Filmrecension: Mötley Crüe – The Dirt

12 Shares

Mötley Crüe, pentagram, dödskallar, eld, stora hår, nitar och läder. Tillsammans med KISS, W.A.S.P, Twisted Sister, Helix och Accept tillhör de min barndoms hårdrockshjältar. Jag var 10 när jag såg ”Looks that kill” på SVT första gången. Effekten var omedelbar och överväldigande. Varje gång jag hört en Mötleylåt från de fem första albumen sedan dess, eller sett de live, har den lyckliga tioåringen inom mig väckts till liv. När boken ”The Dirt” (2001) kom var jag etta på bollen, väntade inte på den svenska översättningen utan läste den över en helg från pärm till pärm på originalspråket.

Sedan dess har Mötley lyckats hålla intresset vid liv hos sina fans med storslagna turnéer där nostalgifaktorn varit hög. Åttiotalsplattorna har utgjort majoriteten av setet, för musiken som är släppt efter millenieskiftet är, om vi ska vara ärliga, på sin höjd medioker.

Filmen då? Ja, den har vi väntat på ända sedan boken släpptes känns det som. För varje år har något nytt bolag nappat för att kort senare överge projektet. När Netflix slutligen fick rättigheterna och produktionen startat har förväntningarna i mitt och många andras fall stigit till skyhöga proportioner.

Problemet är att det är just en film. Man har försökt klämma in mesta möjliga historia på ynka en timme och fyrtiofem minuter. Det innebär att vi aldrig riktigt får chans att lära känna rollkaraktärerna Vince, Nikki, Tommy och Mick och än mindre de nyckelpersoner som fanns runt dem, såsom t ex managern Doc McGee, skivbolagets A&R Tom Zutaut, Tommys flamma Heather Locklear, Vince fru Sharise och deras dotter Skylar etc.

Likt ”Bohemian Rhapsody” har ”The Dirt” också genomgått en kraftig redigering på manusstadiet. Detta är såklart fullt förståeligt å ena sidan, eftersom det handlar om att berätta en story som löper över uppskattningsvis dryga trettio år på under två timmar. Å andra sidan innebär detta för oss nördar en frustration gällande kronologin som många gånger blir helt felaktig. Människor och händelser hänger inte alltid ihop tidsmässigt. Det skrapas mest på ytan. Visst Hanoi Rocks trummisen Razzles död, Nikkis heroinmissbruk som sedermera ledde till den dödliga överdosen, galenskaper under turné med Ozzy som snortar myror och dricker urin, Vince Neils cancersjuka dotter samt hans avsked från bandet, Tommys giftermål med Heather och hans turnédagbok, allt detta finns med. Till och med John Corabi och David Lee Roth (Van Halen) skymtar förbi. Däremot finns en hel del annat som antingen negligerats eller helt utelämnats. Vart är Pamela Anderson? Vänskapen med Guns’n roses och Aerosmith? Kanske inte tillräckligt intressant dramaturgiskt, vad vet jag?

Man har dock fokuserat på att skildra Mötley som det dysfunktionella band de var och vad gäller rekvisita har man lyckats någorlunda bra. Instrument, kläder och scenbyggen ser autentiskt ut. Men… jag är splittrad… det gick så sjukt snabbt… Få andra band har berört mig på samma sätt som Mötley, och framförallt betytt så mycket under hela min uppväxt som de. När jag hör valfri låt från de fem första plattorna vill jag supa, knulla och slåss. På många sätt förkroppsligar filmen såklart detta, men… jag får en känsla av otillfredsställdhet, det fattas något. Det fattas själ och känsla. Jag blir inte berörd. Jag får samtidigt en känsla av att Mötley Crüe är mer intresserade av att odla myten om sig själva, snarare än att berätta historien om sig själva.

Kanske hade det funkat bättre om man satsat på en miniserie istället? Då hade förutsättningar skapats för att krypa in under skinnet på huvudkaraktärerna och dessutom kanske fler viktiga händelser och personer runt bandet tillåtits ta större plats.

Titel: The Dirt
Genre: Film
Regi: Jeff Tremaine
Bolag: Netflix
Releasedatum: 2019-03-22
Betyg: 2/5

12 Shares

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN