(Scroll down for an English version)
”Sign Of The Times” är gitarristens studioalbum nummer arton och släpps nu på fredag, 8 maj. Om man jämför skulle säkert en del tycka att flera av hans tidigare alster är bättre, men det här nya är genomgående en bra produktion, med hög klass. Vi får höra mästaren Axel Rudi Pell framföra många suveräna gitarrsolon, som en ingrediens eller god krydda över hela materialet. Det är klassisk hårdrock, men med uppdaterade små variationer.
Axel Rudi Pell räknas idag, av en del, som en kultfigur. Han gav ut sitt första soloalbum 1989. Tysken Pells arbete tickar på som en felfri klocka och har sålt mer än 1,7 miljoner skivor. Hans kontrakt med SPV har hållit längre än vad dagens äktenskap gör. Ändra aldrig på ett vinnande koncept tycks vara hemligheten med gitarristens framgång och han säger med ett leende: ”SPV och jag har vuxit tillsammans, vi har bevittnat toppar och dalar och vi har lyckats ta oss igenom allt.” Efter att det fjärde verket “Between The Walls” (1994) tog sig in på hitlistorna förstod Axel att han var på rätt väg och sedan har det rullat på. Jag skulle också vilja påstå att det förstås även har att göra med hans talang. Förra plattan “Knights Call” (2018) nådde Top 10-placeringar. Låt oss se hur det går för nya ”Sign Of The Times”. Den har i mitt tycke potential att klättra högt.
Albumets korta start är dramatisk och spännande, kallad ”The Black Serenade”, som bygger upp stämningen. I bakgrunden hörs ljudet som från en mässande kör, vilket även inleder låt nummer fyra och därför upplevs som en fortsättning, som blivit fördröjd till efter ett par andra bitar. Likheterna får mig att undra varför dessa båda inte kunde ha suttit ihop som en enda komposition, men det ligger säkert en tanke bakom. Titelspåret låter alltså som en uppföljning av skivans intro, men som här mynnar ut i en hel låt, vilken sedan raskt kör igång och ändrar karaktär.
”Bad Reputation” tuggar på i en glad takt och kommer kanske bara att passera förbi, men den kommer troligtvis att göra sig bra live. Någon som älskar att stå på scen är sångaren Johnny Gioeli (Hardline). På skiva blir det inte riktigt samma känsla. Hans inre gnista når inte ut. Fast Gioeli är en säker sångare, så det blir inga konstigheter. Hans röst passar utmärkt i till exempel ”Gunfire”, en låt som eldar på i snabb takt. Här finner vi dessutom gitarr, bas, trummor och keyboard i ett väldigt trevligt samspel, som utstrålar energi. Man dras med i det fångande tempot. I gitarrsolot vandrar noterna först nedåt som i en trappa, vilket är coolt. Sedan blir det ett lirande på strängarna, som är extra njutbart att lyssna till. Tonerna flödar fram, som ur en aldrig sinande källa, i ett strålande soloparti.
Ett riktigt härligt och groovy sjuttiotals-sound, med kippande tunga toner, får vi höra i ”Wings Of The Storm”. Det är en utav låtarna som sticker ut en aning från det här albumet. Keyboard-slingorna och en skön bas förstärker intrycket. Här finner vi också en särskild harmoni mellan musiken som pumpar fram och Johnnys röst. Ett vackert gitarrsolo på det och allt känns komplett. Vanligtvis är jag inte så överdrivet förtjust i när det blir för mycket sjuttiotal, särskilt vad gäller keyboard. Här finns dock en perfekt balans mellan dåtid och nutid, som gör att upplevelsen blir fantastisk.
Den andra sången som sticker ut lite grann är ”Living In A Dream”, där hela första versen vaggar på i reggae-stil. En sommarkänsla kommer över mig, men att åka någonstans på semester i år kan förmodligen inte bli verklighet för någon, så att drömma sig bort passar ju bra. I andra versen ändrar låten inriktning och brakar loss med mera tyngd. Melodislingorna på stränginstrumenten och keyboard är enastående, vilket ger kompositionen en behaglig underton, samt en snygg inramning.
Efter en fin inledning på tangenterna av keyboardisten Ferdy Doernberg, i avslutande ”Into The Fire”, tar förvrängda och dystra gitarrtoner över. De ändrar stämningen på ett sätt som att gå från frihet till obehag, vilket kanske också är meningen, med tanke på titeln. Fast det är bra gjort och ett befriande gitarrsolo lättar upp det hela mot slutet.
På grund av situationen i världen är turnén framflyttad. Konserterna i Sverige, bland annat, blir istället om nästan ett år. Spelningarna sker i Stockholm, Malmö och Göteborg under slutet av april. Som en textrad ur ”Sign Of The Times” kan vi nu bara hoppas och vänta på att ”vi är på väg mot bättre tider/we are on our way to better times”.
(English version)
“Sign Of The Times” is the guitarist’s studio album number eighteen and is released now on Friday, May 8. If one compares, some would probably think that several of his earlier works are better, but this new one is all through a good production with high class. We get to hear the master Axel Rudi Pell perform many awesome guitar solos, as an ingredient or good spice over the entire material. It is classic hardrock, but with updated small variations.
Axel Rudi Pell is today considered, by some, as a cult figure. He released his first solo album in 1989. The German Pell’s material has ticked and worked like a flawless clock. He has sold more than 1.7 million records. His contract with SPV has lasted longer than marriages of today do. Never change a winning concept seems to be the secret of the guitarist’s success and he says with a smile: “SPV and I have grown together, we have witnessed highs and lows and we have managed to get through them all.” After the fourth piece of work “Between The Walls” (1994) entered the hitlists, Axel realized that he was on the right track and then it has kept rolling on. I would also like to say that of course it has to do with his talent as well. Last disc “Knights Call” (2018) reached Top 10 rankings. Let us see how things go for new “Sign Of The Times”. In my opinion, it has the potential to climb high.
The album’s short start is dramatic and exciting, called “The Black Serenade”, which builds up the atmosphere. The sound as from a monotonous choir is heard in the background, which also opens song number four and therefore is experienced as a continuation, which has been delayed after a couple of other pieces. The similarities make me wonder why these two not could have come together as a single composition, but there is probably a thought behind it. In other words, the title track sounds like a follow-up to the record’s intro. Although here it flows out into a whole song, which then quickly takes off and changes character.
“Bad Reputation” chews on in a cheerful beat and maybe it just passes you by, but will most likely work very good on concerts. Someone who loves to be on stage is singer Johnny Gioeli (Hardline). On a disc, it does not really feel the same. His inner spark does not appear. However, Gioeli is a reliable singer, so there are no problems. His voice fits excellent in “Gunfire” for example, a song with a burning fast tempo. Here we also find guitar, bass, drums and keyboards in a very nice interaction, where the energy ooze. You are drawn into the catching pace. In the solo, the guitar notes first wander downwards like in a staircase, which is cool. Then follows such a playing on the strings, so that it is extra pleasurable to hear. The tones come flowing, like from a never-ending water source, in a brilliant solo section.
In “Wings Of The Storm” we hear a really nice and groovy seventies sound, with gasping heavy tones. It is one of the songs that stands out slightly from this album. The keyboard melodies and a cosy bass strengthens the impression. Here we also find a special harmony between the music that is pumping and Johnny’s voice. Add a beautiful guitar solo and everything feels complete. Usually I am not overly fond of when it gets too much seventies, especially when it comes to keyboards. However, here is a perfect balance between past and present, which makes the experience fantastic.
The other tune that stands out a little bit is “Living In A Dream”, where the entire first verse sways in reggae style. A summer-feeling comes over me, but going somewhere on vacation this year can probably not become a reality for anyone, so to dream yourself away fits good. The song changes direction in the second verse and it immediately becomes more heavy. The melody-loops from the string instruments and keyboards are outstanding, giving the composition a pleasant undertone, as well as a nice framing.
After a fine beginning on the keys by keyboardist Ferdy Doernberg, in the closing “Into The Fire”, distorted and gloomy guitar tones take over. They change the mood in a way that goes from freedom to discomfort, which is perhaps also the point, considering the title. It is nonetheless very well done and an uplifting guitar solo makes it brighter towards the end.
Because of the situation in the world, the tour is moved forward. The concerts in Sweden, among others, will instead be in almost a year. The gigs take place in Stockholm, Malmö and Gothenburg at the end of April. As a lyric-line from “Sign Of The Times” we can now only wait for and hope that “we are on our way to better times”.
Bandet består av:
Axel Rudi Pell – gitarr
Johnny Gioeli – sång
Bobby Rondinelli – trummor
Volker Krawczak – bas
Ferdy Doernberg – keyboards
Artist: Axel Rudi Pell
Titel: Sign Of The Times
Genre: Hårdrock
Skivbolag: Steamhammer/SPV
Antal låtar: 10
Speltid: 54:45
Releasedatum: 2020-05-08
Bästa spår: Living In A Dream, Wings Of The Storm.
Betyg: 4/5
