ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Anders Rosell – One Lie Away From Home

9 Shares

Gitarristen och låtskrivaren Anders Rosells nya soloverk ”One Lie Away From Home” släpps digitalt nu på fredag, 18 september. Bluesplatta nummer tre är precis som de tidigare mixad av Henrik Hansson, Cobber Media.

Strängarna på basen hanteras nu av Hansson och medverkar för andra gången bakom trummorna gör Christoffer Olsson Segerberg. Den makalöst bra sångaren Mange Andersson har funnits med på alla produktionerna och har även skrivit några låtar ihop med Rosell. Man blir härligt yr av Anderssons röst. Det är helt fantastiskt hur han glider iväg på tonerna. Vilken lyckoträff för bluesgitarristen att ha hittat honom.


Bakom själva texterna döljer sig djupare tankar, enligt Anders. Framför oss har vi nu ett material där alla låtar mer eller mindre hänger ihop. Musikens stil varierar. Emellanåt spretar det kanske lite väl mycket, men det är i grund och botten Blues. Kommer någon av låtarna att nå upp till samma höjder som den underbara ”Take My Place” från förra plattan ”Lost In A Foreign Land” (2017), eller till exempel ”The Imaginary Misery Song” från debutalbumet ”Birds & Blues” (2016)? Låt oss ta en närmare titt på det nya albumet.

Det var vågat och lite riskfyllt att inleda skivan med långsamma ”Sandra Dee”. Den går i moll, men dysterheten bryts av ett gitarrsolo i dur, som ger en känsla av hopp. Med en dos av självironi refererar Anders Rosell balladens intro till Aretha Franklins ”Chain Of Fools”. Rosells låt är tung och skör i ändarna. Här valdes att inte lägga några körer, för att få fram en ganska blottad och personlig känsla. Namnet på sången kanske ni känner igen. En av huvudkaraktärerna i ”Grease” heter så. Filmen bygger en del på 50-tals nostalgi, vad gäller kärlekens spel. Enligt Anders är det en metafor om åldrande. Den oundvikliga separationen från ungdom, skönhet, passion och förhoppningar. När man blir äldre finns längtan kvar, i form av nostalgi och drömmar, men kan leda till olycka om oturen är framme. Dagen då låten sjöngs in hade extra mycket känslor avhandlats. De var helt slut mentalt, så att det även kändes fysiskt. Trots det sjöng Mange Andersson ända inifrån själen av desperation.

Tjocka gitarr-riff inleder det absolut bästa spåret ”Forever Travelling Man”. Musiken är tuff, cool och visar var skåpet ska stå. Den här suveräna kompositionen har allt och mitt inre jublar. Förutom ett utsökt gitarrspelande lyfter även körerna i refrängen alltihopa. Med tanke på energin som låten besitter hade den passat som albumstartare. Artisten säger det även själv, men tänkte: ”Varför inte börja med en ballad och sen bränna av fyrverkeriet.” Han fortsätter: ”Texterna hänger ju ihop rätt bra också, efter varandra, om man orkar analysera lite.”

”My Enemies” handlar om hur tiden både kan stå still, samtidigt som den kan rinna oss ur händerna. Fint pianospelande inleder, utfört av Rosell själv. Den öppenhjärtiga texten förmedlas av Mange på ett både ömtåligt och starkt vis. Tempot stegras och låten växer. När den tar slut vill man höra mer. Spåret blir bättre och bättre för varje gång man lyssnar.

När ”Wannabe Bluesman” spelas, då rullar glädjen in och kroppen gungar med. Leende känner jag en skön känsla av energi sprida sig genom ådrorna. Ännu mer lättsamma tongångar blir det i ”Caught In The Middle Of Love”. Här är musiken som såsig 50-tals Popblues på ett obekymrat, nästan naivt sätt. Jag känner på något vis att den inte passar in, men det kan ju vara en smaksak.

Tåg är frekvent förekommande både inom Bluesmusiken och i Anders liv som resande musiker. På tågresorna från stad till stad, när landskapet swischar förbi utanför fönstret, har han ofta suttit där med en massa tankar om livet. Vilka vägval skulle han ha tagit och vad skulle han inte ha gjort, till exempel. I texten till ”Slavetrain” är det ett sökande genom radiokanaler, vilket gitarristen förklarar är en metafor för hur hans antenner alltid är på vakt och känner av vart han är på väg. Även hur den sökande radarn alltid är på jakt efter att rymma eller leta upp spänning någonstans. Trots titeln och alla djupa tankar upplever lyssnaren att det är en låt fylld av positiva vibbar. Musiken är lockande på ett Rolling Stones-aktigt vis. Här finner vi lekfulla, sprudlande pianotoner. Orden levereras av sångaren på ett okomplicerat och roande sätt.

Jag saknar en sång i stil med coolt sköna, smått kaxiga ”I’m Badly Gonna Need”, som Anders skrev till första skivan.  Annars är ”One Lie Away From Home” ett trevligt och väl utfört album.


Låtlista:
1. Sandra Dee
2. Forever Travelling Man
3. My Enemies
4. Wannabe Bluesman
5. The Great White
6. Caught In The Middle Of Love
7. Slavetrain
8. Is It Too Late For Me


Artist: Anders Rosell
Titel: One Lie Away From Home
Genre: Blues
Skivbolag: Cobber Media
Antal låtar: 8
Speltid:  33:12
Releasedatum: 2020-09-18
Bästa spår: Forever Travelling Man, Wannabe Bluesman, My Enemies.
Betyg: 4/5 

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Anna Karlsson

Anna Karlsson

Skribent/Fotograf
RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter