VECKANS TOPPNYHETER
Inga inlägg hittades.
MEST DELAT I VECKAN
FLER ARTIKLAR

Intervju med Mille Petrozza från Kreator

39 Shares

Det var en gång en yngling. Han var späd som en biljardkö och med ett nylle som såg ut som om det vore skapat av en abstrakt konstnär som ballat ur under en legendarisk snedfylla i Tierp. Men slyngeln var i alla fall follikelvälsignad, svårt hårdrocksberoende och i ett förhållande med en tjej som var vacker som en solnedgång. Inte nog med att hennes uppenbarelse faktiskt var ett mindre bevis på Guds existens, nädå, tjejen hade ju stenkoll på musik också och en vacker dag så introducerade hon ynglingen för det tuffaste som fanns 1988; tyska thrash metal plutonen Kreator. Om någon skulle ha sagt att denne yngling en dag skulle få möjligheten att språka med sin idol och bandets vardande galjonfigur så skulle nog fjanten med nyllet hånskrattat och undrat ifall personen som frågat överdoserat på muskotnöt.

33 år senare så sitter en numera skallig och rejält fryntlig gubbe bakom tangenterna och tillåter sig att med glädje minnas svunna tider. Flickvännen har numera titeln hustru och kärleken till varandra och Kreator är fortfarande lika brinnande intensivt.

Erkänner villigt att blodtrycket förmodligen låg på någon slags Guiness Rekord-nivå när jag med darriga fingrar först drar på mig min ”vuxenluva” (magisk Harry Potter-pryl som bidrar till att jag verkar vara en ansvarig och vuxen individ när jag har den på flinten) och knappar mig så fram till sångaren och gitarristen Mille Petrozzas Skypeprofil och ringer upp.



Tjena Mille! Är allt väl?

– Tjena Marty! Jo, allt är fint. Vi har fått vår första snö här i Essen på fem år så det är ljust och vackert ute. Hur ser det ut hos dig?

Tja, vi har haft två så kallade snökanoner som vräkte ned en sisådär halvmeter änglamjäll vardera på 36 timmar så jag är personligen rätt less på snöeländet, hahaha!

Mille skrattar gott
– Det har jag all förståelse för! Lite väl mycket kanske.

Jo, men lite va? Men för att det här inte ska bli en metereologisk rapport så tänkte jag styra in vårt samtal på anledningen att vi språkas. Den 26 februari så släpper Kreator jubileumsboxen ”Under The Guillotine” där ni samlat de sex första albumen i er karriär som kom ut genom det legendariska bolaget Noise Records. Här finns musik från 1985 års ”Endless Pain” till och med 1992 års ”Renewal. Men faktum är att jag vill gå ännu längre bak i tiden. Innan Kreator så fanns Tormentor som ni drog igång några år före. När började du spela gitarr, var det ens ditt första instrument?

Mille tänker efter en stund innan han svarar.
– Jag tror att det var 1982… Det fanns alltid en gitarr i huset jag växte upp i, en akustisk gitarr som min farsa rådde om men stränghöjden på den var så hög att jag fick ont i fingrarna när jag försökte spela och jag var inte intresserad av att spela ett sådant (akustiskt) instrument. Så jag tyckte att det här med att spela gitarr sög stenhårt.
Men sen så upptäckte jag hårdrocken och mitt favoritband var så klart Kiss på den tiden och jag ville vara precis som Ace Frehley. Så jag köpte en elgitarr för 200 deutchmarks vilket motsvarar typ 100 euro. Så sakteliga så började jag lära mig lite ackord och startade rätt omgående ett band och det var så allt började för min del.

Visst är det rätt häftigt att en gitarrist som Ace Frehley som verkligen inte är ett tekniskt underverk har inspirerat tusentals unga musiker till att börja spela gitarr? Hans persona var så cool och stark på scen.

– Exakt, det är det allt handlar om. Det viktiga är inte att kunna glänsa tekniskt, visst det är viktigt för vissa band men i slutändan har jag alltid tyckt att känsla är viktigare än teknik. Och jag tycker att Ace är ett perfekt exempel på det, han kommer aldrig komma in i ”The Shredd Hall of Fame” men han har en underbar personlighet på scen och har spelat sköna licks… ja, visst är det egentligen samma lick varje gång men vad gör det?

Så sant som det är sagt.
Nu måste jag slänga in en brasklapp här eftersom jag blev erbjuden att ta den här intervjun med dig för mindre än 24 timmar sedan så jag har några stödfrågor som jag tänkte följa ifall det är ok?

– Oj! Givetvis!

Perfekt, då fortsätter vi. Kreator är kända för både gedigen instrumenthantering och socialt medvetna texter men det var lite annorlunda på de två första plattorna, ”Endless Pain” och Pleasure to Kill” där det var mer blod, slafs och Horn-Per. Som huvudansvarig låtskrivare och textförfattare, hur skulle du jämföra dagens Mille Petrozza med Mille till exempel 1986?

– Egentligen så är andan, energin och passionen precis densamma och jag skulle lägga ner bandet ifall jag inte längre skulle känna så. Och självklart… i och med att jag är äldre och mer erfaren så gör ju det lite skillnad. Men jag är fortfarande samma kille. Jag älskar fortfarande metal, jag älskar skapandefasen och jag tycker att musik är vacker form av kommunikation som för samman människor och jag är så tacksam att jag får vara en del av det här. Är tacksam för att vi/jag fortfarande är med i matchen och fortfarande spelar musik med samma övertygelse. När vi förhoppningsvis kan återgå till någon slags normalitet, vi lever just nu i Covid-19s skugga…

Intervju med Mille Petrozza från Kreator 1

Mille pausar i några sekunder men tar på nytt till orda.

Jag är tacksam att jag fortfarande får göra det har, något som jag älskar och som har varit en konstant i hela mitt liv.

Ifall du kunde resa tillbaka i tiden i Doctor Whos TARDIS, vilka råd skulle du ge den unga Mille och resten av bandet?

– Jag skulle nog först säga att det där med partajandet är överskattat men samtidigt så måste man lära sig av erfarenheter… Jag har aldrig haft drog eller alkoholproblem då jag inte har en sådan personlighet. Men jag skulle säga att…

Mille stannar upp ett slag och samlar sina tankar.

Äh, vad fan, jag skulle inte vilja ändra på någonting egentligen. Däremot så skulle jag understryka vikten av att ha människor runt om en som ser till ens eget och bandets bästa. Ibland kanske jag har varit för snäll men det är vad det är och jag tror någonstans att allting händer av en orsak och jag tror helt och fullt på… Du nämnde Doctor Who så jag parafraserar lite: ”You can not change the past”…

Mille och Marty i kör: “not one line!”

Här måste vi ta en liten paus då eder ödmjuke skribent fangasmar hårdare än någon annan nu levande 47-åring. Bara vetskapen om att Mille Petrozza gillar Doctor Who och dessutom kan slita fram ett rätt obskyrt citat ur bakfickan gör mig gladare än en benådad julgris. Puh… Ok, då återgår vi till intervjun.

”Pleasure to Kill” från 1986 var ett stort steg framåt för er, både musikaliskt och framgångsmässigt. När insåg ni för första gången att ”holy shit, vi är ju faktiskt populära!”?

– Jag tror att det var när vi blev erbjudna att göra en turné i USA i samma veva. Det var oerhört ovanligt för ett tyskt band att turnera i staterna. Det första regelrätta metalbandet som gjorde det, jag kan ha fel men jag tror att Running Wild hann göra det före oss. Men vi var det andra bandet som gjorde det och det var helt otroligt!

Petrozzas redan medryckande energi boostas ytterligare när han med glöd fortsätter att berätta.

Vi kändes oss så uppskattade och mötte så vansinnigt mycket trevliga och sköna människor och just ”Pleasure to Kill”-turnén var något av det häftigaste som kunde hända oss, vi var ju fortfarande tonåringar! Det var fantastiskt spännande och allting var nytt och okänt och det gick rätt vilt till ibland, hahaha! Vi spelade överallt, från små syltor, pizzerior och bowlinghallar till stora arenor. Det var verkligen fränt! Det öppnade upp så många nya möjligheter och gav oss nya perspektiv, inte bara på vår musik utan det påverkade vårt förhållningssätt till livet självt.

Vilka var det ni turnerade med, vill minnas att det var Voivod eller var det Destruction?

– Voivod var det! Vi blev inbjudna att få vara förband för dem och det var en väldigt hög grad DIY (Do It Yourself) turne´…

Lite Punkigt sådär?

– Ja, exakt! Vi hade väldigt låg budget så alla hjälptes åt men det var så underbart roligt! Vi blev jättebra vänner med Voivod och är det än idag. Vi hade tillgång till en liten buss med plats för 12 personer men vi var 14 stycken allt som allt. Men det gjorde ingenting, vi var så exalterade av att vara på turne´. I Tyskland finns det en term som kallas för ”Sturm und Drang” (storm och längtan) som sammanfattar den turnévändan rätt väl.

På samma sätt som ”Pleasure To…” var ett kliv uppåt för er så var uppföljaren ”Terrible Certainty” ännu ett sjumilakliv i rätt riktning. Kan inflika att just ”Terrible..” var mitt första inköp från bandets digra diskografi så den ligger mig varmt om hjärtat. Vill minnas att när jag hade inhandlat den så åkte min mor och jag förbi min morfar och morbror innan hemfärd. Då jag inte fick möjligheten att genast avnjuta plattan på kravallvolym i pojkrummet så fick jag låna min morbrors LP-spelare. Så där satt jag och sög i mig den tokbrutala musiken, helt i min egen värld när min mor skulle fråga mig om något. Min reaktion blir exakt noll och intet. Efter att ha gjort ytterligare ett par försök med verbal kontakt så tjurar hon med all rätt ihop och rycker helt sonika ur hörlurssladden ur stereon. Där och då så är jag för ett par sekunder övertygad om att jag på ett bräde skulle förlora min mor, morbror och morfar till ett gemensamt slaganfall.
Deras omdöme gällande musiken efteråt var rejält sval, kan tilläggas.

I den andra änden av linan så hörs ett klingade, hjärtligt skratt. Min inre fjortis gör tjofaderittanskutt, hög på sockerkaka och bekräftelse. Nu kan jag dö lycklig, nu när jag fått min idol att börja skratta.

– Hahaha, tack för att du berättade det! Underbart att höra! Vilken tur att det gick bra.

En mer konkret musikerfråga: Hur mycket brukade ni repa på den här tiden, säg 1985 till 1987?

– Vi brukade öva upp till fem, ibland sex dagar i veckan på den tiden, så riktigt mycket. Vi levde mer eller mindre i replokalen. Det fanns inte så mycket annat att göra och vi var så peppade på att kunna få göra det här, att kunna skapa på egna villkor och faktiskt kunna planera lite, typ ”då spelar vi in tredje skivan i den studion” och vi hade ett skivkontrakt som sträckte sig över fem hela album så vi kunde leva på att spela musik, vilket var så härligt! Och vi levde verkligen musik, den stod alltid i centrum och kom först av allt. Så vi spenderade nästan all vår tid i replokalen.

Redan så tidigt som på ”Terrible Certainty” så hade ni en låt, ”Toxic Trace” som handlade om hur människan våldför sig på Moder Jord. Med vetskapen om att du själv är vegan, när började du engagera dig i sådana frågor?

– När det gäller tex ”Toxic Trace” så var det ju något som folk pratade väldigt mycket om på den här tiden. Det fanns två stora faror som mänskligheten stod inför, miljöförstöringen och risken för ett regelrätt kärnvapenkrig mellan öst och väst, vi var livrädda för… vad heter det…?

Nukleär vinter? (”Nuclear Winter”, en låt av kamraterna i Sodom).

Hahaha, ja! Javisst! Och det var väl i den här vevan som jag började bli mer medveten om sådana frågor också. Jag blev vegetarian 1989… Men jag velade fram och tillbaka, var pescatarian ett tag, dvs att jag åt fisk och skaldjur men det slutade jag rätt fort med. För 12 år sedan så blev jag vegan.

”Toxic Trace” är förövrigt en jäkligt intressant låt dessutom och självklart då jag är svårt progskadad, inte så lite progressiv. Men det är något som ni använder er mycket av, låtarna är dynamiska, tempo- och taktbyten är vanligt förekommande och ni jobbar mycket med olika harmonier. Men min fråga lyder som följande; om man räknar bort de självklara gängen som Iron Maiden och Judas Priest, vilka band/artister inspirerade och bidrog till Kreators användande av sådana harmonier?

Speciellt på ”Terrible Certainty” så var vi väldigt influerade och inspirerade av Voivod. Mycket eftersom att vi turnerat med dem och hann spendera så pass mycket tid tillsammans så Piggy (Voivods numera salige gitarrist) lärde mig lite om harmoniläran som de brukade använda, gärna lite konstiga harmonier. När vi spelade in ”Terrible Certainty” så fanns det en tv och VHS-spelare i ett av rummen och i den satt en kassett med Rush som vi såg om och om igen så efter inspelningen så var vi alla Rush-fans.

En fråga som en av mina bästa vänner ville att jag skulle ställa var denna: hur mycket tränar du ditt gitarrspel? Du är snabbare än James Hetfield (Metallica) med riffnäven och tajt som attan.

– Jag måste vara ärlig med dig och erkänna att jag faktiskt aldrig tränat på det sättet som de flesta gör där de sitter och övar skalor och sådant. Det har aldrig intresserat mig alls. Jag har alltid sett mitt möte med instrumentet som en möjlighet att kunna skriva låtar, jag sitter och spelar till dess att jag hittar ett riff som jag gillar och sedan så bygger jag på olika delar. Gitarren är ett verktyg för att jag ska kunna uttrycka mig. Och jag måste erkänna att även om jag är snabb när jag spelar så är jag inte alls så ”clean” i mitt spel som många tror, hahahaha! Men visst har jag ansträngt mig för att bli bättre men jag har jobbat med gitarrister som kan sitta och bluddra toner i 8 timmar och det har jag aldrig haft något intresse av att göra.

Min favoritplatta från ”Under The Guillotine”-lådan är 1990-års ”Coma of Souls” där ni, i mina öron i alla fall, tog alla erfarenheter och kunskap som ni samlat på er och kokade ner dessa till en i det närmaste perfekt thrash metal-skiva. Hur går dina tankar om den idag, så här över 30 år senare? Ni hade tex Frank Blackfire från Sodom på leadgitarr med er.

– När det begav sig så tyckte jag att den lät framstressad men när jag lyssnar på den nu så känns den inte alls krystad och så. Minnet kan färgas av att jag fortfarande inte hade skrivit klart texterna innan vi gick in i studion så där fick jag stressa, jag kände mig inte komfortabel alls att göra det då och vi skrev till och med ”People of The Lie” i studion då vi hade för få låtar.

Den är ju fantastiskt bra!

Mille skrockar.
– Jo, den blev rätt ok ändå. På det stora hela så blev det ett bra album ändå. Frank Blackfire bidrog med många riff vilket tog bort lite av bördan från mina axlar. Och han kom med flera bra låtideer och vi var ett bra team, Frank och jag.

När ni så släppte ”Renewal” 1992 så var omdömena skiftande. En del var mer ambivalenta över kursändringen men många var chockade av skivans goth- och industrial metal-sound. Numera har den något av ett kultrykte och många som avskytt den har ändrat åsikt.

Det är ofta så med vissa plattor som band ger ut, de blir nedsablade av en del av fansen som inte tycker att de spelar på det sätt som de tycker att det ska spelas, en del förlorar intresset och jag har fullkomlig förståelse för det, speciellt som ett stort metal-fan själv. Och jag har som lyssnare så klart råkat ut för att band som jag gillat släppt plattor som jag funnit trista och ointressanta eller tagit stora risker. Men nu har så mycket tid gått sedan den släpptes att många omvärderat den, trots att den var polariserande när den kom. Men den är en integral del av Kreators ”resa”, rent kreativt och det var viktig för oss att få göra den, att få den ut ur systemet. Vi var alla överens om den nya riktningen vår musik tog och vad vi ville åstadkomma. Återigen: den var viktig för oss och det var det här vi ville göra.

Och det gillar jag med ”Renewal”, den ber inte om ursäkt för sin existens utan ni låter lika övertygade i den skruden som när ni spelar i 230 BPM.

Precis, kul att höra! Och vi förstod ju att det skulle tas emot annorlunda än tidigare skivor. Folk som var fans av tidigare skivor skulle bli konfunderade och undra vad fasen… Den låter ju totalt annorlunda jämfört med ”Coma of Souls” och tex ”Endless Pain” men där och då var det precis det här vi ville göra.

Nu börjar tyvärr vår tid för den här intervjun ta slut men jag skulle vilja hinna med två frågor till.

– Självklar! Shoot!

För att parafrasera en av era låtar så kan man lugnt säga att Kreator ”Re-conquered The Thrash Throne” med återkomstplattan ”Violent Revolution” 2001 och sedan dess har ni varit ostoppbara. Ni har släppt ett antal hyllade plattor och turnerat så det skvätter om det. Och däri ligger faktiskt min näst sista fråga. Med tanke på ert hektiska tempo, hur i hela fridens tider kan du hålla rösten i trim efter att ha vrålat åt universum i stort i över 35 år?

– Hahahaha, ja du, det kan man undra!

Värmer du upp eller gör övningar?

– Återigen, det hela är instinktivt, jag tvingar inte fram något som… Jag brukar värma upp lite innan jag hoppar upp på scen. Faktiskt så har jag bara tappat rösten vid två enstaka tillfällen. Första gången på scen i Schweiz och andra gången nyss när vi spelade in senaste singeln (666 – World Divided) då jag kom in från kyla till ett väldigt varmt studiobås. Då blåste jag sönder rösten ordentligt men annars så har den hållit fint. Jag tror att nyckeln i det hela är att jag inte har överanalyserat hur jag ska sjunga olika strofer utan bara kör på, på ren instinkt.

Det är ju risken med det mesta, man kan överanalysera tills korna kommer hem och mjölken har surnat.

– Precis, varför bråka med det som funkar?

Nu till min sista fråga. Om du tar hänsyn till allt det fantastiska som du och Kreator åstadkommit i er långa karriär, finns det något som du känner att du inte kunnat göra men skulle vilja? Skriva musik till en film/spel/teater osv?

– Ja, absolut! En ny utmaning. Jag håller faktiskt på att prata med lite löst folk om något ett filmprojekt. Men det är… Jag är en perfektionist och när tiden är rätt så kommer jag definitivt att kunna tänka mig att göra något sådant men det måste bli bra, återigen, perfektionisten i mig tillåter inte annat. Jag är en riktig cineast, en nörd som älskar film så det måste vara något riktigt, riktigt häftigt och spännande projekt för att jag ska gå igång på det. Jag vill inte bli någon som… Om du kollar på en kille som Glenn Danzig´s, hans film, har du koll på den?

”Verotika”?

– Ja, den! Den andra är någon knäpp western. Och jag tyckte väl att den var ”corny” men till syvende och sist så: den finns ju i alla fall. Jag är av den åsikten att konst ska vara underhållande.

Trailern för den andra rullen ”Death Rider in The House of Vampires” måste ses, den är totalt bananas.

Hahaha, jag älskar sådant! Älskar konstiga b-filmer så den köper jag rakt av. Själv blir jag inte negativ om en film har låg budget, noll CGI-budget och sådant så länge den känns lite cool och är gjord med passion.

Visst är det roligare att bli underhållen av en lågbudgetrulle än att tråkas till döds av en arty-farty rulle i slutändan?

– Exakt så, hahaha! Film ska vara kul!

Mille, det har varit en ära och ett nöje att få språkas med dig!

– Tack detsamma, Marty! Stay safe and wash your hands!

En sådan uppmaning lyder man snarast så ifall ni ursäktar mig så ska jag gå och tvätta nävarna. Gör det du också.

 

39 Shares
RELATERADE ARTIKLAR
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter