ALLA NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Joe Bonamassa – Royal Tea

4 Shares

(Scroll down for an English version)

Den amerikanske gitarristen, sångaren och låtskrivaren skulle nästan kunna kallas för överproduktiv. Joe Bonamassa är full av idéer och har gett ut över fyrtio album. Nu är det dags för nästa, som släpps fredag 23 oktober, genom J&R Adventures/Provogue Records/Mascot Label Group. Tillgängliga format blir CD, 2 LP i färgad vinyl, eller Earbook med både CD och dubbelvinylen. Att han är en briljant Bluesgitarrist, det vet vi, men hur bra är nya skivan ”Royal Tea”? Låt oss ta en närmare titt på det.

Joe Bonamassa prövar ibland nya grepp för att överraska sina fans. Det kommande materialet var ett äventyr för honom, som stod på hans att-göra-lista. Plattan sägs återknyta fyrtiotreåringen med sin ungdom, då han upptäckte Jeff Beck Group, Cream och John Mayall’s Bluesbreakers med Eric Clapton i sin pappas vinylsamling. Den brittiska bluesboomen formade honom till den han är idag.



Joe har skrivit alla sångerna, men några andra har också medverkat i låtskrivningsprocessen. Här finner vi gitarristen Bernie Marsden (ex-Whitesnake), Creams tidigare textförfattare Pete Brown och pianisten Jools Holland. De skrev allt material i London, där också inspelningarna skedde, i legendariska Abbey Road Studios. Bonamassa säger om nya albumet: ”Den låter verkligen brittisk.” Artistens turnéband med trummisen Anton Fig, basisten Michael Rhodes och keyboardisten Reese Wynans, samt producenten Kevin Shirley flög till England när det var dags att spela in.

Skivan öppnas med den intressanta ”When One Door Opens”. Introt låter brittiskt och pampigt, som en skojig hänvisning till tankarna bakom hela idén och var albumet spelades in. Sedan drar musiken igång med Bonamassas karaktäristiska gitarrspelande. Han sjunger först med en djup röst, för att sedan gå upp i normal stämma. Takten i melodin gungar på och ljudet av stråkinstrument hörs igenom hela biten, som en fin inramning. Liksom stråkarna återkommer även Joes djupare sång, som tyvärr låter lite ansträngd. Därför blir det så befriande när hans vanliga röstläge tar över. Spåret förändras plötsligt när Anton Fig börjar hamra effektfullt på trummorna. Tankarna snuddar en kort stund vid Maurice Ravels ”Boléro”. Därefter övergår framförallt gitarr och bas i ett Rocksound, varvid biten ändrar karaktär igen. Mot slutet går den nästan överstyr, men avslutas lika stillsamt som den började.

Mer utav Rockstilen hittar vi i ”I Didn’t Think She Would Do It”, som även är ett bra exempel på gitarristens fingerfärdighet. Här finns också en skönt dunkande bas. Titellåten ”Royal Tea” bjuder på klassisk, härlig Blues. Som en avslutande touch på refrängen glider Joe upp i en hög ton med sin röst och svävar där några sekunder, vilket är lite coolt. Förutom det blir dock nyss nämnda refräng, som förstärks av en väldigt högljudd bakgrundskör, för monoton.

Tunga bastoner inleder den något annorlunda ”Lookout Man”. Det är sjuttiotalsrock över alltihop, fast med ett sprudlande munspel. Låten har ett släpande gung och stämningen kryper nästan under skinnet på ett psykedeliskt vis. Lyssnaren blir smått kluven, i fråga om det är bra eller dåligt. Avslutande ”Savannah” förflyttar oss till södra USA med sin Countryblues. Här råder säkert delade meningar, men undertecknad tycker att det är lite för smörigt och sömnigt. Inget är fel, utan lugnt, fint och trevligt. Fast jag har väldigt svårt att ta till mig den här. Stilen i ”Lonely Boy” är som femtio-sextiotals boogie woogie-rock i storbandsjazz-kostym, vilket får mig att skrynkla ihop ansiktet och nästan hålla för öronen. Det blir för mycket ”radiomusik en söndaglunch”, där spelandet lättsamt galopperar på utan mål.

Till de riktigt bra låtarna hör ”A Conversation With Alice”, med ett härligt flöde och fin energi. Allvar och lekfullhet möts i en skön blandning. Här känner vi igen Joe Bonamassa och förutom honom gör Fig ett fantastiskt jobb bakom trummorna. Alla medverkande är excellenta musiker och i det här stycket hörs deras spelglädje tydligt. Den ännu bättre ”Why Does It Take So Long To Say Goodbye” startar med mjuka, lätta gitarrtoner, som plötsligt förstärks och det blir känslosamt direkt. Frontmannen har en klar och fin sångröst. Texten och äktheten i Bonamassas röst berör. Materialet har ett fantastiskt härligt mittparti, där musiken stegras och spänningen byggs upp. Under solot tycks gitarren sjunga och slutet är fyllt av längtan.

Favoriten ”Beyond The Silence” fångade mitt intresse direkt med ett dovt åskmuller i bakgrunden, samt trummor, bas och keyboard i långsam takt. Ljudet av piano och akustisk gitarr ger en skön stämning. Joes sätt att sjunga här är suveränt. Kompositionen är underbart bra och detaljrik på ett utsökt vis.

”Royal Tea” är nog inte allas kopp med té. Produktionen innehåller ett och annat guldkorn, men på det stora hela hjälper inte det. Variation är visserligen trevligt, men här blir det alldeles för spretigt och slutresultatet blir ojämnt. Joe Bonamassa har viljan. Frågan är om han, den här gången, ville lite för många olika saker. Det blir varken hiss eller diss, utan ett mellanting i betyg. Utav fem möjliga klarar skivan att nå upp till en trea, men den är svag. Han kan mycket bättre än såhär.

(English version)
The American guitarist, singer and songwriter could almost be called overproductive. Joe Bonamassa is full of ideas and has released over forty albums. Now it is time for the next one, which will come on Friday October 23, through J&R Adventures/Provogue Records/Mascot Label Group. Available formats will be CD, 2 LP in colored vinyl, or Earbook with both CD and double vinyl. We all know that he is a brilliant Blues guitarist, but how good is the new record “Royal Tea”? Let us take a closer look.

Sometimes Joe Bonamassa finds new ways to surprise his fans. The upcoming material was an adventure for him, which was on his to-do list. The record is said to reconnect the forty-three-year-old with his youth, when he discovered Jeff Beck Group, Cream and John Mayall’s Bluesbreakers with Eric Clapton in his father’s vinyl collection. The British blues boom shaped him into who he is today.

Joe has written all the songs, but some others have also been involved in the songwriting process. Here we find the guitarist Bernie Marsden (ex-Whitesnake), Cream’s former lyricist Pete Brown and the pianist Jools Holland. They wrote all the material in London, where the recordings also took place, in the legendary Abbey Road Studios. Bonamassa says about the new album: “It really sounds British.” The artist’s touring band with drummer Anton Fig, bassist Michael Rhodes and keyboardist Reese Wynans, as well as producer Kevin Shirley flew to England when it was time to record.

The album opens with the interesting “When One Door Opens”. The intro sounds British and grandiose, as a fun reference to the thoughts behind the whole idea and where the album was recorded. Then the music sets off with Bonamassa’s characteristic guitar playing. He first sings with a deep voice, then goes up in a normal tone. The tempo of the melody swings in a rolling way and the sound of violins is heard throughout the piece, like a nice framing. Like the violins, Joe’s deeper singing returns, which unfortunately sounds a bit strained. Therefore a kind of relief comes over you when his usual voice takes over. The track suddenly changes when Anton Fig begins hammering effectively on the drums. The thought of Maurice Ravel’s ”Boléro” cross my mind for a few seconds. After that, the guitar and bass in particular shift into a sound of Rock, whereby the piece changes character again. Towards the end it almost overturns, but finishes as peacefully as it began.

More of the Rock style can be found in “I Didn’t Think She Would Do It”, which is also a good example of the guitarist’s finger skills. There is a nice thumping bass here as well. The title song “Royal Tea” offers classic, lovely Blues. As a final touch to the chorus, Joe slides up in a high tone with his voice and hangs there for a few seconds, which is a bit cool. The just mentioned chorus, which is strengthened by a very loud background choir, becomes too monotonous though.

Heavy bass tones introduce the slightly different “Lookout Man”. It is seventies Rock all over, although with an exuberant harmonica. This tune has a very slow, swaying pace and the atmosphere almost crawls under the skin in a psychedelic way. The listener gets a little split, in the question about whether it is good or bad. Finishing “Savannah” takes us to the southern US with its Countryblues. There are probably different opinions here, but the undersigned thinks it is a bit too cheesy and sleepy. Nothing is wrong. It is fine, calm and nice. Although I am having a hard time to take this one in. The style in “Lonely Boy” is like fifty-sixties Boogie Woogie Rock in a Jazz-orchestra suit, which makes me wrinkle my whole face and almost cover my ears. There is too much “radio music on a Sunday lunch”, where the playing gallops on easily, without a goal.

The really good songs include “A Conversation With Alice”, with a delightful flow and fine energy. Seriousness and playfulness meet in a nice mix. Here we recognize Joe Bonamassa and besides him, Fig does a fantastic work behind the drums. All participants are excellent musicians and in this tune is clearly heard their joy they get from playing. The even better “Why Does It Take So Long To Say Goodbye” begins with soft, light guitar tones, which suddenly intensify and it immediately becomes emotional. The front man’s vocals has a pleasant clearness. The lyrics and the authenticity of Bonamassa’s voice touches you. The material has a fantastically superb middle part, where the music is increased and the tension builds up. During the solo, the guitar seems to sing and the end is filled with longing.

The favorite “Beyond The Silence” directly caught my interest with a thunderstorm on low volume in the background, as well as drums, bass and keyboards at a slow pace. The sound of piano and acoustic guitar brings a nice atmosphere. Joe’s way of singing is great. The composition is wonderfully good and detailed in an exquisite way.

“Royal Tea” is probably not everyone’s cup of tea. The production contains one or two grains of gold, but in total it does not help. Variation is indeed nice, but here it spreads in too many directions and the final result becomes uneven. Joe Bonamassa has the will. The question is whether he, this time, wanted a little too many different things. It will be neither the top nor the bottom in rating, but something in between. Out of five possible, the album manages to reach a three, but it is weak. He can do much better than this.

Låtlista ”Royal Tea”:
01. When One Door Opens
02. Royal Tea
03. Why Does It Take So Long To Say Goodbye
04. Lookout Man
05. High Class Girl
06. A Conversation With Alice
07. I Didn’t Think She Would Do It
08. Beyond The Silence
09. Lonely Boy
10. Savannah

Artist: Joe Bonamassa
Titel: Royal Tea
Genre: Blues, Bluesrock
Skivbolag: J&R Adventures/Provogue Records
Antal låtar: 10
Speltid:  59:18
Releasedatum: 2020-10-23
Bästa spår: Beyond The Silence, Why Does It Take So Long To Say Goodbye.
Betyg: 3/5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

4 Shares

Relaterade artiklar

FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter