Tons Of Rock 2016 – Den kompletta festivalrapporten

TonsOfRock-2016-500px
Tons of Rock 2016 ägde rum midsommarhelgen i Halden, Norge där band som Alice Cooper, Megadeth, Black Sabbath och Ghost spelade. Rocknytts fotograf Anna Fabbri var på plats och guidar oss igenom årets festival.

Dag 1: Torsdag

Fästningen: Alltså, den här miljön! Det är fullkomligt genialiskt att placera en hårdrocksfestival i en norsk fästning på toppen av ett berg. Vad blir mer metal än så liksom? Det är helt perfekt. Och jag som fullkomligt älskar fästningar, ruiner och gamla vackra byggnader med själ blev blixtförälskad i Fredrikstens Festning. Önskar dock att det funnits mer tid att gå runt och bara beundra platsen.



1-TonsOfRock-500px

Vi var flera fotografer från olika länder som delade boende, och eftersom det här Presskollot huserade på grannorten krävdes det således en stunds bilkörning för att komma på plats, och vi lyckades hamna mitt i rusningstrafiken på väg till festivalen. Leprous som var festivalens första band missade vi tyvärr just därför. När vi parkerat och promenerade till festivalområdet hörde vi hur deras musik fyllde luften mellan fästningen, campingen och bilparkeringen. Redan då småregnade det, och resten av dagen fick alla festivalbesökare stå ut med allt från duggregn till rejäla skyfall. Men av stämningen att döma gjorde det inte så mycket, folk var taggade på festival och just den här dagen kanske främst på Black Sabbaths sista konsert i Norge med Ozzy på sång.

2-Blues-Pills-TonsOfRock-500px

Svenska Blues Pills hanterade duggregnet med stil och körde järnet på största scenen Fort West. Elin Larssons röst är imponerande och hon svängde, förutom med rösten, även med sitt hår och sin fransbeklädda klänning.

3-Vreid-TonsOfRock-500px

Norska Vreid, som är fortsättningen på gamla Windir, drog upp stämningen ytterligare några snäpp med black metal och fräsig pyro. Tycker det var kul att basisten Jarle Hváll Kvåle, som bokar band till Tons Of Rock, även bokat in sitt eget band.

4-Rival-Sons-TonsOfRock-500px

Rival Sons känns som ett sådant där band som kommer bli riktigt stort, de är redan på god väg. Deras svängiga musik passar faktiskt perfekt på festival och tillhör kategorin ”musik som skapar fin festivalvibb”.

När det äntligen var dags för kvällens dragplåster var det smockfullt framför den största scenen. Showen startade ca sju minuter innan utsatt tid med en animerad film, en liten stund in i filmen hörs Ozzy ropa till publiken, han syns inte än men det spelar ingen roll för publiken vrålar tillbaka som en enhövdad best. När alla bandmedlemmarna kliver ut på scenen känns det nästan som att den gamla fästningen från 1600-talet ska rasa ihop av publikens vilda respons när de inleder med låten Black Sabbath. Jag förvånas över hur bra och stabil Ozzys röst faktiskt låter. Sist jag såg honom sjunga med Black Sabbath på Sweden Rock Festival var jag föga imponerad och inbillade mig att det konstant fanns ett metalliskt biljud som av någon slags live-autotune. Gången innan dess, på samma festival men under namnet Ozzy, tyckte jag sånginsatsen var förfärlig och stod inte ens ut hela konserten. Men nu, nu låter det faktiskt bra. Under konsertens andra halva hörs det dock att rösten börjar bli trött och den låter ansträngd, och

Ozzy har svårt att sjunga i pitch. De andra farbröderna ser betydligt piggare ut setet igenom, även om Tony Iommi och Geezer Butler står stilla mycket. Setlistan innehåller givetvis massor av klassiska Black Sabbath-dängor, som Snowblind, War Pigs, N.I.B., Iron Man, Children Of The Grave med flera, samt avslutas föga oväntat med Paranoid. Snacket sade att det var runt 10.000 personer på plats och det märktes verkligen att många av dessa var där främst för kvällens headliner.

Största besvikelsen för mig var att inte få lov att fota Black Sabbath. Endast fyra fotografer som representerade norska dagstidningar valdes ut av bandets management och fick lov att ta bilder. Vi andra fotografer var djupt besvikna. Total antiklimax. Vakter och bandets crew gick runt i publiken under konserten och såg till att alla som hade systemkameror av modell bättre stoppade ner dessa i sina väskor. En något bitter avslutning på en annars toppenbra första festivaldag, men det var bara att bita i det sura äpplet och respektera reglerna.

Under resan hem till Presskollot på natten hamnade vi bakom tre lastbilar som körde iväg med Black Sabbaths grejer. Kändes fint och samtidigt lite vemodigt att se dem rulla vidare.

Dag 2: Fredag

Under festivalens andra dag var det uppehåll, men det märktes inte direkt. Det var nämligen så kvavt och tryckande i luften att alla svettas floder. Det gick knappt att vara i pressrummet, därinne var luften sämst på hela festivalen och man svettades som en finsk bastubadare på elitnivå efter tio sekunder. Vi gick och längtade efter lite åska för att luften skulle bli lättare. Det hade till och med satts upp åskledare på fästningens murar ifall att. Men det blev inte något med det, vi fick stå ut med att svettas obscena mängder istället.

5-Krakow-TonsOfRock-500px

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstått hypen kring Krakow, men nu ramlade polletten ner. Musiken kommer till sin rätt live, men är mörk och intensivt tät och mättad av tyngd. Och det är nog omöjligt att missa den närmast maniska intensiteten hos sångaren Frode Kilvik som bland fotograferna gick under det välförtjänta smeknamnet ”Crazy Eyes”.

Eftersom det var midsommarafton bar jag en krans av vita tygblommor i håret hela dagen. Någon del av det traditionella firandet måste man ju ta med, även om man är utrikes på rockfestival. Jag roade mig med att flyga på mina norska vänner och ge dem bamsekramar samtidigt som jag vrålade ”Glad midsommar!”. Somliga fattade ingenting och andra sprack upp i stora leenden och gratulerade med dagen på typiskt norskt vis. Svenska festivalbesökare fattade genast galoppen, och ropade glada midsommarhälsningar när vi passerade varandra på festivalområdet. Såg till och med några andra kransbärare just den dagen. Mycket gemytligt.

6-August-Burns-Red-TonsOfRock-500px

Hardcorebandet August Burns Red gav järnet och lite till på scenen i det för dagen väldigt svettiga megatältet. Musikaliskt stack de inte ut nämnvärt men de gav oss en riktigt bra show men en minst sagt intensiv frontman.

7-Sixx-AM-TonsOfRock-500px

Publikmagneten Nikki Sixx drog givetvis många, det kändes som om en betydande del av dem var nyfikna på att se just honom. Faktum är att han i sitt ”nya” band Sixx:A.M. visar en uppfriskande spelglädje, liksom övriga i bandet som röjer järnet och spexar med fotograferna. Själv tyckte jag det kändes som om sologitarristen DJ Ashba var precis överallt samtidigt. Låtvalet är bra och de håller energin och intresset uppe. James Michaels säregna och stundtals känslodrypande röst utgör en bra kombination till hans extroverta insats som frontman.

8-Black-Debbath-TonsOfRock-500px

Största garvet bjöd Black Debbath på. Man kan äntra scenen på olika sätt, jag roar mig ofta med att studera detta och Black Debbath gör sin entré på ett helt unikt vis. En handfull skäggiga medelålders män i för korta jeansshorts och västar åmar sig in på scenen. Den här norska orkestern är något av det galnaste jag sett. Någonsin. Musikmässigt är det ganska tungt 70-talssvängigt och flirten med Black Sabbath är tydlig vilket namnet så uppenbart antyder. Och detta gör det faktiskt bara ännu roligare att de spelar på samma festival som legenderna. Insvept i rikligt med humor levereras syrlig kritik mot samhället och politik i texterna som är på norska. Hade gärna velat se hela giget men var tyvärr tvungen att stressa upp på bergstoppen för att hinna se Mork.

9-Mork-TonsOfRock-500px

För att komma till Huth Stage Man får man klättra som en bergsget, men enbart den bedårande utsikten i sig är värd mödan och eventuella skavsår. Lägg därtill bra band på en liten scen så har vi genast det perfekta spelstället på jorden. Det överlägset bästa scenljuset hade Mork. Alla band jag såg på Huth Stage hade utmärkt ljus. Har ingen aning om vem Ljusteknikern där var, men jag hade med glädje packat ner personen i min resväska och tagit med honom eller henne hem och tvingat alla konsertarrangörer att använda sig av Ljusteknikern på alla framtida spelningar. Mork var riktigt bra. Såg dem på extremmetalfestivalen Inferno i Oslo i våras och blev imponerad, och här var de faktiskt ännu bättre.

10-Alice-Cooper-TonsOfRock-500px

Alice Cooper – vilken fantastisk showman han är! Han är alltid grym live och den här gången kändes det som han till och med var bättre än vanligt. Det var en upplevelse att stå i fotodiket under Billion Dollar Babies under ”dollar”-regnet. Ryckte med mig en sådan sedel med Coopers ansikte tryckt på som en fin souvenir. Efter att ha fotat låt 3-4 och stod jag och såg några låtar men sedan tog det tvärstopp. Mina fötter meddelade att det var dags för sittvila och mitt personliga utrymme för input var fullt så jag var helt enkelt tvungen att ta en paus och fick nöja mig med att höra slutet av konserten från håll. Mot slutet hyllades fallna hjältar som Lemmy och David Bowie genom att Ace Of Spades och Suffragette City spelades vilket var fint.

11-Mgla-TonsOfRock-500px

Mgla var nog det band jag såg allra mest fram emot på festivalen. Och jag blev inte besviken. Polackerna spann en magisk atmosfär kring toppen av fästningen där de framförde sin stämningsfulla och ibland närmast meditativa black metal på den minsta scenen med en majestätisk utsikt över Halden och vackra naturlandskap med fjordar. Med sina identitetslösa ansikten täckta av svart tyg och som bara antyder grundläggande ansiktsdrag lämnar de över allt fokus till musiken.

12-Ghost-TonsOfRock-500px

Ghost blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser dem. När de växer ur sina skor skaffar de helt enkelt nya och större. Nu är de ett band i absolut världsklass och jag blev mammigt stolt över våra svenska gastar. Allt är übersnyggt! Och låturvalet är stiligt. Papas mellansnack är smålökigt och snuskigt. Gastarna med sina olika personligheter och rörelsemönster tillför något som är svårt att sätta fingret på men som gör mycket för det rent visuella uttrycket. Hårdast är Mummy Dust. Mjukast och kanske mest känslosam är He Is som inleds av den instrumentala Spöksonat. Year Zero är en riktig arenalåt som de på perfekt vis petat in någonstans i mitten. Och som avslut kör de som alltid stämningsfulla allsångsvänliga Monstrance Clock.

13-The-Carburetors-TonsOfRock-500px

Bästa partyt bjöd The Carburetors på. Deras spelningar är alltid som en stor, vild och galen fest och den här spelningen var inget undantag. De inledde med Lords Of Thunder. Sångaren Eddie Guz frågade oss fotografer om det bara är tre låtar vi får fota, och vi svarade alla jakande, varpå han ändrade reglerna och bestämde att vi fick vara i fotodiket hela giget om vi ville. Tyvärr blev vi ändå utslängda av vakterna efter 3-4 låtar, men det var en fin gest av Eddie. Gitarristen Kai Kidd fick ett ryck och klev ner från scenen och över kravallstaketet och crowdsurfade iväg på publikens armar samtidigt som han fortsatte spela gitarr. En sådan partyångvält som The Carburetors borde faktiskt alltid få avsluta en festivaldag, det helt enkelt en perfekt avslutning.

Dag 3: Lördag

Sista festivaldagen. Och äntligen perfekt festivalväder. Kändes som om vi alla verkligen förtjänat det. Varmt, soligt, och framåt eftermiddagen precis så där torrdammigt som det bara blir på festivaler. Folk var på bra humör och satt och drällde i grässlänterna och på fästningsmurarna. Trots att festivalen bara är tre år gammal är den välarrangerad, och lineupen är bred.

14-TonsOfRock-500px

Matutbudet skulle kunna bli lite bredare. Det fanns inte jättemånga matstånd. Mina vänner som lever på blandkost tyckte maten som fanns var bra, särskilt hackebiff, men även de önskade ett något större utbud. Och har man som jag en i allmänhetens ögon sett en ganska smal kosthållning med önskemål om vegansk glutenfri mat så var det svårt att hitta något mer än flytande föda och snacks att fylla magen med. Sista dagen var jag less på jordnötter i presscentret och behövde varm lagad mat för att klara av en sista lång festivalarbetsdag, så jag begav mig ut på jakt och scannade av matvagnarnas utbud. Jakten var mycket lyckad, det fanns bakad potatis med majs och bönröra med nachos. Lycka!

15-Ammunition-TonsOfRock-500px

Lördagens första band för mig blir Ammunition som består av en blandning av norska och svenska musiker. Erik Mårtensson och Magnus Ulfstedt som annars sjunger/spelar bas i Eclipse kan här ses på gitarr/trummor. Lite synd är det att gossarna i Ammunition fick en sådan tidig speltid, deras melodiösa rock är bra och förtjänar en större publik.

16-Pain-TonsOfRock-500px

Industrimetalbandet Pain väckte garanterat alla i publiken som eventuellt fortfarande var lite trötta i mössan. Peter Tägtgren är vildögd och ser skogsgalen ut vilket han illustrerar med en tvångströja. Känns ändå helt rimligt på något vis.

17-Etherial-Sin-TonsOfRock-500px

Största överraskningen under de här dagarna var utan tvekan Ethereal Sin. De är också riktigt roliga att fota. Japaner i corpse paint och lysande ögon klädda i traditionella japanska kläder, som spelar symfonisk black metal med inslag av kvinnlig operaakting sång. Vilket genidrag! De har varit aktiva sedan 1997 och är således veteraner inom genren, men helt nya för mig. Live kom musiken till sin rätt, och det visuella uttrycket kompletterade fint.

18-Steak-Number-Eight-TonsOfRock-500px

Steak Number Eight var en helt ny bekantskap för mig. En fotografkollega tipsade om dem och tyckte absolut att de är värda att se. Hon hade rätt. Det började bra med att sångaren klev ut på scenen, gick fram till mickstativet och stoppade in hela mikrofonen i munnen. Sedan blev det åka av. Om de här gossarna fortsätter på det påbörjade spåret samt klarar av att bibehålla den frenetiska energinivån kommer de antagligen gå rätt långt.

19-Amon-Amarth-TonsOfRock-500px

Roligast scenbygge hade vikingaskäggen Amon Amarth. De hade släpat med sig två gigantiska röksprutande drakhuvuden som bandmedlemmarna då och då klättrade upp på för att headbanga. Sångaren berättade att han har släktband till Halden och därför betydde den här spelningen extra mycket för honom. Och det märktes. De röjde friskt i solskenet och visade var vikingaskeppet skall stå.

20-Europe-TonsOfRock-500px

Bästa festivalstämningen bjöd Europe på. Joey Tempest är ett fullfjädrat proffs som frontman. Det är fortfarande ljust ute när de spelar och man märker att de flesta har någon form av relation till Europe. När de drar av sina gamla hits, och då framförallt The Final Countdown mot slutet så blir publiken som ett stort böljande, hoppande och dansande hav och det är svårt att inte känna sig lite festivalmysig.

21-Megadeth-TonsOfRock-500px

Megadeth. Mästare i kött- och potatismetal. Man vet vad man får och man får det man förväntar sig. Pålitligt helt enkelt, och ett bra soundtrack till den goda festivalstämningen i kvällssolen.

22-Nekromantheon-TonsOfRock-500px

Sist ut på den lilla scenen på toppen av fästningen norska Nekromantheon. De spelar röjig thrash och har precis som övriga band på den scenen utmärkt ljus.

23-Behemoth-TonsOfRock-500px

Behemoth. Denna väloljade blackened death metal-stridsvagn från Polen. Det är snyggt, snor-tight och intensivt. Även om jag av och till stör mig enormt på alla de stulna inslagen i scenshowen gör de sin grej riktigt bra. Ibland skulle jag önska något spontant och icke-koreograferat inslag, men jag ska inte klaga. De rev av hela The Satanist-plattan från början till slut, och därefter några ytterligare karameller från tidigare album. Ljudet var bra om man stod inte stod långt fram på sidan, där var det bullrigt så vi

flyttade på oss. Lite synd är det att det glesnade i publiken ju längre spelningen pågick, men jag antar att folk var trötta och ville hem, och alla är kanske inte jätteförtjusta i extremmetal. Själv tycker jag detta var en riktigt stilig avslutning på en grym festival. Hit vill jag definitivt åka igen!

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter