamman levande?

– Visst och så behöver jag inte tänka på ekonomin heller. Jag tänker på alla dessa stackars musiker och konstnärer som lider och går under på grund av pandemin. Själv så känner jag ju inte av detta. Men jag lider så med dem. Mina kompisar och musikervänner de har det tufft nu. Uffe till exempel, han har ju inte haft många gig så han har det inte kul. Och Mads (Clausen, sång, ex- Biscaya, Timecode Alpha) likaså. Östersjön stängde ju ner och han jobbar på Viking Line och de båtarna mycket.

Det är förfärligt.

– Så är det. Och de får ju ingen hjälp heller men folk som Jill Jonsson, de som redan har miljoner de får stöd men inte de som verkligen behöver det.

Nä, de kan gråta ut i media och casha in men det är ju de som förgyller en krogkväll eller lirar på det lokala haket som verkligen skulle behöva assistans så det är synnerligen skevt.

– Det är rent för jävligt.

Peter suckar och skrockar lite.

-Ja, det är som det är.

Men för att återgå till plattan; en av de största kupperna är att Jan Johansen (Melodifestivalvinnare 1995, ex- Ignition) gör sin debut på ett progressivt rockalbum och detta är mig veterligt det första lite rivigare han gjort sedan deltagandet på Tommy Denanders United projekt med låten “Where is The Fire” som gjordes till förmån för Tsunamikatastrofens offer för ett tiotal år sedan. Hur lyckades du med den kuppen?

– Janne gillar ju sådan här musik, gillar en del prog. Vi träffades första gången 2014 då jag startade en samhällsförening i Lysekil som heter Lysekil i Våra Hjärtan, där vi vurmar för musikskolan för att direkt det ska sparas pengar i skolväsendet så ska det dras ner på musik, kultur och konst. Så då drog vi igång en festival som gick i två år som hette Light Wedge Festival, alltså Lysekil rakt översatt på engelska. Janne hade lirat på en allsång i parken och kom fram och frågade ifall han kunde få lira nästa år och jag sa givetvis: – Ja, det får du jättegärna göra men du får inget betalt, hahahah! – Nä, det gör inget sa han. Vi höll kontakten men tyvärr så blev det inget året efter. Men för tre år sedan så ringde jag upp honom och frågade ifall han ville vara med på plattan och han hade inte så mycket för sig just då så han tackade ja. Det tog dock lite tid, det var ingen prioritet kan jag säga, så det var därför det tog tre år innan den här skivan blev klar eftersom att vi väntade på hans spår.

En annan medverkande är inget annat än en smärre trumikon, Morgan Ågren (Mats & Morgan, Zappa, Devin Townsend, Kaipa). Hur var det att jobba med honom?

-Tja, det tog fem dagar. Jag skickade upp filerna till honom och han satte dem direkt. Han är den enda som fått betalt men innan han tog emot gaget så ville han höra materialet. Han påpekade noga att han spelar inte på något som han inte känner att han kan tillföra något till. Det tog tre minuter så sa han att: – Vi kör! Han är nog den bästa trummisen vi har i Sverige. Eller… Det går inte att jämföra, Tomas Haake (Meshuggah) är ju en duktig trummis men stilarna är så olika.

Exakt. Det är ungefär som att jämföra stockstötning och diskus, båda är kastgrenar men är så olika varandra.

– Ja, det finns bra musik och det finns dålig musik och allt faller på lyssnarens tycke och smak.

​Har du jobbat med “Explorer” i tre år eller är det ännu längre?

– Ganska exakt tre är blir det.

​Sportfråga: hur känns det?

– Hehehe, jag vet ärligt talat inte. Jag kan faktiskt inte svara på det. Det är roligt såklart och man hoppas ju att det går ihop i alla led. Lena Graaf (GMR Music) ska ju ha sina slantar och jag hoppas att få tillbaka lite av mina pengar som jag lagt på plattan. Det kostar ju att göra en skiva. Jag mixar mina spår och skickar dem sedan till Andy LaRoque som producerar och står för slutmixen och det kostar ju några spänn. Han har gjort alla mina plattor, han är suverän. Produktionen har alltid fått beröm för så jag tänker inte sluta med att vända mig till honom. Sedan har vi ju blivit kompisar genom åren och det är ju kul.

Härligt att höra! Peter, det var ett nöje att prata med dig även denna andra gång! Tack för intervjun!

– Martin, detsamma! Don´t be a stranger!

Intervju med Peter Lazar från Sonic Desolution 1

FÖLJ ROCKNYTT 2022 – Den bästa spellistan på Spotify för dig som vill upptäcka ny musik. Här får du det senaste inom Rock, Hårdrock, AOR och Metal. Spellistan har över 4000 följare och uppdateras flera gånger i veckan!

Rocknytt söker nya medarbetare

Brinner du för rockmusik och gillar att skriva eller fotografera?

Vi söker nu fler medarbetare.
JOBB
RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter