Men hallå, Blue Öyster Cult borde väl ändå ha begravts på rockkyrkogården för längesedan och då till tonerna av någon som hysteriskt bankade på en koklocka?
Det är lätt att avfärda två äldre herrar som Eric Bloom, 75 år, och Donald “Buck Dharma” Roeser, 72 år, som några halvt senila rockvrak men ack så fel. När deras Blue Öyster Cult slår till men sin första platta på nära tjugo år gör de det med besked och pondus som bara ett band med deras cv kan göra.
Första spåret “That was me” sätter tonen på hela plattan och har ett riff värt att döda för. Årets chock utan tvekan. Sedan radas de tretton följande låtarna upp som på ett pärlband av välspelad och snyggt producerad hård rock.
BÖC:s styrka har alltid varit dynamiken och skiftningarna mellan ganska raka och melodiska låtar kombinerat med snygg körsång och oväntade musikaliska grepp. Så också här på deras fjortonde platta sedan starten i New York 1967. Vissa spår, som till exempel, “Fight” är rent poppiga och otroligt snygga medan andra har brutala gitarriff inte många yngre band en kommer upp med på sin debutplatta. Gammal är ju ändå äldst som det brukar heta.
Jag har alltid tyckt bandet haft grymt snygga skivomslag, det kanske inte riktigt gick helt rätt här, och väldigt coola låttitlar. Titlar som säkerligen inte gick hem här i Sverige och under den vänstervridna proggrörelsen då partibok och knutna nävar var viktigare än rocklåtar med hook och humor. Inte heller tolkade man bandets symbol. Eller logotype rätt och följaktligen var bandet ett gäng fascister. Logon skapades av Bill Gawlik 1972 och hänvisar både till grekisk mytologi och alkemi.
2020 är kanske ett förlorat år på många sätt men “The symbol remains” är en stor tröst i ett annat rätt kompakt mörker.
Band: Blue Öyester Cult
Titel: The Symbol Remains
Genre: Classic rock
Betyg: 4/5
Releasedatum: 2020-10-09
Skivbolag: Frontiers
Bäst: “That was me”, “Train true (Lennies song”, “Box in my head”, “The return og St Cecilia”, “Florida man”.
