Samma dag som Black Stone Cherry firade sitt 20-årsjubileum, gick Kentucky-bandets dröm i uppfyllelse då de spelade i Royal Albert Hall, London. Den minnesvärda konserten spelades in och häromveckan släpptes materialet ”Live From The Royal Albert Hall…Y’All!”
Du kan se hela produktionen på Blu-Ray eller bara lyssna till skivan, som CD, alternativt LP. Albumet finns även digitalt.
Man hör ett sus från en publik som applåderar och Black Stone Cherry drar igång med ”Me And Mary Jane”. Fansen sjunger med direkt. Musiken är groovy, svängande Bluesrock. Låten är flörtigt retsam och cool. Det är full energi direkt. Gitarristen Ben Wells rör sig hela tiden under konserten, headbangar eller sparkar till med ena foten högt upp i luften, bland annat. John Fred Young jonglerar med trumpinnarna och imponerar som vanligt med sitt livfulla spelande. Gruppen kör vidare direkt med ”Burnin’”. Rök sprutar upp framme vid scenkanten. Vibrerande, sköna gitarrslingor hörs. Ben hoppar livligt omkring, vilket är härligt att se. Young avfyrar ett leende bakom trummorna. Wells, sångaren och gitarristen Chris Robertson, samt den nya basisten Steve Jewell ställer sig på rad och spelar. Den gamla, anrika lokalen är vacker och har en fin akustik.
Om man väljer att titta på ”Live From The Royal Albert Hall…Y’All!” får man även se bandet bakom scenen och äldre material från då gruppen startade, med mera. Det varvas in mellan en del av låtarna. Gillar man att se en konsert från början till slut, utan avbrott, så kanske det är lite störigt. Fast det är inga långa klipp, så det är inte som en dokumentär, utan det är bra gjort och allt flyter ändå på som en helhet.
Pumpande trumslag inleder ”Again”. Ett lätt eko på sången hörs, särskilt när musiken tystnar i några sekunder. Då och då hör man publiken svagt i bakgrunden. Det är en härlig atmosfär och en fantastisk konsert. I ett klipp berättar den nya basisten att han är nervös, med tanke på hur stor fan base BSC har, men Steve är samtidigt laddad och redo att rocka loss. Jewell gör ett mycket bra jobb, så han behöver inte oroa sig hädanefter. Vi får i ett annat inslag se många, härliga publikbilder från olika ställen bandet har spelat på under den här turnén.
Underbart gitarrspelande inleder ”In My Blood”, med en skön bas i bakgrunden. Jag sjöng med. Det var dock lite svårt att höra publiken. Inte för att det gör så mycket. Helst vill man ju höra musiken, men lite mer ljudupptagning från åskådarna hade fått livekänslan på hela albumet att öka ännu mer, särskilt om man bara lyssnar. Hur som helst, låten övergick i en reggaeliknande, glädjefylld jamsession. Basisten svängde fram och tillbaka med sina upplyfta armar, precis som fansen, i den här så kallade ”Island Jam”. Jag kunde höra Jeff “Bongo” Boggs, deras trumtekniker som ofta är med dem på scenen, rytmiskt spelande på sina bongotrummor. När jag senare tittade på konserten såg jag honom tillsammans med Chris på gitarr, i ett slags gemensamt, uppsluppet solo.
Någonstans före mitten av konserten presenterades bandmedlemmarna, plus Boggs. Den här gången blev det lite längre än vanligt och om man bara lyssnar, då blir det lite för utdraget. Jag kom snart på andra tankar när sedan två suveräna låtar spelades. Det var klassikern ”Hell And High Water” och den energifyllda, tyngre hårdrockslåten ”Soul Creek”. Publiken sjunger automatiskt med. Det blir fullt ös på scenen och Ben vevar runt med ena armen, som om han spelade frenetiskt.
Deras livfulla musik med tjocka riff fortsätter med ”Devil’s Queen”, som blev ett suveränt livenummer. Man ser att Wells är full av glädje och energi. John Fred tjoar till och sjunger bakgrundssång, medan han trummar på. Båda gitarristerna ställer sig bredvid varandra och ruskar på sina huvuden i takt till musiken. Basisten satte upp ena foten på trumpodiet och rockade loss ordentligt han också.
Strax efter mitten av showen blir det ett innehållsrikt trumsolo. Det är livligt, ibland återhållsamt, för att sedan stegras igen. JFY attackerar och går lös på sitt trumset. Det är alltid fascinerande att se honom spela, men här hör man faktiskt fler detaljer om man bara lyssnar. Young spelar med inlevelse och känsla, rytm och en otrolig skicklighet. Jag har dock sett honom utföra ännu bättre solon än det här, så om jag inte är på humör nästa gång jag tittar, då kommer jag nog att hoppa fram till nästa låt.
De sänkte tempot i konserten med ”Things My Father Said”. Det blev ett uppskattat nummer där man emellanåt skulle kunna höra en knappnål falla. Sångaren blir extra berörd eftersom låten handlar om hans pappa, som inte finns längre, så tårarna är nära. Hans röst spricker ibland eller får ett känslomässigt darr. ”I like to see you light up the stars tonight” säger Chris när han ber publiken att tända sina mobilficklampor och sjunga med. En varm gemenskap känns starkt, även när man bara lyssnar till albumet. Robertson spelade på sin fars gitarr och han log säkert från sin himmel. Frontmannen torkade sedan bort tårarna i ögonvrårna, skrattade till och sa att nu var det dags att öka tempot igen.
Lite längre fram rullar djupa, tjocka toner på, när ”Blind Man” svänger igång. Därefter hörs en välkänd melodislinga, som direkt skvallrar om vilken låt det är. Deras största hit ”Blame It On The Boom Boom” har en Heavy rytm emellanåt. Musiken är alltid suveränt bra i den här klassikern och här hör man publiken lite mer när de sjunger med. Chris håller ut extra länge på sista ordet i textraden ”…turn this thing around…” innan mikropausen. Efterföljande urladdning på trummor och övriga instrument är makalöst bra. Upplevelsen blir ännu starkare när man ser konserten. Utan uppehåll fortsätter de sekunden efter med ”White Trash Millionaire”, som är ännu en underbar klassiker. Det är full fart på scenen. Adrenalinet och glädjen rusar på, även inuti lyssnare och åskådare.
En tillbakablick med en gammal inspelning av ”Lonely Train” visas. Det är snyggt klippt, så att man ser introt och sedan fortsätter låten i nutid. Biten har en Heavy puls med starka trummor och bas. Det pumpar på ordentligt, så att taket nästan lyfter. Ett stort jubel hörs efteråt och man ser John Fred Young leende blicka ut över publiken. Bandet är så tacksamma över att se alla glada ansikten. De avslutar med den fina ”Peace Is Free”. Naturligtvis sjöng alla med, även tittaren i soffan. Sångaren klev upp på trumpodiet och sjöng bredvid trummisen.
Med ett stort leende njöt jag av Black Stone Cherrys feel good-Hårdrock. Bandet spelar med själ och hjärta, glädje och energi. Musiken är kraftfull och sprudlande. De bjuder på sig själva, är ödmjuka och väldigt måna om sina fans. ”Live From The Royal Albert Hall…Y’All!” innehåller en bra blandning av låtar, gamla och nya. Fast oavsett vad de spelar så blir det lysande. Det här är ett fantastiskt livealbum, som får dig att må gott.
Band: Black Stone Cherry
Titel: Live From The Royal Albert Hall…Y’All!
Genre: Hårdrock, Bluesrock
Skivbolag: Mascot Records
Antal låtar: 19
Speltid: 1:53:01 (Blu-Ray) / 1:28:30 (CD)
Releasedatum: 2022-06-24
Bästa låtar: White Trash Millionaire, Lonely Train, Blame It On The Boom Boom, Peace Is Free, Hell And High Water, Me And Mary Jane, Soul Creek, Ringin’ In My Head.
Betyg: 4,5 av 5
