Att legendaren JOE LYNN TURNER har satts på hårda prov under sin långa karriär är inte direkt någon banbrytande nyhet, men ack så anmärkningsvärt att nämna då vi pratar om djupt rotade samarbeten med kontroverser som RITCHIE BLACKMORE och YNGWIE MALMSTEEN. När denna artikel publiceras befinner sig nämnda vokalist ute på vägarna tillsammans med de övriga legendarerna i THE LEGENDS för att leverera oförglömliga klassiker från sin tid i RAINBOW och DEEP PURPLE.

"/>
joe-lynn-turner-video-02

JOE LYNN TURNER: Att jobba med MALMSTEEN och BLACKMORE var ett konstant pendlande mellan genialitet och ren galenskap

joe-lynn-turner-video-02

Att legendaren JOE LYNN TURNER har satts på hårda prov under sin långa karriär är inte direkt någon banbrytande nyhet, men ack så anmärkningsvärt att nämna då vi pratar om djupt rotade samarbeten med kontroverser som RITCHIE BLACKMORE och YNGWIE MALMSTEEN. När denna artikel publiceras befinner sig nämnda vokalist ute på vägarna tillsammans med de övriga legendarerna i THE LEGENDS för att leverera oförglömliga klassiker från sin tid i RAINBOW och DEEP PURPLE.

Rocknytts Sven Mörén träffade Joe på ett hotell i Stockholm inför deras två spelningar i den kungliga huvudstaden. Det blev en intervju som skulle lägga stor fokus på hans erfarenheter och nära relationer med de två ovan nämnda gitarrgiganterna samt hans medverkan i ANDERS TENGNERs kritikerrosade biografi om allas vår YNGWIE MALMSTEEN.



Det är blir din tredje runda med THE LEGENDS om jag har fattat det hela rätt?

Joe: Det stämmer alldeles korrekt. Det har blivit några gig världen över under ett par år. Men det har funkat bra. Bandet är förträffligt, sångarna är fantastiska så man känner bara en enorm tacksamhet att få vara med om någonting sådant som THE LEGENDS. Det här är tveklöst ett av de coolaste projekt jag någonsin varit involverad i. Det är det ultimata projektet för de som vill ha en rejäl dos med gammal hederlig melodisk rock.

Man kan väl säga att THE LEGENDS är det perfekta uppslagsverket till den melodiska hårdrocken som figurerade under sent sjuttiotal och en bra bit in på åttiotalet?

Joe: Helt klart. Det är ett helt fantastiskt projekt vi mer en gärna hade lagt ner mer tid på än vad vi gör, men du vet hur det är. Samtliga involverade är ständigt fullbokade så vi tar varenda tillfälle som finns att stråla samman och nu är vi här igen. Vi kommer att vara fullbokade ända fram till juli månad. Vi kommer att besöka länder som Ryssland, Turkiet, Norge, Bulgarien och en rad andra länder. Vi har med andra ord en hel drös med gig att se fram emot.

Kollar man på tidigare setlist har det varit RAINBOW och DEEP PURPLE som dominerat din låtlista. Blir det även så denna gång eller kommer det att bli ett par nummer från några av dina mindre projekt som FANDANGO och BRAZEN ABBOT?.

Joe: Nej. Det blir de legendariska klassikerna när jag är ute med THE LEGENDS då det var den huvudsakliga baktanken med hela projektet. När jag är ute som soloartist är jag rätt flitig att anamma låtar från mina andra projekt som jag varit involverad i. Men med THE LEGENDS är det DEEP PURPLE och RAINBOW som gäller. I och med att vi är fyra sångare som ska dela på speltiden så lämnas det inte plats till någonting alternativt, utan det får bli låtar som folk känner igen från den tid när det begav sig.
{youtube}tuOdScJkSXk{/youtube}

I begynnelsen av din musikaliska bana hade du ett coverband vid namn EZRA som spelade allt från JIMI HENDRIX, DEEP PURPLE och andra legendariska akter. Hade du någonsin kunnat drömma om att ditt första etablerade projekt skulle bli i samarbete med självaste RITCHIE BLACKMORE?

Joe: Det är helt sjukt nu när man sitter och tänker tillbaka på det hela. Jag sjöng och spelade gitarr i FANDANGO på den tiden när Ritchie ringde upp mig. Hela historien är helt makalös. Det ringer på telefonen och det är en mansröst på andra sidan luren som frågade mig om jag gillade band som RAINBOW och DEEP PURPLE. Jag frågade mannen ”Vem fan är du?”. Han presenterar sig som RITCHIE BLACKMORE och jag tänkte på en gång att det är någon av mina vänner som ringer och kör ett practical joke med mig så jag frågade ”Vem i helvete är du som ringer mig och försöker tuta i mig att du är RITCHIE BLACKMORE?”. Han svarar, ”Det är Ritchie som ringer i egen hög person.” Jag kontrar med ”Yes sure! Återkom när du har någonting vettigt att förtälja” (Skrattar). Men han gav sig inte . ”Jag är den riktige RITCHIE BLACKMORE och jag undrar om du skulle vara intresserad av att komma på en audition för en plats i RAINBOW?”. Till sist lyckades han övertyga mig så jag slängde mig på tåget för att söka jobbet.

En audition som inhyste en fullskalig nervositet, eller?

Joe: I ärlighetens namn så var jag inte ett dugg nervös. Jag var desperat efter ett jobb. Jag behövde ett band som konstant hade gig mot bra betalning, så jag kände mig mer angelägen än vad jag kände mig nervös. Så jag kom dit med gitarren på ryggen då jag hade beslutat mig för att både spela gitarr och sjunga till låtarna. Saken var den att jag till en början skulle spela gitarr och backa upp en annan sångare som var ämnad att sjunga lead. Det visade sig att jag sjöng mycket bättre än vad han gjorde, vilket först resulterade i att Ritchie fläkte ur sig att jag skulle gå ut då jag enligt honom stal showen. Så när jag stängt dörren om mig började jag genast tänka att det vore kanske bäst att se sig om för att bilda ett eget band. Då kom bandets manager ut till mig som en räddande ängel och sade att jag skulle släppa gitarren för att komma in och prova rollen som bandets vokalist. Sedan var jobbet mitt.

Du har jobbat med kanske de två mest kontroversiella musikerna som världen har skådat. Vad har du tagit med dig för positiva erfarenheter musikaliskt och personligt?

Joe: Det var en riktigt bra fråga. När det gäller det musikaliska öppnade dom upp mina sinnen så att jag kunde se på musik ur nya synvinklar och aspekter, att mycket av den musik som vi pysslade med var länkad till så många andra musikaliska genrer. Jag lärde mig att arbeta hårt och hängivet vilket jag idag anser är a och o för att du överhuvudtaget ska komma någon vart. Jag lärde mig mycket om psykologi då de båda var oerhört krävande att jobba med. För att klara av att arbeta med sådana abstrakta individer som Yngwie och Ritchie trots allt är så krävs det ett visst psykologiskt kunnande för att överhuvudtaget orka jobba med sådana personer då det stundtals handlade om ren galenskap, men en galenskap som genererade till odödliga arbeten som ingen någonsin kommer att kunna toppa. Trots denna galenskap som man befann sig mitt uppe i så respekterade jag båda och gör det fortfarande. Ta Ritchie till exempel. Han blev min stora mentor i en bransch som på den nivån som RAINBOW befann sig på var helt främmande och ny för mig. Han tog mig verkligen under sina vingar. Visst hade jag viss studiovana i och med att jag släppt ett par plattor med FANDANGO, men att gå in i studion och jobba med RITCHIE BLACKMORE är någonting helt annat. Det liknar ingenting annat då han tar med sig hela sin abstrakta personlighet i allt han gör. Han är en fantastisk musiker att jobba med samtidigt som han kan vara rena mardrömmen att jobba med om man inte har förmågan att skapa distans mellan all galenskap kontra det genialiska.

Går vi in på Yngwie så lärde han mig att visa vördnad (Skrattar). Man skulle vara tacksam att man fick jobba med honom, vilket jag givetvis var och är då vi skapade ett historiskt album som tveklöst är hans bästa platta och det kanske är mitt främsta verk som jag någonsin varit involverad i. Vi skapade verkligen magi på ODYSSEY.

Vilket sound, vilka melodier och vilka låtar. Det är absolut ingen typisk Yngwie-platta och bandet var verkligen någonting utöver det vanliga.

Joe: Det var detta som var tanken, att det skulle bli någonting unikt och egensinnigt. POLYGRAM hörde av sig till mig för att höra om jag var intresserad att göra ett samarbete med Yngwie då han verkligen var angelägen att få det där stora genombrottet. Han ville släppa en kommersiell platta med feta gitarrer och sångmelodier som både levererade en känsla av hårdrock och pop.

Min absoluta favorit på plattan är ”Hold On”.

Joe: Vad roligt då det även är min systers favorit.

Både vers och refräng levererar så otroligt starka melodier.

Joe: Man får positiva vibbar av den låten. Om sanningen ska fram så innehåller hela plattan en positiv nerv med låtar som ”Deja Vu”, ”Crystal Ball”, ”Dreaming” och ”Faster than the Speed of Light”.

Sistnämnda är en låt med starka RAINBOW-vibbar.

Joe: Visst är det så. Men det är en riktigt bra låt. Det är lite roligt att du nämner RAINBOW då hela grundtanken bottnade i DOWN TO EARTH-plattan som blev RAINBOWS första stora radiosuccé. JIM LEWIS på POLYGRAM hade en idé där Yngwie skulle få oändliga chanser att få sitt stora genombrott. Det hela handlade om att sätta rätt killar på rätt plats som kunde leverera det rätta materialet som skulle generera till det stora breaket. Vi lyckades delvis då ”Heaven Tonight” blev hans första och enda singel som nådde höga listplaceringar. Fattar du vad vi hade på gång? Sedan gick det som det gick där man med stor sorg idag konstaterar att Yngwie är tillbaka på ruta ett vilket är en oerhörd skam. Fan! Vi skulle ha hållit ihop bandet och leverera ännu ett album. Hade vi lyckats med det så hade vi nått ända fram, det är jag helt övertygad om.
{youtube}Ke-RWWth7e0{/youtube}

Lyssna på hans senaste platta. Det är så tragiskt. Snacka om att försätta sig i fångenskap.

Joe: Håller med fullständigt. Det gör mig så ont att se vad han håller på med idag.

Jag vill ge dig en extra stor stjärna för det enormt gripande förordet du skrev till ANDERS TENGNERS bok om Yngwie. Blev det till en stor utmaning att fullborda en sådan diplomatisk text efter allt som hänt mellan dig och Yngwie?

Joe: Det intressanta var att jag verkligen ville skriva ett positivt förord trots allt som hänt för jag älskar verkligen den mannen. Det spelar ingen roll vad han idag sitter och säger om mig. Jag älskar honom för den han är och i mitt tycke så är han en utav de mest unika musikerna som världen fått skåda. Men på grund av oerfarenhet och ett alldeles för stort ego så har han under sin karriär kastat bort mycket av sitt unikum. Jag kan med all säkerhet konstatera att han är ett geni eftersom jag har hört honom spela blues, flamenco, jazz, fusion och mycket annat. Men han kommer aldrig sig för att bredda sig. Jag fick tjata någonting så förbannat för att få honom att spela ”Spanish Castle Magic” på turnén som sedan kom med på LIVE IN LENINGRAD, något han tackade mig för sedan då han tyckte att det var hur roligt som helst att köra JIMI HENDRIX. Men som så många gånger tidigare så är det hans enorma självsäkerhet som stoppar honom från att göra någonting annorlunda. Han tror fortfarande idag att det han levererar är någonting unikt. Missförstå mig inte då jag inte under några som helst omständigheter vill ta ifrån honom någonting. Jag tycker att han är helt briljant. Men för att han ska kunna leverera fullt ut så behöver han den rätta vägledaren som jämnt och ständigt finns vid hans sida. Då skulle ingen kunna stoppa hans framfart. Kolla bara på de två första plattorna och ODYSSEY-plattan. Vilka melodier, vilka arrangemang, – det är helt briljanta saker han levererar. Där visar han verkligen vilket musikaliskt geni han är. Men mitt uppe i det genialiska så fanns det någonting skrämmande. Att jobba med Yngwie var en resa som pendlade mellan genialitet och en djupt rotad galenskap som genererade till många förödande ställningstaganden.

Läs även
NY LÅT: Jeff Scott Soto - Breakout

Som den kaotiska Rysslandturnén.

Joe: Exakt! Och många andra dylika händelser. Man har alltid förknippat begreppet geni och galenskap med någonting starkt sammanlänkat och Yngwie var starkt sammanlänkad till dessa två begrepp. Men där många mästare hittade en balans mellan dessa två blev det tvärtom för Yngwie. Galenskapen utmanövrerade geniet och därav att han hamnade i den sits som han befinner sig i idag. Så tragiskt.

Har du läst den engelska versionen av Anders bok?

Joe: Nej. Jag har tyvärr inte hunnit med det, men det börjar bli dags att läsa den snart. Vad jag har förstått så har han lyckats få fram en objektiv bild utav det hela, så objektiv som den går att få (skrattar). Det är svårt att skriva om en sådan abstrakt person utan att det blir rena rama smutskastningsorgien. Samtidigt är det de negativa bitarna som läsaren tar till sig mest av allt. Hur rolig skulle en rockbiografi vara om den bara innehöll en massa avsnitt om det musikaliska? Musiken kan man höra på skiva och inte i ord. Hur roligt är det att läsa om en rockstjärna som varit from som ett lamm under alla år? Jag skulle i alla fall inte läsa den.
{youtube}IKd5Fgkifwc{/youtube}

Vad blev till det avgörande ögonblicket där du bestämde dig för att satsa på en karriär som sångare?

Joe: Det roliga är att det inte var meningen att jag skulle bli sångare överhuvudtaget då mitt huvudsakliga instrument var gitarren. Det blev bara en slump att jag började prova på att sjunga i kombination med att jag spelade gitarr. Men omgående så fann jag en enorm glädje i att sjunga då man märkte att det inte lät allt för oävet. (Skrattar). Det är en enorm gåva att få upptäcka att man kan anamma sångkonstens mysterier. Missförstå mig inte då det självfallet är en fin gåva att kunna spela på även andra instrument, men sången skiljer sig så markant från övriga instrument då du måste leverera med hela kroppen för att kunna leverera någonting bra. Den känslan är helt oslagbar. Att kunna leverera någonting så uttrycksfullt enbart från sitt egna förkroppsligande slår ut allt annat inom musikalisk utövning. Men som sagt, det blev till en ren slump att jag började att sjunga och med tiden kände jag att det gick bättre och bättre. Men hade det inte varit för RITCHIE BLACKMORE så hade jag nog med all säkerhet fortsatt med gitarren som huvudinstrument och sången som en bisyssla. Du kan tänka dig Ritchies reaktion när jag på nämnda audition plockade upp gitarren inför mitt sångtest (skrattar). Med en mörk betoning spännande han blicken i mig och sade ”Plocka ner den där, vi har redan en gitarrist i bandet och det räcker gott och väl” (skrattar). Men jag vill påpeka att jag är den enda som fått agera gitarrist samtidigt som Ritchie har stått på scenen då jag både spelade akustiskt och elektriskt i DEEP PURPLE och RAINBOW. Det är jag oerhört stolt över.

När vi ändå är inne på din tid med Ritchie, vad har du för känslor gentemot din tid i DEEP PURPLE?

Joe: Det är med oerhört mycket blandade känslor. Jag kom in i ett skede i bandet där de ville hålla kvar den genuina DEEP PURPLE-andan samtidigt som de ville kommersialisera sig gentemot dåtidens musikklimat. Det kom band som DEF LEPPARD och BON JOVI och andra dylika band som ploppade upp omkring oss. DEEP PURPLE var fortfarande på den tiden legender men de kände en enorm konkurrens gentemot den nya melodiska hårdrock som exploderade under denna period. Så både Ritchie, skivbolaget och faktiskt hela bandet var helt med på noterna att vi skulle gå en mer popinriktad väg. Jag tycker att SLAVES AND MASTERS än idag är ett riktigt bra album som förtjänar mer än vad den fått. Enligt mig är det den sista riktigt bra DEEP PURPLE-plattan. Sedan Ritchie lämnade bandet så har det aldrig låtit DEEP PURPLE. Ritche är DEEP PURPLE och jag vet att det är många som rynkar på näsan åt mig i nämnda fråga. All ära åt IAN PACE, ROGER GLOVER och IAN GILLAN, de är grymt duktiga på vad de gör, men de klarar inte på egen hand att leverera den rätta nerven som kännetecknat bandet och gjort dem till legender. STEVE MORSE är en fantastisk gitarrist och en nära och kär vän till mig sedan många år tillbaka, men han har inte den där farliga och oförutsägbara nerven som Blackmore levererade. Idag är DEEP PURPLE mer ett coverband av sig själva med huvudfokus på IAN GILLAN. Även när JON LORD fortfarande var kvar i bandet så orkade de inte leverera ett äkta DEEP PURPLE-sound. Missförstå mig inte då Jon tveklöst var en utav de bästa världen skådat på det han gjorde och må han vila i frid. Jag saknar honom någonting så olidligt. Men även en multimusiker som Jon orkade inte på egen hand leverera det han lyckades skapa tillsammans med Ritchie. RITCHIE BLACKMORE är DEEP PURPLE punkt slut.
{youtube}kXm2xn_GSPU{/youtube}

Du har även spelat med Ritchies son JÜRGEN BLACKMORE som blev en slags återförening av hans fars band RAINBOW som hette OVER THE RAINBOW. Ni spelade på SWEDEN ROCK FESTIVAL för ett par år sedan?

Joe: Det kommer jag ihåg och jag tror att vi stal showen. Det blev till ett riktigt bra gig på nämnda festival. Jürgen är en fantastisk person.

Inte nog med att han åker ut på vägarna för att spela sin fars låtar, han är även ett spöklikt porträtt utav sin far utseendemässigt.

Joe: Yepp! Jag höll på att trilla baklänges första gången jag såg honom (skrattar). Han är en skugga av sin far, kanske lite mer muskulös än sin far (skrattar). Och när jag fick erfara ett han hade genetiska drag till sin fars sätt att spela blev jag än mer mållös och sade till Jürgen, ”Att man kan se ut som sin far är en sak, men hur kan man spela exakt som sin far om han är RITCHE BLACKMORE (skrattar).

Har Ritche närvarat vid något eller några gig?

Joe: Han har närvarat vid ett, kanske två gig. Men saken är den att Jürgen och Ritche har ett väldig svalt förhållande till varandra. Visst! De pratar med varandra när när de väl träffas, men under nitton år var Ritche aldrig tillgänglig som far vilket har satt oerhört djupa spår i Jürgen.

Då känns det än mer obskyrt att han åker ut och kör sin fars mest framgångsrika koncept?

Joe: I början uppstod det lite komplikationer då rädslan för vad som skulle kunna hända när det gäller att använda namnet RAINBOW och vad det skulle få för konsekvenser. Jürgens tanke var till en början att vi skulle heta RAINBOW men då förklarade jag att om jag överhuvudtaget skulle delta i nämnda projekt så fick det inte bli under namnet RAINBOW. Över min döda kropp. Jürgen stod ganska länge på sig i frågan, men till sist så kläckte han ur sig ”Vad sägs om att kalla oss OVER THE RAINBOW?” Till en början så tvekade jag även där men kom till insikt att det faktiskt var brukbart då projektet dels ändå levererar en överskådlig blick över RAINBOWs makalösa karriär och att bandet inte endast bestod av exmedlemmar. Hade vi endast, förutom Jürgen, bestått av exmedlemmar så hade även OVER THE RAINBOW varit helt obrukbart att använda sig av eftersom det inte hade betraktats som ett tribute-band utan mer som en återförening, men utan dess grundare. Det roliga i det hela är att vi körde nästan mer från DIO-eran än vad vi körde låtar från min tid i bandet.
{youtube}bD4Le_jU_Gg{/youtube}

Överlag var det en riklig låtlista som i stort sett täckte samtliga plattor.

Joe: Exakt! Men merparten blev från DIO-eran för att hylla en av de bästa sångarna som världen fått skåda. Han är värd all uppmärksamhet så även efter sin död. De plattor som han medverkade på anser de flesta hardcorefans är de tveklöst bästa plattorna som RAINBOW någonsin levererade, så det föll sig helt naturligt att DIO-eran skulle anammas något mer än de andra erorna.

Hur ser framtiden ut för JOE LYNN TURNER?

Joe: Phu! Utan att gå in på detaljer så är jag fullbokad i drygt ett år framöver. Nu blir det THE LEGENDS ett tag framöver, sedan kommer jag även att köra en hel del med mitt soloprojekt. Jag kommer att delta i ett filmprojekt som jag inte kan avslöja några detaljer om i dagsläget, men ni kommer att få se mitt namn i en rad olika projekt det kommande året. Jag är så oerhört tacksam för att jag fortfarande kan åka runt världen och ha det som mitt levebröd då det är oerhört tufft att överleva i dagens branschklimat. Jag är oerhört tacksam för att min röst fortfarande håller en hög nivå. Ju äldre man blir så är det än viktigare att tänka på hur man lever för att bibehålla en hög kvalité. Allting känns som en enda stor välsignelse.

Tack som fan Joe för pratstunden.

Joe: Tack själv Sven! Tack för en bra intervju. Det var roliga frågor att svara på.

Sven Mörén
Skribent

Relaterat:

Lords Of Black – Shadows of War (Lyric)
2016-11-22 – Rasmus Brask

Två ”nya” låtar med Ritchie Blackmore’s Rainbow
2017-06-02 – Ron Dahlgren

Deep Purple – inFinite
2017-04-07 – Johan Hagberg

NY VIDEO: Ritchie Blackmore’s Rainbow – Spotlight Kid (Live)
2016-11-27 – Ron Dahlgren

NY VIDEO: Ritchie Blackmore´s Rainbow – Perfect Strangers (live)
2016-10-30 – Magnus Byström


Ämnen

anders tengner | deep purple | joe lynn turner | rainbow | ritchie blackmore | yngwie malmsteen

152 Shares
Share152
Tweet
+1
Buffer
X