ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Ghost – Infestissumam (10.0)

333 Shares

ghost-album-2013

Band: Ghost
Titel: Infestissumam
Genre: Ockult rock/heavy metal
Skivbolag: Loma Vista Recordings/Universal Music
Producent: Nick Raskulinecz
Releasedatum: 2013-04-09
Betyg: 10/10

Efter 25 månader som medarbetare åt den fantastiska nättidningen som är Rocknytt så har det nu blivit dags för undertecknad att ge sin första fullpoängare. Jag hade inför släppet av Infestisumam, som för övrigt betyder ”fientlig” på latin, extremt höga förhoppningar då Ghosts debutplatta Opus Eponymous från 2010 verkligen är en personlig favoritplatta hos mig precis som hos många andra. När Ghost släppte denna numer legendariska debut kom de verkligen från ingenstans och slog ner som en komet i musikvärlden. Succén var tvivelsutan ett faktum och Ghost spelade snart på stora arenor runt om i världen tillsammans med legendariska band samt åtnjöt respekt och uppskattning från både medmusikanter, media och vanliga hårdrocksfans. Deras anonymitet, mystiska image och sataniska framtoning i kombination med en omisskänlig förmåga att skriva minnesvärda melodier och refränger, allt i led med bandets mission som enligt dem själva är att medelst kommersiell rockmusik samla själar åt Satan, skapade något som tydligen var ett vattentätt recept på framgång. Nu, tre år senare, är alltså bandet tillbaka med den väldigt efterlängtade andra plattan. Jag har valt att gå igenom plattan låt för låt, så håll i er – nu kör vi!


Plattan inleds med den otroligt mäktiga och sakrala Infestissumam, som agerar intro till det nästkommande spåret och första ”riktiga” låten. Gåshuden infinner sig från första sekund av detta intro och redan här börjar man ana att något riktigt stort är på gång.

Den första riktiga låten på Infestissumam är en rak och tung hymn vid namn Per Aspera Ad Inferi. Vi bjuds på några riktigt feta riff och en mässande refräng som fungerar väldigt bra som albumöppnare. Detta är den låt som är mest lik låtarna på Opus Eponymous.

Vi går vidare till den tredje låten som också är den första singeln från plattan, nämligen Secular Haze. Den spöklika melodislinga som ligger i bakgrunden får mig osökt att tänka på ett nöjesfält. Dock inget glatt sådant, utan ett övergivet, spöklikt samt postapokalyptiskt. En otroligt snygg och stämningsfull skapelse.

Jigolo Har Megiddo står sedan på tur och här bjuds vi på något som rent genremässigt skulle kunna klassificeras som ”svartpop”. Det är tämligen enkel och poppig rock med otroligt snygga melodier och ett fantastiskt snyggt arrangemang som genomsyras av en stämning av mörker och ondska som ger låten en extra dimension.

När vi så har kommit till plattans femte spår kommer vi också till plattans längsta och mest progressiva dito. Skapelsen Ghuleh/Zombie Queen är ett riktigt monster som växer för varje gång man hör den. Ett lugnt och krypande obehagligt intro övergår i ett crescendo beståendes av en mäktig ljudkuliss och en storslagen refräng. Plattans höjdpunkt.

Infestissumams sjätte spår är låten Year Zero, som också är den andra singeln från plattan. Denna kioskvältare till slagdänga är tillsammans med Per Aspera Ad Inferi den låt som påminner mest om soundet från Linköpingsbandets debutplatta. Efter att man inlett låten med att räkna upp demoner och djävlar fortsätter man i samma fotspår genom hela låten och skapar en satanisk anthem som får agera den stora hitten på denna platta. En riktig allsångslåt som utan tvekan kommer att bli en livefavorit i klass med Ritual.

Vi fortsätter vidare till den sjunde låten, som går under namnet Body And Blood. Precis som Jigolo Har Megiddo är detta en tämligen poppig låt, dock är denna lite mer sval och soft i sin framtoning än den tidigare nämnda. Plattans kortaste låt, introt Infestissumam undantaget.

När vi kommer till det åttonde spåret, Idolatrine, bjuds vi dock på en låt som rent stilmässigt är ännu mer lik Jigolo Har Megiddo än vad Body And Blood är. Nu bjuds vi åter igen på en väldigt effektiv rocklåt med en klar popnerv som kryddas till av Ghosts underliggande spöklika stämning som blivit lite av deras signum.

Plattans näst sista låt heter Depth Of Satan´s Eyes och även denna går i rockig svartpopsanda. Den snudd på hypnotiska refrängen fungerar ypperligt och utkristalliserar sig som en av plattans mest effektiva. En sval hymn som har Body And Blood som närmaste släkting när det kommer till både stil och utförande.

Det avslutande spåret heter Monstrance Clock och är den låt som tillsammans med Ghuleh/Zombie Queen och Year Zero har blivit mina personliga favoriter. Likt Ghuleh/Zombie Queen är detta en riktig växare som byggs upp snyggt med ett krypande intro som utmynnar i en storslagen och sakralt mässande refräng som till slut ekar ut i ett gåshudssnyggt diminuendo beståendes av samma typ av kör som på ett lika magiskt och effektivt sätt inledde plattan för knappt 50 minuter sedan. En perfekt avslutning.

Efter att man har lyssnat igenom detta monumentala mästerverk kan man snabbt konstatera att Ghost har växt något enormt sedan debuten. Även om Opus Eponymous också är en extremt bra platta som jag personligen skulle ge 9/10 i betyg så saknar den ändå den storslagenhet, originalitet och känsla av helhet som Infestissumam besitter. Även om debuten kanske innehöll fler raka hits så är ändå Infestissumam tämligen överlägsen om man ser till helheten. Bandet har verkligen hittat en extra dimension när det gäller både framförande och låtskrivande, vilket gör Infestissumam till ett sant mästerverk. Det kommer utan tvekan att finnas folk som tycker att den här plattan är sämre än debuten för att den saknar omedelbara hits som Ritual, Elizabeth och Stand By Him, men det är människor som inte förstår. Inte förstår magin i en låt som Ghuleh/Zombie Queen. Inte förstår att en plattas helhetskänsla alltid går före enskilda låtar. Inte förstår Ghosts genialitet. Inte förstår bra musik.

Att Ghost med Infestissumam har skapat något som helt saknar motstycke i svensk musikhistoria är ett oomkullrunkeligt faktum. En osalig blandning av rock, heavy metal, ockulta hymner och den nyuppfunna genren svartpop har smälts samman till en välsmakande häxbrygd vars eftersmak kommer att kunna avnjutas i många år framöver.

Med Infestissumam har Papa Emeritus II och hans namnlösa gastar skapat den bästa svenska plattan, kanske den bästa plattan överlag, sedan Watains Lawless Darkness. Ironiskt nog är det också just detta Watain som möjligtvis skulle kunna peta ner Infestissumam från tronen som årets bästa platta när man släpper nytt i augusti, men det ska till en platta som är riktigt jävla monumentalt fjällmagisk om man ska lyckas med detta till synes omöjliga uppdrag. Det är nämligen snudd på omöjligt att överträffa ett magnum opus i klass med Infestissumam. Det enda som man skulle kunna klaga på om man nu verkligen letar fel är att ljudet ibland drabbas lite av ”loudness war”-syndromet som också spökade en smula på till exempel Metallicas Death Magnetic. För er som inte vet vad detta är så är det när instrumenten är inspelade för högt, vilket gör att det ibland låter som att ljudet spricker en smula, vilken kan ge ett lite obehagligt missljud på framförallt trummor och bas. Lite konstigt att en sådan mästerproducent som Nick Raskulinecz (Foo Fighters, Rush, Marilyn Manson osv) släpper igenom det, men å andra sidan så var det ju självaste Rick Rubin som producerade den tvivelaktigt ljudande Death Magnetic också. Nåväl, det här var bara en liten parentes som inte drar bort någonting från det slutgiltiga betyget.

Infestissumam är ett fulländat mästerverk hur man än ser på saken och således förtjänar albumet också alla tillgängliga poäng. Allt från det musikaliska till omslag och design är perfekt och jag hade inte kunnat tänka mig någon annan platta som är mer värd att få min första tiopoängare än just Infestissumam.

Bästa låt: Ghuleh/Zombie Queen
 

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter